Tack älskade du som aldrig övergav mig. Tack du som höll mig i mellanrummet i alla de stunder som senare kunde öppna för kontakt. Tack du som tog mig till grupper för att jag skulle kunna växa, både till grupper som öppnade smärta och de som öppnade kärlek. Tack du som hela tiden såg det andra inte ville se. Tack du som fick mig att se alla strategier av makt som tar oss från oss själva, jag och du. Tack till mig själv som aldrig lämnade dig. Tack till mig själv att jag vågade säga sanningen, även om ingen trodde mig.

Nu älskade, ska vi fira, fira att vi hämtat hem vårt liv till vår kropp ännu en gång. Nu har vi också ett ”komittment” att bidra till världen, vår lilla bit i livets hologram. Vår ansvarighet har nu ingen återvändo. Både du och jag vet att när det är hissnade och nödvändigt då är det dags. Inget bidrag till världen är lätt, det kommer med motstånd hos oss själva och ofta också från andra. Det vet vi tydligt från historien, men ändå tror vi att det inte ska vara så. Människor som öppnat nya dörrar har alltid haft motstånd, men de har inte gett upp utan istället överlämnat sig till det som är. När vi är nära vår livsstruktur som vi skyddat hela livet är alltid våra försvar som starkast. När det släpper är vi fria. 

– Ingrid Marie Fridolf –