Ankytning i en ny filosofi

Vi människor har åtminstone tre födelser och nya anknytningsmönster i detta liv. Dessa tre är en stor transformation. I den första tar vi form och erövrar olika sätt att överleva i en massa mönster som bildar vår personlighet. I den andra frigör vi oss från dem för att komma hem till den vi är i vårt ursprung, vår individualitet från existensen. Det är en resa hela livet att hämat hem den vi är som skapar nya personligheter efter vårt första genombrott hem. Dessa cirklar ändra allt. Så en dag bestämmer vi oss omedvetet att ta ett steg till, eller så tar vi dessa två steg parallellt. Det är något i oss som får oss att sakta ta oss till nästa transformation, nästa födelse denna gång till livet. Då lever vi mer och mer bortom vår personlighet i mötet med andra när vi arbetar för livet. Ingenting är personligt längre, allt är för livet i sig. Då blir allt vi gör för ett kollektiv som vi är ETT med. Det är att stanna i nuets kraft, så existensen kan gå ned. Denna blogg är ett utdrag ur den bok som jag skriver och som snart är färdig. Den refererar också till två webbkursen som också är med i boken. Bloggen handlar om dessa tre födelser och hur vi efter dem ändra allt i det vi levt förut, vi behöver släppa allt. Ja, allt både det som är bra för oss i det vi har levt och det som är mindre bra. Det är som om vattnet sköljer och tar med sig alla isbitar, för många en mycket smätsam resa. Det är transformation. Efter en födelse är det just detta vi gör tar oss till ögonblicket när allt sköjer. Vi ser världen oss själva i helt nya ögon. Det svåra är att släppa, när det väl sköljer spricker vi upp till mer kärlek och kraft. Under många är har jag denna erfarenhet själv och genom att jobba djup med andra människor. Det ger mening i mitt liv, det är därför jag är här. Jag tror att livet handlar om transformation och nu i denna tid är hela mänskligheten i en stor transformation och kommer att så vara i många cirklar framöver. Jag vet långt inne i mig att varje gång livet tar mig till en ny cirkel för att ta mig genom nålsögat så säger jag ja, jag har inget annat val. Sedan vilar jag tills nästa cirkel. Ibland kommer cirklarna tätare och ibland längre emellan. Utmaningarna blir större.  Läs gärna denna blogg, och jag hoppas du gör det i respekt utan dömande. I djup tacksamhet till livet, mitt liv och livet i sig. I djup tacksamhet till allt som håller i detta system vi befinner oss, som ger oss en säker resa när vi faller igenom.

Se det som jag skriver som en fågelunde som du kan döda om du vill eller ta i dina händer som om det är nytt liv som väntar! Lägg märke till dina projektioner. Triggar detta dig jag säger nu. Läs inte, snälla du!  För mig är detta skört och jag hoppas att du respekterar det. Livet är så skört! Det är så jag har valt att leva mitt liv. Välkommen  

Vår biologiska födelse till anpassning, överlevnad och trauma

Vi knyter an till det som finns

Det finns hur mycket som helst skrivit om anknytning mellan mor och barn, och numera dessutom mellan far och barn. Olika anknytningsmönster skapar olika strategier i livet som sitter mycket djupt i oss människor. Egentligen tror jag att vi redan har dessa mönster när vi väljer detta liv. I relation till dessa mönster ser vi våra trauman i livet och hur vårt autonoma nervsystem är kopplat till dessa anknytningsmönster. Det första traumat i vårt liv är befruktningsögonblicket, när vi tar form i ett nytt liv. I det ögonblicket får vi alla trauman, överlevnadsstrategier och gåvor från vårt familjesystem sju generationer tillbaka. Vi får också det kollektiva i det samhälle, kultur, region, historia, tidsepok etcetera som vi föds in i. Under nio månader i mammas mage får vi också mammans respons till händelser och brister. Den första separationen kommer sedan i själva födelsen, en smärtsam upplevelse som vi sedan omedvetet anklagar vår mamma för. Anpassningen har redan börjat i livmodern och fortsätter sedan hela livet, tills vi bestämmer oss för att göra något annat. Anpassning, händelser och brister som uppkommer upp till sju års ålder är de som sitter i hela vårt system, och vi är totalt blinda för det. Fram till sju års ålder är vi totalt öppna i vårt förhållningssätt till det osynliga, det som ännu inte är synligt för världen. Våra vägledare är också synliga för oss men vi kan inte prata med någon om detta. De vuxna, dock inte alla, har inte den kontakten med det osynliga. Därför kan de inte möta oss som barn. Många av oss som barn, tror då att vi är galna när vi ser det ingen annan kan se.  Detta gäller alla, vi har bara glömt det, tills vi börjar att se det osynliga igen. En dag runt sju års ålder stänger vi allt detta. Det är inte till ondo, de som inte klarar av att stänga har en mycket tuff resa framför sig. De skapar inte en identitet/personlighet som de en gång kan bestämma sig för att transformera. ” Du behöver vara någon för att bli ingen som kan öppna för något nytt”.

Det är också nu vi börjar att leva vår överlevnadsstruktur och skapa än mer strategier, totalt blinda för den vi är i vårt ursprung, vår kärna. Detta är inte riktigt sant för då och då visar sig vår kärna, särskilt i ögonblick då tiden stannar. Då kan vi få uppleva en energi som är vi själva. Alla dessa överlevnadsstrategier bildar vår identitet. I varje strategi har vi gömt en bit av vår själ, den kraft som vi behöver skydda.

Vi lär oss nu istället att knyta an till det som erbjuds. Det kan vara lidande, död, humor, glädje, sorg, kärlek, vrede, prestation osv. Från den delen av oss börjar vi att knyta an till allt vi möter, och ser inte andra delar av oss som vi är blinda för. Vi skapar vår värld genom tanke-konstruktioner, inövade känslor och illusioner. Vi börjar att se världen med dessa ögon, och attraherar också detta i livet. Om vi till exempel sitter fast i lidande kommer livet att ge oss mer lidande, vi skapar detta själva så omedvetet.

Denna anknytning kommer från överlevnadsstrukturen. När vi bara är i vår överlevnadsstruktur har vi ingen kontakt med vårt själv, vår kärna, den vi är i vårt ursprung. Vi gömmer hela självet för världen, men våra själsbitar vill hem och självet jobbar hela tiden för oss för att vi en dag ska vakna. Alla människor har trauman som de bär från familjen, egna upplevelser och det kollektiva. Vi kan bära ett kollektivt trauma utan att ha någon personlig relation till detta själv.

Det är till det osynliga som vi knyter an så omedvetet, samtidigt som vi lär oss att knyta an till människor i det de vill se hos oss. Samtidigt är vi som barn i kontakt med en helt annan form av osynlighet, det som följer med oss till livet som kommer att stödja oss i vår transformation. En dag bestämmer vi oss för att öppna för det osynliga.

Det första osynliga är det outtalade och det som vi bär för andra från familjen och kollektivet: ”Om jag är glad så ler mamma, detta en anpassning som lär mig att ”spela glad”. ”Jag gör det för dig” är det som vi plockar och går in i annans ställe. ”detta har aldrig hänt” är när vi upplever trauman vi inte kan förstår eller bära som både vara mörker och ljus. Allt detta finns i det vi kallar det undermedvetet eller lägre medvetna. Vi trycker ned det i källaren tills den dag det kommer ut igen. När vi trycker ned något trycker vi också ned den gåvan som finns där samtidigt, ofta vår kraft eller annat som vi gör förbjudet. Istället skapar vi tanke-konstruktioner och inövade känslor, som vi också kan kalla neurotiska. Tillsammans bildar detta överlevnadsmönster. En stor del av vår resa, om och när vi väljer resan hem till oss själva, är att hitta de äkta rena känslorna, tankarna, förnimmelserna och beteendena bakom allt inövat.        

Det är oändligt av gåvor, trauman och strategier i vårt system, och vägen är inte att leta efter dem. Då kommer vi att drunkna, utan det som vill visa sig kommer att så göra när det är dags. Detta är ett livslångt arbete.  

Vår identitet är det som separerar oss från andra. ”Detta är jag och detta är du”. Att vara i vår identitet betyder att du drar gränser runt dig. Då kan vi också säga att detta är jag och detta är inte jag. Vi isolerar oss, och då flödar vi inte fritt. Att vara i existensen innebär att du flödar, men du kan inte vara i existensen och i din identitet samtidigt. När vi kommer i kontakt med kärleken som energi känner vi värme, vi smälter och gränserna försvinner. Vi är i kontakt med existensen, vår egen och den kollektiva. Vi behöver dock först veta vad våra gränser är innan vi kan smälta. Den som inte är i kontakt med sitt ”jag/själv” vet inte var gränserna går. När vi sörjer alla år som vi har valt bort oss själva öppnas första ingången till den vi är i vårt ursprung bortom alla strategier för att skydda oss. Det sanna självet börjar ta form och öppna för existensen.

Några existentiella filosofier

I Jungs filosofi är självet en enhet och helhet hos personligheten. Självet är maktcentrum och omsluter både det medvetna och det omedvetna. Vi kan inte känna dess natur, men den expanderar vår medvetenhet genom transpersonella arketyper och helhetssymboler. Självet kan producera flöde av omedvetet material som jaget (egot) inte har kontroll över, vilket kan leda till att neurotiska tillstånd kan transformeras och vår personlighet förnyas. Upplevelse av Självet kan liknas vid en religiös upplevelse, eller som Jung uttrycker det ”Självet skulle lika väl kunna kallas för ’Gud inom oss'”. Jung menar alltså att självet och det högre självet är samma.

Psykosyntesen arbetar utifrån teorin om ett jag, ett personligt själv, den klaraste punkten i varje individ, vår kärna. Jaget som aldrig värderar utan ser, konstaterar. Som stöd har jaget olika delpersonligheter som det verkar igenom. Dessa delpersonligheter bildar överlevnadsmönster (egot) en har också en del av det personliga självet inom sig. Ytterst får jaget, det personliga självet, vägledning genom det Transpersonella Självet, som är kopplat till det gudomliga universum där vi alla är Ett.

Ordet Ego kommer från Freud som myntade termen ego och överjag för att kategorisera en människa ’s psyke. Egot är sunt förnuft som kontrollerar oss att hålla saker verkliga, medan överjaget är samvetet, en röst som påminner människan att vara bra.

Bert Hellinger i familjekonstellationer visade också att det finns ett kollektivt samvete i en familj, inte bara hos psyket hos en människa. I detta blir vi intrasslade. De mönster som familjen eller för den delen kollektiv har, får vi gått samvete att följa så länge vi är blinda. När vi går emot en familjs, ett samhällets, en grupps normer får vi alltid dåligt samvete även om det är vår sanning och det kollektiva medvetnas sanning.

Ett sätt att se allt ur en transpersonellt synsätt

Vi kan säga att egot består av våra överlevnadsstrategier som vi skapat för att skydda vårt själv som också har en transpersonellt själv (heartful self, mitt högre själv eller gud i mig) som i sin tur står i kontakt med universum, den kollektiva högre energin, det kollektiva omedvetna, gudomligheten Gud. Vi kan också säga att själen och självet är samma. Det är själsbitarna som finns gömda i vårt ego som vill kommer hem till självet/själen igen. När en bit kommer hem känner att vi kommer hem till oss själva. Det är ofta en gudomlig upplevelse då självet alltid är kontakt med det högre självet. Det kollektiva omedvetna visar oss vägen i livets transformation. (mer om detta senare). Vi kan också säga att familjen, grupper, rörelser och hela kollektiv har en själ som visar oss vägen. Där visar sig det kollektiva omedvetna, som nu blir alltmer medvetet för oss alla. Nästa steg i mänsklighetens utveckling börjar att visa sig allt mer. Vi kan beskriva resan genom kroppens olika chakran, energipunkter i liknelsen ett hus. Assagioli använde denna metafor när han beskrev att människan har en vind. Första våningen består av vår identitet just nu, och där är vi närma vår källare där vi gömt allt undermedvetet. Hissen upp till vårt ”högre jag” kan ske genom transpersonella upplevelser som rör om på första våningen, när vi ännu inte kan se det större perspektivet.

Den personliga resan hem till själv och hem till livet öppnar för helt andra former av anknytning än den rent biologiska (ofta mor och barn).

Det var meningen

Allt detta är inte konstigt alls, då det ger oss ett mönster att kunna ta oss ur för att vår själ/vårt själv ska kunna växa i detta liv. Det är själens mörkaste vatten som kommer att göra oss helare senare i detta liv, om vi väljer den vägen. Det betyder verkligen inte att vår resa är enkel, snarare tvärtom. Det finns en stor fara i om vi lever våra liv och rycker på axlarna och säger ”det var meningen.” Inget är en slump, allt skapas för att vi ska växa.

Om vi ska använda ordet ”meningen” innebär det att i allt som händer finns där något för oss att lära, därför var det mening. Det lärandet är alltid smärtsamt, och får oss att växa med vår själ/själv. Långt ifrån alla människor gör ett medvetet val att växa med sin själs mörker, istället stannar vi och dömer andra för allt som händer. Vi är fokuserade därute istället för att växa därinne.

Ett barn kan aldrig anklagas och ges skuld i det som händer, men ett vuxet barn kan det. Ja, jag menar att många av oss är vuxna barn, det innebär att vi inte påbörjat resan att ta hand om vårt inre barn och låta det växa upp. Det är då vi skyller allt i livet på vår historia och andra. Vi missar då den historia som kan transformeras till vår gåva, om vi ändrar våra perspektiv. Massor av paradoxer i livet tar oss också igenom skuggan av vår själ, vårt öde och syfte. Vi är verkligen inget offer i detta, naturligtvis om vi också själva väljer att inte heller så vara. För en del människor ger sig makt att stanna i offret. Dessa människor letar alltid efter förövare och hjälpare. I grunden är många av dem själva förövare, men vill dölja detta. När vi ser detta kan vi ta ansvar, hämta hem våra projektioner, öppna för kärleken och börja göra upp med vår grymhet i oss.

Vi kan aldrig göra om vår historia men väl vårt förhållande till den. Alla våra tankar sensationer/förnimmelser känslor och beteenden skapade ur vår historia behöver transformeras. Det innebär inte att vi behöver gå tillbaka till vår historia och gå igenom vad som har hänt, utan vi transformeras här och nu oavsett vad som har hänt. Det första steget är att vi behöver lära oss att stoppa oss när strategier kommer som tar oss ur oss själva. Ett bra sätt är att börja observera våra tankar och den energi som kommer reflexmässigt. Vi behöver lära oss att agera och inte reagera. Denna lärdom växer inifrån och ut, alltså inget vi kan prestera fram.

Allt därute – vågar inte stanna där inne

När vi är fångande i våra överlevnadsmönster lever vi i första och andra våningen i vårt hus där vi hela tiden står i kontakt med källaren. ”Vi ser aldrig skogen för alla träd”. Vi sitter då också fast i detaljer och kan inte se att livet kan ha andra perspektiv. Vi letar efter rätt och fel samt orsak och verkan. Andra auktoriteter styr våra liv. Det är också nu vi är fångna i vårt autonoma nervsystem i fight, flight, freeze och follow. Det innebär att vi blir överkopplade (lätt triggade) i de två första strategierna eller underkopplade i de två efterföljande (energilösa). Alla människor har alla dessa fyra. Dessa gör att vi inte kan stanna i nuet. När vi integrerar dem i nuet och lär oss att stoppa oss, kommer vi ned i oss själv. Då är fightresponsen, om den transformeras ett sätt att lära oss att sätta gränser. Jag lär mig då att se om jag fightas från min historia eller om jag ska sätta en gräns. Flightresponsen ett sätt att få mig att se om jag flyr eller om jag ska gå då jag inte är på en bra plats för mig. Freeze gör mig paralyserad och jag kan inte röra mig. Vi kan säga att jag spelar död och kan nästan inte andras. Paradoxalt nog så är det just så allt är i en transformation, jag dör för att födas på nytt och jag kan knappt andas. När jag är i freeze lämnar jag kroppen, medan i transformation så dör jag i kroppen, dvs något dör i mig. Follow har också denna paradox, istället för att följa mitt själv så följer jag andra av rädsla för min själs mörker. Det är mig själv jag ska lära mig att följa från min inre vägledare. Själen talar alltid sanning!

Första våningen handlar om baschakrat med överlevnad, kontroll och att erövra. Här finns det alla normer och lojaliteter. Här är vi blinda för sanningen och ständigt i kontakt med källaren där allt undertryckt finns. Allt handlar om oss, men vi kan också offra oss för ett samhälle, en kultur eller en religion. Andra våningen är sakralchakrat där allt handlar om reproduktion, vi ser världen ur våra egna önskningar och vår största motivation är våra begär och att bli tillgodosedd. Energin i detta chakra är förbundit med reptilhjärnan. Vi vill tillförsäkra vår art dominans och överlevnad. Första och andra våningen är intimt sammankopplade.

Att börja denna resa öppnar för att börja se alla tanke-konstruktioner vi skapat och tagit över samt alla illusioner vi följer i oss själva, i vår familj och i samhället. I ett samhälle, en religion, en kultur etcetera vill vi ha lojala medborgare, men det gör också att det skapar följare. Det egna ansvaret och sanningen förmörkas. Även i en familj så sker allt detta totalt omedvetet, det kallas uppfostran. Varje tidsepok har olika kollektiva normer för vad som gäller, så omedvetet, både inom familjer och i samhället. Sedan har dessutom varje familj, unika normer. Om vi vågar att gå till det som är tabu, närmar vi oss dessa normer.  Vad som är tabu för oss är också vår möjlighet. Detta tabu kan både vara ljust och mörkt. Det kan till exempel vara kärlek, skönhet, sexualitet, avundsjuka, konkurrens, hemligheter etcetera

Är det verkligen jag!

En dag så vaknar vi i förhållande till oss själva, vår familj och samhället. Vi ställer oss frågor som: Är detta verkligen sant! Är detta verkligen vem jag är! Vill jag verkligen detta eller är det någon annans vilja! Vem är jag! Vad är meningen med mitt liv! I tonåren har vi en sådan period, en annan när vi flyttar hemifrån, när vi bildar familj, när barnen flyttar osv. Men dessa kriser får oss sällan att bryta igenom till den vi är i vårt ursprung. Det krävs ofta större kriser, händelser, upplevelser för att vi ska kunna bryta igen. Det kan vara sjukdom, att bli lämnad, någon dör, skilsmässa, olyckor, självmordstankar, transpersonella upplevelser etcetera. Allt detta får oss att ryckas bort från vår personlighet för en stund, den som vi en gång ska lämna för att komma närmare den vi är. I den personligheten är försvarens mycket starka, en tuff resa första gången. De försvaren har ju varit med oss från tidernas begynnelse och det är det enda vi vet. Ibland behöver vi skakas om många gånger för att börja lyssna på vår inre röst, vår inre kallelse.

Uppvaknandet

När vi väl fått ett uppvaknade så börjar vi ställa oss frågan: vem är jag? Det är också då vi börjar att stanna i mellanrummet. Vi har ingen aning om vem vi är längre. Ibland kan vi få smak av den energi som vi är i våra grundvalar, ofta gör det oss också rädda. Så en dag ”kommittar” vi oss för att börja vårt sökande efter oss själva. Allt rasar och det vi trott på är inte längre sanning. För en del är denna resa successiv, när vi lösa upp denna identitet (personlighet) som vi skapade som barn. För andra rasar hela identiteten i ett andetag. Vad vi alla behöver i detta läge är säkerhetslinor. Vi kan aldrig göra denna resa själv, vi människor kommer till i relation till andra människor. Det kallas att vi socialiserar oss till överlevnad och vi behöver socialisera oss tillbaka till oss själva. Det är därför tillit skapas i en grupp, före det att tilliten till oss själva kan växa. Det är inte vilken grupp som helst utan en grupp som kan vara i nuet och öppna för det som behöver integreras. Vi vet intuitivt vilka grupper som kan göra detta, och livet kommer att ta oss dit från vår grundtillit. (läs mer om tillit i webbkursen www.mariefridolf.se/webbkurs-co-creation-in-life/.)

När vi föds av oss själva

Narcissistisk resa som övergår i tacksamhet

Nu börjar vår resa hem till oss själva och den andra födelsen i detta liv: att födas av oss själva. Det är vi ändrar vår personlighet för första gången, en resa som sedan pågår om och om igen i hela vårt liv. Vi står där helt nakna när vi lämnar den vi varit, och sakta växer något nytt fram. Detta kan inte presteras fram utan är en inre, och många gånger smärtsam resa. Jag kallar det växtvärk. Resan är narcissistisk och behöver så vara eftersom vi söker efter oss själva och varje del vi hittar skyddar vi, inte genom att skapa överlevnadsstrategier, utan genom att hålla den nära och sätta gränser utåt. Det vi hittar är många gånger så skört!

I början behöver vi gå in i vår lilla bubbla som i en fjärilskokong. Så en dag spricker vi upp till en annan identitet, personlighet, som har väntat på oss. Nu har vi påbörjat vår resa på tredje och fjärde våningen. Vi är nu högre upp så vi kan se lite av skogen. Vi börjar nu också få en känsla av att vi har ett själv, ”a Sence of self”, att vi är något bortom alla våra överlevnadsstrategier. Det är nu vi kan börja reflektera över oss själva och se när vi förlorar kontakten med oss själva.

När vi hämtar hem något och ändrar vår personlighet öppnas de högre våningarna och vi behöver förankra vi det igen i källaren, i våra rötter. Denna gång genom grundning samtidigt som vi är allt högre upp i huset. Vi kommer aldrig kunna klippa av våra rötter, ta bort grunden och källaren. Då rasar hela huset. De är vårt fundament. Men vi kan transformera våra rötter. De flesta av oss kan inte leva utan en personlighet, en identitet. Den grundar oss, men behöver ständigt förändras. Den gör oss till människa, som vi ska lära oss mer om i detta liv. Jag tror också att det finns människor som lever nästan hela tiden i ett upplyst tillstånd, och som jag ser kräver det än mer grundning annars är risken att de blir gudar. Vi människor letar dock efter gudar och gör många gurus till gudar, vi vill inte se att de också är människor. Om det vet vi dock inget. Om du läser om Dala Lama och Thick Nha Hanh kan du gå djupare in i detta resonemang.

Tredje våningen, solarplexus chakrat, är säte för olika känslor också vår intuition. Här är vi fortfarande självupptagna och har en massa mod utan att tänka på konsekvenserna. Vi kan tänka bort både familj och vänner i vår strävan att hitta oss själva. Vi söker stöd och egenmakt, men också makt över andra och berömmelse. Den fjärde våningen, hjärtchakrat, är uppdelat i två kammare, den undre kammaren förbinder oss nedåt i mänsklig kärlek och den övre uppåt i gudomlig kärlek. Här vilar kärlek, visdom och kraft. I mitten av dessa kammare finns ett altare som förenar de undre och övre chakrana. Det är när vi höjer vår medvetenhet till hjärtchakrat som vi slår in på en andlig väg. Detta är ett centrum för kärlek, medkänsla och empati. Här når vi känslan av balans med hjärtats visdom. Idag vet man att hjärtat har en egen hjärna som är bortkopplad från hjärnan. Den står på ett annat sätt i kontakt med det kollektiva. Vår hjärna skapar förändring genom att reptilhjärnan förändras. Det sker när något i källaren transformerats. Detta gäller inte förändringar som kommer ur hjärtats hjärna, de har inget med oss som person att göra utan oss som mänsklighet och den jord vi verkar på. Detta chakra är som en livmoder av vårdande, transformation och återfödelse. Hjärtat står i kontakt med alla våra liv, och allas våra liv i all oändlighet. Hjärtat står också i kontakt med vårt arkiv, vårt hologram, i vilket vi fyller med nya lärdomar och växt till mer liv.

Varje övergång till en ny identitet kallar jag att vi lever flera liv i detta liv. Vi ändrar vår personlighet och tar oss hem till oss själva (vi föds av oss själva).

Min första bok ”I know a woman” handlar om mina fem första liv högre och högre upp i huset. Visserligen var jag då i kontakt med vinden, men denna bok handlar tydligast om min resa upp till fjärde våningen med utblickar till källaren och vinden. Fjärde våningen är hjärtschackrat som håller oss både nedåt och uppåt i huset. Där har vi vår kärna, vårt själv som står i kontakt med vårt högre jag, vår källa, högre energi Gud etcetera (vad vill kalla vårt högre jag). Jag kallar den del av oss vårt ”heartful self”. Det är i hjärtchakrat vår själ/själv kan vila när det inte arbetar. Själen arbetar tillsammans med egot så att egot kan transformeras och överlämna sig tillsammans till vår kärna och därmed vår källa. Det ä självet/själen som rör sig upp till vinden och ned i källaren. Själen står alltid i sanningen och är vår inre vägledare, vår väktare. Min första bok handlar om min resa hem till mig själv i alla de koncept som livet tagit mig till och från vilka fönster jag såg mitt liv. Vi kan säga att dessa fönster symboliserade olika arketyper. Boken skrev jag också för att kunna sätta in Reconstructive i en större helhet.

Min andra bok handlar om resan till vinden och ned till källaren igen i fem ytterligare liv i detta liv för att komma hem till livet. En del av denna bok har du i denna blogg. Den resan hem till livet i sig, är alltid kollektiv. Här handlar det om att öppna det kollektiva medvetandet. Inget är personligt längre. Vi har två stora genombrott i detta liv, som jag ser det. Det första är uppvaknandet till den vi är i vårt ursprung, när vi inser att vi har levt på en lögn med en massa illusioner en stor del av vårt liv. Den andra när vi lämnar det personliga och öppnar för det kollektiva medvetandet, när vi inser att det faktiskt inte handlar om mig utan om oss – mänskligheten i sin helhet. Det sista uppvaknandet kallar jag transformation. Båda dessa uppvaknanden är smärtsamma.

Att stiga in i mellanrummet

När vi stiger in i mellanrummet, en plats av ingenting utan något personligt står vi i kontakt med vår källa. Det är där livet kan expandera. Det är där vi expanderar till mer medvetande till mer närvaro (läs mer om närvaro i webbkursen www.mariefridolf.se/webbkurs-co-creation-in-life/.)

Sakta börjar vi att förstå vem vi är bortom alla överlevnadsstrategier, och dag ser vi att alla strategier bildar ett eller flera mönster tillsammans. Vi vet då också att detta mönster skyddar vår kärna, den vi är i vårt ursprung. Nu börjar resan att hämta hem det jag har ”splittat” av från min själ. Själen arbetar hårt för att hämta hem dessa gåvor för att bli helare och helare i sin kärna. Överlevnadsmönstren visar sig i form av arketyper såsom syndabockskomplexet, orakelkomplexet, prostitutionskomplexet, slaverikomplexet, rebelliska komplexet, krigarkomplexet etcetera. Jag kallar det ett komplex eftersom det är många olika strategier som vi sitter fast i, i varje komplex. När väl ”isen sköljer” (genombrott) dras alla strategier med oavsett om de luckrats upp eller ej. Därefter blir det tomt, innan den vi är sakta börjar visa sig. Denna ”jag i mitt ursprung” är inget som inövas, det var där från början. Det betyder i klartext att denna resa aldrig kan presteras fram. Den resan leder till självrespekt, självkärlek, värdighet och tillhörighet.    

Säkerhet och livlinor

Tiden är förbi att gå upp och sätta sig på ett berg och hitta oss själva. På denna vår resa behöver vi andra människor, som har gått före oss. Människor som kommit hem till sig själva och vet att detta är en smärtsam resa. I början behöver vi mycket hållande, men efterhand fungerar inte detta länge utan vi behöver någon som vågar puffa oss ut ur bubblan. Säkerhet handlar inte bara om människor utan också strukturer och grupper som håller energi. Energin i sig är också ett hållande.

Att ta mig till mitt första uppvaknade tog mig många år av terapi, både individuellt och i grupper. Först när jag blev sjuk släppte jag tagit och bröt igenom. Det var mitt stora uppvaknade och där och då bestämde jag mig för att ta mig igenom för att komma tillbaka till den jag är. Jag gick in i mitt första stora mellanrum där jag mötte mitt ursprung parallellt som jag tog mig igenom mina överlevnadsmönster. Detta arbete är livslångt och pågår till vi dör. Nya lager, nya transformationer och öppningar. När den resan började för mer än 30 år sedan var jag hållen inte bara i terapi utan också så småningom i tre utbildningar psykosyntes, somatic experiencing och psykotrauma. De grupperna, min terapeut och strukturerna var mina livlinor som höll. Men det räckte inte jag hittade också två personer som verkligen hade brutit igenom, inte var rädda för något och därmed dömde de inte något i min historia. De verkade båda för livet i sin helhet från det kollektiva medvetandet. Det var dessa två som öppnade för det jag behövde för att våga bryta igenom. Med båda utvecklade jag en mycket personlig relation, som är en förutsättning för transmission från livet. Jag gick i lära hos dem! Med stöd av detta vågade jag överlämna mig, släppa taget och spricka upp. Jag hade också inre livlinor såsom min kropp, tillit att jag alltid klarat mig, tilltron att jag skulle ha så mycket pengar jag behövde. Sakta öppnade jag mig själv och min andlighet. Min inre vägledare som jag mött många år tidigare i en trafikolycka och när jag var barn fick ta plats.

Det är när vi vågar att riskera allt som genombrottet kommer, det är då vi öppnar för att vara i mellanrummet till fullo för första gången. Vi vågar sakta ta oss dit, utan att det längre är skrämmande att det blir tomt och tyst. Det är alltid mycket enklare att stanna i överlevnad, där jag vet vem jag är och allt är vant. Men lockelsen att lämna den buren blir allt större och då är mellanrummet där. När vi närmar oss själva genombrottet känner vi omedvetet på oss detta. Har vi en strategi att springa, så springer vi ännu mer. Har vi en strategi att stänga, så stänger vi ännu mer. Det är därför ett uppvaknade ofta kommer med ett icke-val. Jag har inget annat val och jag faller igenom. Då måste vi börja att lyssna! Inte alla gör det, en del går tillbaka som det alltid har varit och det är då vi börjar att lida eftersom vi vet att det finns något annat de har mött. Men har vi lärt oss att stannat i mellanrummet blir det en säkerhet i själva genombrottet.

I mellanrummet hittar vi vår inre ledare

Att arbeta i mellanrummet sker på olika nivåer. Det kan vara att fysiskt skapa ett mellanrum, det kan vara att öppna mer space. Det är en plats av vila där ingenting finns och allting samtidigt. Ett första steg är att se att det blir tomt. Det gemensamma i alla typer av mellanrummet är att tiden stannar, och vi kan öppnar för nuets kraft. Mer medveten närvaro kan då sakta ta form. Paradoxalt nog är det samma företeelse som sker när vi hamnar i trauma och chock. Tiden stannar! Vi hamnar i freeze. I mellanrummet är det tomt, men vi är inte i freeze, även om vi vet att någon kommer att dö i oss.

I början när vi öppnar för mellanrummet är det ovant, vi kan uppleva oss som rastlösa och uttråkade eftersom det inte alltid händer något. Väntan är en del i detta mellanrum. Människor kan också hamna i gamla trauman i ett mellanrum, det är därför vi behöver en livlina i form av en annan människa som kan stoppa oss i detta ögonblick. Har vi kontakt med vårt själv kommer vi själva att lära oss att stoppa oss. Vad vi egentligen gör är att stoppa tiden för att ta oss till nuet. Därför är det alltid re-traumatiserande att tala om gamla trauman om vi inte helat dem. Vi lämnar då här och nu och blir den ålder vi var i det ögonblicket.

När vi hamnar i chock och trauma väcks alltid också gamla trauman som ger oss möjlighet att hela dem under förutsättning att vi inte går tillbaka till dem. Mellanrummet i sig håller bort trauman om vi kan låta det bli tomt.

Vi kan i våra liv börja att studera hur vi ger oss ett mellanrum där ingenting finns. Det första är att observera våra tankar. I ett mellanrum har vi inte tankar, därför är meditation och mindfulness ett sett att komma ned i kroppen utan tankar. I vår tid har vi med stöd av österländsk filosofi allt mer kommit till den platsen av tomhet. Då vet vi också att vi kan öppna lugn och frid, i djup kontakt. Har vi mycket trauma är detta svårare, eftersom det just är kontakten vi är rädda för. Livet handlar om kontakt, anknytning. Vi människor kommer till i relation. Precis som vi gjorde som när vi var små barn, behöver vi göra igen. Isolerar vi oss i ett mellanrum är det svårt att öppna för transformation. Kontakt avses här med andra människor. Många har isolerat i kontakten med Gud, men ack så svårt att då välja att vara människa lära sig vad det innebär. Även den som bor i kloster har kontakt med andra människor.

Nu förstår du säkert att mellanrummet inte har med isolering att göra. Där är vi i relation och möten med andra. Det är då vi lär oss att möta andra bortom våra projicerande tankar, känslor och beteenden. Då lär vi oss att se hur vi använder andra för att hindra oss själva att komma hem till oss själva. Så fort vi värdera och dömer en annan människa är vi fast i projektioner, individuella eller kollektiva. Mellanrummet är en plats i oss där vi kan få vila från dessa tanker och öppna för något nytt. Där har vi ingen aning! Och det är aldrig som vi tror!

Jag minns första gången jag blev så klar över vad ett mellanrum kunde vara. Jag arbetade med en grupp, de höll på att göra mig till syndabock. Så blev det alldeles tyst i mig. Jag letade efter ord och nästa steg, där fanns ingenting. Så kom ett infall, var ifrån vet jag ej. Jag tog en bok, lade den i cirkeln och sade till gruppen: detta är syndabocken i denna grupp. Ni försöker nu göra mig till syndabock och jag tänker inte ta den rollen. Vad gör vi nu? Det blev alldeles tyst. I mig var det återigen tomt, inget fanns där. Så satt jag tyst länge, också gruppen var tyst. Sedan började en kvinna att gråta och så berättade hon om syndabocken, sakta lossnade det och jag hade en fantastisk resa med denna grupp i mellanrummet. Nu förstår du kanske också att mellanrummet inte kan presteras fram, vi kan bara öppna för det. Där står vi i relation bortom vad vi kan förklara, förstå och framförallt kontrollera! Något nytt kommer.

Nu vet jag ännu mer, och utforskar mellanrummet mer och mer när det visar sig. Det behöver verkligen inte vara tyst för att mellanrummet ska ta oss till en ny plats. I de workshops och utbildningar jag själv varit med i och själv nu bjuder in till har jag massor av exempel på hur nytt också kommer ur det massor av ljud och rörelse.

Det är i mellanrummet vi hittar oss själva för första gången, vår inre vägledare som kommer att guida oss på vår väg. Det är nu vi kan lära oss att leda från mellanrummet. Nu kanske du förstår att mellanrummet inte är ”materia”, utan en plats där energin kan flöda fritt. I en grupp, i en kropp, i ett land, i naturen, i alla våra element, i allt det osynliga. Inte heller vår inre vägledare är materia, det är en osynlig varelse i oss som ändrar form hela tiden. Därför kallar jag denna form för amöban. Amöban är den enda varelse som ägnar sig liv åt liv och att gå igenom sin arvsmassa. Till skillnad från andra varelser är inte inriktad på reproduktion.                            

Att komma hem till oss själva för första gången

När vi kommer hem till oss själva för första gången igen stannar tiden, allt blir stilla. Det är ett magiskt ögonblick. Det är en gudomlig upplevelse. Vi kan säga att vi blir förälskade i oss själva. Livets mysterium öppnar sig mer och mer. Det innebär att livet inte kan kontrolleras.

Den långa graviditeten är slut när vattnet sköljer, när vi släpper taget om ett av våra överlevnadsmönster föds vi av oss själva för först gången. Vi spricker upp till vår gåva som vi gömt där, till vår själ och den vi är i vårt ursprung. Sedan gör vi det om och om igen. Mönster transformeras och fler själsbitar finner sin rätta plats i oss. Allt detta sker i mellanrummet i vår kropp, på den plats där vi skapar ett mellanrum. Det är i mellanrummet energin kan få oss att ändra form. Ny materia bildas och kroppen förändras i till ny form. Så är det parallellt med tankar, känslor, förnimmelser och sensationer. Våra beteenden och inre bilder förändras och meningen med livet får en annan betydelse. Vi är hemma. Vi kan hålla oss själva, gör våra val mer och mer från sanningen och vår själ. Vi blir vår egen mästare. (läs mer om detta i webbkursen www.mariefridolf.se/webbkurs-space-in-between-2/ och i boken I know a woman av Marie Fridolf)

Livet är då en gåva

Det är nu livet blir en gåva, vårt liv. Vi säger ja till livet och bestämmer oss för att göra allt för att stanna med den vi är. Våra val blir annorlunda och vi är inte längre beredda att kompromissa vår egen sanning. När livet visar oss nya mönster blir vi glädjefulla, men också rädda när vi behöver ta oss igenom nya mönster. Vi ändrar våra relationer och stannar inte, där livet inte är bra för oss. Pengar får en annan betydelse, så också vår familj. Vi låter dem vara precis som de är och vi ramlar inte lika ofta tillbaka i gamla mönster. Det är nu vi slutar att döma och värdera så mycket och vi blir mindre vi triggade.

Det är nu vi börjar att ära henne, vår moder som gav oss livet och som var beredd att dö för att vi skulle få liv. Vi ser hennes själ och det som vi har ärvt av henne i dagens ljus. Då och då ramlar vi tillbaka i gamla mönster, men vi reser oss upp.

Vi knyter an till vårt själv

Nu handlar anknytning om oss själva. Vi lär oss att se skillnaden när vi knyter an till överlevnadsmönster och när vi knyter an till vårt själv, det som själen kommer med. Det är också nu vi börjar uppskatta att vi skyddat oss genom våra överlevnadsmönster. Har vi till exempel blivit brukade i vårt liv och lärt oss att tillhöra gemenskaper där vi blir brukade, gör vi nu andra val från självkärlek och vårt självklara värde. Det förändrar hela vårt liv. Så var det för mig. Det gav mitt liv mening. Det är också nu vi inser att livet handlar om att växa till mer kraft, gång på gång. Vi människor har så mycket kraft, större än vi någonsin kan förställa oss. När vi är vår fulla kraft kan ingen göra oss illa. Vi är som en klippa. Det är nu vi börjar att se livets paradoxer och att livet aldrig är som vi tror. Paradoxalt nog handlar livet om att ge och att bli använd, men när det sker från livet så får vi i samma ögonblick. Allt är i balans i samma ögonblick.

Resan hem till oss själva för första gången kan öppna livet mysterium i mötet med livet. Vi är fria och kan komma till en inre frid av att vara hemma och tillhöra oss själva. Detta är en viktig del i att anknyta till andra. Den resa som i början var narcissistisk öppnar nu för livet och hur vi kan knyta an till oss själva och samtidigt vara med en annan människa. Vi förlorar oss inte i andra som vi gjorde som barn för att anpassa oss och vi förlorar oss inte i oss själva som vi gjort i början av vår resa hem till oss själva. Vi har medkänsla för båda. Vi kan då öppna ett tredje fält. Det räcker att en tar sig dit och den andra följer, men båda ger sig då in i det osynliga där vi inte har kontroll. De utbildning jag gått fungerar alla på detta sätt, genom att vi öppnade det osynliga fältet. Det gör vi i psykosyntes, somatic experiencing, psychotrauma, familjekonstellationer och reconstructive. När vi väl valt denna väg möter vi fler och fler som också kan ta sig dit, till mellanrummet. Är vi i en grupp som har syftet till att deltagarna ska få kontakt för att hämta hem sig själva så öppnas detta fält för dem att överlämna sig till.

När vi föds av livet

Vi måste betala för det vi har fått.

Universum är med oss i denna födelse till oss själva. Vi får massor av transmission och stöd på många olika sätt. Detta är sällan är gratis. Vi människor på denna jord måste betala för allt vi fått av naturen och universum. Vi är i grunden ett folk av naturen. Vi är också en del av universum. När vi väl är hemma i tillräcklig grad så börjar livet att puffa på oss för att göra oss beredda att födas av livet för att kunna vara ett redskap i något större som ingen äger. Det är nu vårt bidrag till livet från vår lilla prick i livets hologram blir synligt. De flesta av oss vill nu inte gå vidare utan börjar att sabotera för oss själv. Men djupt där inne i oss så vet vi vilken väg vi har valt. Vi vet också att livet väntar på oss att transformeras för att kunna tillhöra livet. Omedvetet börjar vi skapa livlinor, för att inte kunna sabotera för oss själva. Vi skriver på kontrakt i blindo, tar oss till platser vi inte vill, vi följer läromästare även om vi inte vill, vi bedrar oss själva och andra, betalar för aktiviteter fast vi inte har råd… ja massor gör vi och det vi har gjort för att inte kunna stoppa oss. Efteråt kan vi bara le och se att inget kunde stoppa denna väg. Några lyckas dock stoppa sig och känna sig befriade att kunnat komma hem till sig själva. För mig lämnar jag till dem att välja denna väg och värderar inget, då jag inte vet något. Jag vet bara att jag valt en annan väg: att arbeta för livet! Kanske gör de det också fast på ett annat sätt. Om det vet jag inget. Men de som väljer att gå i lära hos mig, väljer också att säga ja till det som väntar ur det jag egentligen kallar transformation. De cirklar vi öppnar och sluter till det ögonblicket är nya liv i nya identiteter för att våga transformeras. Allt har en ordning i den utvecklingen.

Den transformation som nu sker kommer ur ett kollektivt medvetande och påverkar då också det kollektiva medvetandet. Det innebär att den som tar sig ur sitt kollektiva mönster gör det också för en massa andra som ringar på vattnet. Den transformationen öppnar visdom och dessutom livets kanalisering.

Så en dag kommer transformationen; vi föds av livet! Nu finns verkligen ingen återvända!  Denna gång skulle jag beskriva genombrottet som att vi lär oss att tänja ormarna, ja på riktigt.  Ormen symboliserar både liv, transformation och hur vi skadar oss. Möter du en orm så vill den först visa dig hur du saboterar för dig själv, sen hur du ska tämja den och slutligen hur du ska ömsa skinn med den.

Din läromästare är inte nådig. Först visar hon eller han dig hur man tämjer ormen och så blir du förd till en grotta får gå in där och möta ormen och din läromästare sitter utanför och väntar. När du väl är inne i grottan kan din läromästare inget göra. Där är gränsen mellan liv och död, kärlek och ondska, synligt och osynligt, otydligt.  Allt är hårfint. Det är nu du befinner dig nålsögat för att sakta expandera det kollektiva medvetandet. Nu är mellanrummet mycket smalt och du balanserar på en slak lina. De som är barn eller narcissistiska när de går in, går snart ut igen. De som är heroiska och tror att de är utvalda sparkas ut igen. Här prövas du! Inget är personligt längre.

Parallella processer i oändliga cirklar

Allt detta jag beskriver sker parallellt hela livet, i nya genombrott att komma hem till sig själv igen och nya övergångar i transformation till nytt liv på en kollektiv nivå. Resan hem till oss själva igen börjar dessutom omedvetet under många år innan vi medvetet bestämmer oss för att gå den vägen genom att börja ställa oss frågorna vem är jag, jag är mer än detta! Också denna resa hem tillbaka till livet på en kollektiv nivå börjar tidigt i livet. Vi har då en känsla av att vi har bidragit med något bortom det personliga. Det vi gör då är inte bara för oss.

Så en dag tar vi det ansvaret medvetet. Vi är beredda att arbeta för livet. De jag möter som väljer den vägen har arbetat med människor, grupper, kollektiv under lång tid innan dess, parallellt med sin egen resa hem. Det betyder inte att de behöver vara terapeuter, nej verkligen inte. Det kan vara musiker, healers, designers, konsulter, ledare, chefer, konstnärer, vaktmästare, skådespelare etcetera. Det har inte heller något med utbildningsbakgrund att göra, utan om de har brutit igenom för att komma hem till sig själva och till livet i ett kollektivt perspektiv. De kan arbeta mycket djupt i brytpunkten mellan liv och död. Det handlar också om vad vi själv har gått igenom som transformerats till visdom om vi kan vara värderings- och projektionsfri. Det handlar om vi kan verka bortom sin personlighet. Det handlar om vi vågar stå i svår egen kraft och expandera den mer och mer vad som än händer. Det handlar om att överlämna sig att vara i det osynliga, men samtidigt vara djupt grundad. Det är nu vi också inser att detta inte kan ske inom strukturer som bygger på överlevnad. Det kan heller inte ske om vi stannar i normer som samhället har skapat. Det är nu vi måste våga vara ”galen och stå i den galenskapen” (inte psykisk sjuka som samhället bestämt vad som är så). Det som kommer från det kollektiva omedvetna är annorlunda och kommer att uppfattas som galenskap. Det är så lite vi vet om världen och allt som sker. Det är nu vi vågar vara den vi är i vårt ursprung och bli använda av livet.

Det är det livet behöver nu, människor som är beredda att arbeta för livet. Många gör det och har gjort det utan att vara medveten om att de blir använda av det kollektiva omedvetna. Idag kallar vi dessa människor högkänsliga, för att återigen skapa en grupp som är utanför normen. Det är på detta sätt vi gör i ett dualistisk överlevnadssamhälle. Alla människor är högkänsliga! Vi har bara skapat olika försvar för att skydda oss. När vi kommer till denna plats av att födas av livet igen är vi grundade i oss själva, vilket gör att vi kan vara högkänsliga på ett grundat sätt. Vi förlorar oss inte i andra eller i oss själva längre. Vi kan då bli använda av livet. Det är då vi är öppna för sanningen, inte bara vår egen sanning utan också sanningen som också är kollektiv.

Ett nytt mellanrum

Det innebär att vi öppnar mellanrummet till det som vi inte kan förklara, men som vill visa sig. För det behövs strukturer, strukturer som håller det som vi visa sig. Dessa strukturer kommer från livet, det är aldrig något som vi kan tänka ut.

När vi väljer denna väg kan vi inte längre arbeta med människor annat än från den kollektiv sanning som öppnar sig. Den kommer till oss i mötet med livet. Det är nu vi börjar att kommunicera med det kollektiva medvetna. I det finns aldrig, jag poängterar aldrig något personligt. Den energin använder oss, för att komma igenom. Det är då vi kan börja att inte bara leda oss själva från mellanrummet, utan också låta oss bli ledd ifrån mellanrummet. Hur detta arbete uppfattas av andra kan vi aldrig göra något åt. Det handlar om dem. Det får räcka med att vi vet hur vi möter det som ska transformeras när vi blir använda. Det kan också ge oss något på sikt, men det kommer på köpet, aldrig från eget intresse. Det kommer genom att vi expanderar med den kollektiva energin, efteråt kan vi se att detta också handlar om oss själva (dock inte alltid).

I dessa tider rör vi oss med massor av transformerande energi som använder oss, utan att det för en sekund handlar om oss själva. Vi blir bara använda nu, i mänskligheten transformation. Läs mer om mellanrum i webbkursen www.mariefridolf.se/webbkurs-space-in-between-2/

Inget val längre

Jag minns första gången jag insåg att jag valt denna väg var när jag stod i templet hos Bribris och lovade att jag aldrig skulle sluta att så mina frön. Där gav jag ett löfte till det kollektiva medvetna och moder jord. Det är så intressant, att bara vara med detta folk tog mig så djupt in i ett fält av expanderande medvetande, i ett fält som nu dagligen öppnar sig mer och mer. Detta folk är verkligen förkroppsligat i mig. Idag vet jag också att det mötet var mitt första steg till denna väg som jag väljer nu. Ett år senare lämnade jag det fält, reconstructive, som jag hade varit i 10 år för att lära mig om kollektiv energi. Detta var en mycket smärtsam resa. Det var som om livet sa åt mig, hör du mig nu, har du fattat. Till slut sade jag ja och det öppnade allt. Innan detta ögonblick hade jag visserligen arbetat med energi på en kollektiv nivå, men det var nu jag verkligen öppnade mitt hjärta och mitt åttonde chakra samtidigt som jag var grundad. Mitt transpersonella jag stod nu i varje öppning i kontakt med universum och moder jords kollektiva transformation.

Det betydde att jag gått i lära i en struktur där jag växt massor, men dess bidrag var inte det jag kom hit till jorden för. Det vackra är dock att jag genom reconstructive fick betala två gånger för allt jag fick, ingenting är gratis. Jag tog mig också igenom min själs mörker och min familjs själs mörker. När det var färdigt var min lärotid färdig och jag skulle lämna. Detta lämnade var min födelse till livet. Nu efteråt ser jag hur de sista åren innan denna födelse var en graviditet för att kunna transformeras, av en annan sanning öppnades och jag började sakta att uttrycka den.

Denna transformation är jag djupt tacksam för. Under tiden jag växte till att arbeta för livet hade jag en barnmorska som var med mig, min läromästare som lämnade mig och jag henne när jag föddes till livet. Hon satt bara utanför min grotta under några år och fick mig att gå in och möta ormarna. I mig hade jag också några andra livlinor: jag kommer att klara det, nu släpper jag allt och tillåter mig att dö, jag är beredd att spricka sönder. Nu efteråt ser jag hela tiden var på gränsen mellan liv och död. Mellanrummet blev smalare och smalare och så bröt jag igenom. När jag kom ut var en annan kvinna där som bara mötte mig i kärlek. Dessutom hade jag en grupp som höll kärleken. Jag valde livet ännu en gång, den tredje gången. Under denna process öppnades femte och sjätte chakrat ännu mer. Jag började att tala min sanning på ett annat sätt, såg allt från helt andra perspektiv och det kollektiva omedvetna kom alltmer i arketyper och myter. Ibland åkte jag ned i källaren och hämtade massor av olika saker, transformerade det med stöd av högre energier och kom till mer liv. Talade mer sanning och också om hur perspektiv förändrades. Allt blev tydligare och så en dag kom visionen och olika delar i en ordning i det koncept som blev Space in between.

Femte våningen, halschakrat handlar om personligt uttryck i världen och omdöme. Detta chakra har blivit så missbrukat i det patriarkaliska samhället och har undertryckt det feminina. Halschakrat står i kontakt med sköldkörteln som producerar hormon för tillväxt och mognad. Det är nu vi börjar se och tala sanningen, här styrs vi av andlig trygghet, rena tankar och känslor samt självständighet i vår kommunikation. Vi kan inte gömma oss bakom någon eller något. Kroppen vibrerar med detta chakra. Sjätte våningen, tredje ögat, utforskar den andliga sidan av livet. Visioner och drömmar öppnar för slutet av allt dualistiskt. Här balanserar vi de högre och lägre våningarna. Tredje ögat är förbundet med tallkottkörteln som reglerar sömn och vakenhet. Tredje ögat står i kontakt med det osynliga.

Denna vår har jag återigen valt livet en fjärde gång. Första tecknet till att så skulle ske fick jag i november genom att Himlaspelen kom till mig – en berättelse om när pesten kom till byn. Nu efteråt ser jag att det är den berättelsen jag levt, men inte sett förrän nu. Nu har jag öppnat det fält som kommer ur min historia, och det jag valde att komma hit för. Det jag säger nu är inte personligt, det är bara ett resultat av all transformation, till en plats bortom det personliga. Just nu överlämnar jag mig varje dag i det arbete som jag gör.   Den sista transformationen ur himlaspelet som blev ”Co-creation in life”, vägen till transformation.

Min resa till kollektiv energi började med systemiska konstellationer, somatic experiencing och reconstructive. I alla dessa tre går vi in i ett kollektivt fält så att arbetet öppnar för kollektiv förändring. Med mig hade jag redan då psykosyntes och jungiansk psykologi och psychotrauma, men det stora genombrottet för mig var när Bert Hellinger tog konstellationer från order of love, till movement of the soul och till movement of the spirit. Jag glömmer aldrig det ögonblicket han sade; jag jobbar inte mer med dem som inte har ett kollektivt issue. I Reconstructive var alla arbeten kollektiva.

En ny tid

Nu är vi i en tid där detta sätt att arbeta inte längre är förundrat några få, vi är alla på väg dit. Därför kan vi inte längre skapa strukturer där vi håller fast människor till en viss metod, och särskilt inte ta betalt för att använda den metoden. Människor som skapar metoder i detta kollektiva fält i modern tappning såsom Bert Hellinger, Carola Castillo, Peter Levin, Caroline Myss mfl. blir istället förebilder för att vi ska öppna för vår struktur tillsammans med ”äldre transpersonella och existentiella filosofier såsom Assagioli och Jung mfl. Alla dessa personer jag nämnder här har behållit det mystiska i livets växt, själens språk. Jag har varit i alla dessa strukturer och de har tagit mig till en större helhet och fått mig att förstå att allt är energi. Alla dessa skapar en struktur som kan hålla energi, så gjorde också Jung och Assagioli, så gör vi alla om vi bestämmer oss för att öppna den vägen och överlämna oss. När vi studerar deras struktur ser vi att det finns embryo i alla de föregående och ”helhetstänket” är samma. För mig stod Jung och Assagioli för källaren och vinden i huset och de öppnade båda det kollektiva omedvetna, men det gjorde också Budda och Jesus långt tidigare och många fler när de steg ned. Det paradigmet är nu i sin slutfas och något nytt öppnas.

Nu är det som stiger ned för alla, vi är alla ledare. Detta är den nya tidens ledare. Personer som har gått före för att visa detta kollektiva ledarskap. Det är dags att släppa också dem som ledare och se att alla människor har den förmågan, den är inte för några. Det jag skriver här kommer inifrån och uppifrån, via mig utan ägande eller band. Jag kan bara bidra med min erfarenhet i mina transformationer och övergångar. När jag hör på andra så inser jag att de är på samma resa och vi är i sådan synkroniserat i det vi ta emot och reflekterar över. En nära person och jag har reflekterat över samma saker när varit i kontakt med det kollektiva medvetna utan att vi varit i kontakt. Andra som arbetar med grupper har samma upplevelser som jag när gruppen transformeras. Vilken lycka och frihet att vi alla har möjlighet att öppna för att leda genom att ta emot och inte leda. Vi behöver Communitys, inte sekter och institutioner, i vår fortsatta utveckling som människa. I en sådan är alla ledare och arbetar för livet. Här anstränger man sig för att vara på ”samma” energinivå. När helheten skapas på samma energinivå kan energin transformeras. Om vi är bortom vår personlighet hamnar vi alltid på samma energinivå.

Vi är alla läromästare och vi behöver söka en läromästare för att hitta vår egen. En läromästare behöver visa sin egen sårbarhet och sin personlighet så att han eller hon inte blir lärare. En läromästare speglar också andra utan att det för den skull är den han eller hon är. En utmanande resa för den som inte förstår det och vill placera en läromästare i en personlighet eller som ledare. En läromästare står i sin fulla kraft, värdighet och tillhör sig själv och livet. Han eller hon kommer till i relation till andra människor som den människa han eller hon är. En läromästare bjuder på sin transformation, sin grymhet, godhet och överlevnad. Det är det enda syftet med detta delande eftersom det är en mycket personlig relation. En läromästare öppnar detta fält bortom personligheten när det pockar på och i andra situationer är han eller hon i sin fulla personlighet, en personlighet som ständigt förändras i alla relationer.

Att växa till läromästare

I det arbete behöver vi gå vid någons sida en stund, gå i lära för att så släppa och gå i lära från det kollektiva omedvetna. En läromästare lär inte ut en särskild metod, han eller hon lär ut ett sätt att leva. Det sättet behöver en struktur, som förändras gång efter gång. En läromästare går bara där en stund vid andras sida.

Hos dem som har gjort denna resa kan vi gå i lära, och det är en mycket personlig resa. Det innebär att vi stannar i andras strukturer en stund tills den vi ska bidra med öppnar sig. De som har gjort denna resa vet detta och om den som går i lära inte tar sig ut, sparkas den ut. Om den som går i lära lämnar för tidigt, blir det en mycket smärtsam transformation till att börja anknyta till livet. Din struktur kommer i viskningar och i en ordning som livet bestämmer när vi inte står i något personligt längre.

En andlig frigörelse

De transpersonella upplevelserna behöver grundas. Och det är i det ögonblicket vi förstår när vi är i ögonblick av total befrielse. Inte alla energiarbeten i det vi gör när vi arbetar med energi tar oss dit, men sammantaget tar arbetena oss dit och när gruppens själ visar sig uppstår detta tillstånd i var och en av oss en grupp. Det är då hela gruppen har öppnat kronchakrat och allt förlöses. Allt blir tyst och vi upplever varandet och existensen. Det är nu vi får gudomliga upplevelser.

Nu har vi öppnat sjunde och åttonde våningen. Sjunde våning, kronchakrat, det transpersonella chakrat handlar om transformation. Vi dör och föds på nytt i en annan kroppsform. Dödsögonblicket en befrielse och i födelseögonblicket ramlar vi ned igen och känner smärta, tills vi föds till det rena landet. Det är till den del i oss som är totalt oförstörd. Åttonde chakrat handlar om nåd, gudomlighet förening med moder jord och gud. Det är nu vi kan bli ett med allt; berget, blomman, andra människor och gudomliga arketyper. Det kollektiva medvetna blir synligt.

Livet är alltid kollektivt och arketypiskt

När vi föds av livet i sig är allt arketypiskt och kollektivt. Skillnaden mellan denna födelse av livet och att födas av sig själv är att transmissionen är kollektiv. Denna övergång kräver dessutom mycket mer av oss och är mer utmanade. Nu tillhör vi också livet som använder oss som ett redskap. Vi är inte längre här för oss själva, utan också för livet sig. Det innebär att vår högre jag som talar till oss genom vår själv, talar till oss om livet inte om oss själva. Vi får också uppdrag att genomföra, och ett helt annat seende. Det är nu vi blir läromästare för andra. Inte lärare utan läromästare, skillnaden mellan dessa är att läromästaren är en del i det som sker och visar sina övergångar för de som väljer att följa. Han eller hon är ingen ledare utan bara där som en av alla ledare som leder och lär sig att inte leda andra. Läromästaren visar också hur det är att bli ledd av sitt högre jag.

Att vara tillsammans med läromästare är en mycket personlig resa och en resa av ständig transmission. Så en dag är bara läromästaren borta, ingen vet hur det gick till. Denna övergång är nog den smärtsammaste för nu är du ensam och redo att bli läromästare för andra. Utmaningarna blir bara svårare och svårare på den resan till ständig expansion i mötet med det kollektiva medvetandet. Visserligen kan du ha kollegor, men inte längre någon läromästare. Detta är en ensam väg, men du behöver inte vara ensam. Det är så mycket som du inte kan tala med någon om, inte mer än med din inre vägledare och själ. Då och då är du redo att föra ut kunskap som av många kan uppfatta som cracy. Alla har vi möjlighet att gå denna väg för att arbeta för livet och som jag ser det för moder jord och mänsklighetens kollektiva utveckling. Det är många som gör det i ett samskapade, utan att vi för den skull behöver mötas. De stora läromästarna binder ingen vid sin sida, de som följer en stund gör det bara tills de är redo att själva arbeta för livet.

Det finns många som kan vara din livlina i din andra födelse till dig själv, men utbudet är klart begränsat i denna övergång till att bli född av livet. Du kan lukta dig till dem och hittar vägar där det är möjligt. På denna resa är inget personligt längre, du kan bara på köpet få något som tar dig vidare i din egen personliga resa. Det vet du först efteråt. Den här vägen innebär också att du bara kan ta de som följer dig så lågt som du har kommit själv. Detta innebär att du kommer att bli puttat in i transformation efter transformation i en ständig process för att kunna vara tillgänglig. Många försöker även här att sabotera för sig själva för att stoppa sig själva. Det kan gå en stund, men skapar då ett brutalt lidande.

Ett nytt livskontrakt

Det är som om vi skriver ett kontrakt med vårt högre jag nu att arbeta för kollektivet med vår egen process och erfarenhet som ett redskap. Nu måste vi vårda kroppen och på olika sätt ta hand om oss själva. Vårt bidrag kommer att speglas ur vår historia. Det är vår angelägenhet till livet. Vår business som vi ska göra i detta liv. Det är därför själen har valt att gå ned. Vi som lever nu har alla valt att gå ned i en tid då vi lever i ett mellanrum mellan två paradigm. Det är vårt val. Därför kommer vi också med gåvor som detta mellanrum behöver. Att ”kommitta” sig för att arbeta för livet innebär att det också är andra saker som ger ett värde i livet än du själv, dina relationer, din familj och din andliga och materiella välfärd.

Vi kan aldrig använda energi, energi använder oss. Det innebär också att energin använder oss för att transformera energi utan att det har med oss att göra på något sätt.  Så sker i workshops och de utbildningar, men också i verkliga livet. Just nu i dessa Corona – tider är det många som bidrar till att transformera energi genom sina kroppar.

Vi knyter an till vårt högre jag och det kollektiva livet samma ögonblick

Det intressanta är att den systemteori som jag lärde mig under mina år som forskare och ledare i det samarbete och samskapande landskapet under 90-talet har samma lagar som jag nu är i kontakt med och idag som kallas de andliga lagarna. Det betyder att vi samskapar i det vackra mönster som ska visa sig. Vi har alla ett vackert mönster i den livsstruktur som vi bidrar med till denna större helhet och ett ansvar för hela kollektivet. Ja, hela att vi tar oss vidare. Det är att ta egenansvar för helheten, den första av alla systemiska principerna också andliga principerna.

Nu kan du inte längre kompromissa de systemiska lagarna (andliga lagarna). Du ser också livet i ett större perspektiv och i många olika dimensioner. Du lär dig att se verkligheten i bortom alla illusioner. Du verkar från det osynliga i ditt liv. (Se www.mariefridolf.se/webbkurs-co-creation-in-life/ där de andliga lagarna beskrivs. Det är samma sak som de systemiska lagarna)

När vi är på den platsen knyter vi an till vårt högre jag och livet i samma ögonblick. Allt är ett. Vi är en och samma kropp. Vi kan då aldrig ge oss rätten att döma någon annan. När vi knyter an till livet börjar resan i en ständig transformation. Två stora övergångar har vi att göra, den första kallar jag uppvaknade och den andra transformation. En transformation är alltid kollektiv, det är meningen.

Godhet och grymhet, ett mänsklig överlevnadsmönster

Illusionerna rasar – om människans godhet

När vi väl har kommit till denna plats i oss behöver vi öppna för att livet tar oss dit vi behöver gå. Inget kan vi hålla fast vid längre, bara livet i sig. Det är också nu vi kan möta människor i sina överlevnadsstrategier på ett helt annat sätt, ingenting är givet och vi kan inte veta på något sätt vad människor ska lära sig i detta liv. Det är bortom vad vi ska veta. När det sker kliver Jesus ned från korset och öppnar för Afrodite, kärlekens gudinna. Ondska och Kärlek blir ett! Ondska och kärlek är båda en kollektiv energi som båda leder till mer livskraft. Det är nu alla illusioner transformeras till kraft och sanningen visar sig. Vi utmanas, vi människor att stå i den sanningen, ingenting är givet och sanningar visar sig bara för den som är redo att följa den. En gång valde vi alla som lever nu att följa den sanningen, men vi glömde bort det och är förlorade i vår överlevnad. Några av oss öppnar dock igen och idag i denna tid pushas vi alla till att öppna.  Den vägen, om vi öppnar kostar så mycket mer än att bara komma hem till oss själva. De är de som vågar och gör, som livet behöver nu.

Vi människor är både grymma och goda, det är en egenskap som just nu håller på att öppnas för transformation. Paradoxen är att vi i denna transformation behöver släppa båda. Vi har så många illusioner med koppling till vår godhet på en kollektiv nivå och då vill vi inte se den grymhet som vi också har. Vi fördömer den och letar efter syndabockar.

Dessa lägen är farliga, de kan öppna för ondskan att slå till. Den som ligger och pyr tills det är dags, den som vi är så blinda för. Jag skulle säga att ingen människa är ond i grunden, men vi är alla grymma. Redan som barn kan vi se vår grymhet och där lär vi oss vad som vi får göra eller inte göra, men vi lär oss inte att ta hand om våra grymma känslor. Vi får bara lära oss att putta bort dem. Så ligger de där och kommer ut då och då i vuxen ålder, särskilt när vi blir puttade in i ett hörn. Har vi jobbat med oss själva och kommit till en plats där vi har en ”sense of self” och kan reflektera över oss, kan vi hålla och när dessa känslor kommer. Vi kan tillåta dem att komma utan att agera ut dem.

Det är det energiarbeten också syftar till. Att låta avundsjukan, hatet, föraktet, viljan att döda, sadismen, svartsjukan osv, få ta form så att den känslan kan transformeras till ren energi. Det är i det arbete Space in between syftar till att öppna för den kraft som kommer i destruktiv form att kunna transformeras till ren kraft inne i oss. Det betyder att den energin stannar i kroppen istället för att vi agerar ut den eller försöker bli av med den. Tills slut blir det en ren energi som expanderar vårt medvetande i kroppen.  Allt detta kan vi göra i en grupp.

Jag kommer aldrig glömma när jag i Somatic experience utbildningen fick tag i min ”killing energy” i dess rena form tillsammans i en grupp. Jag har aldrig stått i sådan kraft förr i hela mitt liv. När så behövs nu i livet kan den ta form i mig utan att den ageras ut när någon går över mina gränser allt för länge. Den kommer då bara med en blick, den blicken får människor att backa. Jag agerar aldrig ut den. Vi människor är så rädda för att vi har dessa krafter, och det har vi alla.

Vi behöver äga våra grymma sidor så att de kan bli ren kraft. Då stannar de i kroppen och expanderar vårt medvetande. Det är nu vi är i ansvarigheten. Det är nu vi vet vad skuld, skam och ansvar är. Det är nu vi kan våga öppna för att också äga våra mörkaste sidor. Vi människor kan skapa ett lidande for lidandet skull för att vi själva ska bli av med vårt lidande. Lidandet är det farligaste vi har som kollektiv när det får ta form. Grymheten kommer ofta i förtäckt form såsom i manipulation, men förr eller senare blir den synlig och då är transformationen möjlig.

När vi i mellanrummet öppnar för att något annat ska få ta form är nåden där. Jag vill också använda ordet på engelska ”grace”. Det är större och visar också på skönheten i nådens energi. Vi behöver ge oss själva nåd för det vi har gjort och ta ansvar för det. Då kan kärleken ta form och vår öppnar för den gudomliga nåden. Den som har tagit sig igenom sin egen grymhet öppnar för att födas av livet!

Paradoxalt nog behöver vi också överlämna vår godhet, också släppa den för att transformationen ska ske. Den kommer sedan tillbaka i en annan form som vi ofta benämner medkänsla. Inget av det jag skriver här kan vi prestera fram. Det kommer när det är dags. Vi kan skynda på det när vi går in i mellanrummet.

När vi transformerat vår grymhet blir den ren kraft och när vi då uppfattas som grymma kommer den inte från makt längre utan från kärlek. Det är då en läromästare kan ”trampa” eller ”slänga ut” någon som inte vill se sin egen grymhet. Glöm inte att spelad godhet också är grym. En läromästare spelar aldrig i fältet även om andra kan uppfatta det så. Men en läromästare har också sina neuroser som inte är genomgångna. Efteråt kan läromästaren bjuda på det. Det är enda vägen eftersom en läromästare också är människa och kan aldrig bli mer än någon annan.

Ondskan och kärleken

När grymheten inte kan transformeras öppnar det för att ondskans energi ska få ta form. Det är ofta det som vi ser på en kollektiv nivå när ledare blir allt grymmare. De tappar omdömet och det är ondskans väg in. Det innebär att de tappar kontakten med sig själva och vad som är sanningen. Istället börjar de att skapa en egen sanning och är fast i att övertyga sig själva att detta är deras sanning. När ondskan kommer ut genom en människa är de inte i kontakt. Det vanligaste är att de dissocierar eller försvara sina handlingar. De ser inte själva.

På en kollektiv nivå kan både ondska och kärlek leda till mer liv, livsenergi. Det är nog den svåraste paradoxen vi människor har att ta in. När ondska transformeras leder det till kärlek, men så länge vi inte vill se den transformationen utan stannar med att fördöma ondska så sitter vi fast som mänsklighet. Att låta ondska transformeras betyder bara att vi stannar med fakta utan att värdera eller döma. Det är nog också mänskligheten svåraste uppgift att inte värdera och döma. Bara stanna med att så här är det! Då kan vi bli en kanal för transformation.

Faran är när vi generaliserar, vi kan inte veta det kollektiva medvetandets transformation. Det enda sättet är att låta energin göra det. Vi människor har en enorm kraft som vi riktar till generaliseringar och fördömanden istället för att öppna för transformation. I det sitter vi fast, inte bara kollektivt utan också i oss själva. Att öppna för och be om transformation är att inkludera det som sker och öppna för det som sedan kan komma. Det finns nåd för allt och alla!

Tyvärr sitter en stor del av mänskligheten fast i att fördöma andra för att också passa på att lägga sin egen grymhet och skuld på den personen, händelsen eller upplevelsen. Det svåraste vi sitter i är att se detta. I dessa tider med Corona och i naturkatastrofer så är detta svårare, men gör det ändå. Vi hittar någon att skylla katastrofen på.

Vi har nu alla en möjlighet att välja en annan väg, men glöm inte att den behöver väckas inifrån när vi möter oss själva. Den som gör detta är tillgänglig att födas av livet. När så sker kan ingen planera eller förutse. Då skulle vi stoppa oss, eftersom det gör så ont.

Precis som med ondskans energi finns det en kollektiv kärleksenergi som flödar fritt och kan gå in i någon som står i sin fulla kraft och inte dömer någon. Det är den energin som öppnar för transformation. Den kommer genom universum, till ditt högre jag. Det är därför jag kallar vårt högre jag för vårt ”heartful self”. Vi står i kontakt med vår kärna i hjärtchakrat direkt till sjunde chakrat och det åttonde och källaren i samma ögonblick när vi blir ett med allt.

När både kärlek och ont blev inkluderat kan livet stödja ett giftermål, på jorden. Då fick kärleken frid. Allt kan transformeras till kärlek. Om vi väljer detta. Forskare vet idag också att hjärta har en egen hjärna inte alls i kontakt med vår andra hjärna. Det finns hopp för mänsklighet, om och när vi går igenom vår egen grymhet, öppnar för nåd och slutar att värdera och döma andra. Nu är vi tillgängliga för livet i vår individualitet, som inte är samma sak som personlighet. Individualiteten är skapad ur existensen och personligheten skapar vi själva. När vi kommer tillbaka till den vi är i vårt ursprung, i tillräcklig grad, öppnas det kollektiva i vår förmåga att arbeta för livet. Då är vi människa mer än någonsin, och kommer att ta oss igenom cirklar efter cirklar i livet. Livet blir en återkommande transformation, inte för oss själva utan för livet.

För många är det tråkigt att bara vara människa, då gör vi oss till gudar, men om vi stannar som människa kan vi födas av livet och arbeta för livet. Det innebär att fler och fler blir människor så att de kan låta sig bli ledd av sitt högre jag. Så kan det som behöver komma, så göra till var och en av oss människor. Vi människor av kött och blod, sårbara, rädda, men framförallt kärleksfulla. Då kan vi inkludera både kärlek och ondska, när vi så göra kan ondskan också transformeras till mera liv. Vi styr inte den energin, den styr oss.

Båda födelserna samtidigt

När vi är med en läromästare kan vi göra både den första och andra födelsen samtidigt. Ja, de behöver vara kroppsligen. Vi kan inte bara gå till andliga rörelser, som många av oss gör, för att slippa smärta. Vi växer genom smärta, det är enda vägen, som jag ser det när det handlar om transformation. Det gör ont att födas, men glöm inte att vi behöver en barnmorska.

Till den andra födelsen behöver någon som är mer än en barnmorska. Du behöver någon som är beredd att hoppa på dig och säga har du förstått. Någon som vågar stå i sin fulla kraft. Någon som inkluderar allt, och ser världen genom energi, alla energi. Det gäller både kärleksfull och ondskefull energi. Det är också någon som puttar ut dig när du är redo om du inte puttar ut dig själv. Det är någon som släpper dig om du inte vågar längre. Det är någon som inte äger någon, utan är fri. Det är någon som är människa och vågar att dela sitt innersta sår och sina strategier, men som när det öppnas ett fält verkar bortom sin personlighet för något större som jag kallar det kollektiva medvetna.

Det kollektiva den enda vägen till transformation

Nu kanske du förstår att jag anser att det finns bara en väg till transformation och det är genom det kollektiva medvetna. Därför är gruppen avgörande i denna process. En grupps själ tar oss till det kollektiva. Den är större än var och en av oss i denna grupp, så också ledaren om det finns en sådan. Att lära sig att arbeta med energi innebär att vi arbetar med transformation, eller ska jag säga vägen till transformation. Vi öppnar en massa cirklar för att förbereda. När så sedan transformationen kommer vet ingen. Det är i transformationen vi släpper taget om livet till fullo, ja det liv vi har levt hittills. Detta kan vi aldrig förstå förrän vi gör det.

Cirkeln är sluten

Tillbaka till min mamma, men inte från barnet utan från livet

Cirkeln är nu sluten och kommer att slutas om och om igen i livet. Allt blir synligt och då ser vi också att vi kan knyta an till vår moder igen, inte som vår moder utan till hennes själ från livet. Det bli alltid tydligt i varje födelseprocess. Hon gav oss livet som en gåva och hon är också en gåva till oss. Det är nu syfte blir tydlig, vår älskade mamma kommer med syftet i vårt liv. Nu är vi fri i vår historia och kan för livet öppna cirkel på cirkel. Vi ser då också alla våra projektioner på vår läromästare som hela tiden handlade om oss. Hon ler och står och ser på, kunde inget annat göra. Den som inte gjort denna resa kan inte heller se vad som väntar. Den som är läromästare har också eget att lära i mötet med alla dem som väljer att gå vid deras sida. Så finurligt livet är, i denna jordliga och andliga resa.

Vi är alla här för att arbeta för livet!

Läromästaren är också en människa av kött och blod med sina förtjänster och brister. Vi är alla läromästare och behöver lära oss att bli människa. Människor kan inte längre vara gudar men gudar kommer till oss då och då i form av transpersonella arketyper. Mänskligheten helar också sig själva genom kollektiva arkaiska arketyper som vi sitter fast i. Inget är nytt det ligger bara där och väntar. Vi kan inte hitta på detta, det kommer genom oss till oss alla.

 

Göteborg den 4 juni 2020

Ingrid Marie Fridolf

                  

Lämna ett svar

2 × 3 =