Berättelsen om jaget som var ut och cyklade

Berättelsen om jaget som var ut och cyklade

Hon ler till dig bakom en lugg som växt allt längre ned för att dölja hennes lilla politiker som vill ta dig dit hon vill. Hon har tusen strategier att så göra och de flesta av dem är djupt omedvetna. Du undrar från hjärtat av din själ: Varför gör hon så? Men du säger ingenting. Så ber du själen att ta reda på varför hon springer så. Du ber själen att stoppa henne för att du ska kunna se vad hon springer ifrån och till. Själen tar nu sats, ja och det behövs verkligen satts för att kunna stoppa henne.

Hon faller ned, ja bokstavligen faller ned efter att ha voltat flera varv. Hon ser en tunnel och långt där borta finns det ett ljus. Allt blir dolt och utan att hon vet det börjar hon sakta gå mot ljuset. Hon ser fåglar som samlas i en lugn rörelse runt henne. De tar henne djupare in. Det är som om de sakta för henne mot ljuset. Det är lugnt och fridfullt och allt har en mening. Krasch, hon rycker till!  Något sliter henne bort från denna stillhet. En hand tar tag i henne. Hallå hör du mig, hur är det. Hon öppnar sina ögon och ser att hon ligger upp och ned i bilen hon färdades i. Någon har kraschat rutan och hon blir medveten om att någon drar henne ut på marken. Denna någon lägger sin jacka över henne. Varje sekund av närvaro och rörelser i slowmotion får henne att sakta vakna till liv igen. Tårna rinner sakta nedför hennes kind. Mannen, ja det är en man, säger att ambulansen kommer snart. Ligg bara stilla. Hon börjar att frysa och han håller hennes händer och gnuggar dem sakta. Ett ögonblick av värme sprider sig genom honom in i hennes händer och sakta ut i hennes kropp. Allt går i slowmotion. Så också de kommande dagarna. Den energi som nu tar plats i henne är fridfull och öppnar en frihetskänsla. Jag lever och jag klarade mig!

Jag är här nu säger en inre röst inom henne! Hon blir förvånad och lyssnar igen. Rösten blir en ton och sprider sig ut i varenda cell av hennes kropp. Vad händer? Var är jag? På en annan planet kanske. Kärleken till allt tar plats i henne tårarna rinner nedför hennes kind. Hon ler, men denna gång på ett helt annat sätt inne i sig själv. Vem är det som ler? Är det så här som livet är? Kan jag få vara här också? Hon är djupt rörd och stannar i värmen av sin egen kropp. Hennes yngsta lilla son kryper ned i sängen och suger in hennes närvaro och kärlek. Hon håller honom hårt och nära. Hon får och ger så mycket kärlek i denna närvaro.

Så kommer vardagen igen och hennes lilla politiker är tillbaka. Ryck upp dig fortsätt. Du kan inte lägga dig ned nu. Vem ska då fixa allt. Du måste fixa allt, ensam med tre barn. Massor ska göras. Så rullar ekorrhjulet igen och hon börjar att springa igen. Till vad vet hon ej. Bara att hon behöver springa. Hennes lilla politiker är som ett virus som sprider sig i hennes kropp och ibland drabbar det också andra. Allt ska fixas, allt kan fixas. Men en annan del i henne har också öppnats. Från den dagen börjar hon sin resa tillbaka till sig. Många, långa år i terapi tar henne sakta på vägen till en annan port. Allt sker i det tysta, först smygande, avvaktande och till slut något hon vågar stå för. Hon börjar sitt sökande efter sig själv. 

Vad är då hennes lilla politiker i henne för en typ? Om du mötte henne skulle du se hennes kreativitet och lösningsfokusering. En doer och entreprenör! Inget är omöjligt. Problemet är att det är svårt att få andra att hänga med. Andra förstår henne inte alltid. Hon har ju en dold agenda i den lilla politikern och det sorgliga är att denna agenda också är dold för henne själv. Finns det då någon som vet hennes agenda?

Så kommer svaret till ditt hjärtas inre rum! Jag gör det! Hon springer just nu från livet och hon behöver göra detta ett tag till. Springa för att det till slut ska bli olidligt. Denna lilla politiker i henne som inte vågar känna alls tar allt större plats. Jag undrar om hon spricker snart!  Då kan hon till slut ramla ned igen.

Först så hoppas jag att hon lär sig att älska denna lilla pojke i henne, som den lilla pojke hon är. Pojken som befinner sig i en manlig värld och åstadkommer massor på sig väg till ingenting. Pojken lär sig att hitta vägar att få igenom lösningar för att förändra världen, förändra systemet. Folk applåderar till all handlingskraft, dock inte alla. En del skakar på huvudet och andra blir frustrerade och många gånger förlorade de sig själva i denna lilla pojkes förmåga att få folk dit han ville. Till vad undrar du kanske!

Jag kan svara dig! Jo, det är hans sätt att försöka bli avslöjad för att någon ska se att det handlar om att få folk att värna de utsatta, de som ingen har empati för. Om han skulle bli avslöjad så skulle världen se att det är honom det handlar om. Han fullkomligt skriker; se mig, hör mig här är jag.

Just nu väntar jag bara, jag som väntar på att bli hel. Dagarna går, åren går. Långt därinne i henne finns ett ljus i en tunnel som då och då pockar på. En inre frid som känns så avlägsen och så långt borta. I nattens drömmar kommer denna frid och i stunder när hon är med barnen. Hemma och arbetet blir två separata världar. I den ena är pojken aktiv och i den andra kommer till slut den lilla flickan i henne fram, hon som har gömt sig så länge. Barnen är en gåva som öppnar den lilla flickans hjärta. Och så en dag börjar flickan att tala med pojken. Det finns en plats, en plats på denna jord där du och jag kan leka. Är du villiga att finna den platsen med mig. Dit ska vi fara när vi vill bara vara och där kan du och jag få hoppa och skutta. Sitta alldeles stilla och bara leka i timmar utan att något göra.

Så en dag, en stilla sommardag möter hon amöban. Där och då i ett främmande land börjar hennes resa tillbaka till livet. Amöban tar henne till hennes rötter genom att först ta sig till samhällets rötter, till dem som välfärden en gång skapades för att skydda. Den lilla pojken får sakta växa upp. Till slut vågar pojken i henne ta den gamla kvinnan i handen och de skriver nu ett nytt kontrakt: att fortsätta att ta varandra i händerna i mötet med amöban.  

Då och då inser hon att i transformationens ögonblick öppnas amöbans närvaro med den inre frid hon varit så rädd för att känna, den frid som pojken sprang ifrån och flickan gömde sig för.

Amöban börjar nu sin resa både genom välfärdens och hennes egen arvsmassa. Den resan är både individuell och kollektiv. Sanningen och varandet började sakta att ta över hennes liv.

Den lilla flickan börjar också att ta större plats i henne, från den platsen av glädje och lek köpte hon ett hus dit hon åkte med sina barn och bara var. Inget att göra, ingen att vara. Bara vara. Platsen tog mer och mer utrymme i hennes liv och flickan växte sakta upp till en mogen kvinna. Pojken lärde sig att följa henne. De gjorde en deal tillsammans. När vi är här så är det jag som bestämmer och när du är därute så bestämmer du. Det fick flickan att våga öppna för fadern i henne och till slut vågande hon lita på honom. Så blev livet under många år, och flickan plats tog allt större utrymme i henne. Tur var väl det för annars hade hon nog inte levt idag. Med flickan vaknade också hennes relation till den äldre kvinnan i henne. Hon som var mycket, mycket gammal. Då och då kom den gamla i drömmar, då och då kom hon under dagens timmar i beslut som hon tog utan att förstå. För det mesta blev hon mycket rädd när detta hände.

Den gamla kvinnan skrämmer henne! Så började hon springa igen och hon sprang allt fortare bort från sig själv, ja bort från den gamla kvinnan med sin energi. Den lilla pojken tog över igen, och denna gång fullkomligt. Finns det ingen som kan stoppa henne?

 Jo, det finns det! Hon själv! Jag står där och ser hur illa hon gör sig själv. Så till slut tar själen i för att hon ska börja att lyssna igen. En olycka händer i familjen och tar henne till den inre friden igen. Hon hör rösten, det första lilla embryot från den hon är. Hela tiden vet hon att allt ska bli bra. Det är så rösten talar till henne i det ögonblick då tiden åter stannar. Upplevelsen bortom tid och rum kunde ta henne tillbaka än en gång till den hon är. Kärleken svämmar över igen. Friden infinner sig och i det ögonblicket är allt värt allting. Tankarna flyger sin väg, för det går inte att tänka. Hur ska det kunna gå att tänka när det inte finns tid. Dagarna övergår i nätter och nätter till dagar. Allt bara är. Skönheten tar över, tar över allt och hon känner sig som ett enda stycke. Hon öppnar för nya beslut nu. Bestämmer sig för att det bara finns ett arbete i livet just nu, arbetet med sig själv. Hon tar ett moget, viktigt avgörande: Nu räcker det! Där i det ögonblicket började hon lyssna på mig!  

Ja, i mötet mellan liv och död öppnades livet och dörren till det som väntar. Vem var det som hon till slut lyssnade på? Jag som varit med henne hela hennes liv, men som hon inte ville lyssna på. Jag som kommer i så många olika former i det osynliga både ute och inne i henne. Jag är hennes själ, hennes gud, hennes högre jag, hennes högre energi – vad du vill kalla mig. Jag som är den hon är i sitt ursprung. Jag finns i alla hennes överlevnadsstrategier jag finns i alla hennes tankar. Jag har gömt mig där och väntar på att hon ska plocka fram mig ur strategierna och tankarna. Jag är den som öppnar för henne om hon vågar överlämna sig till mig. Jag är energi och jag är osynlig, och jag skapar en massa i henne. Jag kommer till henne genom olika energier som tar skepnad. Den som hon är så rädd för just nu, den gamla kvinnan, är också jag. Just nu i detta ögonblick stannar tiden och hon är ett med sig själv. Ja, med den hon är i sitt ursprung och det är jag i många olika skepnader. Jag behöver en form och den formen har hon skapat från början genom sin kropp. Den formen kommer jag att stanna i och vi kan då göra en resa tillsammans. I den formen, när hon väl öppnar igen, kommer jag att få allt större plats. Just nu är allt totalt stilla och hon har en djup kontakt med mig. Denna stillhet och inre frid som uppenbarar sig är jag.      

Så varar denna djupa kontakt under flera veckor nu med mig. Allt i hennes liv får andra värden och det som förr var viktigt är det inte längre. Nu har livet tagit en annan riktning. Det går inte att stänga av mig mer nu. Hon slutar sitt arbete väljer en annan väg i större frihet och mindre kamp. Men framförallt väljer hon att följa mig tills hon förlorar sig igen för att senare komma tillbaka till mig i en större helhet. Den resan är nu hennes liv om och om igen: att förlora sig själv en stund för att finna sig själv ur ett nytt perspektiv och till en större helhet.    

Nästa övergång hon förlorar sig för att hämta hem mer av mig kommer när hon får cancer. Det är i det ögonblicket hon hämtar hem livet och bestämmer sig för att hon vill leva, den största förändring hon har haft i detta liv för att ta form som människa. Nu blir hon inte längre offer i sitt liv utan den som är medskapare i livet.

Vad har nu hänt med den lilla politikern, ja han finns kvar. DEt är svårt att stoppa honom! Han som fightas med sig själv och so inte kan ta sig ur den inre kampen, men han springer inte lika fort längre. Och han förvandlas till en liten pojke som börjar en annan resa genom att gå sin egen väg. Ja, han börjar att samskapa med sig själv. Den lille pojken vill ju också leva. Han börjar faktiskt tycka det är riktigt roligt att leka. Så leken tar allt större plats i hans liv. Politikern tonar bort då det blir alltmer oviktigt att få människor att vilja saker som de inte vill. Pojken är nu mer intresserad av att vad som pågår inne i honom när han sakta växer upp tillsammans med flickan.

En dag uppenbarar sig två bilder och något vi skulle kalla en vision i henne. Nu minns hon visionen, den som blev helt tydlig för första gången när hon var sju år. Ingen förstod och det fick henne att fullkomligt stänga så livrädd hon blev. Nu tar dessa två bilder henne närmare visionen igen, en bild av en man som sitter på en trappa och talar till en liten grupp människor och sedan den gamla kvinnan som hon är så rädd för. Ni sitter den gamla i en gungstol och vyssar ett spädbarn. Då i det ögonblicket vet hon att den visionen kan hon inte fly längre, och den är med henne resten av hennes liv.

Det är därför hon är här denna kvinna som denna berättelse handlar om. Det är det hon ska bidra med till världen och det kommer hon att göra bit för bit tills allt har fallit på plats, tills allt har blivit helt. Ännu i denna dag håller den visionen och hon vågar stanna med den. Den visionen är inte för dig att höra för den har ännu ej sitt slut. Kanske när hon dör en dag, kommer den att stå på hennes gravsten. Visionen som inte är hennes utan tillhör livet bär hon i sitt hjärta och den tar mer och mer form. Nu är det också så att den aldrig kan ta full form, det är ju en vision. Ja nu kanske du börjar att förstå. Den tar bara en ny skepnad precis som jag.         

Så kom då dagen som förändrade hela hennes liv. Det som skulle ta henne till sig själv. Inget, ja inget av det hon trodde på var sant. Hon hade skapat sig en identitet som kunde gömma en hemlighet, som nu kraschade. Denna gång kunde hon hålla sig och hade skapat ett sammanhang där hon kunde få krascha.

Ja, det var hennes dolda agenda som politikern burit, ja den politikern som tonat bort i henne eftersom hon hade kontakt med sig själv nu. Hemligheten, ja den dolda agendan kom upp i dagen. En sådan chock.  En ännu större plats öppnades nu för den lilla flickan som också sakta kom att växa upp. Till slut hade hon blivit så gammal att hon inte kunde välja någon annan väg än att stanna i det hon mötte i sig själv. Ju äldre hon blev desto mer kunde hon låta den gamle mannen tala till henne. Mannen sa till henne: bry dig inte om vad andra säger välj dig. Du samskapar ditt liv. Du är inte passagerarare i ditt liv min vän.

Hon vågade låta den gamla kvinnan ta upp den lilla pojken knät och hon lyssnade på kvinnan som sade: älskade vän fly inte, på den vägen kommer du inte tillbaka till den tunnel som du fick uppleva. Prestation är nämligen den bästa vägen bort från livet. Den lilla pojken som hade fastnat i att han inte vill känna, började nu öppna sitt hjärta.

Det var så resan intensifierades och hon slutade att fly från och fightas med livet. Den resan öppnade många frusna delar i hennes hjärta. Dragningskraften mellan den allt äldre kvinnan och den lilla pojken och mellan den allt äldre mannen och flickan blev allt större. Då och då föll hon tillbaka och förlorade sig själv för en stund i en ny övergångar för att hämta hem sig själv till en större helhet. Mellanrummet som då öppnades blev allt större och det gjorde att den del som hon hämtade hem också blev större. Hon kom djupare och djupare ned i sig själv. Glädjen och saligheten i dessa ögonblick var enorm.

Jag ser allt detta och ler. Ja, nu vet du som läser denna berättelse, varför hon springer så. Jag lät henne springa och fastna än mer i denna handlingskraft bort från livet. Jag kallar den lilla pojken i henne för rebellen. Ja, i sin neurotiska form passade rebellen väldigt bra in i det samhälle vi lever, men i sin transformerade form passade rebellen inte alls in. Ingen vill ha en rebell som gick sin egen väg. Tack och lov hade flickan som älskade att leka och skapa, en förenade kraft. Jag kallar henen skaparen. I sin neurotiska form passade hennes skapande in samhällets förnyelse, men bara till en del. I sin transformerande form behövde hon en annan flock. Ingen vill ha en skapare som säger sanningen i syfte att förena! Den flocken fann hon till slut! Skaparen och rebellen i sin renaste form har i dagens samhälle inte plats, men i en tid av osäkerhet och rädsla öppnas en ny plats där dessa två i förening öppnar kraft och kärlek!    

Här började också den mera kreativa delen i hennes liv att få ett större utrymme. Då var det den gamle mannen i henne där, ja rebellen, som höll henne på plats så hon inte svävade ut allt för mycket. Hon överlämnade sig till livet och försatte sig i situationer som skulle få henne att växa. Så skönt att se henne ta hand om rebellen. Detta tog henne igenom syndabockskomplexet och orakelkomplexet. Så skönt att också se henne ta hand om skaparen i henne, som tog henne till en enorm kraft och höll henne i varje övergång.

Själen, hennes väktare i amöbans skepnad var den som öppnade dörren i varje övergång till det ingenmansland hon behövde gå för att hämta hem mer av sin arvsmassa.

Det är väktaren som kan öppna det land som väntar på en ny transformation, men först när hon visar väktarens sin nya biljett in. Så stannar hon i ingenmanslandets vackra plats en tid och biljetten har hon i sin ficka är det som får en annan form i en ny sanning och ett nytt varande.  

För henne är tiden i ingenmanslandet då och då en nödvändighet för att skapa trygghet och kärlek för att öppna en större och större helhet i den hon är. Blir tiden för kort så blev det istället ett krig mellan det hon kommer ifrån och dit hon ska. Ingenmanslandet, mellanrummet och närvarons tidlöshet är en nödvändighet för henne så att hon inte har för bråttom. Den enda gången rebell och skaparen i sin rena form visar sig, är i detta mellanrum. Där är hon hel och sanningen och varandet tar sedan ny form i livet. I mellanrummet är allt tillåtet och hon släpper taget och spricker upp. Där ger hon sig en paus för att öppna upp för allt som skulle kunna komma. I detta ingenmansland förbereder hon sig för övergången till det nya. Övergången är inte den svåra resan, utan det svåra är att ta rebellen och skaparen i hand och bestämma sig att gå över till andra sidan, till dem som en gång var hennes fienden och berätta för dem att kriget är slut. I den vandringen riskerade hon att bli skjuten av alla de delpersonligheten som ligger där i skyttegravarna på andra sidan och väntar på henne. Väktaren sitter där utanför ingenmanslandet och tittar på henne och väntar. Ska hon lyckas att hämta hem en bit till.

Tack och lov så är hon också klok och i det ögonblicken litar hon till fullo på sin intuition, den som hon alltid haft. Medvetandets klara röst har då inga tankar och övervägandena är nakna. Hon har inget, ja inget att hänga upp övergången på, mer än att hon hittills tagit sig igen dessa övergångar i sitt liv.

Ur den lilla flickan växer en helt annan skepnad, en gammal vis gumma som också säger: jag ska ta dig jag vill, men i en helt annan ton och med mycket kärlek och värme. Du får ta det i din takt min vän. Min vän jag är bara den som kan guida dig nu. Ur den lilla pojken växer också en helt annan skepnad, en gammal vis man som säger: låt oss leka, livet är så förunderligt och vi förstår ingenting. Njut av ögonblickets förundran min vän precis som ett barn i sin ”innocence” från all den visdom du idag har. Jag guidar dig till förundran. Hon tittar på dem båda med stora ögon och säger: men här är ni ju nu igen!

Väktarens ler och ser att nu kommer hon att ta de steg hon behöver på denna resa. De visa tar varandra i hand och vandrar vidare ut i livet från detta ingenmansland tills nästa övergång är öppen. Så gör de varje gång hon tar sig igenom en ny övergång, allt närmare den vision som håller henne i detta liv.      

Alla löv i livets lagerkrans tar hon sig igenom, och många är ännu kvar. Den fick hon en gång symboliskt för att se att varje löv symboliserade ett arbete i denna vår oändliga resa. Det är på den resan hon vandrar dag efter dag in i nya mellanrum där överföring kan ske. Hon är ingen liten flicka eller liten pojke längre utan en kvinna med mycket visdom som hela tiden tar sig till förändring för ett expanderande av medvetandet, det individuella och det kollektiva. Övergångarna är många så tro inte att resan är slut. Hon som berättelsen handlar om kommer att falla ned igen till en ny form, ja än ännu större helhet.

Just nu är allt frid och fröjd och hon är hemma i sig, och har får vila. Men ack så hon bedrar sig! Inget kan skydda henne och andra längre nu när människans narcissistiska tid är förbi, förbi för all framtid. Någonting saknas och hon vet mycket tydligt vad det är, ondskan. Kan vi inte inkludera vår egen grymhet lika väl som vår godhet i livet så blir vi bara halva säger så väktaren som har släppt in henne i mellanrummet. Där ser hon allt klart och välkomnar allt, ja, allt bortom vad vi kan förstå. I ett väntrum väntar den ondes energi, en energi som hon undvikit i hela sitt liv eftersom hon själv trodde att hon vad ond. Hon hade inte haft avsaknad av skuld utan tvärt om, hon bar all skuld för dem som saknade den.

Nu föll hon igen till skuldens ”kökkenmödding”, sprattlade bland alla oskuldsfulla döskallar. Så kommer den meningen som mänskligheten väntar på: den som inte har skuld kan inte heller känna frihet. Frihet tar oss till den vi är, bortom vår oskuldsfullhet, till vår del i mänsklighetens skuld. Inte andras skuld utan vår del i den kollektiva skulden och vår egen skuld. Den som kan bära detta, bara detta är fri. Men den som säger jag har inte gjort något eller letar syndabockar har fastnat i livets fängelse.

Vi behöver skilja mellan ondska och grymhet. Ondskans kraft tar oss till besatthet och gör oss till nattens riddare, medan grymhet behövs för att vi ska överleva. Här i denna kökkenmödding får hon sitt nästa uppdrag, att göra sig fri. Ingenting får hon till sin hjälp, ingenting finns att söka eller vara med. Tiden står helt still. Så kommer jag ned, smeker hennes kind och säger du har nåd min vän. Nu är det dags att ta emot ditt öde, håll inte kvar det som lades i dina händer av andra. Ta emot det jag la i dina händer en gång som en liten fågelunge, ditt liv och ditt öde. Det som nu är din vision i det som formar livet.

Hon tar sig igenom igen och livet är där i sin väsen, ren och hel som hennes mamma brukade säga. Du ska vara ren och hel min flicka! Hon tillhör nu sig själv och livet. Hon dansar nu med livet och tar alla älskade i sin famn. Nu ser hon att ett annat ”jag” och jordemor förenas i henne och den vision som håller henne. Jag gläds med henne att äntligen får ta plats.

Hon njuter och öppnar för att hennes lilla fjäder ska falla mjuk, men så ser hon inte efter riktigt. Fjädern faller ned i ett hål. Hon går fram tittar ned i hålet och där är den vackraste kristall hon någonsin har sett. Djupt inne i hålrummet i rötterna på en bok lyser den i alla sprakande färger. Hon ser hela sitt liv i kristallen, i regnbågens alla färger. Inget var en slump, allt var givet. Hon har bara hämtat hem varje del tills kristallen blev hel. 

Vad hände då med politiker? Ja, han cyklade iväg. Tog matsäck med sig och gav sig ut i skogen för att leta efter sin själ. Om honom är en annan saga, men en sak vill jag att du ska veta. Han kommer aldrig gå in i en annan människas kropp mer. Just nu tar han semester för att vila upp sig tills han behöver möta sig själv.

Hon då? Hur blev det för henne när den lilla politikerna försvann? Jo, först saknade hon honom. Det var ett hål i hennes själ där han varit. Hon försökte först fylla det med någon, men gav sen upp. Hålet kommer alltid att vara där och påminna henne om att dit kan hon gå när hon är ute och cyklar igen. Och det gör hon! En härlig plats att vara på. Ja, i detta tomrum.

Göteborg den 20 juni 2020

Ingrid Marie Fridolf        

Lämna ett svar

20 + 17 =