Att skapa en struktur från in livsstruktur

Att skapa en struktur till livet från din livstruktur

Alla grupper bär på bördor oavsett hur lång tid de har verkat och den lever sitt eget liv bortom medlemmarna. Vi kan säga att gruppen verkar mellan individer och kollektiv. Gruppen är också den som ger oss möjlighet att förändra våra mönster i vår ursprungsfamilj och i den familj vi skapat själva. Gruppen är där för att ta vidare till vår livsstruktur som var där från början. Vi hamnar alltid i ”rätt” grupper. Då ska lära oss något om oss själva och om det vi har att bidra med till livet och samhället. Det finns alltid en fri vilja att vara med i grupper, även om vi har blivit beordrad att vara med. Vi kan ju alltid säga nej. Vi skiljer här emellan grupper i samhället och grupper inom en organisation. De senare är kopplad till att vi behöver följa en organisations värdegrund, syfte och mål. De arbetsgrupper som bildas inom en organisation bygger på en annan logik.

Vi kan säga att gruppens inre liv är vår gåva till oss själva och till andra medlemmar. Vi kan aldrig bestämma vilka som ska var med i en grupp utan det sker från det kollektiva omedvetna. När jag fick uppdraget att bilda en utvärderings- och projektgrupp för att öppna för ny kunskap om samarbete kring särskilt utsatta i slutet av 90-talet, visserligen hade myndigheterna valt vilka de skulle sätta in, men de hade omedvetet tagit ut personer som hade förmåga att gå utanför sina organisationer. Det första vi gjorde i denna interorganisatoriska grupp var att var och en fick gå hem till sin organisation och göra sig fria, i betydelsen att de inte behövde företräda sin organisation. Detta visade sig vara framgångskonceptet i utvärderingen och en förtvivlan för dem som valt personerna, eftersom de gick emot sin egen organisation. Den gruppen kunde öppna för ett systemisk, holistiskt perspektiv med fokus på medborgana i samhället.

Idag då jag arbetar än mer medvetet med olika grupper så skulle jag aldrig pusha någon att vara med utan jag överlämnar mig till det som ska bli. Det betyder inte att jag bara sitter och väntar, utan jag är där ute i ”rätt ögonblick”. Den grupp som bildas har alltid en börda att hela, parallellt som de då också helar i sig själva och de resultat som de skapar. Den utvärderingsgrupp jag talade om helande bördan ”svartepetter”. Det som de alla var i sina liv och det de skulle förändra välfärdens Sverige. Det är aldrig en slump vilka människor som kommer samman. Tidigt var det en person som lämnade gruppen när hon förstod i vilken grupp hon hamnat, om än omedvetet.

Ingenmanslandets gåva

Gruppen möter i början alltid ett ingenmansland- som jag kallar mellanrummet. I det ingenmanslandet kan vi möta oss själva och kanske gå djupt eller bara komma till vila mellan det krig som sker mellan skyttegravarna. Min erfarenhet är att vi ofta i början är mycket rädda för detta mellanrum då det bara är kortvarigt eller tar oss till djup smärta. Ibland hoppar vi bara över det från plats till plats i livet. Som att någon i oss säger ”mind the gap”. Men stannar vi tillräckligt många gånger och tillräcklig lång tid i ingenmansland kommer vi att lära oss att det är i mellanrummet allt tar form och kan växa. När smärtan avtar kommer kreativitet, kärlek, ett lugn och vi blir öppna för en ny form. Det är första steget i den ordning som skapas i det konceptet Space in between. Det kräver mycket mod att vara i ingenmanslandet och förutsättningen är två; att i varje situation se möjligheter och att öppna för svaren från det inre.

Denna nya logik som konceptet Space in between bygger på, som skapats ur gruppens inre liv och människor inre ledarskap har växt ur mellanrum från många olika grupper jag arbetat med och verkat inom sedan 40 år. Hela mitt liv finns i detta mellanrum och det sista året har tagit mig in i en ständig process för att expandera mellanrummet till en ny form. Det är som en lång födelseprocess. Jag behövde uppleva och känna erfarenheten av att bli en kropp, öppna frihetens cirkulära evighetsåtta, komma tillbaka till min familj igen på ett helt annat sätt och från ett helt annat perspektiv för att öppna denna dörr. Jag är djup tacksam för alla möten som tagit mig hit och till livet som använt mig för att skapa denna ordning. Kanske följer du mig, men snälla se essensen och gör sedan det du vill till ditt eller lämna allt därhän. Jag har gjort mitt nu och släpper jag allt i förgången tid. Vad livet ska ta mig nu har jag ingen aning om.  

Det finns fler mellanrum

I den utvärderingsgrupp jag talade om så vågade vi ta steg som ingen annan gjort tidigare. Vi gjorde inte som man alltid gjort utan istället annorlunda. Vårt första beslut var att se efter hur de särskilt utsatta hade det inifrån, den grupp som skickades runt som svartepetter i välfärdens Sverige. Därför gjorde vi 1000 tals intervjuer och alla i utvärderingsgruppen var tvungna att intervjua själva, för att få uppleva ”kött och blod”, till förtret för organisationerna som inte kunde kontrollera längre. Sedan följde en fas av dömande av oss från organisationerna. De kunde dock inte kontrollera mellanrummet mellan organisationerna som ingen av dem ägde själva. Det var ur det mellanrummet förändringen och expansionen till något nytt kunde ske. Dynamiken i organisationernas olikhet bidrog i denna process i den nya form som växte till nytt liv. Problemet senare, och den alltjämt pågående processen, är att dessa organisationer inte vill eller klarar av att se denna andra logik som skapats. Enda vägen dit skulle vara om de var och en gick till sina rötter och öppnade upp för transformation av sina överlevnadsstrategier. Om vi öppnar denna tydighet öppnar vi för att de kan komma samman till en ny logik. Jag har mött så många ledare som utan att förstå det agerar massa saker i en förtäckt form. I de ögonblicken är de inte kontaktbara, som att de är någon annanstans. Det är också i dessa situationer väldigt lite som är transparant, och de gömmer sig bakom illusioner så att skillnaden mellan tre verkligheter blir otydlig; vad vi önskar, vad vi säger och vad vi gör. I det arbete som behövs, behöver vi tydliggöra dessa och öppna för mellanrummet mellan dessa tre verkligheter. För de är alla verkligheter för oss. Om vi gör det kan de senare komma samman igen och bli ett. Vi lever också i flera olika dimensioner samtidigt där det finns ett mellanrum; mellanrummet mellan olika dimensioner. Vi kan kalla det som Assagioli gör: det högre medvetna, det lägre medvetna och det mellersta medvetna. Det mellersta medvetna som tar oss till en ökad medvetenhet in i de andra två. Mellanrummet efter kaos kan öppna för något nytt om vi vågar stanna där. När stormen har lagt sig blir allt lugnt. Då händer ingenting och så händer det, det som vi aldrig kunnat tänka ut innan. Det öppnar för transformationen som vi kan likna med födelsen. Något i oss föds på nytt, något i vårt ursprung, eftersom vi vågat stanna på den plats i oss där vi inte kontrollerar någonting. Det är mellanrummet som öppnas när en cirkel är sluten i oss, i väntan på nästa. Det är krysset i oändlighetsåttan. Det är också på den platsen egot har överlämnat sig till själen och kan för en stund vila, tills nästa cirkel. Denna tid är olika lång för oss. Livets mellanrum, där livet använder oss människor, när vi har kommit till en plats där vi vågar överlämna oss till livet. Den platsen kan öppnas om vårt ego vågat överlämna sig till själen så att de kan samarbeta för en inre transformation i oss och sedan för livet. Det är nog det mellanrummet som kan få oss att våga stanna djupare i ingenmanslandet så att kreativitet till livets växt kan öppnas. Då vet vi också att vi inte äger något. Vi kan bara ge det vår form synkroniserat med andras former och öppna för dess resa till livet utan ägande eller band. Det är ett annat ledarskap av experimenterande och förundran. Därför kallar jag nu denna struktur om du möter nedan; Att leda från mellanrummet. Det är så jag ser att vi i framtiden kan koppla ihop människor med strukturer.

Men först finns det tomrum som vi människor måste möta

Vi människor växer ur två tomrum i vilka vi kan stanna länge och kanske lever vi vårt liv därifrån. Detta är då inte ett tomrum i växande utan det tar oss till ett lidande som inte leder någonstans. Här stänger vi hjärtat och längtar efter att bli räddade eller att bara få försvinna. Det betyder att vi lever i livets väntrum. Vi är inne i buren som skapat vår överlevnad. Vi vågar inte ta konsekvenserna av att glänta på dörren och gå ut! Det gör att vi inte öppnar för några cirklar. Men detta är inte bara ett problem för denna plats påminner också om mellanrummet. Skillnaden mellan mellanrummet å ena sidan och livets väntrum är att i mellanrummet möter vi smärtan och kan finna en vila mellan livets cirklar. I livets väntrum befäster vi bara gamla överlevnadsstrategier. Kreativiteten finns i både. I livets väntrum är vi oerhört kreativa i vår strävan att ta oss från livet, och i mellanrummet i att ta oss till livet för att bli använda. Livets väntrum som håller oss i lidandet och tar oss djupare in i triangeln offer, förövare och hjälpare. Vi vågar inte ta något beslut överhuvudtaget och stannar i den världsbild vi skapat som vi är trygga med, även om den inte gynnar oss längre. Men vi lär oss vad ett tomrum är.

Det finns ett tomrum till; hålets tomrum. Det är den plats i oss där vi bär andra eftersom vi har ett hål där. Detta hål kan ha skapats av trauma av händelser eller brister, eller hemligheter i familjesystemet. Hemligheter skapas när någon blivit exkluderad i en generation pga. galenskap, missbruk, våld, aborter, sexuella övergrepp, prostitution, oäkta barn mm. Denna lista kan göras mycket lång, men det viktiga är att det blivit en hemlighet som skyddas pga. skam. När den finns där förs den över till kommande generationer tills någon går in i det tomrummet och omedvetet bär den hemligheten. Vi kan också bära kollektiva hemligheter bortom vår familj som kommer långt tidigare. Livet hittar någon som har möjlighet att transformera detta. Det är också här gruppen kommer in, eftersom det ibland behövs en hel grupp att transformera en kollektiv händelse.

Hur tar sig då gruppen till mellanrummet?

Två viktiga delar i denna process är som tidigare nämnts kaos och därför blir det en stor del att ”pröva på” detta i det som kallas ”Circle of trust”. I denna fas byggs tillit i att våga göra något okänt från det som är okänt och ta det tillbaka till det okända igen (alltså inte göra det känt). Den viktigaste delen i denna ordning är att alla har samma värde. Det är systemteorins viktigaste princip som också måste ägas. I denna ordning görs också övningar för att bygga tillit men bakom dessa håller ledaren, eller ledarna, individernas och gruppens syfte. Härskartekniker visas och leken har sin plats för att vara med dem. Ledarna kan nu ännu inte vara en del i gruppen. Det skulle bara skapa förvirring och möjlighet att ”splitta” gruppen och dess ledare. Ledarens erfarenhet av grupper är avgörande för att klara av denna process. En del grupper stannar här och det är precis så det ska vara. Men andra kan ta sig till nästa ordning, till Co-creation organism. Det är då ledaren eller ledarna tar steget in i gruppen för att bli en av dem. Förutsättningen för att komma dit är att gruppen har modet att stanna i mellanrummet. Där händer ingenting, ingenting, ingenting å så händer det; det vi aldrig hade kunnat tänka ut eller någonsin kunnat förutse. Det är inte heller så att vi förstår vad det betyder.

Gruppen är så mycket mer än individuell utveckling om vi låter den föra oss till dess essens. Tiden är mogen för att öppna transparens i en grupp i gruppen! När vi leder tillsammans är utmaningen än större att komma till en ”GRUPP”. När vi har glädjen och gåvan att få leda en grupp så är vårt första steg att få gruppen att bli en grupp. Nästa steg är att göra oss som en del i gruppen. Att göra oss till kollegor. Vad betyder egentligen detta? Nedan beskriver jag tre delar av denna gåva till en grupp; se dig i livets tjänst (du är bara den som får äran att bjuda in till en grupp som kom före dig), lita på att de som är där (inklusive dig själv) har valt det för ett syfte bortom vad vi tror att vi vet, öppna för att gruppen ska kunna bli en kropp för att återigen kunna upplösas till lika många kroppar som deltagare.

  • Lika värda; När vi är den som bjuder in till en grupp är vår första stora utmaning att inte kontrollera det som sker och ska ske. Det tar fem minuter för en grupp att skapa normer som sedan styr. Det första steget är att överlämna sig till det som ska ske. Det skapar tillit och öppnar för gruppens syfte. Nästa steg är att bryta normerna i denna grupp genom att som ledare gemensamt göra sig som en del av gruppen. Det innebär att vi då skapar början till en grupp där alla har lika värde. Att ha lika värde innebär inte att allt behöver vara rättvist och lika. Några har större del av arenan än andra men detta är inte mer värt. Förutsättningen för att komma dit är att vi börjar bjuda på våra överlevnadsstrategier.
  • Syftet; Vi som är där har alla var och en ett syfte och gruppen är där för att öppna för vår växt. När vi som grupp i gruppen går in i det omedvetnas kollektiv tillsammans växer vi och blir förebilder för de andra att växa. Det förutsätter transparens, annars så blir denna grupp i gruppen en subgrupp. Om så sker öppnar vi för projektioner och resan att hämta hem dem behöver då ta plats innan steget att öppna det omedvetna kan öppnas.
  • En kropp; När vi som grupp i gruppen och hela gruppen kan bli en kropp öppnas det kollektiva omedvetna som är vägen till medlemmarnas och gruppens växt. Vi är här för att göra ett jobb tillsammans med oss själv, med gruppen och på en kollektiv nivå. När det arbetet är klart återgår vi till att bli enskilda kroppar igen och gruppen kan upplösas eller ändra form.

Dessa tre delar ingår i circle of trust och co- creation organism. Att bli en organism och att inkludera sig själva som ledare i en grupp för att göra alla till ledare är en stor utmaning, både för gruppen och ledarna. Detta arbetssätt förutsätter ledare som är beredda att vara helt ”nakna” i sina förtjänster och brister samt att de vågar ära sina projektioner och sin intuition. Gruppen kan lättare komma dit om det är flera ledare som är beredda att vara där eftersom dessa ledare då också visar sitt samarbete inför gruppen. Detta är en nödvändig förutsättning för att ledarna ska kunna blir en i gruppen. Gruppen, dess medlemmar och ledarna har alltid samma syftet. När tilliten infunnit sig öppnas detta syfte och det finns metoder och tekniker att lära sig att se detta oavsett om man är ledare eller en del i gruppen. Ledarna är de som lär ut detta i samma ögonblick som de gör sig som en del i gruppen. GRUPPEN ÄR VÄGEN IN TILL NÄSTA PARADIGM NU I DETTA MELLANRUM.

Våga öppna för gruppens och individernas trauman

Ja, ordningen är nu given; gruppen börjar resan till att bli en organism från tillit. Det kan ta gruppen och dess individer till transformation av sina trauman. Men först måste gruppen bli en kropp, den kropp som kom före, i betydelsen att gruppen som en kropp kom före de individer som valde att komma till gruppen. Det betyder att temat är där långt före medlemmarna i gruppen. Livets angelägenhet hittar kroppar för att öppna kollektiva cirklar. Det innebär att vi tar oss ut ur det system som någon annan skapat och öppnar för vårt eget. I en grupp är det gruppens själ som skapar den ordningen. Den själen är också i förändring. När gruppens själ börjar att göra sig synlig så blir det tydligare och tydligare varför en grupp kommit samman. Den ordning som väntar på att bli levd kan då sakta visa sig. Men så fort någon tar på sig ledarskapet i en grupp så hindrar det denna amöba liknande struktur att visa sin ordning. När den ordningen blir synlig är traumat synligt och kan helas från dess kärna. Det innebär att alla de som kommer samman hämtar en ny pusselbit till sitt livstruktur. Denna grupp stängs eller öppnas igen från en ny plats när en cirkel är sluten. Förutsättningen är att den också öppnar för kollektiv förändring från och till det kollektiva omedvetna. Jag kallar detta arbete Traumahology.

Gruppens har sju system

En grupp hjälper oss att ta oss ut ur det system som någon annan skapat och öppnar för vårt eget. Jag tror att livet handlar om att komma tillbaka mer och mer till vår kärna (som vi aldrig kan få kontakt med eller ta på) för att bidra till livet. Vi är då visserligen fria från andra, men knappast fria från det liv vi valt. Då kan vi inte skylla på någon annan och ingen annan kan förstå vår vilja. De sju inre system i en grupp kommer från vår kropps sju system;

  • Det fysiska, materia, vår fysiska kropp med skelett, muskler, organ, fascia, bindväv hormoner, celler, vatten
  • Mellanrummet, tomrummet mellan allt det fysiska
  • Energetiska, våra sex sinnen, mörker och ljus, liv och död
  • Kärnan, mittpunkten som snurrar runt sin egen axel mellan himmel och jord
  • Existensen, varför vi är här, det oförklarliga, mening, inre bilder
  • Kommunikation/språk; hur vi utåt visar känslor, förnimmelser, ord och beteenden.
  • Det arbetande systemet; egot och själen och deras samarbete

Gruppen som en kropp har delvis en annan resa än den mänskliga kroppen. Den fysiska kroppen är inte lika tydlig eftersom den kan vara imaginär och ändå verka effektivt. Om vi vågar att bli en gemensam kropp i en grupp kan den ta fysisk form. Den som gör det arbetet är gruppens själ alldeles på egen hand med djup förankring i gruppens kärna, gruppen syfte. Gruppens själ är här den arbetande kroppen. Jag kallar dessa sju system Libability.

En grupp har ett kollektivt ansvar

Det finna alltid en grupp som väntar på oss därute för att vi ska kunna ta nästa steg i livet. Gruppen har ett ”uppdrag” från det kollektiva omedvetna. När en grupp kommer samman finns det alltid något de ska hela tillsammans för sig själva, för gruppen och för kollektivet. Det är den brytpunkten mellanrummet skapas och mellanrummet är den enda plats där expansion kan ske. Det betyder inte att vi lämnar vår fysiska kropp eller gruppen i rummet, men vi öppnar för det kollektiva omedvetna i samma ögonblick. Enkelt utryck så innebär det att när gruppens syfte öppnas så öppnas också det som är kollektivt omedvetet från det mellanrum som väntar på att expanderas. Det är så vi bidrar till det kollektiva medvetnas förändring. Gruppen guidar oss dit om vi vill. Här finns idag inga färdiga arketyper. De är under transformation och nya öppnas. Tack vare Jung och Assagioli har vi i över hundra år haft en dörr öppen till det som är okänt och tack vare den har vi också lärt oss att möta det okända från det okända. Vi styr av kollektiva handlingar före oss men också av det kollektiva omedvetna. Precis som för oss människor finns något som väntar på att bli levt och något som vi tryckt lång ned i vårt undermedvetna tills vi är redo att möta detta.

Den metod jag kallar Collectively lär oss att knyta an till det kollektiva även om vi inte vet vad det innehåller. Gruppens guidar oss dit om vi vill. Det innebär också att det arbete som sker i konceptet Space in between alltid är ur, till och från det kollektiva omedvetna. Här finns idag inga färdiga arketyper. De är under transformation och nya öppnas. Tack vare Jung och Assagioli har vi i över hundra år haft en dörr öppen till det som är okänt och tack vare den har vi också lärt oss att möta det okända från det okända.

Livet i sin linda växer ur skönhetens och glädjens smärtsamma sanning, som öppnar för det som vi aldrig kan förstå. Så mycket liv, om vi vågar ge livet den ordning som är där alldeles från början. Vi förstår så lite och har så många strategier när vi manipulerar, fightas och flyr från det mest vackra, som är där för oss alla. Gruppen, som väljer oss som vi då också har möjlighet att välja, är där för att öppna en dörr till så mycket växt. Välkommen att lära dig mer om grupper, inte bara det vi redan vet, utan också med det som väntar på att bli levt. ” Bortom tankarna om vad som är rätt och fel finns ett fält. Jag väntar på dig där.” Rumi

Så många vi är som i livet som så många gånger gjort det vi tror är rätt. Det är bra. Men nu vet vi detta. Det är dags för ett annat alternativ. Från denna nya plats kan vi se vad livet kan ta oss bortom det vi i vår livligaste fantasi skulle kunna föreställa oss. Det är livets och vår angelägenhet. Tacksamhet är vår största gåva

Vad är en struktur

Vi har så många olika sätt att se strukturer. De flesta tänker hierarkisk struktur eller en struktur att gå in i. Ja, jag har varit i hierarkiska strukturer i större delen av mitt yrkesmässiga liv som anställd, men jag har alltid verkat i nätverk samtidigt. Det som givit mig legitimitet att få ta ut svängarna i dessa hierarkiska strukturer har först varit mitt chefskap. Det andra som senare gav mig legitimitet var att jag blev expert på nationell nivå och sedan forskade jag. Under alla dessa år som anställd skapade jag en massa strukturer i koncept/metoder som fortfarande lever kvar. Jag är och kommer att fortsätta att vara en person som ständigt går vidare. När jag nu tittat på dessa strukturer jag skapade, också tillsammans med andra, så har de alla handlat om att bryta ned makt och att öppna för samarbete och personlig växt. Det är också detta tema de böcker jag skrivit under min tid som anställd och som forskare. Jag har också lärt mig nu från denna tid, med ett ben i hierarki och ett i närverk, att gruppens själ bortom individerna inte finns i en organisation. En organisation drivs av grundarens själ och öppnar sällan för de anställdas livsstrukturer och själar. Inte heller samhällets institutioner har en gruppsjäl även om de hade det vid bildandet. Idag har tappat kontakten med samhällets själ i samhällets institutioner. Är vi i en organisation eller i en av samhällets institutioner behöver vi göra dess syfte till vårt, annars dör vi. Ett annat alternativ, som jag gjort är att ha ett ben utanför organisationen, där vår egen livsstruktur kan börja ta form. Då kan vi också hämta hem erfarenhet från grundarens själ i en organisation och samhällets själ från institutionens bildande. Det gör att historien behöver vara transparant. Jag har också lärt mig att arbetsgrupper mellan samhällets institutioner däremot har en gruppsjäl som är bortom medlemmarnas och organisationerna. Inte så sällan har jag upptäckt att deras omedvetna uppdrag står i djup kontakt med samhället rötter och själ. Det var huvudmotivet, ser jag nu, till att jag engagerade mig för samverkan i välfärdens Sverige. Då verkade jag alltid mellan samhällets institutioner men var anställd i en av de samverkande parterna (flera olika). Min lojalitet var solklar; medborgarna och välfärdens själ. Det gjorde att jag så flera gånger kritiserade den organisation jag själv var anställd i, inte för att stjälpa dem utan för att hjälpa dem. I början var det gott men sen blev det farligt, allt i takt med hierarkiernas växt. Tills jag träffade en av mina bästa chefer jag haft i mitt liv. Hon ställde just fråga vem är du lojal mot, jag svarade mig själv och dem välfärden är till för. Ett fantastiskt samarbete i respekt öppnades nu. Varje gång jag skulle lägga fram förslag till de samverkande parterna på nationella nivå berättade hon alltid hela spelet för mig i förväg. För mycket är ett spel i dolda förhandlingar och agendor. Denna min sista anställning öppnade verkligen mina ögon.

Jag har många gånger ändrat perspektiv och förhållningssätt till händelser och erfarenheter i mitt liv, och på den resan är det. På den vägen kan vi skapa en massa koncept/metoder som är fria när de är färdiga. Vi äger inget. Tills de är fria behöver vi skydda dem precis som vi skyddar våra barn innan de är fria att flyga. Det är slut på denna ”tjäna pengar” drivkraft som mänskligheten har och som hela tiden ökar konsumtionen. Alla koncept har en essens, och den är till för att människor ska koppla den till sin egen livsstruktur. Ibland skapar vi också strukturer tillsammans med andra. Det innebär att vi verkar tillsammans från flera olika livsstrukturer. Jag tror att vägen är samarbete om vi kan hålla vår egen livsstruktur utan jämförelse, konkurrens eller egen vinning. Om jag lever min egen livstruktur behöver jag inte konkurrera, jag kan ju inte leva någon annans livsstruktur. Detta betyder att mycket kommer att vara olika och då och då lika, men vi lär av egen erfarenhet. Inget nytt alls! Hur många gånger har vi inte som föräldrar fått erfara att våra barn inte kan lära av vår erfarenhet. Men vi behöver lägga till att vi inte heller kan lära av deras. Då blir det mer balans.

Sedan 2002 har jag skapat ett tiotal strukturer i form av koncept/metoder. Fram till 2006 försökte jag fortfarande koppla detta till forskning. När jag släppte forskningen öppnades den fjärde: samarbetets kärna. Sedan dess har jag haft med mig mitt forskaröga men släppt vetenskapsvärldens bevisbörda där vi ofta förlorar oss i orsak och verkan och tror att vi är transparanta men istället döljer vi våra egna värderingar bakom fakta. Alla människor har något personligt i det de gör. Vi behöver vara transparanta i detta och också förstå att vi inte kan förändra det oförklarliga med orsak och verkan. Fakta är för mig enklare än så, det kommer av erfarenhet om vi inte värderar den. Vi har att lära oss att inte värdera. När vi värderar sitter vi fast i vår historia och har svårt att ändra perspektiv.

Sammanfattningsvis så har varje människa en egen struktur – livsstrukturen – som hon kan om hon vill skapa sitt liv, sitt arbete utifrån (se nedan). Space in between har växt ur min livsstruktur och min professionella resa. Det jag gjort har alltid växt ur mellanrummet och nu lever jag med en öppenhet och i kontakt med sanningen. Ur livsstrukturer växer människors angelägenheter till livet och samhället. Människor kommer samman för att hela något och finner den struktur som de behöver för att göra detta. Allt visar sig efter hand och till slut kanske vi ser varför vi kommit samman. Det är livets teman som tar oss till kollektiv förändring. Jag kallar detta Bodyframe.

Allt detta har inget att göra med organisatoriska strukturer. Den struktur jag talar om här bygger på en ständig organisering, cirklar och ett arbete där alla är ledare. Det inkluderar många olika koncept och öppnar för livets angelägenhet. Om vi bygger organisationer för förlorar varje individ sitt fortsatta öppnade för sin livsstruktur och därmed stagnerar kreativiteten för att öppna nya strukturer till livet in i detta nya paradigm bortom det gamla. Olikhet blir viktigare än likhet. I en organisation börjar vi omedvetet följa grundaren istället för att gå vår egen väg. Vi börjar göra samma sak om och om igen istället för att öppna oss för att bli använda till ”nytt” (eller gammalt som vill öppna sig). Till slut är själen borta!

Jag säger inte här att vi inte ska ha organisationer och samhällsinstitutioner. Vi behöver bara vara medvetna om dess logik; lojala medarbetare. Jag var också lojal mot mina organisationer när jag var anställd, men jag hade förmånen att få legitimitet i att förändra. När jag hade kommit till den punkt att jag inte kunde vara lojal mer var jag tvungen att lämna eller vara ärlig med min lojalitet (som i min sista anställning). Vem vill ha anarkister i en organisation! Ja men kanske det är framtidens nya form! Vad vet jag! För mig var det solklart att jag inte kunde vara anställd mer och att jag inte ville utvecklas till anarkist. Jag vill bara gå min egen väg och kommer att fortsätta med detta.

Vi kan bara gå ensam in i livets labyrint

Livet är en labyrint som vi behöver vandra för att komma hem till oss själva. Det är från vem vi är, som vi lär oss om ledarskap, för att kunna leda oss själva. Vår väg och vårt syfte öppnar vårt unika ledarskap. Vi måste leva som vi lär. Ibland behöver vi t.o.m. gå till livets ytterlighet eller ska vi säga labyrintens ytterlighet där vi för en stund kan förlora oss. Jag har gått min labyrint så många gånger nu och i sommar gjorde jag det igen. Vägen in är så märklig den tar mig igenom hela mitt liv in till min kärna och där inne blir jag döpt igen i det mitt sista ”liv” som öppnats. De gamla skinnet jag ömsar bränner jag på elden under dopkittlen och allt känns naket och rent. Nu står jag där återigen som nyfödd och vet ingenting om var jag är på väg. Så börjar jag vandringen ut igen och blockeringar öppnas. När jag lämnar labyrinten denna gång kommer jag som alla andra gånger leda mig själv till ett nytt liv ur mellanrummet. Förra sommaren ömsade jag skinn och kom till frihetens och fridens inre rum, helt naken. Detta år har fått mig att öppna dörren till sanningens inre rum.

Historiskt sägs det att labyrintens snirklande gångar skulle representera cirkulationen av energin i våra kroppar. Att vandra in i labyrinten skulle smälta samman kroppens och själens energi till en helhet, till ett. Det skulle också förena alla dualiteter samt det maskulina och feminina. Labyrinten sägs också motsvara vår livsresa, och dess gångar skulle hjälpa oss som vandrar i dem att komma över svårigheter på livets stig och på vår resa. Det finns en gemensam nämnare mellan de olika sätten vi historiskt använt uråldriga labyrinter – nämligen som ett verktyg för att komma i kontakt med en kraft i oss som är större än den vi kan förnimma med våra fem sinnen.

Bodyframe – livets struktur

När vi landar i ett strukturellt tänk så tar det oss till livets struktur. Alla strukturer som håller över tid har skapats från människors historia. Trauman från händelser och brister är ofta dess öppning. Livet tar oss sedan till de platser vi behöver gå för att öppna mer och mer av dess innehåll. Så en dag är den där strukturen som fyller dig med liv, din struktur. Jag skulle beskriva det som att själen och egot blev ett och överlämnade sig till min kärna. Det öppnade för nästa steg; att tillåta mig att bli använd av livet. Konceptet kommit till mig under min resa, har ”värkt” fram ur min livsstruktur. Det nya har alltid kommit inifrån livet och från det kollektiva omedvetna som väntar på att bli levt. Förutsättningen är oändlig; livet, livet, livet och livet.

Jag har aldrig sett någon människas struktur växa ur harmoni, utan livets struktur växer ur djup smärta. Jag har aldrig sett någon människas struktur skapas, annat än ur livet. Så lätt det är att gå in i andras strukturer för att fly detta. Ett avgörande problem är när vi sedan tar över den strukturen utan att se dess essens. Jag har aldrig gjort så utan alltid varit i flera strukturer samtidigt och från det gjort dess strukturs essens som en del på min väg. Därför är det ingen slump vilka strukturer vi möter i livet för att komma närmare vår livsstruktur. Det var säkert ingen slump att jag tidigt började arbeta i en ideell förening men verkade för flera organisationers växt. Det tog mig till en plats där jag sedan både verkade lokalt och centralt samtidigt som anställd och forskare samtidigt. När jag sedan på ett djupare plan började att öka min medvetenhet om mig själv var jag i flera utbildningar samtidigt. Därför kunde jag aldrig säga att ”detta är metoden”. Därför kunde jag fortsätta att leva min struktur nu mer och mer medvetet. Jag har alltid haft lätt att se helheter och essensen i det som jag lär mig. Jag har alltid skapat nya koncept och metoder och kommer så göra. Jag har alltid levt i livets labyrint. Jag har alltid blivit använd i denna förmåga till kreativitet och förmåga att skapa strukturer inifrån.

När jag lärt har jag alltid utgått från helheten och därifrån modellens essens. Därifrån kan jag se detaljerna och hur de hör samman. Därifrån har jag också sett det som ligger i skuggan och vad den ska öppna för. Allt detta från mellanrummet! Jag är så tacksam för denna gåva, nu på denna stig mot ett nytt ledarskap.

Livsavgörande genombrott

Jag har sett andra och mig själv öppna för paradigmskiften och det har alltid varit i gränslandet sammanbrott/genombrott. Så också med mig själv. Jag behövde en smäll till som gjorde att jag fann mig själv ännu djupare i denna livets labyrint. I den blev jag brukad och lät mig bli använd och i det förlorade jag mig totalt. Jag behövde lära mig att gå in i en annan människas struktur. Jag gjorde mig blind och förlorade mig så totalt. Jag som alltid varit min egen ledare och följ min intuition i hela mitt liv, även om jag från den var förlorad i stunder (många gånger till mer växt) och nu lät jag en annan människa styra mig. Jag i min tur blev räddare och argare tills allt brakade. Vilken lärdom, och en lärdom som också fick mig att ta ansvar på ett djupare plan. Vilken lärdom som fick mig att se vad ett grupptryck kan göra med oss människor i vår rädsla att inte tillhöra. Vilken lärdom att vi alla kan bli manipulerade att inte se och att manipulera oss själva och andra att inte se. Vilken lärdom för mig att se när jag blir brukad och inte bara använd. Vilken lärdom att se att livet också manipulerar oss för att vi ska förlora oss till mer växt. Allt detta öppnade mina ögon på ett helt annat sätt. Kanske lämnade jag min struktur för en stund, ja vi gör alltid det när vi behöver fråga andra om vad vi ska göra, när vi ska göra på samma sätt och när vi behöver följa en given modell som kommer från en ledare. När en institution, ett koncept och en struktur ska vara på ett visst sätt förlorar vi oss. När vi är rädda för ledaren så förlorar vi oss så totalt. Men å andra sidan så kan den rädslan verkligen ta oss djupare i vårt sår. Jag hade dött i den strukturen och jag lät mig också tro att om jag lämnade den skulle jag förlora allt, och så blev det helt tvärtom. Jag förlorade inget och jag fann min livs struktur igen. Jag minns första ögonblicket när jag ”förstod” att något inte stod rätt till; när min lärare sa ”du behöver ledarskap”. Men jag gjorde mig blind för denna min insikt, puttade bort den genom att säga det blir nog bra. Jag som hela livet jobbat för att alla skulle vara sina egna auktoriteter, så också jag. Detta är också tillitens baksida. Jag litade på ledaren och lämnade för en stund min struktur. Idag ser jag att jag behövde detta för att ta nästa steg i min labyrint. Den labyrint som lärde mig tidigt att leva i mellanrummet, först borta från livet och sedan i livet.

Denna erfarenhet har tagit mig djupare in i min jordlighet. Den jordlighet jag inte kommer att lämna igen för att stödja någon annan. Jag har helat det djupaste såret som det tagit mig 63 år att våga möta. Idag skulle jag säga att detta är tillitens framsida om vi i grunden har en tillit till livet. Denna framsida av tilliten är att livet lär oss det vi behöver lära. Nu vet jag hur det är att gå in i någon annans struktur och vägen dit. Detta är jag djupt tacksam för. Nu vet jag än mer om den stora skillnaden mellan att bli brukad och använd och om att använda och bruka. Nu vet jag återigen att min väg är, och kommer alltid att vara, att jag får så mycket pengar jag behöver. Pengar och makt var nämligen en del i den struktur jag lämnade och det förstod jag inte förrän efteråt.

Jag är en fri själ och kommer alltid att vara det. Den erfarenhet jag gjort nu senare i livet öppnade mer av denna fria själ och tog mig ut ur orakel- och syndabockskomplexet. Allt måste vara fritt; människor, relationer, metoder, teorier, koncept- eller ska jag säga att vi måste jobba för att det ska bli mer och mer fritt. Hur ska människor kunna expandera sin medvetenhet inifrån om de inte är fria? Hur ska människor kunna lära sig om sig själva om de inte får smällar i livet? Hur ska människor kunna se helheter om de inte kan lyfta blicken från sig själva för att se vad som pågår? Ja, för mig finns bara ett svar; vi behöver möta oss själva i vårt djupaste sår och de basala rädslor som skapats ur detta. Vi kan inte prestera denna väg, den skapas av livet och livets labyrint.

Använda är inte att bruka

Nu vet jag att mellanrummet inte är ett problem utan en möjlighet. För mig är det lugnt, jag får alltid det jag behöver varken mer eller mindre. Ibland mer och då har jag investerat i andra och ibland mindre och då har jag rättat mig efter det. Jag kan leva mycket spartansk och jag kan leva i överflöd. Jag delar det jag har i balans med andra; min erfarenhet och kompetens, huset och det jag äger och min kompetens. Jag har betalt två gånger för det jag lärt mig av andra och betalt många gånger för det jag lärt mig av livet. Jag har hela mitt liv varit livrädd att ta av andra, men vet nu att bruka andra innebär att vi tar deras själ och att bli brukad av andra innebär att de tar din själ eller lägger sin själ i dig. Hur vet vi när vi blir brukade? Ja, bara när vi lämnat bort vår själ till någon annans expansion eller tagit någons annan för vår egen expansion. En avgörande skillnad mot när vi inte lämnar bort något eller tar något, utan bara står i kontakt med den andras själ när den expanderar. Då expanderar också vår själ och ingen har tagit något av någon. För mig är detta en viktig och avgörande skillnad då båda dessa själar är i balans och i jämvikt. Att använda och bli använd innebär att vi öppnar vårt sår. Vi speglar oss i andra människor och då använder vi dem. Det är så vi projicerar det vi inte vill äga på andra från våra överlevnadsstrategier. Det är en dans emellan egot och själen som ständigt pågår när vi letar efter våra andra hälfter därute, våra andra delar, ljusa och mörka som vi inte har öppnat och integrerat för i våra liv.

Att bruka däremot är att ta, och jag tror att vi alla gör det i olika grader. När någon tjänar pengar på någon annans själ är det att bruka andra, när någon utsätter någon annan för övergrepp eller våld lägger denna en bit av sin själ i den människan. Sexuellt våld är nog det svåraste då det går rakt in i kärnan och den som är våldsam lägger en bit av sin onda själ där. Både förövaren och offret förlorar sin förmåga att gå vidare och skapa sin livsstruktur till balans. När någon manipulerar någon så förlora de sin inre kontakt (både offer och förövaren). När så skett är det bara att gå rätt in i den personen.

Vrede, sorg och rädsla kan öppna för att se alla former av att bruka andra, som vi alla gör. Vem har inte manipulerat sina föräldrar för att konkurrera ut syskon, vem har inte varit med om att skapa syndabockar i familjen för att lägga bitar av sig själv på dem. I dag är jag mycket vaksam på skillnaden mellan att bli använd och brukad. Den som inte ser detta kan inte förstå skillnaden. Vi kommer alltid att använda andra människor och bli använda av andra i dansen mellan egot och själen i livet. När gränsen övergår till att bruka, öppnar vi för ondskans energi. Och övergår bruka till att missbruka så är ondskan där. Den som blir missbrukad kan ha blivit manipulerad under lång tid och blir totalt blind för vad som sker. När de ser börjar jobbet att ta sig ur. Alla illusioner behöver då förkastas, Det är kört!

Ett paradigmskifte

Jag har lärt mig mer om detta paradigms baksida, att skapa en professionalitet som kan beskrivas, förutses och mätas. Det är så vi skapar professioner, skolor, teorier att samlas kring, för att kunna utestänga andra professioner, skolor och teorier. Det är så vi ger legitimitet i dagens samhälle. Så många gånger jag sett hur strukturer tagit och tar människor själar, så många gånger vi möter människor med psykopatiska drag i organisationer, så många gånger vi skövlar skog och utrotar djur. Ibland möter vi rent sadistiska människor i ett samhälle, vi kan säga så mycket ondska och ser vi inte att långt därinne finns en liten sadist i oss alla. Hur

Jag tror framtidens verksamheter och nätverk kommer att drivas genom att människor finner sina livsstrukturer. Där kommer stordåd växa eftersom ingen kan konkurrera med en annan människas liv och inte heller deras livstruktur. Tänk om också organisationer kunde bygga på att människor kommer dit för att de vill bidra från sitt liv. Jag tror att dagens unga kommer att hitta sin struktur långt snabbare än vad min generation gör. Det är en annan tid och barnbarnen än tydligare. När jag sjunger vatten sången med mitt lilla barnbarn som är 3½ så blir hon djupt berörd och säger farmor vill du också rädda vattnet. Jag tror att du vill det och vi har ju massor av vatten nu men alla har inte det. Kan du visa mig alla som vill sjunga med mig. Där är vi nu; vattnet. Så säger denna lilla flicka farmor varför ger vi inte dem som behöver vatten. Ja, tänker jag varför gör vi inte det. I Sverige har vi mer vatten än något annat land. Canada finns också på den kartan. Vi har också massor av skog. Vi är så rika. Vi är också det land i världen som var framgångsrika i att bygga välfärd, Vi har också kommit att bli det mest sekulariserade landet. Vi är längst ut i den andra vågskålen innan balans återigen behöver skapas eller så krasar? Eller ska det vara kraschar allt.

Våra öden för oss till de platser vi behöver vara på, på den resan har alltid någon gått vid min sida. Jag har också gått vid andras sida en stund och det är så ringarna sprids på vattnet. Det vatten som ger liv och vår kropp vi består till 2/3 delar av vatten. En ny öppning, där jag nu är i en djup tacksamhet och respekt till livet. Min förhoppning är att andra ska få inspiration att hitta sin struktur för att kunna överlämna den till livet utan ägande eller band. Jag kommer fortsätta att gå vid människors sida, de som väljer så, på deras resa till livets struktur. För mig är varje relation i detta möte en gåva och jag kan bara sitta utanför deras dörren med ett öppet hjärta när de möter sig själva. När de är färdiga så går de till nästa som kan matcha dem på deras väg. Några flyr också och jag vet djupt därinne att de hittar andra på sin väg som kan matcha dem. Några stannar för länge och till slut får jag säga adjö. Alla har jag djupt i mitt hjärta. Allt är lugnt i livets dans.

En ny tid – ett nytt liv

Lärandet kommer alltid inifrån av egen erfarenhet och av det kan vi förändra vår världsbild. Vi lever sedan denna nya erfarenhet tills det är dags att skapa en ny identitet, en ny världsbild. Jag brukar säga att vi lever många liv i detta liv. Jag har nu öppnat dörren till mitt åttonde liv som jag kallar sanningens inre rum. I betydelsen att jag återigen ändrat mitt perspektiv. Dessa åtta har tagit mig till mitt inre paradigmskiftet i livet. Jag axlar nu den älskade rebellen som går sin egen väg. All min visdom har jag ur min egen livsresa. Därför är jag djup tacksam för all, ja allt, som hänt mig. Jag är också tacksam till alla jag mött, särskilt de som sårat mig. Jag är djupt tacksam till allt jag gjort både personligt och professionellt. Här är de mina perspektiv och perspektivskiften till det stora genombrottet. Då omöbleras allt i kroppen och paradigmskiftet är där.      

  • Drömmen om den lyckliga barndomen
  • Hon med alla trauman
  • Att förlora allt
  • Kontakt utan bindning
  • Den stora kollapsen
  • Stormens öga
  • Frihetens inre rum
  • Sanningens inre rum

Under det senaste året har jag skrivit om mitt livskontrakt (perspektivskiften) tre gånger. Mellan det femte och sjätte rasade allt igen, precis som det gjorde mellan det första och andra, och nu mellan det sjunde och åttonde. Jag kollapsade och det var helt avgörande för mina nästa steg. Graden av smärta har dock avtagit. Första gången mellan det första och andra livet trodde jag att jag skulle dö och ville bara bort, men jag kunde inte lämna min kropp (en av mina överlevnadsstrategier). Under lång tid kunde jag inte acceptera sanningen och till slut landade jag efter många år. Andra gången tog det mig nio månader och tredje gången knappt en månad att landa igen på en ny plats. När jag kollapsat har jag kommit tillbaka till mina basala rädslor och blivit en blöt fläck. Såret har återigen transformerats och ett nytt lager har öppnats. Kollapsen är verkligen det som tagit mig vidare och i det har jag inte alls övergivit mig själv. Den djupa kontakt med nya lager i mitt sår har tagit mig djupare in till mig själv, till min kärna och den jag är i mitt ursprung. Det har också öppnat så mycket mer livsenergi, glädje, lek och bus i mitt liv. När det sårade barnet får plats får också det livfulla och glädjefulla ta plats i våra liv. Förra sommaren, i den kollapsen, var jag så illa ute. Den visade mig så tydligt hur jag låtit mig bli brukad och då övergett min själ, min inre ledare. Det var så mycket skam att gå igenom i denna process, skam i vad jag gjort mot mig själv och andra. Det svåraste var nog att se att jag som jobbat så mycket med mig själv kunde förlora mig så i en illusion och en struktur som inte var min. Jag lät mig föras med i illusionen att den strukturen tillhörde livet och att alla inte kunde skapa en sådan struktur. Så jag bedrog mig. Alla vi människor kan göra detta och i det jag nu beskrivit är min resa till denna struktur. Hade jag inte i brytningsögonblicket låtit själen fullkomligt ta över mig och ta mig ur syndabocken som jag blev i denna struktur, hade jag nog inte rest mig igen. Det var under lång tid en manipulation och förförelse som lyfte mig bort från min själs resa och till slut började jag att manipulera mig själv eller ska jag säga övertala mig själv att detta var nog bra, eftersom ledaren visste mer om livet än jag. Mest skamligt är att jag drog med mig några andra in i en struktur som inte var min eller deras. Å andra sidan ser jag nu att jag behövde en smäll för att falla platt ned på jorden igen för att åter överlämna mig till min själs resa, för att börja leva min livstruktur. Jag skulle också vilja säga att denna händelse var en del av min själs resa, då jag idag ser att den tog mig till den fria själ jag i grunden är. Jag överlämnar nu denna struktur till livet och till den som vill använda den, utan ägande eller band. Essensen i den kommer från mitt liv; mellanrummet mellan liv och död.

Jag har gjort mitt livs största misstag som också tog mig till mitt livs största lärdom. Det tog mig till mitt paradigmskifte i mitt liv. Jag kommer aldrig leda andra eller låta mig bli ledd av andra igen, då jag nu vet att det är det bästa sättet att förlora sin inre vägledare. Allt detta har lärt att verka i grupper för att öppna för gruppens själ. Allt detta har också tagit mig till en djup förändring i mig och i min familj, vilket jag är tacksam för. Det finns inte ord för denna tacksamhet. Min lärdom att grupper vi möter kan visa oss vägen till det vi ska göra i vår familj är en så tydlig vägvisare till att livet inte är en slump, allt är planerat av oss själva och livet. Så egentligen; vad är vårt fria val, för mig: att åter bli den fria själ jag i grunden är och leva i sanning bortom alla illusioner jag skapat. Det är en livslång resa och säkert kommer nya lager.

Det som nu hänt i min familj har tagit mig än djupare in i min själ och min inre ledning av mig själv till insikten och strukturen av att var och en är ledare i en vuxen familj. I min nuvarande familj är jag bara en av fem. Denna insikt har förändrat hela familjen och vi har blivit mer separata i vårt vi. Det gör att vi vågar vara mer sårbara och samtidigt mer lekfulla och busiga. När den strukturen öppnades, öppnades också barnen i oss. Nu i sommar har det varit så mycket bus som vid en glädjefull middag där vi sprutade vatten på varandra till vi var genomblöta. Så fick alla byta kläder och det fanns ju bara mina kläder att tillgå. Nu blev det helt plötsligt en härlig maskerad. Detta ögonblick kommer finnas med mig i resten av mitt liv. En öppning i kärlek och glädje som öppnades från ett djupt sår hos oss alla. Allt detta landade i ett tydligare inre ledarskap hos var och en i min familj. Min mamma var också med och hon var också en del i allt detta och jag har nog aldrig sett henne så glad. Hon blev också så mycket mer separat efter denna helg. Kärleken, ansvaret och respekten har ökat oss emellan, ja alla i familjen. Tydligare blir också det som behöver komma upp till ytan.

Livet tar oss så vackert dit vi behöver expandera vårt medvetande om vi är villiga och inte dömer någon. Att stå relation i denna expansion är en gåva till livet och från livet. Jag är så tacksam för min nuvarande familj. Ibland får jag nypa mig för att förstå, kan detta verkligen vara möjligt. Jag är också så tacksam för alla de relationer jag har i mitt liv just nu. Jag är också tacksam till dem som är avslutade. Vi expanderar i livet och vi kan inte göra denna expansion tillsammans med andra om vi är för intrasslade. Om vi är separata kan vi öppna för viet, viet som är gruppens, familjens och samhällets själ, beroende på var vi är. I en grupp, en familj och ett samhälle finns en själ som är större än var och en av oss.

Den själen som finns i grupper, familjen, samhället kan verka för oss, om var och en av oss öppnar för vår unika livsstruktur och syfte. Att vara öppen är fullkomligt tillräckligt. För mig är det att ha ett öppet hjärta. Då kan vi ta emot och livet kan ta oss till fler och fler insikter, i vår takt, till livet. Då möter vi också andra som pushar oss till oss själva och vi pushar andra till dem själva. Så vackert i livets dans. Jag valde både en ursprungsfamilj och den familj som jag sen bildade där syftet är att göra oss fria och befria sanningen.

Ur min livsprocess har jag format det jag kallar Space in between. Vi måste våga visa vad som pågår därinne för dem därute. Därinne hos oss själva och de grupper vi är i. Jag tror att det är vägen för att få människor att växa, men istället så försöker vi att hålla god min utåt för att dölja vad som sker inom en grupp, en familjen, ett samhälle och särskilt inne i oss själva.

Det är inte resultatet i allt jag har skrivit och delat i den struktur jag nu lyft fram som ett system, utan det är resan i sig som är det intressanta. Jag har delat min resa i gott och ont för att komma till sanningen, min sanning. Jag har delat min resa till mer av min livsstruktur. Alla de åtta liv som varit i mitt liv är där fortfarande och de är en del av den jag är med min livserfarenhet. De har alla förändrat mig och jag kommer aldrig överge mig själv igen. Säkert kommer fler liv och fler kollapser, men idag ser jag att det är just kollapserna som fått mig att inte på något sätt överge mig själv. Det bådar gott för fortsättningen. I en kollaps finns inga försvar och överlevnadsstrategier som kan hindra transformationen. Långt där inne vet jag också att jag har en djup tillit till livet och utan den tilliten hade jag nog inte överlevt min historia. Liven har tagit mig en bit till det jag ska göra i detta liv och jag gör det; vägleder mig själv till sanningen.

Copyright på mig

Nedan sätter jag copyright på mig själv för att visa att det finns ingen som är som jag precis som ingen är som du, du som läser detta. Det är från den platsen vi kan dela våra erfarenheter med varandra utan att bli intrasslade eller lägga vår egen karta på någon annan. Det är från den platsen i oss vi kan komma samman och bli ett med den gruppsjäl som väntar på oss i vår familj, i en relation, i en grupp, i ett samhälle och på denna jord just nu. Vi behöver inte veta vårt syfte, bara vara öppna, för det syftet förändras hela tiden med det liv vi lever, med de liv vi öppnar. Hur många liv vi kan leva (öppna) i detta liv vet ingen. Kanske du vet, men inte jag. Jag är fri och allt jag lämnar efter mig är fritt. Men om någon brukar mig blir saken en helt annan och gränsen blir allt tydligare. Använd allt, men bruka det inte!!! Jag har inget behov att äga något, men jag vill bli respekterad för den jag är i min livsstruktur och det jag lämnar till livets struktur. Därför respekterar jag också andras strukturer till livet som kommer ur deras livstruktur. Jag ärar alla mina lärare som gått före mig med sin inre ledare och sin livsstruktur och dem som kommer efter mig. Jag kommer alltid referera till dem för de finns alla djup där inne i mitt hjärta, alla. Jag tror också att det är så viktigt när vi samarbetar att var och en stannar i sin livstruktur och ur det skapar det de ska bidra med till livet. Detta kommer alltid inifrån. Det finns alltid de där ute som vill bruka oss och det vi skapar och det är där gränsen behöver komma. Och min erfarenhet är tydlig, finns det inget att bruka hos mig längre så går dessa människor vidare till andra de kan bruka. Deras lärande i denna livsresa. Så fungerar det också i samarbete! När vi kommer samman och respekterar varandra på vår unika väg kan vi öppna för att ett vi ska kunna skapas, ja förstår om det inte finns en ledare. När detta vi blir brukat har vi då möjligheten att gemensamt sätta en gräns. Detta är avgörande och så vackert inför det vi i världen behöver öppna. Men om vår relation är för symbios kan inget vi komma, då är vi intrasslade i varandra. Ett vi skapas bara om vi är separata individer i vår livsstruktur. Då öppnas det vi, som inte kommer från oss, utan från gruppens, familjens, samhällets och jordens inre liv. Vår inre resa till oss själva måste vi alltid göra ensam. Att vandra in och ut i livets labyrint är en ensam väg. Den vägen kan sedan ta oss till samarbete i frihet och sanning. Då och då blir vi en enhet för att separera igen eller ska jag säga att då och då blir vi en kropp för att sedan bli helt separata igen. Det är när vi blir en kropp som vi hämtar från gruppens själ, men vi kan aldrig bli en kropp om vi inte är två helt separata kroppar först. Så livet är en kontinuerlig process mellan ”oneness and separetness”. Vi har här olika resor att göra i våra olika anknytningsmönster som följer oss genom livet. En av livets paradoxer. De vackraste ögonblicken i livet är när vi blir en kropp och löser upp detta och kommer tillbaka till vår egen kropp för att avsluta allt att ära och buga för varandra. Allt detta kan bara ske i slowmotion om vi inte ska tappa vår egen själ eller trassla in oss i andras. Jag har just haft erfarenheten att sätta denna gräns i ett vi, vilken lycka till livet! Ingen av oss försökte gömma sig bakom den andra och samtidigt var vi helt separata kom till enhet och blev separata igen. Vi stod i sanningen tillsammans i sanningen!

Jag hoppas att du som läser allt detta kommer att använda det som en pusselbit eller bara som en erfarenhet i din livsstruktur till dig själv, om du känner att det passar där. Från det synsättet skapar vi vårt eget. Jag hoppas att du i detta kommer att respektera och ära mig på min väg. Jag ärar och respekterar dig, vem du än är där ute, på din väg. Jag dömer ingen! Vi har alla bara olika lärdomar att göra!

Ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag. Och inget är som jag tror. När jag tror för mycket så sitter jag fast. Det är fullkomligt tillräckligt att vara öppen och från det handla. Att göra ingenting är också att handla. Konstigt att säga i dessa tider när vi varje dag hör massor om hur vi ska förändra för att stoppa växthuseffekten och hur vi då behöver minska vår konsumtionen, sluta med fossila bränslen, hindra skövlingen av regnskogar, värna om djuren som håller vi planet etc. Samtidigt som vi i dagarna får höra oroande nyheter att BNP minskar i Sverige eftersom vi minskat vår konsumtion, detta vårt sätt att mäta välstånd idag. Vilket land vill börja denna resa till mindre välstånd. Ja vad står vi alla som de människor vi är. Vi vill värna om miljön och samtidigt vill vi inte minska vårt välstånd eller åtminstone inte bli fattiga. Och så fortsätter expansionen som också styrs av andra krafter. Ja, denna vågskål handlar om oss var och en och vi kan bara börja med oss själva. Vi är alla i en konflikt/kamp därinne i oss mellan dessa. Det vore oärligt att förneka detta. Jo, miljöaktivisterna kanske kan det då de har valt sida, men vet de egentligen hur det är att inte ha mat för dagen. Min mamma vet! När det inte finns mat så kämpar vi för att överleva vi och jobbar för att detta inte ska hända igen, en mänsklig egenskap. Vem skulle säga jag behöver inte mat och vatten! Men var går gränsen till att vilja ha mer, när vet jag att nu är det nog! Jo, de som blundar kanske kan då de tror att allt ska gå över. Men kan de ta ansvar för att de inte gjort något den dag skeppet sjunker för oss människor. I allt detta har vi olika resor. Jag tillhör dem som har och haft pengar. Jag vet också för en kort stund hur det var att inte ha pengar och hur det åt upp mig inifrån då jag också skulle försörja tre barn. Men jag har aldrig varit fattig som min mamma och pappa, utan mat. Och i Sverige har vi aldrig varit utan vatten.

Grott folket vet vägen, de som vet hur vi bygger flottar, och gömmer sig i grottor när det blåser upp till kuling. De vet hur de ska hantera sig själva i stormen. Tydligare än så kan det inte vara!  Tänk om vi alla bara är barn därinne. Så försöker vi på alla sätt att vara mogna och vuxna. Ja, jag är vuxen men jag är också det busiga, förunderliga barnet. Jag busar och leker. Ja, jag är vuxen men jag är också det sårade barnet. Jag är öppen i mitt sår nu, med ett öppet hjärta till mig själv och andra. Det är det enda jag kan ta med mig när jag dör, tillsammans med mitt ansvar för mina handlingar som jag gjort i detta liv.

Jag är än mer öppen nu och väntar på min nästa handling! Utan att döma något eller någon, särskilt inte mig själv! När vi handlar för fort ”ser vi inte skogen för alla träd” eller så ser vi skogen men ingen annan, och då blir det ändå bakslag. När jag väntar betyder det inte att jag inget gör, utan tvärtom. Jag gör massor i väntan på detta handlande (som kommer när det är dags). Är jag öppen får jag hjälp, och många saker kommer i min väg som jag inte förstår ännu!  Idag fick jag hjälp från min inre sanning. Jag vill inte ha människor nära som har dolda agendor och inte försöker vara ärliga i sitt förhållningssätt till alla dualismer vi har i livet. Jag låter andra använda mig men inte bruka mig! En annan av livets paradoxer! Allt detta kan jag inte kontrollera men väl öppna för om jag är öppen. Detta är ett livslångt lärande.

I djup tacksamhet till livet och det äger vi inget! Det är min sanning och jag lovar att vara transparant i denna sanning!  

 

Göteborg den 15 september 2019

©Marie Fridolf

 

 

Lämna ett svar

tre × 2 =

Stäng meny