Att verka på en kollektiv nivå

Vi är sammanlänkade i ett stort pussel i världen, och allt hänger ihop. När vi pratar om en sak i Sverige så gör man det samtidigt någon annanstans. Kunskap är universell, vilket innebär att den uppstår på olika platser samtidigt. Vad allt nytt kommer ifrån är svårt för oss att förstå och bevisa. Därför kan vi aldrig äga kunskap.

Ett kollektiv av denna tid

Ett kollektiv är sammanlänkande och vårt agerande kan förutses i livets händelser. Men vi har alltid en kontext (en dagordning) i den tid vi lever. Saker som idag pratas om gjordes inte så i mitten av 1900-talet. Det var en tid då vi separerade alltmer från det andliga och naturen. Vi använde inte ordet ”trauma” och vi talade inte om det som skapar trauma såsom anknytning, incest, våld, missbruk, transpersonella upplevelser etc. Då var det ännu tillåtet att slå barn, och tidigare agade man barn i skolan. Men det var också en tid då barn fick lära sig och klara sig mycket själva och de skulle passas, inte utvecklas, av andra vuxna när kvinnorna skulle ut och jobba. Idag är närheten mellan barn och andra vuxna mer och mer professionaliserat genom pedagogik. Samhället har byggt upp normer och regler kring mamma- och papparollen och friheten är också mer beskuren i dessa enorma förväntningar. Regler blir i dagens välfärdssamhälle styrande i bristen på sunt förnuft, samtidigt som faktiskt sunt förnuft också växer.

Barnen vår framtid

Att vara kvinna i en tid av framtidstro i välfärdsbygget expansion under mitten av 1900-talet öppnade enorma möjligheter till självständighet och utveckling, men också en vilsenhet som ännu finns kvar i många av dessa kvinnor som ännu lever. De tillhörde den generation där kvinnor tog sig ut i arbetslivet och fortsatte fighten för rättvisa som startat i början av 1900 talet, ibland så mycket av vi glömde barnen. Idag har vi också sett och ser konsekvenserna av detta välfärdsbygge. De som är mammor av idag har själva mammor som blev deras mammor i slutet av 1980 och 90-talet, en tid då jämställdhetsdebatten blev allt starkare och då barnen också alltmer blivit samhällets barn. Ansvarigheten avtog och vi började leta syndabockar.

Förflyttar vi oss till början av 1900 talet långt före välfärdsbygget fanns avgörande skillnader, men ändå likheter. Folkvandringen till Amerika i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är en folkvandring nu till Europa. Idag reglerat, då icke reglerat. Då en flykt från svält skapat av naturen, idag en flykt från krig skapat av människan och samtidigt en rörelse tillbaka till naturen. Kvinnorna slet hårt i närhet till jorden, barnen var med och levde också nära naturen. Idag sliter återigen kvinnorna i sin längtan tillbaka till livet i ett samhälle som är förlorat i sin överlevnad. Vi har ett stort ansvar för barnen av denna tid, precis som det var för barnen i den stora folkvandringen tid. Då dog barnen av svält och idag kommer många barn som kunnat dö av krig till Sverige och visar oss en annan väg som vi förlorat inne i vår alltmer kontrollerade och alienerat samhälle. Idag föds och växer barn upp som ser och vågar se. Det ger kraft, men också förtvivlan. Alla dessa modiga barn. Barnen, livets framtid, nu alltmer i mödrarnas händer igen, mödrar som måste hitta hem.

Ett kollektiv mognar

Vi kan aldrig värdera händelser och saker i efterhand, utan att sätta oss in i tidsandan. Det handlar om vår mognad som kollektiv. Vi hade kunnat förutse vad ökad konsumtion och välstånd skulle få för konsekvenser, men vår ”mognad” var på en nivå som gjorde oss blinda som kollektiv. Så har vi alltid gjort som människor! Så snart vi öppnar för en ny identitet så blir vi mer och mer blinda i den. Kanske var det några som förutspådde detta, men som kollektiv var vi inte tillräckligt stor kritisk massa som lyssnade. Nu när vi idag lyssnar tydligare så öppnas återigen fenomenet att leta syndabockar, och detta leder ingen vart. Syndabockskomplexet, om vi inte lyckas ta oss ur det, skapar bara lidande både för den som offrar sig som syndabock och dess förövare. Den som tagit sig ur detta komplex ser ”spelet” som skapar rädsla och håller ett helt kollektiv i ett fängelse. Syndabockarna som hittar hem är en gåva till samhället, men de är också farliga för de står i sanningen!

Det kollektiv vi idag verkar inom har öppnat dörren till att börja se att hur vi styrs av omedvetna handlingar som påverkar barnen. När vi ändrar förhållandet till vår egen historia och tar oss ur överlevnaden ändrar vi historien för våra barn i oss, och för de barn som föds från oss till livet. Barnen, som tillhör framtiden. Varje liten förändring får stora konsekvenser för livet. Vi lär av dem! Kvinnor av denna tid har en möjlighet, nu större än de någonsin haft. Möjligheten att ta sig ur två trianglar – offer, förövare och hjälpare samt kropp, själ och ande – tillbaka till livet smärtsamma växt. Är det möjligt att leva utan att värdera eller döma? Är det möjligt att se bortom dessa två trianglar som skapar kollektiva överlevnadsstrategier? Är det möjligt att se livet här och nu i fler och fler sekunder och minuter?

Ansvarighetens kollektiva handling

Vi står nu i en tid där var och en är ansvarig för sina handlingar och för den kollektiva handlingen. Vi har alla ett egensvar för helheten. Att ”börja där vi står” och skapa ringar på vattnet utan att leta efter någon att anklaga eller göra till förövare är ett bra första steg. Men hur ska vi kunna veta vad vårt agerande får för konsekvenser när vi både personligt och kollektivt är så omedvetna! Varför anklaga någon som varit blind, det tar dem bara djupare in i sitt fängelse! Vi behöver alla, vi blinda, öppna våra ögon, och när vi gör det får vi ändå möta vår egen smärta av vad vi har gjort mot oss själva och andra. Den smärtan är växt, den andra smärtan – lidandet – leder ingen vart.

Gräv där du står

Vi är alla här för att spegla varandra, inte anklaga varandra. Alla gör så gott de kan – åtminstone är detta en bra inställning att ha i mötet med andra. Så många gånger jag som terapeut mött förövare som också dissocierat sina handlingar och när de kommer upp till ytan är smärtan oändligt stor. Men en sak vet jag att deras ansvarighet öppnar för en ökad kollektiv ansvarighet. Det är som ringar på vattnet. Vi behöver dem som vågar! Alla människor har i grunden förövarenergier. Vi har bara kapslat in dem på de mest sofistikerade sätt. Vi dödar andra människor hela tiden på så många olika sätt.

Bortom kontroll

Jag läser om kollektiv och att det härstammar från det latinska ordet colligere, som betyder ’samla’ på svenska. Ordet är etymologiskt besläktat med ord som kollega, kollegium, kollekt, kollektor med flera. Det betyder i sin mer allmänna, talspråkliga, betydelse, ”en plural enhet”, ”något gemensamt”. Det innebär att varje sammanslutning är ett kollektiv. Detta kollektiv är mer eller mindre reglerat och med olika grad av fast struktur. Samhället i sig med en grupp människor som kommer samman är ganska oreglerat. Men förr eller senare börjar man reglerat allt genom konstitution, lagar och avtal samt organisationer och myndigheter som blir en fast struktur. Då blir samhället inte längre en ”grupp” (enligt system- och kaosteorins principer) som innebär att livet reglerar en ordning som vi inte bestämmer över. Nu är samhället också en struktur som bygger hierarkier med beslutsordning som bestäms av medlemmarna. Denna struktur tar över livets ordning. Det innebär att makten går från livet (som vi vet så lite om) till människorna (som tror de kan kontrollera livet). Så börjar vi som människor att styra andra människor och hela kollektiv. Detta är det moderna teknokratiska överlevnadssamhälle som vi lever i idag, på gott och ont. Vi har så länge nu strävat efter saklighet och mätbarhet att vi glömt bort livets ansvarighet och modet att ta oss dit. Det är ur sakligheten (orsak och verkan) som vi istället har skapat utveckling i vårt närmande till det omedvetna. Vi söker förklaringar till det som inte kan förklaras och som är bortom vad vi ska kunna förklara. Det driver oss att förtingliga människor, grupper och rörelser som vi egentligen inte vet vad det är i grunden. Vad är essensen av en människa? Vad är essensen av en grupp? Vad är essensen av ett samhälle eller en rörelse? Detta kan vi inte tänka ut mekaniskt, utan snarare organiskt. Att börja se allt i livet som levande organismer som inte kan mätas bir ett helt annat förhållningsätt. Börjar vi mäta behöver vi frigöra en oberoende variabel. Finns en sådan i livets essens? Kan det vara så att en grupp finns där långt före att den bildas? Kan det vara så att en människokropp finns där långt före att den bildas? Kan det vara så att ett samhälle finns där långt före att det bildas?  Grunddraget i detta resonemang handlar om livet, och livet existerar bortom det vi kan förklara och förstå. Det är livets existens som skapar liv. Om jag inte lever så existerar jag ej. Om jag överlever så kanske jag senare kan öppna för att leva. Om jag till varje pris tar ansvar för mitt liv, utan att lägga det på någon annan, försöka passa in eller ta av någon annan, kan jag nå ansvarigheten och därmed livets existens. Men vårt ansvar för tillvaron är inte bara ansvar i handlingar, utan också att ta ansvar för min personlighet/min identitet som omskapas gång på gång.

En grupp väntar alltid på oss

Varje liten förändring inifrån skapar ringar på vattnet. Här kommer gruppen in! Den grupp som väntar, de relationer som vänta och det öde som väntar tar oss i mötet med andra bortom vår förståelse. Livet är knappast en slump, det har en mening. Om vi är rädda att gå in i en grupp så kan det innebära två saker; att vi inte ska vara där eller att vi verkligen ska vara där. Vi vet också när vi ska lämna en grupp! Frågan är bara om vi gör det när en cirkel är sluten, då porten är öppen, eller om vi flyr tidigare av rädsla eller väntar för länge i vår längtan av tillhörighet. Bara livet kan avgöra om och vad vårt nästa steg är, och livet kan aldrig objektifieras. Tänk om livet får oss att fly eller stanna för länge just för att vi ska möta vår smärta av att ha gjort det? Tänk om livet är du? En annan del av dig som styr dina handlingar? När vi stannar i ansvarigheten kan vår inre vägledare öppna denna väg i oss och då möter vi också dem där ute som vägleder oss! Detta något/någon i oss behöver bli medvetandegjord av oss själva. Med mer medvetenhet vet vi mer och mer vad livet vill säga oss, vart livet vill ta oss. Tvekar vi är vi inte där ännu. Ju tydligare, desto mer övertygande. Människor är dock rädda för dem som är tydliga särskilt om de hela tiden ändrar sig i sin övertygelse i takt med sin personliga utveckling.

Öppna för ständig förändring

Så är livet som jag ser det; ju mer vi förändras, desto mer lever vi övertygat och den tydligheten kan ta oss till nästa liv lika fokuserat och övertygat. Om vi inte har några konturer eller är otydliga tar det längre tid att komma till detta ”livs” övertygelse för att kunna släppa. (Jag ser det som att vi lever flera liv i detta liv). I denna ”tydliga situation” kommer människor välja oss och välja bort oss på deras resa och med deras projektioner. Särskilt om de vill stanna utan en egen ”övertygelse” eller dömer andra som är övertygande. Lever vi vår väg så är detta inget problem, då vet vi att livet är fokuserat i en punkt för att kunna släppas. Att leva övertygat innebär inte att vi vet. Egentligen vet vi inget om livet. Att vara övertygat innebär att vara öppen för det som ska komma utan att vet hur och för vad. Det innebär att vara fokuserad. Precis som när vi föder barn. Då behöver vi vara fokuserade. Precis som med livet självt, om vi är bredda att dö för vår övertygelse vi håller för en stund tills den släpper och kan leva sitt eget liv. Naturligtvis är det svårt att leva nära en person som ständigt förändras för då kan vi inget kontrollera och det tvingar också oss att ge oss in i ansvarigheten. Och den person som det är svårast att leva nära som ständigt förändras är du själv. Hmm… undrar vart hon nu är på väg!!

Vårt växthus

När du är fokuserad är hon där helt plötsligt, ditt nya växthus, ”gruppen” som kan ta form. Precis som ägget och sperman som väntar att förenas och få ta form inne i en kropp så väntar människorna att förenas och få ta form inne i gruppen. En grupp som för en stund kan bli en kropp. Ur den gruppen föds sedan liv. Kanske upplöses gruppen men den kommer alltid att finnas kvar och vänta för att kunna ta ny form med nya och gamla medlemmar. Den som öppnar för mer medvetande om sig själv gång på gång, kommer till sig själva och till nya grupper. Grupper har alltid ett inre liv som är bortom vår kontroll och som tar oss till vårt nästa steg i livet. Se mer om detta i tidigare blogg; Gruppers inre liv i mellanrummet mellan två paradigm. Det sista året har livet låtit mig öppna dörren till gruppen och kroppens mystik från ett helt nytt perspektiv. Jag är djupt tacksam och ödmjuk för detta lärande som jag inte har en aning om var det kommer ifrån. Men jag ler och tar tacksamt emot denna kunskap från min kropp. Jag ser också att den kunskapen har guidat många gånger tidigare i mitt live, men det är först nu den kan ta form genom orden.

Tillbaka till barnen och mödrarna

Vi har en alla en familj som skapats för att ge liv, och som hela tiden transformeras med oss. Här var vi alla barn och är det fortfarande därinne i oss. Livet tar oss till inre växt så att barnen i oss kan växa upp. Då förändras allt i familjen. En del vågar inte öppna i familjen och en del gör det utan att vilja äga konsekvenserna, en del gör det och blir livrädda och stänger av igen. Och så har vi dem som väljer att leva sitt öde som de också bär för generationer. Familjen vi är född in i och den vi skapar tillsammans med en partner kommer vi aldrig att kunna lämna, den är där för evigt. ”Gruppen” har en annan logik än familjen och den kan vi lämna och nya kommer ständigt i vår väg i takt med de transformationer vi gör. De kan öppna mer av vår existens att för oss att senare ta in i familjen. ”Gruppen” kan öppna för den kollektiva nivån, som är så omedveten för oss. ”Gruppen” kan också öppna de slumrande barnen.

Det omedvetna kollektiva

När vi talar om förändring på kollektiv nivå så handlar det snarare om hur vi påverkas av det kollektiva omedvetna, som vi också kan påverka genom ansvarigheten och våra handlingar. Det finns många forskare inom institutionell teori som öppnar för ett nytt synsätt på kollektivt handlande bl.a. genom sin syn att det är individuella människor som förändrar kollektiv, inte tvärt om. Dessa människor samlar sig i grupper för att påverka. Helt plötsligt har något skapats som vi aldrig kan förstå hur det har gått till. Pratet mun mot mun tar oss dit om det följs av ansvar och handling. Under lång tid har andra discipliner hävdad att vi kan påverka människor genom kollektiva beslut. Ja, men bara deras överlevnad, hävdar forskare inom institutionell teori. De tysta, långsamma förändringarna av kollektiv växer ur det omedvetna.

Vi människor styrs också av ett kollektivt omedvetet sedan urminnes tider. Om det är sant som många siar om – att vi kommer att förändra flera tusenåriga arketyper och myter nu i detta mellanrum på väg in i det nya paradigmet – så kan det bara ske genom människors förändringar ut ur kollektiva tabun. Det kan ge ringar på vattnet. Många med mig som arbetar djupt i stöd till individers olika processer, gör det nu när det får en effekt på en omedveten kollektiv nivå! Hur vet vi om ett arbete får effekt på en kollektiv nivå i förväg? Det enda som kan guida oss dit är nog vår intuition. Vår intuition finns bortom det som kan förklaras, förstås och mätas. Om vi kan se helheten i det system som skapas från våra handlingar öppnar det för denna intuition. Att se helheten innebär inte att vi vet resultatet eller konsekvenserna. Det är vad vi gör som påverkar och vi kan aldrig veta till vad och vad målet är. Själva görandet här och nu öppnar för att varandet också är där, varandet som är existensen öppning.

Ett annat språk

Den mest kända som fördjupade sig i det kollektiva omedvetna var Carl Jung. Jung var aktiv under 1900-talets första hälft och de senaste åren har hans idéer fått ett uppsving. De är beskrivs som en viktig del i det större perspektivet med barnen som jag beskrev ovan. Barnen av idag, som också kallas diamantbarnen, har det kollektiva omedvetna mer öppet. De föds in i en tid med en utvecklingsnivå som aldrig Carl Jung hade kunnat föreställt sig. Det ger hopp till mytologins förändring, om vi äldre som lever kan släppa taget. Människor söker idag djupare förklaringar till sina beteenden och meningen med livet.

Jung ansåg att människan styrs av arketyper, symbolbilder och föreställningar som funnits så länge så att de blivit en del av det mänskliga psyket. Om det nu är så, hur ska vi kunna förändra dem? Eller är de så att andra arketyper bara väntar där långt inne i en djup slummer, några som vi idag inte har en aning om? Jung var själv intresserad av det övernaturliga, och av olika magiska traditioner och hans inflytande på den västerländska kulturen hänger i hög grad samman med hans begrepp arketyper. Jung ansåg att arketyper fördes vidare i det kollektiva omedvetna. De är djupt rotade och har sannolikt existerat lika länge som ”det folk” som började att föra dem omedvetet vidare. Detta innebär att de även efter lång tids slummer kan vakna till nytt liv. När en arketyp återvänder kan det ske medvetet eller omedvetet. Arketyper är mäktiga krafter, bortom gott och ont, och deras återkomst sker bara när vi är blinda för dem. De kan ta över våra liv både individuellt och kollektivt.

Även Assagioli talar om det kollektiva omedvetna. Både Jung och Assagioli menar att vi bär på hela mänsklighetens omedvetna, som är samma i oss alla och som ständigt utvecklas. I både Jungs och Assagiolis modeller fyller självet samma syfte. Det är människans koppling till det ”högre” eller det ”gudomliga”. Assagioli hade emellertid invändningar mot Jungs allt för oprecisa bild över människans medvetande. I sin bok ”Psychosynthesis” menade Assagioli att Jungs modell över det kollektiva omedvetna inte gör en klar skillnad mellan det sant transpersonella arketyperna och de icke transpersonella arketyperna. Han menade att Jungs begrepp som ”skuggan” mycket väl kan vara universell och kollektiv men att den inte nödvändigtvis behöver vara transpersonell. Assagioli ansåg därför att det var nödvändigt att särskilja ”högre medvetandet” från det ”kollektiva omedvetna”.  Det transpersonella ligger bortom det personliga, men också det kollektiva. Genom att undersöka arketyper och karaktärisera arkaiska arketyper som prepersonella och de övermedvetna arketyperna som transpersonella har han tydliggjort förhållanden för att vi inte ska skada människor. Blandar vi ihop dessa två är risken uppenbar att vi istället kan befästa det undermedvetna arkaiska och demoniska arketyperna. De transpersonella arketyperna speglar det som väntar på att bli levt. Både psykosyntes och jungiansk analys räknas till den transpersonella psykologin.

Assagiolis och Jungs modell över medvetandets struktur som öppnar för transpersonella upplevelser kan i denna kontext ses som det första steget mot den transpersonella psykologin. De hade båda insikten om att psykiska symtom kan utlösas av andlig dynamik. Sådana medvetandefenomen kan upplevas som förvirrande och skrämmande. Begreppet ”spiritual emergency” (själslig nödsituation) är ett mycket vackert ord som myntades av Christina och Stanislav Grof. Med rätt bemötande och insikt kan sådana upplevelser innebära ett genombrott mot en mer expanderad världsbild. Det omedvetna som är vår existens väntar på att bli levt och kommer ofta från transformation och kan därmed bli skrämmande. Den kan också komma i myter, arketyper, drömmar och inre bilder bortom vad vi kan förstå.

När vi tittar tillbaka kan vi se att livet skapat vår egen myt, ja till och med vår egen mytologi. Inte från vad vi lärt oss, utan från livet, tack vare det vi lärt oss. Det är i det ögonblicket vi börjar gå en annan stig; vår alldeles egen från det okända till det okända. Fötterna bär i tacksamhet till nya angelägna öppningar i samskapandet med livet. ”Var inte nöjd med de berättelserna kommer före dig. Skapa din egen myt” Rumi

Jag minns en tysk kvinna, som jag mött flera gånger under min psykosyntesutbildning, som i sitt andliga uppvaknande förändrade sin röst och så många beteenden. Hennes man blev så rädd att han tvångsintog henne i psykiatrin. Jag är så tacksam att jag mötte denna kvinna för det gjorde mig mindre rädd när jag hade mina andliga genombrott. Jag visse då långt där inne att jag inte var tokig, även om jag trodde det ibland. Jag visse också att min historia skyddat de gåvor som öppnades i denna fas. Om jag hade gått ut med dessa gåvor som barn hade jag definitivt blivit placerad på mentalsjukhus.

Det viktiga är att vi inte blandar ihop det kollektiva omedvetna med det transpersonella omedvetna. Det transpersonella finns på en högre medvetandenivå. Det innebär för mig att den finns djupare inne i mig. Den kärlekssmärta jag mött nu på en djupare nivå än tidigare. Den har fått mig att inkludera allt i livet, även ondskan i sin renaste form. Vägen dit har varit mycket smärtsam. Jag har också kommit i kontakt med en sorg som jag aldrig hade kunnat föreställa mig att den skulle finnas i min kropp.

Den viktigaste händelsen i mitt liv som fick mig att bestämma mig för att lyssna på min inre kallelse och att stanna i smärtan var när jag fick cancer 2003. Då visste jag bara att det inte fanns någon möjlighet att stänga av längre eller att lämna kroppen. Då bestämde jag mig att leva, komma tillbaka till mig själv och öppna för kroppens och livet mysterium. Kroppen blev mitt redskap och genom den grundade jag mig mer och mer ner i mina rötter. Det var ett skifte utan återvändo till det gamla. Denna övertygelse öppnade mitt liv! Det öppnade för sanningen i varje steg jag tog. I det ögonblicket öppnades allt och det var som att se hela mitt liv spelades upp som på en film. Jag såg mina gåvor, min trauman, mina överlevnadsstrategier, den rena kärleken och ondskan. Sedan följde år av integration. Nu idag vågar jag för första gången berätta, berätta om det som jag nu är fri från. Då visste jag att jag behövde möta mig själv genom massor av smärta och kärlek. Jag var så beredd i det ögonblicket, och jag skulle komma att satsa allt jag hade i tid, pengar och energi för livet. Min kropp gjorde sig beredd att möta livet. Då visste jag ingenting om vad jag vet idag om livet.

Transpersonell psykologi innebär inte att vi ska gå i trans

Transpersonell psykologi handlar om studier av mänsklighetens högsta potential och erkännande, förståelsen och insikten av förenande, andliga och transcendenta medvetandetillstånd. Akademiska skolor förknippade med transpersonellt perspektiv inkluderar humanistisk psykologi, existentiell psykologi, antropologi och nära döden-studier.  De som återvänt från en nära döden-upplevelse vittnar om att med stängda ögon kan vi ändå se, med ett annat sinne, oberoende den fysiska kroppens sinnen. Det kan förklara möjligheten av transpersonella upplevelser och slutsatsen blir att det biologiska livets fysiska sinnen begränsar medvetandet. Det transpersonella ligger på en annan nivå oftast svåråtkomlig för det biologiska livet.

Stanna i kroppen

Transpersonell psykologi fokuserar på utvidgat medvetandetillstånd och mänsklig potential. Vi behöver dock tydliggöra när det är en utanför kroppen-upplevelse som kan beskrivas som tyngdlös förflyttning av medvetandet och en transpersonell upplevelse som tar oss djupare in i kroppen. Som jag ser det kan det som tar oss ur kroppen skapa trauman som vi senare har svårt att integrera i kroppen.

I mitt arbete som terapeut har jag flera klienter, unga män, som har gjort ayahuasca för att möta sig själva. Efterfrågan på Ayahuasca – den heliga hallucinogena brygden som sägs ha både andliga och helande egenskaper – har ökat runt om i världen. Men som alltid med globalisering hotar världens nya intresse att utarma traditionen vid dess källa. Den var en del i ursprungsbefolkningens sätt att fatta beslut och användes rituellt under mycket ordnade former.  Ayahuasca har blivit ett nytt sätt att hitta sig själv i västvärlden utan att vi sätter in det i förmågan och ursprunget.

Flera av min klienter har följt en rörelse till vad de säger; mera liv, men har istället blir rädda eller deprimerade. Några vågar inte heller vara i kroppen och andra vågar inte äga den identitet som de som unga håller på att skapa för att leva här och nu. En ung man sa till mig sist; jag väntar på att leva när dagens samhället dör. Till dess åker jag årligen till Peru. En annan ung man berättade att han både tagit LSD och Ayahuasca och det har tagit honom till samma tillstånd av en tid bortom nu och bortom kroppen.

Jag har inga synpunkter på detta för jag vet inte vad som är bra eller dåligt. Det enda jag kan säga från min egen erfarenhet är att det inte finns någon ”kvick fix”. Men å andra sidan ska det inte behöva ta 25 år att komma möta sig själv. Kanske också det går snabbare för kommande generationer som kanske från början är på en plats i livet som det tagit mig år att komma till. De unga människor jag möter idag är så mycket mer mogna än vad jag var i dras ålder. Jag stannar bara med klienterna så att de kan komma ned i kroppen. Det är min övertygelse att vi är här för att vara i kroppen.

Tre olika erfarenheter

Jag har ju egen erfarenhet av att sväva utanför kroppen både i dissociation från traumatiska händelser och i tidiga transpersonella upplevelser. Dessa två har en avgörande skillnad från de nära döden upplevelser jag tidigare berättade om. Jag kan i detalj beskriva skillnaden och likheten i dessa tillstånd inifrån min kropp. I dissociationen lämnade jag kroppen och kunde titta på min kropp utifrån. Jag svävade utanför kroppen då smärtan var olidlig. I de tidiga transpersonella upplevelserna var jag också utanför kroppen då de var överväldigande för mig som barn att kunna integrera. De tog mig också till en annan värld. I de nära döden upplevelserna så var jag kvar i kroppens smärta tills ett överlämnande öppnades som i en tunnel inifrån kroppen. Längt borta i tunneln ser jag konturer av någon och ett ljus. Livet spelas upp och jag minns så tydligt allt. Så slungades jag tillbaka in i livet! Vid förlossningen togs jag tillbaka av ett skrik och ett spädbarn lades på min mage och min kropp kände en enorm salighet och kärlek. Vid trafikolyckan togs jag tillbaka av att en ruta krossandes och en man sa jag är här med dig. Också då kom barnen till min kropp i en enorm salighet och kärlek. BARNEN. För mig är de nära döden-upplevelserna som att jag inte går ur utan in i något inne i kroppen när jag överlämnar mig.

Så många drömmar

Jag har också erfarenhet från många år som terapeut av människor som inte är i kroppen och som lärare hur jag lärt mig stoppa klienterna när de lämnar kroppen. Vad jag har förstått så gör många Ayahuasca, Holotrop breating, Reconstructive, Frigörande dans och många fler av dessa olika metoder som kan ta oss till transliknande tillstånd, för få transpersonella upplevelser. I dessa metoder kommer vi då också möta också våra mörkaste sidor, vilket vi inte alltid är beredda för. Jag var beredd och visste, om än omedvetet, att jag skulle göra detta för möta mitt mörker. Men jag delar Assagiolis erfarenhet av vikten att vet om de är prepersonella eller transpersonella, en avgörande skillnad. Men idag vet jag också att allt detta kan vara farligt för oss och skapa illusioner av hur livet kan vara för att hindra oss att leva här och nu. Meditation och visualiseringar kan också ta oss till dessa upplevelser. Jag har också lärt mig att vi behöver få hjälp att hålla allt vi möter, inte att någon hjälper oss, utan att någon bara går där vid vår sida. Någon som vet, som har gjort samma typ av resa. Det är så jag ser mig själv nu i mötet med dessa unga män som inte kan hålla det som de mött i sina upplevelser i kroppen. De har inte lärt sig ännu att ta det lugnt och integrerar i kroppen. Vi behöver en identitet för att kunna frigöra oss och skapa en ny identitet. Vi kan aldrig lämna kroppen och transliknande tillstånd kan vara mycket farliga.

De senaste åren har jag än mer, genom min lugnare inre resa i total närvaro i livet utan en massa metoder, mött mig i mötet med andra. Det innebär att jag reflekterar, processar och överlämnar mig i varje litet möte. Jag har inte så många drömmar längre utan lever idag mer från tacksamhet, tillit och närvaro. Och en sak är viktigt för mig och det är att himlen är på jorden och jag har valt att vara människa. Därför döpte jag också mitt företag till HUMANSKY (mänsklig himmel). En livsresa för mig.

Livet behöver integreras

När vi är utanför kroppen är det som att sväva utanför sig själv och få tillgång till omständigheter som kroppens sinnen inte kan se. Men när vi är i kroppen och ändå kan ha upplevelser som är bortom vårt biologiska sinnets förmåga att ta in får vi en andlig upplevelse samtidigt som vi är biologiska människor inifrån och ut. Kanske inte lika stora men väl tillräckligt stora för att vi ska kunna integrera dem. När vi lämnar kroppen blir det ofta utifrån och in, och det är oerhört smärtsamt att komma ned och in igen. För att stanna i kroppen krävs en långsam inre rörelse i ständig kontakt. Från den erfarenheten kan vi förstå vad andlighet är på ett helt annat sätt. Smärtsamt är det dock, eftersom vi först måste växa ned i kroppen tills vi inte längre har möjlighet att lämna den eller stänga av. Därför är vår historia guld värd då den kan ta oss ned i kroppen till smärtsam transformation. Så gott för oss eftersom vi då också vet att vår resa är unik för oss.

Jag möter också många människor som inte är medvetna om att de inte är i kroppen och då är resan svårare och längre. De säger ofta vadå överlevnad jag är ju levande och många av dem ser att livet är en slump. Jag har stor respekt för dessa människors resa hem till dem själva på ett sätt jag inte vet något om. Ibland undrar jag om det är tidens barn, och att det är jag som är så förlorad i min världsbild. Det är då jag ber barnen undervisa mig.

Traumateori

Den moderna traumateorin har inte klarat av att ta in dessa fenomen av trauma och transformation som en gåva. Den första som gjorde detta var Peter Levin som kunde så att livets mest traumatiska upplevelser kan öppna för att vi ska kunna skydda oss genom fight, flight och freeze så att vi kan bevara vår essens. Också Franz Ruppert öppnade denna dörr i sin senare utvecklingsfas han kallat ”Who am I”. Både Franz och Peter har öppnat för att göra den transpersonella psykologin mera rumsren och öppnar för vikten av identitet och ego i vår själsliga utveckling som människor.

Ken Wilber ville sammanföra den västerländska psykologin med den tusenåriga kunskapen i de österländska andliga traditionerna. Han är en av de moderna föregångarna inom forskningen om andliga upplevelser ur ett transpersonellt psykologiskt perspektiv. Han menar att andra medvetandetillstånd kan bryta igenom från en totalt outforskad men påtaglig verklighet. Traumatiska händelser kan öppna detta. Rollo May menar att vi uteslutit frågor som rör ondska och andra psykologiska problem från agendan av transpersonell psykologi. Också Tomas More har försökt att inkludera ondskan i den transpersonella psykologin genom det han kallar dark eros. Här står vi nu ännu idag med många flera existentiella och transpersonella rörelser. Å andra sidan så öppnar också kvantfysiken ett helt nytt spektrum av liv som vi aldrig tidigare förstått.

De nya teorierna och den transpersonella psykologin

Kan vi placera institutionell teori, kaos teori, system teori, systemiska konstellationer, trauma teori, ledarskaps teorier, gruppdynamik teori, ja alla dessa teorier som öppnar nya cirklar inom den transpersonella psykologin. Som jag ser det så öppnar dessa teorier cirklar för att hela moderskapet på en kollektiv nivå och får oss att se världen i cykler. Vi vet då också om dess baksida i härskartekniker från det feminina, inifrån och ut. De manliga härskarteknikerna har växt ur ett hierarkiskt tänk. Cirklar kan inte bygga hierarkier då dess väsen bygger på att alla är lika värda. Naturligtvis lever vi kvinnor också manliga härskartekniker särskilt i organisationerna, eftersom en organisation är maskulin. När vi lär oss dessa blir vi ofta i vårt utövande värre än männen. Men de kvinnliga härskarteknikerna har inte öppnats ur och i våra organisationer utan i och ur arenan; i mötet med barnen (mer om detta senare). Den nya öppningen i mötet med flera transpersonella rörelser öppnar för insikten av dessa tekniker. Kvinnor blev kollektivt offrade en gång och så omedvetet utövar vi vår hämnd mot barnen, tills den dag vi blir medvetna.

Min världsbild

Min världsbild har återigen förändrats eller ska jag säga fått nya inslag från det kollektiva omedvetna. Allt arbete i hela mitt liv har tagit och tar mig hem till mig själv och mitt väsen. De har alla vilat på det första system som jag gjorde mig medveten om då jag var 22 år; gruppen, som jag senare i livet förstod att den kunde ta mig tillbaka till familjen bortom alla trauman. Jag började då söka kunskap och lärande om kaos, integrering och system. System förstod jag än mer när jag utbildade mig i Familjekonstellationer och senare systemiska konstellationer, jag förstod då också skillnaden och likheten med system- och kaosteorin vars essens jag nu inser att jag levt i hela mitt liv.

Insikten att människor måste skapa sig sina egna system kanske inte är universell men åtminstone tillhör jag de människor som ska göra så. Det finns också andra som stannar i andras system som de gör till sina. Jag tror det är möjligt om det är deras väg och om de gör systemet till sitt eget. Hela mitt liv har jag skapat strukturer och system och när de har sin ordning och så har jag gått vidare till nästa. Tack gode Gud att jag gott vidare. Härom dagen tänkte jag, tänk om jag stannat och bevakat det system jag skapade i ledarförsörjning och ”action learning” för 25 år sedan, då hade jag inte varit den jag är idag. Det är först nu jag kan se den helheten, och hur den är kopplad till min historia. Jag växte upp i en struktur som var livsfarlig som tog mig till gränsen mellan liv och död. Senare i livet har jag återkommande kommit till den gränsen på tre olika sätt (läs ovan under transpersonell upplevelse). Nu skapar jag ett system som tar oss till essensen mellan liv och död i en syntes av dessa tre sätt som kan ta oss till inre växt. Min mamma lärde mig två saker som barn som jag är så tacksam för: du måste gå in i systemet för att skapa det eller se det inifrån då ser du dess essens, du måste förlora dig själv för att finna dig själv annars kan du aldrig hitta vem du är. Det lärde mig att se system inifrån och ut utan kontroll. Det öppnade min intuition som sen varit med mig i hela livet. Jag hon lärde mig detta i allt vi gjorde; när jag skulle lära mig laga mat, sy mina kläder, läsa, rida etc. Men vad hon inte visste var att detta också höll mig vid liv när jag var i det system som min pappa tog mig till.

Jag lärde mig att se dess struktur de skapade utifrån; vem som var ledare, hur de hittade sina offer och hur de relaterade till varandra, tills den dag jag stängde av allt. Jag lärde mig att vara i mellanrummen, där jag kunde överlämna mig till livet. Jag är så glad att Psykosyntesen också fick mig att möta Rolly May och Thomas More i deras erfarenhet av ondska och dark eros. Jag tror att det öppnar så mycket mer av det kollektiva omedvetna när vi inkluderar ondskan inte bara som en överlevnadsstrategi. Jag tror också att det är möjligt att öppna för livets helhet när vi inte exkluderar något. Det är inte för mig att värdera allt detta, det skulle ta mig bara till överlevnadsstrategier som lär oss att värdera och exkludera. Så lite vi vet om livet. Nu kan jag lämna allt detta som Assagioli skulle ha kallat arkaiska, prepersonella arketyper och öppna för fler av de transpersonella arketyper som vill ta plats i mig, andra och i kollektivet.

Tillbaka till livets nycklar.

Att laga mat lärde jag mig som treåring och att sy som sexåring. Så mycket frustration och glädje på samma gång i detta lärande. Men till slut såg jag helheten och essensen och kunde ta det till nästa system jag skulle lära. I skolan blev det en krock, då det systemet byggde på att kontrollera elevernas kunskap snarare än att låta dem lära inifrån. Men jag hittade vägen; jag skapade en helhet i varje detalj jag fick lära mig. Det var så här jag öppnade mer och mer av min intuition. En nödvändig förutsättning för att kunna öppna livet för att våga gå igenom och möta mig själv. Som vuxen har livet tagit mig till situationer och händelser där jag kunnat öppna en ny nyckel i denna resa till livets essens. Vägen dit har varit att bit för bit hämta hem den del av min själ som jag gömt i de överlevnadsstrategier som jag skapat för att skydda mina gåvor. Jag behöver inte skydda någon längre, inte ens mig själv, genom överlevnadsstrategier.

Min gåva

Den gåva jag nu öppnar har jag skyddat i hela mitt liv, den var jag tvungen att skydda i den tid, i det samhälle och i den familj jag växte upp i. Vem skulle som barn kunna prata om mellanrummet som en plats av växt och skydd! Vem skulle som barn tala om att hon kunde spegla allt andra sände ut tillbaka till dem. Samtidigt minns jag min mammas ord ”du behöver förlora dig själv för att hitta dig själv”. Kan vi stanna i kroppen och ändå förlora oss? Mitt svar är idag ja. Vi kan lära oss att leva från vår fysiska kropp och samtidigt vara i mellanrummet där inget är känt.

Det jag skapat nu innebär att jag skapat en helhet från livet med min essens och essensen av alla de system livet tagit mig till. Förutsättningen för att komma hit var att våga gå in i det system som jag var i som ett litet barn, det livsfarliga systemet. Detta ”nya” system jag nu skapar eller som livet och det kollektiva omedvetna öppnar mig för kommer från mellanrummet. Jag kallar det därför ”space in between”. Det handlar både om oss människor och om gruppen som en organism. Jag relaterar den och beskriver den därför som kroppens system med skillnader och likheter med andra system. Och gruppen kan bli en kropp.. om vi vågar…. nu vågar jag…. när jag kan välja.

Från här möter vi det som vill bli transformerat och det som väntar på att bli levt och allt landar i vår existens. Som jag ser det håller den existentiella relationen moderskapet och barnen att förändras, en viktig förutsättning för vägen in i det nya paradigmet.

Tacksam

Tack mamma, pappa, min exkluderade bror och alla generationer före dem. Tack min exman och mina tre barn och mina barnbarn och alla generationer som komma skall.

Tack till mina lärare som jag mött i ett nära personligt växande i den essens jag nu kan skapa till livet; Ingela Tylefors, Barbro Linner-Axelsson, Lennart Nilsson, Tommy Nolin, Karl-Gunnar Pettersson, Torbjörn Stockfält, Peter Senge, Benny Hjern, Henry Bäck, Barbara Czarniawska, Garry Hatchington, Anita Sullivan, Christoffer Sulllivan, Nanne Hessel, Massimo Rosselli, Annia Löwentun, Stanislav Grof, Albrect Mahr, Karen Hedley, Franz Ruppert, Marta Trondheim, Sonia Gomes, Erika Beata Thorkildsen, Carola Castillo och många fler. Jag är er evigt tacksam för att ni bjöd på essensen av era liv, för det har tagit mig till min. Inget är en slump och vi skapar våra system från vår historia. Det är drivkraften. Det jag nu skapar kommer att spridas som ringar på vattnet, och det är inte min vision. Jag kommer också att öppna för den som vill att lära ut det jag lärt. Jag hoppas också att de som jag ska skapa sitt eget system från sin historia. Jag har en också fått av livet ytterligare en vision; Att samskapa med andra som har sitt system utan att någon är ledare eller äger något för att öppna för ett system som kan skapa oss. Det kan bara öppnas från det kollektiva omedvetna. För mig är vi människor alla lika mycket värda och livet vet det. Jag är helt övertygad om att så blir det om det ska bli så och om du som läser detta vet det också så kommer vi att mötas. Men jag kan inte sitta hemma i soffan utan jag kommer att fortsätta. En sådan glädje att samskapa.                   

Är vi redo för ett kollektivt omedvetet

Vi lever i ett överlevnadssamhälle som har ”splittat” av det transpersonella i sin strukturerade form. Nya krafter växer som öppnar fältet i det som vi vet så lite om, det personliga och kollektiva omedvetna, både i det som kan betraktas som gott och mindre gott i betraktarens ögon. Frågan är bara om betraktaren är öppen eller sluten i dessa ögon. Ett öppet hjärta kan aldrig värdera något som gott eller ont. Allt bara är, och framtiden får utvisa resultatet. Det betyder inte att vi inte ska göra något eller fatta några beslut. Nej tvärtom vi behöver handla i det för oss angelägna och nödvändiga utan att värdera det. Vi kan bestämma oss att här ska jag inte vara, utan att behöva värdera eller döma. Om vi dömer tar vi oss ifrån oss själva för att kunna försvara våra handlingar. Vi behöver inte försvara något, vi behöver bara göra det som öppnas för oss inifrån. Många gånger vet vi inte varför. Egot och själen har en resa tillsammans i livets dans, och de kan förenas om vi lär vårt ego att inte värdera så mycket. Ondska finns men frågan är om den är god eller ond. Det kan ingen av oss avgöra som människor, åtminstone tror jag det. Kärlek finns, men är det ond eller god, ja vem vet? Den bara är och när jag låter det vara så med allt kan mitt hjärta vara öppet och få frid.

Kollektiv rädsla

Jag tror att många av oss fortfarande är kollektivt rädda för de händelser som historiskt skapades från magins värld. Vi är också rädda för vad som hände både män och kvinnor i alla rörelser av kollektiv transformation. Den stora transformationen i och med kristendomens införande lever kvar i oss alla precis som gammal folktro. Folktro levde kvar parallellt med kristendomen, och samerna kristnades inte förrän sent i Sverige och det är svårt att avgöra vad som lever kvar i allt som förbjöds i samband med kristendomens införande. Till skillnad från i många andra riken infördes kristendom i Sverige utan erövring och våld utifrån. Sannolikt kom den genom mission och kontakter med kristna under vikingarnas resor och införsel av slavar. Några av dessa missionärer blev martyrer i mötet med nordborna. Efter kungens omvändelse genomdrevs kristnandet uppifrån dels genom att förkristna kultplatser, gravskick, traditioner och sedvänjor kläddes i kristen dräkt eller bestraffades, dels genom att helt nya kristna sedvänjor och tankesätt infördes och anammades, dels genom att under 1100- och 1200-talet organisera samhället i socknar och stadsförsamlingar med var sin sockenkyrka. Vi inspirerades från antikens Grekland som letade efter standarder för ett rättvist och gott samhälle. Med kristendomen följde också en europeisk medeltida kultur och vikingatiden anses därför ha sitt slut kring år 1050 i Skandinavien. Samtidigt växte den medeltida magiska ockultismen från arabisk kultur i området mellan Grekland och västra Europa. Bakom det fanns det magiska idéer om naturen, tron att naturen beboddes av andar och makter som skulle kunna bemästras av häxor och trollkarlar. Avsikten var att framkalla krafterna som styrde trolldomens naturliga förlopp och spådomens konst, för att uppnå alkemi. Också i Sverige fanns dessa kraften, en av anledningarna till att vi började att bränna häxor på bål. Men den nya vetenskapen i det numera kallade teknokratiska samhället tog sakta sin form från 1600-talet, där också naturen gjordes till ett objekt.

Nu står vi i en tid av djup transformation igen och kanske större än någonsin! Kvar i oss lever grekisk, romersk och nordisk mytologi, det tidiga grekiska demokratiska samhället, den magiska ockultismen och teknokratiska samhället nu i mellanrummet till det nya som vi bara kan se i små embryon. Denna rörelse är långsam och växer i det tysta med ett holistiskt tillvägagångssätt där helheten föregår delarna. Vi förstår mer och mer att en dels egenskaper baserat på helheten i ett system. Det innebär att vi bara kan förstå en människa ur den helhet som råder i denna tid, här och nu, i den människans kontext. Mänsklig inre växt kan inte lösas genom teknik. Lite i taget öppnar vi allt som det är och döljer inte sanningen längre.  Samtidigt känner vi oss alienerade, och tyvärr tillgriper vi droger och terrorismen och andliga sekter växer.

Ta det varsamt!

När vi från den platsen öppnar för det kollektiva omedvetna behöver vi ta det varsamt med en stor respekt för allt liv. Det är så mycket som styr oss bortom vad vi kan och ska kunna kontrollera. Vi får aldrig glömma att vi bara är små människor allesammans! Dömer vi och värderar historien eller det som pågår just nu är vi förlorade i vår överlevnad. Skapandes kraft, och särskilt ett samskapande, kan ta oss till mera liv. Därför har ”gruppen” och dess inre liv en avgörande betydelse.

Det är också i detta perspektiv som moderskapet och faderskapet förändras som arketyp. Det är inte för mig att skriva om faderskapet. Det är för en man. Jag skriver om att vara kvinna av idag och om moderskapet. Moderskapet av Sverige som sitter i mina cellminnen eftersom det är här jag är född. Detta är ett annat moderskap än det som växt i andra länder, kulturer och traditioner. När vi talar om arketyper så talar vi om tusentals av års påverkan på våra celler. Det är i detta land jag kan integrera moderskapets djupa rötter så att barnen har en annan tid ut ur detta mellanrum in i ett paradigm som håller på att öppna ett nytt heligt krig (denna gång med en annan kamp än religion). Denna gång förhoppningsvis utan vapen.

Låt oss titta på moderskapet  

Cassandra-komplexet är ett psykologiskt fenomen där en persons förutsägelse av en kris ignoreras eller avvisas. Termen härstammar från grekisk mytologi. Cassandra var en dotter till Priam, kungen av Troy. Apollo försåg henne med profetians gåva, men när Cassandra vägrade Apollos romantiska framsteg satte han en förbannelse som garanterade att ingen skulle tro på hennes varningar. Cassandra var kvar med kunskap om framtida händelser men kunde inte heller ändra dessa händelser eller övertyga andra om giltigheten av hennes förutsägelser. Metaforen har tillämpats i en mängd olika sammanhang, såsom psykologi, miljö, politik, vetenskap, bio, företagsvärlden och filosofin och har varit i omlopp sedan åtminstone 1949, då den franska filosofen Gaston Bachelard menade att saker kan vara kända i förväg. Det är först efteråt vi kan se hur vi ignorerat de tecken som var där som visade oss vägen. Allt detta är gott så länge det handlar om oss själva och vi kan alla se efteråt hur livet har tagit oss till den plats vi hamnade i för att vi skulle lära oss något. I vår blindhet möter vi också oss själva. Faran är när vi vänder oss till andra för att förutspå vad som ska hända oss eller ger en annan person makten av att förutspå också kollektiva händelser. Det innebär då att vi ger dessa människor makt över våra liv. Profetior har alltid funnits där från mäktiga män och kvinnor på en kollektiv nivå. Frågan är bara vad vi ska tro på? Många av dem skapar rädslor och tar oss från oss själva. Andra kan hålla oss för en stund.

Att växa inifrån

Jag lämnar till var och en att göra dessa val, men för min del väljer jag att växa inifrån och ut. Det innebär att jag växer ur min kärna, den jag är i mitt ursprung. Jag tror att vi förändrar kollektiv genom individuella handlingar och de blir mer ”sanna” om jag vet vem jag är och tar hand om mina projektioner. Det betyder inte att jag inte lyssnar på och läser om andras filosofier, men jag tror samtidigt att var och en behöver bli sin egen auktoritet. I min ålder och i min tid nu behöver jag samla, omfamna och integrera mitt lärande till mer visdom. Jag lär mig också mer varje dag, inifrån. Det mesta lär jag mig ur mina misstag som jag sällan kan förutspå, dock kan jag efteråt se en massa tecken. Jag lär mig hela tiden i relation till andra människor. Min erfarenhet från denna växt är idag min visdom, inget annat. Jag tror inte att visdom från någon annan kan förutspå din, och om jag misstar mig så önskar jag alla som söker från spådom all respekt och kärlek. Jag trodde själva att jag hade den gåvan förr när människors liv rullades upp som en film framför mina ögon. Så jag misstog mig, det var bara deras själ som kommunicerade med mig via arketyper. Den enda gåva jag har är att gå bortom människor överlevnadsstrategier, eftersom jag själv på min resa lärt mig att gå bortom mina överlevnadsstrategier och att jag vågar leva och vara med andra i det okända, i mellanrummet. Det har också lärt mig att själen och överlevnadsstrategierna (egot) är samma. De har bara olika sätt att kommunicera med världen.

Allt är möjligt och så vackert i mellanrummet mellan egot och själen. Den plats som så småningom kan komma till form så att ditt inre och ditt yttre ansikte blir ett. Inget är en mask min vän bara två olika bilder av samma gåva. Gör dig inte av med någon. Öppna bara dansen från mellanrummet så att de kan förenas. De två som redan från livets begynnelse började sin dans för att komma hem. Den dans som nu kan öka din medvetenhet om livets paradoxer. Ära EGOT och ära SJÄLEN i sin existentiella dans. Inget är separat, allt är bara helt och en gåva till dig och till livet.

Ett annat sätt att vara i grupper

Det är nu dags att öppna för andra sätt att vara i grupper. Kanske kan vi då inte utöva krig från dem eftersom vi inte vet vem som är ledare, men nya former av grupper kan öppna andra former av överenskommelser bortom vår förståelse. Kanske kan vi inte hämta kraft ur dem, men det kan också öppna andra former av kraft bortom vår förståelse.

När en grupp kommer samman finns det alltid något de ska hela tillsammans för sig själva, för gruppen och för kollektivet. Det är den brytpunkten mellanrummet skapas och mellanrummet är den enda plats där expansion kan ske. Det betyder inte att vi lämnar vår fysiska kropp, gruppen i rummet men vi öppnat för det kollektiva omedvetna i samma ögonblick. Enkelt utryck så innebär det att när gruppens syfte öppnas så öppnas också det som är kollektivt omedvetet från det mellanrum som väntar på att expanderas. Jag hade alldeles nyss en sådan upplevelse med en grupp kvinnor som öppnade sina mamma, sig som mamma, alla mammor i världen och arketypen mamma när de öppnade för ett helade av det kollektiva moderskapet som utövade våld i ord och handlingar på livets döttrar och söner.

Den metod jag kallar Collectively lär oss att knyta an till det kollektiva även om vi inte vet vad det innehåller. Gruppens guidar oss dit om vi vill. Det innebär också att det arbete som sker i konceptet Space in between alltid är ur, till och från det kollektiva omedvetna. Här finns idag inga färdiga arketyper. De är under transformation och nya öppnas. Tack vare Jung och Assagioli har vi i över hundra år haft en dörr öppen till det som är okänt och tack vare den har vi också lärt oss att möta det okända från det okända.

Livet i sin linda växer ur skönhetens och glädjens smärtsamma sanning, som öppnar för det som vi aldrig kan förstå. Så mycket liv, om vi vågar ge livet den ordning som är där alldeles från början. Vi förstår så lite och har så många strategier när vi manipulerar, fightas och flyr från det mest vackra, som är där för oss alla. Gruppen, som väljer oss som vi då också har möjlighet att välja, är där för att öppna en dörr till så mycket växt. Välkommen att lära dig mer om grupper, inte bara det vi redan vet, utan också med det som väntar på att bli levt. ” Bortom tankarna om vad som är rätt och fel finns ett fält. Jag väntar på dig där.” Rumi

Så många vi är som i livet som så många gånger gjort det vi tror är rätt. Det är bra. Men nu vet vi detta. Det är dags för ett annat alternativ. Från denna nya plats kan vi se vad livet kan ta oss bortom det vi i vår livligaste fantasi skulle kunna föreställa oss. Det är livets och vår angelägenhet. Tacksamhet är vår största gåva

IMORGON ÄR EN NY DAG! TACKSAM! 

 

Göteborg den 6 juli 2019

Ingrid Marie Fridolf

 

 

Lämna ett svar

tretton + 7 =

Stäng meny