Vår tid komplex – syndabocken och oraklet – helas när de möts

Vi är alla här för att skapa en struktur. När alla pusselbitarna fallit på plats så är det dags för den ordning som väntar på att få en struktur. Ordningen skapas både relations- och tidsmässigt från vårt öde. Ibland måste vissa delar komma före andra. Det har med mognad att göra. Helheten är där långt före delarna, även om vi inte alltid ser den. När det gäller oss själva är det svårare att se vår egen helhet. Livets resa tar oss bit för bit till den helheten. Inget kan vi kontrollera, men vi kan göra medvetna val i denna livets labyrint.

Mognadens inre växer ur kaos

Om vi har krav på oss att alltid vara mogna i vårt förhållningssätt kommer vi att undvika det kaos som växer ur livet. Detta kaos kan öppna för livets nästa steg, men många gånger så tar vi människor oss till ett helt annat kaos för att undvika livets växt. Det är kaos från livet som tar oss till vår livsstruktur. Vi skulle aldrig finna denna från prestation eftersom vi skyddad så hårt från tidiga år i vårt liv. Detta kaos som vi däremot skapa själva genom att försöka kontrollera livet och andra människor tar oss allt längre bort från vår struktur. Ur livets kaos kontrollerar vi ingenting. ”Kanske är vi alla bara barn som försöker att vara vuxna. När vi släpper kampen visar sig livet och vi blir som barn på nytt. Allt handlar om barnen, de barn som föds nu och de barn som finns gömda i oss alla. Dessa våra modiga barn som var och en kan bidra till jordens framtid. Men låt oss inte tro att vi är så viktiga, vi kan bara göra vår lilla bit från livets labyrint. Jorden kommer nog överleva utan oss, i sin transformation till något annat.

Den som tror att livet alltid kommer att vara som det är just nu, särskilt om det är underbart, säger nej till detta kaos som kan öppna mer av våra hjärtan. Om livet känns hopplöst är vi närmare öppningen, närmare en förändring. Det är ur livet kaos vi har något att lära om oss själva och andra. Det är ur livets kaos som en struktur, en helhet, kan skapas, från den ordning som då kan visa sig inifrån. Detta är en djup inre process från livets kaos.

Vi människor blir också använda på vägen mot helande kaos, använda av livet. Andra tror då att det är den som blir använd som skapat allt, men den människan blir lika förvånad av att inte kunna stoppa det som hon blir använd till. Allt detta innebär att vi människor blir använda av livet, precis som vi blir använda av andra människor och använder andra människor i vår egen växt. Vi speglar andra, men det är inte vår roll att spegla livet. Livet är där för att spegla oss, en viktig distinktion om vi ska kunna stödja människor till inre växt. Från vår inre vägledare kan vi lära oss skillnaden mellan dessa två former av kaos. Det är livets kaos som verkar då vi efteråt kan se att ingen kunde kontrollera något, allt sker bortom vår kontroll och våra överlevnadsstrategier. Då efteråt kan vi komma till harmoni, frid och ett lugn för en stund tills nästa cirkel öppnas. Allt detta sker tills den dag vi har denna inre frid i kombination med den djupaste rädslan och smärtan i oss. Det är då vi kan möta oss själva och öppna för att bli använda. Livet är ingen lek utan på djupt allvar, och ändå kan det vara glädjefullt och lekfullt. Det finns alltså två former av lek; den där vi inte tar något på allvar och rycker på axlarna åt allt och den där glädjen kan sprudla från barnet i oss även i den allvarligare insikten i vårt liv. När vi möter en människa som kan matcha oss i allt detta, kan vi låta oss tas till vår största transformation i detta liv. Den resan är helt ensam. Människor finner oss då de omedvetet vet att denna människa kan matcha deras väg just nu. Att matcha vägen är att se och inte göra något, och bara stå utanför den dörr som personen går in i för att möta sig själv. Och att låta den andra stå utanför vår dörr utan att gå in. Att matcha är att varken att ta kraft eller ge kraft till en annan människa. Den människa som väljer att gå in genom transformationens dörr kan ibland bli rädda och vilja fly. Hon behöver då våga se att ingen annan än hon själva tar sig dit. Glöm inte det! Försök inte skylla på någon annan! Det är så lätt att lägga detta på sin lärare. Från det ögonblicket finns det ingen mamma som står där och skyddar oss. Från det ögonblicket kan vi inte skylla på någon eller döma någon på vår väg. Vi vet inget och samtidigt allt! Vägen är nu smalare och det är inte mängden människor och möten som räknas. Om vi väljer att inte ta fortsatta steg in i denna dörr är det med respekt läraren drar sig tillbaka. Den läraren vet att det inte alls handlar om henne, hon blir bara använd.

Mötet med dig själv och dina ”demoner” (dina djupaste rädslor) är som att träffas av en blixt eller bli jagad av ett lejon. I det ögonblicket är du totalt ensam. När allt är över, är det som att få ett liv till. Du kan då åter komma till liv från barnet i dig. Så många människor där ute som säger sig ha gjort denna resa, men deras resa dit har inte ens börjat. Det är så det blir när något blir mode. De lockar till sig alla dem som fly, en farlig väg. Den som har gjort denna resa kan inte tala om sin erfarenhet och förmåga ur den. 

Kaos som skapas av människor tar oss till kontroll och lidande och det finns alltid något vi försöker vinna, om än omedvetet. Ofta handlar det om att vilja bli sedd. Så sker tex. i många familjer där mamma eller pappa vill vinna makt eller vill lägga något på barnen. Detta sker så omedvetet. Det är nog ingen förälder som säger till sig själv; detta vill jag inte bära utan nu får barnen göra det för mig, även om barnen vill tro detta som vuxna när de dömer och värderar sina föräldrars handlingar. Det är som vuxna vi har möjligheten att ta oss till ansvarigheten för våra liv och våra handlingar, oavsett vad vi har med oss innan. Att göra oss helare och öppna upp för livet gör oss mer sårbara och nakna samtidigt som vi expanderar vår medvetenhet. Det är då vi kan bli som barn på nytt och också ser att vi som personer inte är så viktiga i livets dans, men våra handlingar, val i att lära och vårt växande är viktiga. Det är de vuxna barnen, som tar sig till mer och mer medvetenhet som kan bli använda av livets kaos.

Tack och lov så tar livet oss alla tillbaka till livets kaos gång på gång för att lösa upp de blockeringar som vi skapat som barn. En del av oss vill se dessa möjligheter och andra väljer att stanna i lidandet, och kan just då inte lära sig skillnaden mellan det kaos vi människor skapar och det kaos livet skapar bortom vår kontroll. Har vi inte lärt oss att se skillnaden mellan dessa två typer av kaos väljer vi ofta bort de människor som låter sig bli använda av livet i mötet med oss. Vi väljer bort när vi inte vill se sanningen och verkligheten som den är.

När vi blir använda så är vårt ursprungsmönster en gåva, livet använder detta mönster. För min del så bar jag omedvetet andras lidande och mörker för att hålla min egen smärta borta från livet. Till slut blev det för mycket och allt pyste över och jag tog mig ur detta mönster. När allt blev rent har livet sedan på olika sätt använt mig för att spegla andras smärta, men också öppnat kärleken som ligger dold där bakom smärtan. Vi är ofta så rädda för smärta i dagens samhälle och gör allt för att ta bort den istället för att värka igenom den, och komma till mer av kärlek.

Kärleksenergin kan också vara gränslös och kan omvandla oss till konturlösa människor i en halleluja dans. Tills mänskliga handlingar och naturkatastrofer uppenbarar sig. Jag har mött en klient som inte har några konturer. Han vill leva i kärlek utan ego, där allt är ett utan en egna gränser. Han sökte sig till en guru där han var delar av året. Tills den dag då chocken slog ned. Gurun var inge guru. Han ville bara tjäna pengar. Istället visade det sig att han var maktgalen och blev polisanmäld. Hela livet rämnade för denna person. ”Hur kunde jag lägga hela mitt liv i denna persons händer.”

Vi är människor och visst är livet ur själens perspektiv bara där, men vi människor är också ett ego. Egot är en gåva till vår fortsatta utveckling av vår personlighet och möjlighet att se vad som sker mellan oss människor. Egot har bara skyddat oss och transformeras och växer till nya liv, identiteter, som skyddar oss om och om igen. Det finns så många sätt att skydda den lilla vi är. Som jag ser det så har vi alla basala rädslor att ta oss igenom som öppnar vår urspungssmärta. När vi inte öppnar såret så transformeras rädslorna istället till neurotisk vrede, sorg, avundsjuka, glädje och kärlek in i överlevnadsstrategier. Senare i livet har vi ett val att göra dess rädslor till en gåva istället för att bli frysta i dem. Vägen är att våga gå in i dem igen och stå i såret som kan visa oss så många lager och ta oss vidare till mer växt. Dessa rädslor som jag har erfarenhet av och har mött i mig och i andra är:

  • Övergiven – Given; vi är så rädda att bli övergivna att vi överger oss själva, men vi är också livrädda att bli tagen för given och kämpar därför för vår plats.
  • Inte ha ett värde – värde; vi är så rädda att inte ha ett värde och några av oss fick inte det tidigt i livet. Då har vi en lång väg till värdighet. Men å andra sidan är vi också rädda när någon ger oss ett värde, rädda att dessa personer förväntar sig något av oss.
  • Tillhörighet – en kropp; vi är rädda att inte tillhöra, att inte ha ett sammanhang samtidigt som vi är livrädda att vara för nära och bli en kropp med andra. Rädda att inte kunna behålla våra konturer vi skapat från överlevnad.
  • Inte vara behövd – att bli använd; vi är rädda att ingen behöver oss. Ibland skaffar vi barn för att bli behövd och har senare svårt att släppa dem ut i livet. Men vi är å andra sidan också rädda att bli använda i andras liv och i händelser när andra behöver oss.
  • Galenskap – att vara normal; vi är rädda att vara galna och tror att vi är det när vi ser verkligheten/sanningen, kanske en annan bild än den som presenterats oss. Å andra sidan är vi också rädda för att vara normal och bli en i den stora massan. Då kämpar vi för att synas genom att bli mer och mer galen.
  • Blöt fläck; nobody-somebody; I den djupaste transformation har vi inte kontroll och kan lösas upp, men det är också vägen till ”oneness and separateness in the same moment”. Men om vi lever vårt liv upplöst kan vi inte stå i relation. Vi behöver vara någon för att kunna för en stund bli en blöt fläck som tar form igen.
  • Dö och döda; Vi är rädda för vår kraft att den ska kunna göra saker som vi inte kan kontrollera. Tänk om vi tappar kontrollen så att vi kan döda någon. Tänk om någon dödar oss när vi överlämnar oss till livet. Men livet och döden är så nära och det är i nålsögat mellan dessa vi transformeras. Något dör för att komma till liv igen på ett annat sätt. Vi vill kontrollera detta ögonblick. Då stänger vi evighetens växt i oss tills något händer som kan öppna igen.

När vi tar oss igenom rädslorna kommer också alla de andra känslorna transformeras så att de kan flöda fritt. Det är de andra känslorna vi använder för att skapa överlevnadsstrategier. Vägen till denna plats kan vara lång, men i livet sker saker som kan stödja oss att öppna, en sådan är chocken.

Chock tar oss från kontroll

När människor hamnar i chock öppnas evigheten, innan vi stänger igen. Då stannar tiden och en stillhet och kraft kan växa till en plats av djup kunskap och mogenhet. Den kraft som gör att vi kan lita mer på oss själva som de människor vi i grunden är. Chock tar oss också in i djup smärta, den smärta som kan få oss att växa. Vi kan både hamna i chock av händelser (t.ex. trafikolycka) och av människors beteenden till oss eller vi till dem (vi kan alltså bli chockade av vårt eget beteende mot andra och av andras beteende mot oss). Vi skakar om inne i hela kroppen och öppnar de basala rädslorna igen. Chock öppnas också i oss när vi ser, ser hur verkligheten ser ut och vad vi har med oss sen tidigare. De basala rädslorna öppnas när vi hamnar i chock och vi får chans att stanna tiden och möta dessa rädslor från en helt annan plats i oss, en plats av inre frid. Om vi kan stanna i dem utan att värdera och döma kan processen fortsätta.

Jag minns en trafikolycka 1992 där en ambulansman satt och höll mig i handen på akuten tills jag fick hjälp och hela tiden sade; det är ingen fara jag är här för dig. Denna stund i chock, öppnade då vägen in till mitt lilla barn som var livrädd. Det öppnade också friden i att vara hållen av något större. Sedan när jag kom hem kröp jag ned i sängen och min minsta lilla son kröp ned med mig och jag höll honom nära. Detta trauma när jag var 35 öppnade en viktig dörr i mitt liv som idag är vidöppen. Det var mitt första lilla steg till sanningen och att våga öppna evigheten. Gång på gång har jag sedan kommit närmare henne i mig, hon som är livrädd. Jag har lovat mig att stanna med henne i resten av mitt liv så att hon får växa upp. Jag vet också att livet är med mig i detta, i det kaos det tar mig till.  

När vi är barn så kan vi inte stanna i dessa basala rädslor så vi måste stänga för att senare i livet öppna igen. Rädslan för dessa rädslor blir då än större och när vi är vuxna kan vi se att de har ett barns perspektiv. Vi stänger när vi är barn, både när livet visar oss något från livet kaos bortom kontroll och när människor gör något med oss för att kontrollera oss. Vi har inget annat val, jo att gå in i galenskap eller sjukdom. Idag kan vi dock se att små barn gör annat, de kan stanna i tillstånd som ger dem legitimitet att vara annorlunda. När vi stänger från vår rädsla flödar inte heller längre vrede, sorg, avundsjuka, glädje, kärlek; ja många av dessa känslor som ligger gömda i vår överlevnad som också gör oss till offer och förövare. Det innebär att trauma tidigt i livet får oss att stänga och skydda oss ut ur denna chock men kan senare i livet, ur nya trauma som tar oss till chock, öppna upp det vi stängt istället för att skydda oss ännu mer (om vi är där).

När jag fick cancer 2004 så hamnade jag i chock som tog mig till evighetens plats och djupt därinne visste jag att det är nu eller aldrig. Det fick mig att göra ett medvetet val, jag vill leva, och min intuition sa mig att jag skulle få denna nya chans att leva. Senare såg jag att det var då jag ”kommittade mig” till livet, till att bli den människa jag i grunden valt att vara i detta liv. Då började jag att sakta möta mig själva och öppna för min jordlighet och frid jag hade i mig. Hela mitt liv fick en mening. Jag visste då också att det skulle bli en smärtsam resa och jag var beredd att ta den och möta mina mest basala rädslor, ett möte som öppnade mitt hjärta till mig själv. Då kunde jag inkludera framsidan i alla mina känslor som tidigt varit så farliga så att de kunde flöda fritt.

Att låta sig bli använd

När jag talar med dem som låter sig bli använda för att stå upp för sanningen så visar det sig ofta att de tidigt i livet blivit syndabockar genom att de omedvetet stått upp för att bära för andra, tills den dag de börjar att ta sig ur detta komplex. De berättar ofta också att när de tidigt i livet talade sanning blev de dömda och rädda. När de senare gör sig medvetna om sina sår genom att gå till dess rötter kan de öppna och stanna i såret utan att döma eller värdera. Det är svårt att såra den som medvetet kan stanna i såret. Vägen är att acceptera att andra sårar oss för att öppna såret. Det öppnar för läkning, tills vi inte blir sårade mer eftersom vi står i såret. När den dagen kommer, reagerar du inte när andra sårar dig. Vi blir inte triggade. Vi ser vårt sår ler och tränger djupare in och lösgör vår smärta som också lösgör hela det system som vill trigga oss, inte bara den som sårar utan också dess hela system och kollektiva mönster. Livsenergin är enorm hos en syndabock och när hon öppnar hjärtat finns också en enorm kraft. Den som tidigt i livet blivit syndabock skulle aldrig ha överlevt utan denna livsenergi. Den som inte har varit syndabock kan aldrig förstå den resan.

Livsenergin behöver brytas loss och frigöras till att kunna skapa mer liv. Det kan ske från det kollektiva omedvetna. Därför söker vi oss ofta till rörelser. Det är här vi måste vara vaksamma, inte naiva och se både kärlekens och ondskans gränslösa struktur. I en rörelse har alltid ofta någon eller en grupp människor ett tolkningsföreträde. Så var kyrkan från början en rörelse, men också den hedniska tron före den. Så också inom flera av de moderna rörelserna i det vi kallar new age och senare också i delar av shamanismen. Det är så vi fastnar i orakelkomplexet. Där söker vi en ledare. Så har många av oss hamnat i rörelser där man skapar fantasivärldar tillsammans, en flock duvor som någon försöker tämja, tills denna någon en dag försvinner. Då blir duvorna helt förvirrade. Men om denna någon då ger sina duvor något att söka efter i sin historia öppnar det för ett helande. Den nya tidens rörelser kommer att sakna människor som ger sig ett tolkningsutrymme. Det kommer vara människor som har olika gåvor bara med olika strukturer i dessa rörelser. Istället är det gruppen som ger varje medlem något att söka efter i sin historia till ett helande. Detta sökande börjar så fort medlemmar kommer till gruppen. Då är vi en spelpjäs i ett spel där ingen känner till reglerna. Sakta öppnas spelet och reglerna blir synliga och därifrån var och ens egen spelpjäs. När spelet är lagt är allt i sin ordning och allt blir lugnt. Kanske anser du nu att jag tar mig ett tolkningsutrymme, men jag vill också säga att med detta jag nu skapat söker jag inga efterföljare. Mitt intresse är bara att du som läser ska använda det jag skriver i din process på ditt sätt i din livsstruktur. Jag har följer min och i den är jag unik och i din är du unik. Det förhållningsättet kan skapa samarbete mellan livsstrukturer.         

När vi går vår egen väg, då och då parallellt med någon annan, kan ett nytt fält öppna sig genom de livstrukturer och den ordning vi är här att bidra med till livet. Det är då vi kommer till grupper med många olika ledare och därmed olika ledarskap. Andra kan lära av oss men de kan inte gå vår väg. Alla behöver transformeras på sin egen väg. Det är nu vi blir använda i att såra andra, trots att vi på alla sätt försöker stoppa detta förlopp. Livet har lärt mig att jag inte kan undvika att såra andra då jag bara speglar deras sår! De skulle inte blivit sårade om de inte haft ett sår där!

Väljer de då bort oss så handlar det inte om oss utan om deras sår. Att andra blir sårade av vår spegel ifrån livet är deras ansvar, men också mitt. Jag kan välja att säga hur ledsen jag är och att det inte var min personliga avsikt. Vad vi då också vet är att om andra sårar oss så är det vårt ansvar. Blir vi sårade sitter vi fast i något tills vi plötsligt en dag kan känna flödet av en energi som vi tidigare inte upplevt. Då är vi fria igen, och kan expandera på vår väg att lära känna vår inre struktur. En sådan glädje det är när någon då också säger att de är ledsna för om de sårat oss. Det betyder inte att andra kommer sluta att såra oss eller vi andra. Det kommer alltid flera lager av våra ursprungssår, som ”tack och lov” livet öppnar då och då. Men gör vi oss fortfarande till syndabockar så öppnar vi istället lidandet och då är vi också tillbaka i orakelkomplexet, det komplex som tar oss från livet och befäster syndabockskomplexet. Orakelkomplexet bygger på triangeln kropp, själ och ande och öppnar för Syndabockskomplexet som bygger på triangeln offer, förövare och hjälpare. Hela organisationsvärlden är full av dessa komplex i det karriärs- och konsumtionssamhälle vi lever. Men också den andliga världen i olika rörelser är fulla av dessa komplex när vi söker gurus och exkluderar och värderar.

Visst är det vackert att se hur någon i flera år trampar vatten och allt är sig likt och så plötsligt kommer en tidvattenvåg av händelser som antingen drar oss längre ut till havs eller som varsamt för oss in till stranden. Livets kaos är alltid där för att öppna för den vågen men du behöver välja om du vill föras längre ut till havs eller in till stranden. Ödet för dig till livets strand, om du vill”. Under många år trodde jag att mitt öde i livet var lidande. Det gjorde att jag bar andras lidande och mörker. Det förorsakade så mycket smärta i den familj jag bildade. Nu vet jag bättre att denna tro kom från min barndom där jag skapade en bild av mig som ond för att skydda ondskan. Mitt öde har inte med lidande att göra. Mitt öde handlar om att öppna mitt hjärta för allt och alla i vår jordlighet. Detta hjärta är ett öppet hjärta för både den kärleksfulla och ondskefulla energin. Båda dessa tar oss till vår jordighet. Jag kämpade emot denna jordlighet i så många år och det sista året mer än någonsin. Den jordligheten lever från jordens mitt, mellan himmel och jord. Den jordligheten tar mig till mellanrummet mellan min historia och det som väntar att bli levt, båda från samma kärna. Himlen är på jorden och vi människor växer ur oss själva och inte ur kollektiva rörelser. Eken och cypressen växer inte i varandras skugga. Jag har nu gjort allt jag kan för att stiga ur mina barns fars skugga och äga min för att transformera den mer och mer. Nu skyddar jag mindre mina barn från att leva sina öden. Jag kommer att göra allt för att fortsätta den vägen. Jag har också gjort allt jag kan för att stiga ur olika kollektiva rörelsers skugga och äga bara min skugga.

Tack och lov ändras allt och vi kvinnor håller mindre andras skugga, en lott vi fick kollektivt från det att vi föddes. Vi är så naiva, att tro att om vi synliggör mäns agerande så kan vi förändra världen. Men vad vi egentligen gör är att vi också då bär deras skugga för att återigen gömma vår egen. Det är så vi som kollektiv väljer att stanna som syndabockar. Frigörelsen under 70- och 80-talet, som vi karriärkvinnor gjorde, där vi satte ned foten på maskulina arbetsplatser gjorde att vi bar arbetsplatserna. Jag tror att det var nödvändigt för att erbjuda kvinnor som idag föds ett val; att de kan vara den de vill vara. För dem är det OK att inte göra karriär, för dem är det OK att vara hemma med barnen. För dem är det OK att öppna den feminina principen i världen. Samhället lever dock kvar i karriärstegen och tror att alla de kvinnor som kommer efter oss också vill göra karriär.

Där kan vi stiga in, vi mor- och farmödrar, i mötet med barnbarnen och berätta. Vi vet vad priset var för våra moderliga och feminina gåvor att ta steget in i karriärslogiken. Många av oss vill nu öppna en annan värld där både män och kvinnor äger sina unika gåvor. Vi kvinnor är inte män eller tvärt om. Vi är inte heller här nu för att bygga feminina arbetsplatser, vi är här för att bygga något vi inte har en aning om.      

Orakelkomplexet är vårt djupaste sår

Det finns en illusion som vi människor omedvetet kollektivt strävar efter; att bli hel och därmed helig. I denna strävan tappar vi fotfästet av ”här och nu”. Vi letar efter siare, profeter, gurus, spåkvinnor, alkemi från det gudomliga. Visionärer, rådgivare och forskare blir den icke gudomliga vägen till samma svar; letandet efter ett orakel. Vi spelar och tävlar för att bli den som kan vinna pengar och berömmelse. Vi söker dem som kan spå om vår framtid, allt för att kunna förutse och undvika den smärta som kan komma. Genom att tala med gudar eller vårt högre jag, gör vi oss beredda att lämna vår kropp och gå till trans för att få svar. Genom att tala med experter och forskare förbereder vi oss på det som komma skall. Vi vill kunna förutse strategiska överraskningar.

I en grupp kan någon bli utsedd till den som kan bli förmedlare av dessa orakel. Ibland kallar vi dem siare eller gurus. Det finns experter och forskare som också får den rollen. Läkare, inte minst, har ofta fått rollen att kunna tala om vad som ska hända. Läkare är också den professionella grupp som har högst självmordsfrekvens. Per automatik blir dessa ledare i en grupp och tar dess medlemmar bort från sin egen auktoritet. Det är samma fenomen som händer i en organisation där någon har mer makt än andra eller i en grupp där någon forskat. Vi har alltid lutat oss på andras kunskap. Den tiden är förbi. Idag öppnas mer och mer av att vara sin egen auktoritet och förmågan att förmedla sin egen erfarenhet till andra som samtidigt tar dem till sin egen erfarenhet. Vi är här för att öppna inre dörrar och dit in kan ingen gå med oss.

Orakel (av latin orare som betyder en plats där det talas, en plats där gudomen låter göra sin röst hörd) är i grekisk och romersk mytologi vissa tempel och heliga platser, där man av en viss gudomlighet kunde erhålla råd och upplysningar. Mest berömt var Apollons orakel i Delfi. Oraklet i Delfi, var titeln för ett kvinnligt orakel i Apollons tempel i Delfi, en institution som bildades under 700-talet f.Kr. En kvinna som blivit utsedd till Pythia behöll titeln livet ut. Oraklen valdes ut bland unga, ogifta lantbrukarflickor i trakten. Det första hon gjorde när hon fått höra frågan var att upprätta kontakt med Apollon. Det gjorde hon genom att dricka en klunk heligt vatten, sedan tog hon ett par lagerblad (som är en symbol för Apollon) och åt eller brände dem som rökelse. Sedan drog hon sig tillbaka till en helig kammare i templet, föll i trans och började prata. Ibland förmedlade hon sina ord lugnt och stillsamt, andra gånger extatiskt och rasande. Prästerna stod jämte och försökte tyda hennes ord. Svaren var ofta tvetydiga och väldigt svårtolkade. En av de mest kända spådomar oraklet gav var när spådomen gavs till Oidipus föräldrar då de kom till Oraklet för att spå sin sons framtid. Hon spådde då att han skulle döda sin pappa och gifta sig med sin mamma, vilket också skedde. Det som vi idag i psykologin kallar Oidipuskomplexet. Fortfarande söker vi dessa platser och lyssnar på siare i vårt sökande efter orakel. Det tar oss till triangeln kropp, själ och ande.

Jag minns när jag gick min terapiutbildningen att det även där fanns en tävlan; tävlan att ha en transpersonell upplevelse. En kollega till mig berättade att i hennes grupp tävlade man om att leva ut känslor. Senare när jag gick mina traumautbildningar tävlade man i en av dem om vem som hade störst trauman och i den andra vem som kunde sluta att bli triggad först. När jag verkade inom en skola med en metod som tog oss till transformation tävlande man vem som kunde bli helare och vara nära ledaren. I alla fyra har jag fått möjlighet att öppna en annan väg bortom denna tävlan eller ska jag säga tack vare denna tävlan, en väg som inte är min. I den första att följa min intuition även om det gick emot lärarna, i den andra genom att säga nej till att bli brukad, i den tredje att öppna för behovet att få se helheten och i den fjärde att bli min egen inre ledare bara över mig själv. Vi kan säga att det var dessa fyra saker jag lärde mig genom att gå in, och när mitt lärande färdigt lämnade jag. Idag ser jag med tacksamhet tillbaka till den tiden och det lärandet från ett öppet hjärta. Det viktiga lärandet i alla dessa fyra är att jag vågat gå in, och då har jag förlorat mig en stund. Nu vet jag att jag kan det och att jag inte behöver stå utanför längre för att kunna gå min egen väg! Jag kan gå in och det är helt OK att förlora mig en stund. Jag behöver inte vara ensam längre.

Ja, all den tävlan finns överallt och den tar oss ur kroppens sanning. Samtidigt är det en mänsklig egenskap. När vi lämnar kroppens sanning lämnar vi också själen. Som jag ser det så möter vi aldrig vårt högre jag annat än genom vår själ. Själen och egot är dessutom varandras fram och baksida. Om vi söker efter anden har vi öppnat oss för livet bortom kropp och själ. De tar oss till Orakelkomplexet som tar oss från livet som den människa vi valt att vara. Som människa vet jag inte mitt nästa steg, särskilt inte genom att låta någon annan tala om det. Den dagen det är dags för oss att möta oss själva på en annan nivå kommer vi att veta det via vår intuition. Vi vet då säkert att det aldrig är som vi tror och att vi inte kan veta vårt nästa steg. Vi ser våra steg efteråt. Går vi till andra hindrar det oss att utveckla vår intuition. Det hindrar oss också att hamna i chock, som jag ser är ett stilla och smärtsamt tillstånd till inre växt bortom kontroll. Om jag vet mitt nästa steg så kanske jag blir lugnare av att kunna förbereda mig för detta, men det kan också vara så att jag gör allt för att förhindra att så sker. Någon chock blir det knappast, den chock som kan öppna oss till evighetens rum och vårt öde! Orakelkomplexet hindrar oss att leva som de människor vi är, i en kropp som är oss given, med den familj och den historia som kan ta oss ned i vår jordlighet som människor.

Jordligheten innebär att vi lever i ett hus utan vind och källare. Detta är inte samma sak som vi gjorde innan när vi inte inkluderade vinden och källaren. Vi har nu tillräckligt länge gått ned i dess källare (Freud) och sedan upp på dess vind (Assagioli) för att ha det med i samma ögonblick. I detta hus har vi tagit källaren och vinden till rummets närvaro. Det är ett hus som mellan varje rum saknar dörrar och vi kan inte gömma oss eller hindra möten. Varje rum har ett syfte och det möter vi här och nu, med historien och framtiden i samma ögonblick. Vi möter detta syfte också från det högre omedvetna, lägre omedvetna och här och nu i samma ögonblick. Det innebär att både de transpersonella och arkaiska arketyperna är närvarande på denna resa och de kommer från samma källa (om detta se tidigare blogg om det kollektiva omedvetna). Alla livets basala behov finns i detta hus. Vi kan också beskriva detta hus som att det högre och lägre omedvetna är där i nuet. Assagioli ägg har blivit platt. Vi lever i stormens öga i en ständig process. Vi lever från Paranoia där Metanoia och Ortonia är där i samma nålsöga. Allt är horisontellt! Kvar är bara såret och livet. Det kallar jag jordlighet. Runt denna vertikala linje skapas en cirkel som öppnar liv. Vi kan säga att det är den liggande oändlighetsåttan eller den liggande spiralen. Det innebär också att korset är dött. Livet flödar igenom oss och vi blir ett med livet. Där är kärnan och livet. Där är vårt personliga bokslut av vad vi åstadkommit och tagit ansvar för i detta liv. Där är närvaro, där är livets jordlighet. Där kan vi acceptera att vi människor också är dualistiska och kommer att så vara. Där kan vi se att vi kanske inte är den högre stående varelse vi tror vi är. Vi är inte så viktiga alls i livets labyrint. Å andra sidan behövs vi alla i detta livets hologram. Där kan vi acceptera att energi existerar bortom vad vi någonsin ska kunna förstå. Och en dag kan vi komma till den plats i oss, där såren är en gåva och att livet står i en ständig process med vårt sår. I stormens öga är det lugnt men runt om stormar det ständigt.

När vi tar oss till stormens öga inser vi att egot och själen är varandras förutsättningar i livets dans och att vi inte kan leva någon annans öde. Vårt öde lever vi när vi går på vår väg. Det finns så många sätt att undvika detta öde. Illusionen är två; att förneka människans dualism och att förneka vår jordlighet. De som förnekar jordlighet väljer vägen till mätbarhet och vetenskap. Vad de inte ser i detta är att det största mysteriet och den största andligheten är att vara människa. De som förnekar människans dualism väljer vägen till andlighet och missar vår kropp med egot och alla överlevnadsstrategier som tillsammans bildar det mönster som är vår gåva till livet. I detta mönster finns själen. När vi ser detta förstår vi att vi så många gånger i livet kan förändra vår personlighet och vi kan t.o.m. förändra vår DNA om vi går tillräckligt djupt i vår transformation.

Orakelkomplexet har skapat syndabockskomplexet

Orakelkomplexet, oavsett om det har med andlighet att göra, öppnar för Syndabockskomplexet. Syndabockskomplexet sitter fast i triangeln offer-förövare-hjälpare. Komplexet förutsätter att det finns någon som omedvetet vill offra sig för att bli känd, bära för andra eller bli martyr. Martyrer har historiskt ofta blivit helgonförklarade. De offrade sig för något större. Men det finns också dem som offrar sig i familjen, i organisationer och samhället. Det är komplicerat att hitta källan och de som stannar i komplexet får ofta en vinning ur det. När vi saknar förmågan att se ”att saker bara händer utan att det är någons fel” kan vi inte heller överlämna oss till livet. Livet letar inte efter syndabockar men det letar efter dem de kan använda för att ta andra människor ut ur detta komplex. Hjälparen är den ”trickiga delen av syndabockskomplexet”. Personen är dessutom förövare till sitt eget offer och attraherar andra förövare och offer. (Läs mer om syndabockskomplexet i tidigare blogg med detta namn.)

Vägen ut ur syndabockskomplexet är att se våra mörkaste sidor. När vi väl har helat dem och respekterar varje liten del av dem kan vi sakta ta oss ur detta komplex. Livet är vårt stöd i denna process. I det samhälle och i den tid vi lever i nu så har hela samhället detta komplex. Vi kan lätt se det genom vårt värderade och dömande som är den viktigaste delen i detta komplex. När vi gör det skapar vi samtidigt ett offer; vi själva eller någon annan. Detta komplex sitter så djupt i oss sedan tidig barndom när vi blev värderade och dömda. Den dag vi kan stanna och se det som sker är vi på väg ut. Den som hindrar denna process är hjälparen i oss, och än mer när vi blir räddare. Hon som vill hjälpa andra och själv vill bli hjälpt. Hon som gömmer ansvarigheten och kraften i syndabockskomplext (detta komplex av delpersonligheter som bildar överlevnadsstrategin) blir en viktig del i samhället, då vi lever i ett samhälle som söker syndabockar. Det är hjälparen/räddaren som tar oss till att bli syndabock i allt. Hon som vill rädda andra och ser inte hur grym denna handling är. Denna handling väcker dessutom de mörkaste sidorna i oss människor; härskartekniker. Det finns skrivit mycket om detta i organisationer och om vad män gör, men väldigt lite om vad kvinnor gör. Vi kvinnor skyddar också varandra i detta som ett kollektiv. Den dag vi tar oss ur syndabockskomplexet från orakelkomplexet kan vi se vad vi gör; ALLA.

Just mot denna bakgrund är gruppen livsavgörande för oss när vi ska göra oss fria. Det förutsätter en grupp för att de ska kunna bli en syndabock som offras. Eller ska vi säga att det öppnar för att synliggöra det som pågår därinne i oss mellan vårt offer, vår förövare och vår hjälpare. För mig blir det en grupp när vi är två personer. Vår partner blir ofta en dans med dessa tre i oss och samtidigt i partnern (vän, kollega eller livspartner). I en större grupp är det kommunikationsmönstren mellan dessa tre enorm, tills någon offrar sig och tar på sig allt. Det är då vi hamnar i orakelkomplexet och väntar på ett mirakel som aldrig kommer. Det är så vi hindrar oss att ta egenansvar för helheten. Det öppnar för ledare att gå in och bli oraklet. Vägen till växt är dock en annan. En konflikt i en grupp är alltid hela gruppens och gruppen kan inte stängas förrän alla är fria och har växt ur denna konflikt. Även om gruppen upplösas så är den inte stängd utan lever kvar tills konflikten är löst. Det gör att alla i gruppen sitter fast i det som skapades. Det är en gåva till livet om var och en då på sitt håll löser sin del i detta. Lösningen handlar alltid om egenansvar. Det är så lätt att tro att om vi gör oss av med en person så är allt löst eller om vi lämnar så är allt löst för oss. Men vad vi bedrar oss själva! Om vi tror att en person kan bära en hel grupp, är vi väldigt naiva. Om vi tror att vi kan fly det kaos som livet öppnar för oss, är vi också väldigt naiva! Om vi tror att livet kommer att rädda oss från våra mörkaste sidor, är vi också naiva!

Vi är bara ledare över vårt eget liv

Jag har arbetat med grupper på olika sätt i hela mitt yrkesliv. Allt började med att jag ledde grupper med politiker och tjänstemän, grupper med forskare och praktiker, ledningsgrupper, ledarskapsgrupper, grupper som skulle lära sig att samarbeta, ledarsskapsgrupper, gruppdynamiska grupper och slutligen grupper för djup transformation. Allt för att åstadkomma förändring. Från min tidiga erfarenhet med grupper var jag också själv chef, först för en utvecklingsgrupp och sen för en konsultgrupp. Senare blev jag också chef över chefer. När jag sedan slutade som anställd och därmed chef, blev jag friare och kunde också forska och arbetade som konsult inom samarbete, ledarskap och grupputveckling. Jag arbetade dessutom inom politiska styrelser och partier i deras förändringsprocess med demokrati och politisk styrning. När staten öppnade möjligheten för politisk och finansiell samordning ledde jag utvärderingar om detta. Jag såg mig som en brygga mellan forskning och politik. Långt senare, för ungefär 10 år sedan började jag också att leda grupper inom terapi och personlig utveckling samt slutligen grupper som syftade till transformation. Under dessa 40 år har jag inte mött någon grupp som inte har ett syndabockskomplex. Det föranleder mig att dra slutsatsen att alla grupper har detta i vårt moderna samhälle i västvärlden. Det finns bara så många olika strategier att gömma detta komplex och den svåraste är när gruppen gömmer sig bakom harmoni och kärlek. Ju mer jag har jobbat med mig själv och dessutom lärt mig att se bortom vad som synes pågå, desto mer ser jag hur subtilt detta komplex är och hur skickliga vi är att manipulera oss själva och andra. Jag har också som psykosyntes- och traumaterapeut samt i mitt utövande av systemiska konstellationer och Reconstructive lärt mig att se att varje familj har ett syndabockskomplex. Familjen har alltid något att skydda. De grupper vi möter hjälper oss att se detta komplex i vår egen familj.

Jag ser också att jag gömt mig bakom orakelkomplexet då jag alltid varit ledare antingen genom större helhet som chef, genom expertkunskap som forskare eller projektledare, genom att komma utifrån som konsult eller att vara den som ”kan se” eller ligga steget före. Alla dessa vägar är en ensam väg och det var dags för mig att på riktigt stiga in i gruppen som en av alla. Det svåraste var nog i min familj med mina vuxna barn, genom att sluta att bära och skydda alla. En av mina sista ljuvliga lärdomar i sommar är att vi är alla ledare i vår familj, idag en familj med vuxna barn. När den erfarenheten nu öppnats har vårt lärande öppnat helt nya dimensioner. Jag tror att det för många av oss är en svår resa att ta oss till en familjecirkel där alla är ledare, åtminstone var det så för mig.

Jag kommer aldrig tillåta någon att göra mig eller låta mig väljas som ledare igen. Den enda ledaren jag är, är att vara ledare över mitt eget liv. Det innebär i en grupp är vi alla ledare. Vi är olika i detta utövande och de som är med mig idag vet att ”jag är mycket” och har full respekt för det då det vet vem de är. De förminskar inte sig själva utan tar sin plats och jag behöver inte förminska mig själv. Vi är bara de vi är. Vi hamnar aldrig i en tävlan bara i att ära varandras väg. De sårar mig och jag sårar dem och vi stannar kvar i denna livets matchning. Så gör också min familj som tillåter mig och sig själva att gång på gång ta oss igenom nya lager till mer växt. Nu i sommar ett till, som ökat både separationen och närheten i djup respekt för oss själva och varandra.

Illusionen om livets harmoni i denna tid

Många av oss har en längtan till det vi kallar att bli upplysta och leva i kärlek till allt levande.  Det må så vara att det finns en väg dit, men för mig är den i så fall väldigt lång. Jag lät mig luras av mig själv att jag och andra skulle kunna leva i ett fält av energi och ren kärlek i livet varje dag, i harmoni. Kärlek kan också vara konturlös, och det är vår identitet och egot som ger oss konturer. Vi kan leva i villkorslös kärlek för en stund, men så kommer en ny cirkel som visar mig nästa steg i livet. Då och då visar sig sanningen och den är inte alltid underbar, och den kräver handling. Däremot tror jag att vi längre och längre perioder kan leva med ett öppet hjärta om vi kan ära oss själva i hur vi stänger hjärtat och när det öppnas igen. Inget vi kan styra men vi kan lära oss att se vad vår kropp gör. Allt detta blir enklare om vi inkluderar allt. Jag tror att vi alla människor har goda och onda sidor. Precis som det finns kärleksfull energi, så finns det ondskefull energi eller ska vi kalla det demoniska energier. Frågan är bara hur och för vad den energin är med oss människor. Frågan är också hur och för vad vi kan transformera dessa energier från ett öppet hjärta. Är vi en syndabock i grunden är det så ”lätt” att vara den som tar och bär den demoniska energin. Syndabocken har lärt sig som barn att gå in i ett fält, hämta ut det som ingen vill bära, och sedan bära det för gruppen. Allt detta sker så omedvetet, och när vi bär för andra agerar vi också ut detta så att det ser ut som att det kommer från oss. Detta kan gå så fort. Detta mönster; att gå in, hämta ut och bära, men nu genom att synliggöra detta, blir det efter syndabockens transformation en gåva till livet.

Modern bär liv och har lärt sig att vara bärare. I dagens samhälle finns det inte en respekt för denna kunskap att vara bärare, utan vi försöker också reglera allt detta. Kanske är det därför som kvinnor ofta blir budbärare i organisationer och samhällen. Kommer två kvinnor samman är det så lätt att göra den ena till den goda modern och den andra till den elaka. Vi ”splittrar” mödrar precis som vi ”splittrar” oss själva i överlevnadsstrategier. Det farliga är inte dessa projektioner utan vad kvinnorna sedan gör i sin omognad. Jag har så många gånger sett hur den som blir den goda modern inte vill se sin egen elakhet eller sina misstag, och tar tillfället att lägga också det på den som i gruppen gjorts till den elaka. När kvinnorna mognar kan de se spelet och att den som i gruppen görs till den elaka ofta är den som vågar stå i sanningen och kan äga sina egna basala rädslor och sin egen grymhet. Är båda kvinnorna mogna öppnar det för ett helande i gruppen och det blir svårt att projicera på dem. Vill en av kvinnorna gömma sig så ”splittras” gruppen tills den punkt då den elaka går. Och hon kommer av alla de andra uppfattas som den grymma. Går inte den som blivit satt som den elaka kommer den andra kvinnan att använda gruppen (eller sin man, sin chef, sin gud) för att göra detta. Det var så vi brände kvinnor på bål en gång. Den kvinna som är i kontakt med livets grymhet och sanning bortom vad vi kan se, blir farlig. Även idag finns dessa mönster i vårt projicerande och sökande efter modern i oss. I många lägen är enda alternativet att lämna, även om cirkeln inte är sluten. Det enda vi behöver göra oss medvetna om är hur vi projicerar själva. Det farligaste att projicera på en grupp är att den ska vara i harmoni. Det är så vi trycker ner livet till det omedvetna. Livet växer ur kaos, en kaos som senare kan skapa harmoni och frid för en stund, tills nästa kaos. Varje sådan fas öppnar något nytt, nytt liv.

Vi kan däremot inte lämna en familj och där är moderskapet livets mittpunkt. Mödrarna behöver lära sig att inte skydda, utan att öppna för livets kaos in i familjen. Det innebär att hon lutar sig tillbaka och ser det hon också är en del i. Men tror vi som mödrar att vi ska vara ”den goda modern” (vår generations största illusion) är vi totalt förlorade. Mödrar som vågar stå i sina sår och i sanningen ser bortom dualism samtidigt som hon ser att dualismen styrka är en gåva till livet. Vi människor är födda in i dualism och det är vägen till ett helande. I alla familjer finns en dualism, eftersom vi söker vår andra hälft där ute, som ofta blir vår partner. I det bär vi för varandra. Nedan följer två exempel hur vi bär. I familjer där man inte bär sitt, börjar man bära andras;

  • I en familj är det fadern som bär familjen smärta, den smärta som modern inte kan bära själv. Han skyddar henne och börjar styra hennes liv. Fadern å andra sidan har en elak sida som modern på olika sätt väldigt omedvetet börjat agera för att avleda barnen från fadern och helt plötsligt slutar allt med att barnen blir arga på mamman istället för fadern och säger mamma är elak. Så sitter mamman med elakheten i knät. Hon försöker bli av med den elakheten, men nu har ett system skapat ett mönster. Fadern å andra sidan sitter fast med moderns smärta och börjar dra sig undan mer och mer. Systemet har befäst den elaka modern och skapat ett system där elakhetens energi flyger omkring som ingen mer än modern vill äga. Hon börjar nu sin resa att äga sitt, det öppnar hennes enorma smärta. Fadern blir förvirrad då han inte kan bära hennes smärta längre. Han hittar ingen annan väg än att lämna och gör det på ett grymt sätt som att han vill hämnas. Så hamnar elakheten tillbaka till honom och smärtan hos modern. Det öppnar för fadern att se sin elakhet som modern fått bära och sin egen smärta han gömt genom att bära för modern. Det öppnar för att modern ska kunna se sin smärta som fadern fått bära och sin egen elakhet hon gömt genom att bära faderns. Om modern återigen börjar hjälpa och skydda så bär hon igen och om fadern känner skuld så bär han igen. Men om både fadern och modern kan äga sitt utan att ta varandras öppnas det för frihet. Vägen dit är att inkludera allt och att se att livet både består av grymhet och godhet. Vägen dit är inte döma eller värdera ageranden, händelser och brister.

 

  • I ett annat familjesystem har sonen träffat en kvinna som aldrig kände sig välkommen i sin familj och hon blir så glad att bli inbjuden med öppna armar till sin mans familj. Hon försöker att göra denna familj till sin, eftersom hon inte var välkommen i sin. Hon börjar att konkurrera med dottern i familjen, om mamman. När mamman till slut börjar sätta gränser känner sig kvinnan inte välkommen och börjar döma mamman, att hon exkluderar henne och känner sig inte välkommen om hon inte får sonens och hans familjs totala uppmärksamhet. Sonen skyddar henne precis som han skyddat sin egen mamma. Till slut blir mamman förbannad för sonen börjar också bli elak mot sin syster i detta spel. Även systern har en övergivenhetsproblematik med sin far som hon lägger ut på sin broder och gör honom till den elaka och så går det runt. Till slut är det mamman som har övergivenhetsproblemtiken i sitt knä eftersom hon också har en övergivenhetsproblematik i sin historia. Hon går helt plötsligt omkring och är livrädd för att bli övergiven från hela systemet. Så flyger det i denna familj en energi av övergivenhet som ingen vill äga. Modern väljer att gå in i sitt sår och möta familjen och sätter ord på det. Sonen ser då också och säger till henne ”sluta att vara budbärare för andra mamma”. Utan att behöva använda fler ord hamnar allt på plats igen, då syndabocken inte bär längre.

Så här flyger det runt i alla familjer och vi kan lära oss att se allt detta. Energier som beskrivs här finns också på en kollektiv nivå och befäster familjemönster i samhället både genom familjen och genom det kollektiva omedvetna som utspelas genom arketyper.

Arketypen syndabocken kan transformeras till andra arketyper

I den djupaste transformationen av syndabocken öppnas det för transpersonella arketyper i form av; modern, barnmorskan, gråterskan, sierskan, jungfrun, äventyrerskan, den visa kvinnan etc. Av alla dessa tror jag sierskan är den farligaste. Hon är den feminina magikern som lätt blir en arkaisk arketyp kopplat till makt och blir då en häxa (bitch). När den feminina magikern blir en lärare så sker det utan makt och arketypen blir därmed transpersonell. (La Maga för att referera Carola Castillo). I henne finns både Eva och Lillit. Människor på en kollektiv nivå måste vara individuella i mötet med vår egen auktoritet. Transpersonella arketyper handlar om hur vi står i vår kraft medan arkaiska arketyper handlar om hur vi behöver möta vårt mörker. Jag kommer att beskriva de arkaiska nedan i form av härskartekniker. Resan är samma för männen men med andra transpersonella arketyper i livets stora transformation såsom fadern, krigaren, ”den rika”, magikern, mästaren etc. Av dessa tror jag den farligaste är mästaren, den blir lätt en arkaisk arketyp i maktsyfte och mästaren blir då en guru. När mästaren blir en lärare sker det utan makt och arketypen blir därmed transpersonell. I vårt ”neutrala samhälle” har vi ofta blandat ihop dessa arketyper.

När vi är en syndabock från barnsben har vi också lärt oss att ta ”energi”. Det kan senare i livet bli en gåva då en syndabock som omedvetet tagit energi kan när medvetenheten ökar lära sig att se detta och vara ett redskap i livets dans. Många av dem kan se vad som sker men ändå inte ta sig ur, andra tar sig ut detta och blir i livet använd i den kollektiva dans som pågår. Förutsättningen för dem senare är att det sker bortom maktsyfte, ägande eller egen vinning.

Vi har alla delar i en grupp

Vi människor har alla delar av det som utspelas i en grupp och när vi agerar ut dessa så förstärker vi bara den del i oss som kommer med gruppens energi. När en grupp kommer samman är det svåraste att inkludera de mörka sidorna och det är där gruppen hittar sitt ljus. Den människa som säger sig inte ha avundsjuka, hat, mord, hämnd, sadism, våld, mörk sexuell energi, det vi kan kalla dark eros, ljuger för sig själva och låter andra agera ut det för dem. När människor vi möter däremot är villiga att äga dessa energier och därmed inte agerar ut dem blir det lugnt. Men en del människor blir rädda för sådana grupper då de egentligen är rädda för sina egen känslor. Är gruppen däremot fast i syndabockskomplexet kommer medlemmarna att omedvetet agera ut det som ingen vill äga och är så rädda för. Vi blir då en spegel för dem.

Bakom den kollektiva ondska hon bär finns hennes egen. Gruppens roll blir att alla möter detta i sig själva. Ett problem för syndabocken, eftersom hon också bär för alla andra. Hon kanske bär en kollektiv vrede och skam för all denna ondska som hon vill skydda mänskligheten ifrån. Det finns bara ett sätt att förlösa allt detta och det är att öppna rädslan för ondskans motpol; kärlek. Att gå in i rädslan och ”titrera” (Somatic experiencing) kärleksenergin förlöser den inre sabotören som skapar syndabocken. Kärleksenergin innehåller också grymhet (hemska tanke, kan grymhet vara kärleksfull). Ja, minns hur vi alla prövas i våra ”komittment”. Ett bra exempel på detta är hur Abraham av Gud prövas att offra sin egen son. Prövningen var testet. Så prövar livet oss och vi uppfattar det ofta som grymt. Om det är sant så kan det också betyda att ondskan kan vara god, precis som kärleken kan vara grym. Svårare att ta in, men ondskan kan också pröva vår förmåga att i oss stanna i kärlek och ett öppet hjärta i den situation vi uppfattar som ondskefull. Är det möjligt! Jo om vi ser att både kärleksfull och ond energi kan ta oss bortom våra gränser och öppnar för det vi inte kan och vill förstå. Både kärleksfull och ond energi förlöser sorg, en sorg som vi aldrig kan eller förmår stoppa när den bara flödar utan att vi vet varför. Den sorgen tar oss till ett hållande och en helhet. Både kärleksfull och ond energi förlöser också vrede, en vrede som kan transformeras till en kraft som får oss att klara de största prövningarna. Både kärleksfull och ond energi förlöser rädslor, rädslor som tar oss till livet och som kan öppna våra hjärtan. Det är då vi kan öppna vårt hjärta, ett öppet hjärta för allt som är. Kärlek är ibland gränslös i sin form och tar oss då till en naiv plats. Ondskan har inte heller gränser när den tar oss till mest vidriga situationer. Båda dessa energier är kraftkällor vi behöver kunna transformera till kärlek i oss. Vågar vi stå i rädslan och kärleken som de modiga vi är kan hjärtat öppnas och allt kan transformeras och öppna för; kraft som växer ur vreden, ett hållande som växer ur sorg, ödet som växer ur avundsjuka (när vi längtar efter andras öden) och det inre barnet som växer ur glädje. När hjärtat öppnas, öppnas varje cell, och vi kan bli använda av livet. Vi värderar och dömer ingen. Var kommer denna ondskefulla energi ifrån? Ja vad vet vi egentligen! Vad kommer kärleksenergin ifrån? Ja. Vad vet vi egentligen!

Det enda jag vet i mig är att jag mött ondskan i mig från min historia. Jag skyddade mig som barn i en massa överlevnadsstrategier. Det stoppade mig i att agera ut den omedvetet, tills den dag jag var medveten. Livet har sedan öppnat för att lägga tillbaka ondskan där den hör hemma och transformera den till kärlek i sorg och vrede. Vad den kom ifrån är svårt att säga, men jag vet att min farmor blev våldtagen och hatade min far som då blev till. Det hatet öppnade för ondskans spridning. Min farmor och pappa kunde inte skydda sig. Jag skyddade mig genom att göra mig ond och dra mig undan livet och kopplade liv och sexualitet till våld. Det innebär att jag inte agerade ut ondskan utan bar den som syndabock. Därför vill jag också säga att syndabocken för mig var nödvändig för att stoppa energin tills den dag jag kunde ta den. När livet kom åter lärde jag mig att se i andra det de inte ville bära, utan att döma dem. Det innebär idag när jag jobbar så kan både kärleksenergin och ondskans energi visa sig. Ondskans energi finns mer hos personer som ”brukat andra”, men när de tagit sitt ansvar transformeras den till renhet och frihet. Vår rädsla att bli korsfäst, bränd, dömd och offrad gör att vi inte vågar möta denna energi och ta ansvar för den. Bakom denna energi finns sanningen. De enda som riktig mött denna energi är syndabocken. Kanske är det också hon som verkligen mött kärleksenergin i alla dess olika former. När syndabocken tagit sig ut ur syndabockskomplexet och äger sitt eget hat, hämndbehov osv kan hon göra sig fri. Ursprungsbefolkningen som frigjort sig från gammalt är en grupp som har mött allt detta. De blev syndabockar och är nu en resurs i världens nya utvecklingsfas. Men inte alla, en del ursprungsfolk sitter fortfarande fast i gamla oförrätter, vilket innebär att de fortfarande bär andra. På samma sätt är det med enskilda personer som tidigt i livet blivit offrade. De går samma väg till mötes, men de tillhör ingen kollektiv grupp annat än på en energinivå. En svårare resa då de inte kan dela sina upplevelser som ingen annan än syndabocken kan förstå! För mig är detta så förunderligt då jag möter människor som har ett syndabockskomplex, klienter, elever, deltagare, vänner, samarbetspartners bortom orden. Vi förstår varandra och då behövs inga ord.

Syndabocken har verkligen en gåva i allt detta. Att öppna dessa mörka energier och se vad hon burit för att frigöra dem och se sina egna, dvs att sortera ut sin egen skam, sorg, vrede, rädsla och energi av hat, sadism, våld, hämnd från det som hon burit för andra. Detta är en livslång resa och varje liten del i detta arbete kommer öppna gåvan att se andra och att se en hel grupps projektioner på en syndabock och att se syndabockens villighet att ta den. Eftersom alla grupper har ett syndabockskomplex är detta verkligen en gåva till livet. En stor svårighet, eftersom det är så lätt att åka tillbaka i gamla mönster av att ta på sig allt eller hamna i försvar för att skydda att bakom det man tar på sig finns egen energi av samma valör.

Syndabocken fick tidigt lära sig att gå till mörkret för att överleva och är så bekväm på denna plats. I mörkret är också den plats vi kan hitta vårt ljus. Den dag frigörelsen är nära så landar allt tillbaka på den plats där den hör hemma utan ord. Helt plötslig kan en person avkrävas sitt ansvar utan att någon sagt något. Svårigheten handlar om att syndabocken inte vill se detta och så lätt saboterar för sig själv genom att plocka tillbaka detta, eftersom kärleken är så farlig.

Jag har tre unga klienter nu som symboliserar allt detta.

  • En kvinna hade som barn så mycket livsglädje som inte blev accepterad i familjen som var i så mycket mörker. Hon blev snabbt det svarta fåret, och gjorde sig också sådan i sin strävan att få familjen ut ur sitt mörker. Idag är hon mörker och blir så rädd när hon tar steg ut ur detta. Det ger panikångest och hon blir så rädd att leva. Hon lever totalt isolerat och går nästan aldrig ut. Sakta, sakta möter hon kärleken som varje gång blir överväldigande och re-traumatiserande. Det är kärleken som får henne ned i kroppen och samtidigt när hon kommer ned möter hon också den smärta som väntar där. Så vandrar vi sakta, sakta nu hon och jag. Min fråga jag håller för henne just nu är hur hon kan hon skydda sig mot allt för mycket kärlek på en gång? Hur kan hon reglera sitt system så att hon sakta kan öppna den andra sidan av den hon egentligen är? En dag kan både hennes mörker och ljus bli hennes gåva och någonstans där inne vet hon detta. Stegen är två; att våga gå ned i kroppen och att våga stanna i kroppen. Vi har under lång tid nu bara öppnat för att komma ned och nu börjar resan att våga stanna. En ung, så vacker kvinna, som har hela livet framför sig. Hon har fått gömma så mycket livsglädje och så många av livets gåvor.
  • En ung man som varit utsatt för den mörka sexuella energin av sin farfar. Han har kommit till en plats där de demoner han burit från denna tid har frigjorts och sakta lämnar honom. Det är barnets demoner han skapat för att skydda sig men också den rena ondskan han mötte genom sin farfar. Mär han möter kärleken saboterar han för sig själv eftersom den starkaste överlevnadsenergin i honom är; kärlek är inte för mig. Han har aldrig varit hållen och sakta, sakta vågar han låta sig hållas för att öppna sitt hjärta. Det sker hjärta mot hjärta. Det öppnar kärleken men också smärtan av vad han gjort mot sig själv. Naturligtvis frigörs nu vrede, sorg, rädsla och allt han hållit borta. Det svåra är hur han kan sortera sin farfars och sina egen mörka energier av hämnd, hat, skam etc. Det finns också hos honom sådana energier som inte kommer från hans farfar. Just nu skäms han för dessa känslor och det är ett bra första steg eftersom skammen alltid är så nära vår kärna.
  • En ung kvinna som hamnat i klorna på en oseriös ”healer” som talat om för henne varje litet steg i livet under nu tio års tid. Hon gick till den mannen varje gång hon skulle fatta ett beslut och såg honom som en guru. Hon har också gjort ayahuasca och mötte där en ond kraft. Så rasade allt och hon blev utbränd. Hon ser idag att hon projicerat sin pappa på denna healer, en pappa som var totalt frånvarande. Ser också att hon tidigt lärde sig att mamma var äcklig. För henne är mönstret svårare, mörkret är så närvarande men den kommer ut i form av rädsla för onda krafter som kan gå in i oss (det har hon lärt av healern) att hon kan bli besatt av ond energi. Det har gjort henne livrädd att leva. Hon bevakar varje ord jag säger, livrädd att jag ska ge henne råd. Just nu är vi med denna rädsla och hon vågar sakta, sakta se att jag inte ger råd. Och samtidigt försöker en del av henne hela tiden få mig att ge råd och tala om för henne vad hon ska göra. När hon inte får det blir hon arg. Men tala om för mig då vad jag ska göra. Under lång tid har detta mönster utspelats i hennes ursprungsfamilj, tills mamman och pappan skildes. Då kom ett annat mönster med mammans nya man som hon såg som en mes och därmed ökade äcklet för mamman. Men stå upp för dig själv då! Skönheten börjar sakta öppna sig, den feminina skönheten som är så förbjuden i henne. Hon har i stunder kommit i kontakt med denna skönhet. Nu umgås hon med en mycket äldre man, en ny pappa, som hon både är livrädd för och som hon känner kärlek för. Äckel för kvinnor är också närvarande, parallellt med rädslan att denna man skulle vara besatt av en ond kraft. Mormor stiger in på arenan, en hård kvinna som föraktade små pojkar, en energi som hennes mamma bär.

Så intrasslade vi är och vad är egentligen ”sanningen”. Jag tror aldrig vi får svar på den frågan, allt är så komplicerat i oss. Kraften väntar bara på att bli levd och vi är dess barnmorska eller krigare, allt beroende på kön. Vi har alla inneboende övernaturliga krafter som kan ta oss till en inre läkning. Det är ur detta vi kan förändra vår personlighet. Vi gör nya inneboende kopplingar i hjärnan och bryter upp gamla. Det är bara kroppen som kan göra detta.

”Från den plats som delar livet i dess mitt kan allt hända. Det är gränsen emellan allt. Där öppnas hjärtat från ren sorg inte bara din utan hela livets sorg. Den som kan låta livets sorg öppna vårt inre vatten blir ren. Men först när hon inkluderar allt och därifrån tar sitt ansvar, varken mer eller mindre. Så lätt att tro att vi går fria den rena kärleken och den rena ondskan men ack vad vi då bedrar oss. Den ena är den andras förutsättning i oss med oss, i livet. Också denna ljuvliga sommardag kan vi släppa alla illusioner om livet i närhet och distans. Och istället för att välja bort eller lägga allt på andra har vi möjlighet att sortera och se vad livet vill säga oss i dess spegel. Ja jag är grym, ja jag är kärleksfull, ja jag bär för andra, ja jag lägger delar av mitt på andra. Ibland klarar vi att ha ett öppet hjärta till alla dessa delar av oss. Då kanske vi också kan inkludera och öppna vårt hjärta för att alla andra också har dessa delar. En bra början bort från illusionen att livet ständigt ska vara i harmoni. Livet växer ur kaos!! Tack kära du, livet, för att du visar mig vägen.” 

Göteborg den 20 augusti 2019

Ingrid Marie Fridolf

Lämna ett svar

tjugo − 9 =

Stäng meny