Berget öppnade sig

Allt är heligt

Vilken lycka att sätta bo på en helig plats, en plats av inre frid. Jag tvivlar inte på mina val, de är de val jag gjort för att hämta hem mer och mer av min fragmenterade själ för att bli hel. En resa som jag tror kommer att pågå till den dag jag dör. För mig är allt heligt på den resan. Resan har också öppnat min ögon för att varje människa och allt levande är heligt. Också allt dött lever, tror du också det?  I så fall är det också heligt. Vad vet vi egentligen om det som är dött? Väggen mellan liv och död är så tunn. Både döda och levande kommer osynligt till oss då och då, och en del är med oss hela tiden. Men ibland har själar fastnat i mellanrummet mellan liv och död. De behöver då hjälp att komma till andra sidan. Så många gånger jag sett hur de fått den hjälpen i konstellationer, reconstructive och hos shamaner. Det är bara olika sätt att följa andra till andra sidan. När så sker blir allt frid och ordningen är återställd i systemet.

Finns det liv i dött material? Kan huset du bor i, platsen där huset står, berg som omringar platsen, din älskade kaffekopp som du dricker ditt kaffe i varje dag vara liv. Ja, det beror på vad vi menar med liv. Om liv är energi så är också det som tillsynes verkar dött, liv. Jag, precis som alla andra, bor på en helig plats i mig. Den platsen avspelas därute. Men det kan också vara så att vi bor på en helig plats. Kanske någon är begravd där, kanske man har samlats där för att ha rådslag eller kanske är det en gammal böneplats. Många av oss kan känna dessa platser.

För många år sedan gjorde jag en resa med en grupp till Skottland för att besöka olika platser och möta den kvinnliga visdomen. Den resan var magisk. Varje plats vi kom till väckte i oss alla, något som redan fanns där. Därför väljer jag att säga att platser har liv. För mig har också det hus jag arbetar i liv, där finns minnen av alla själar som samlats här och gått före. Rummet är redan fyllt med energi av alla dem som tagit sig igenom delar av sin skugga för att öppna sina hjärtan och komma hem till mer liv.

Nu är det också så att mörka energier kan fylla en plats och ett hus och då måste vi ta hand om det. Det intressanta med mörker är att det alltid går till den svagaste punkten i en människa, ett land, en plats osv. Jag tillhör inte dem som tror att om vi bara fokuserar på kärleken så kommer vi rädda världen. Vi behöver alla möta vår skugga och ta oss igenom den, detsamma gäller med länder, platser och hela mänskligheten.

Så många platser har minnen som kan öppna vår själ. När jag vandrade El Camino och kom till Logrona för många år sedan bestämde jag mig för att sova lite bekvämare under en natt. Jag hittade ett härbärge med bara sex sängplatser, för kvinnor. Jag gick och lade mig och sov inte en blund, massor av inre bilder kom för min syn. Till slut var jag tvungen att gå ut. Där satt två av de andra kvinnorna och de kunde inte heller sova. Vi satt en stund för att lugna varandra. Till slut somnade jag och vaknade på morgonen med ett lugn jag aldrig upplevt förut. En av kvinnorna tog mig ut ur huset och visade en skylt och där stod det att på den platsen brändes sex kvinnor på bål som häxor är 1638. För mig var det en natt av transformation av ”min häxa” i mig och jag är övertygad att det var detsamma för de andra 5 kvinnorna. På min vandring dit så hade jag också mött häxor på olika sätt, men jag lade inte det på minnet. En restaurang med häxor i taket, en dansk man som berättade att på midsommar bränner man en häxa (en docka) på bål varje år och en kvinna som visade mig var man hängde en bur ut över floden vid Pamplona med kvinnor istället för att bränna dem på bål. Efter den dagen på min fortsatta vandring var hela min kropp så mycket lättare och inga häxor dök upp igen.

När själen talar

När själen talar i oss är allt heligt både det som vi betraktar som levande och det som vi människor ser som dött. Stenar talar till mig, och särskilt berg. Jag bor vid ett berg och flera berg där bakom. De har alltid talat till mig. Var jag än har kommit i världen så har det varit i anslutning till ett berg. Min upplevelse i Polo på Dominikanska republiken en natt glömmer jag aldrig, när jag gick vilse och blev ett med berget. Jag var berget.

Det tog tid innan jag öppnade för att själen skulle komma till tals i mig. Nu talar den varje dag, varje minut, om jag inte försöker tysta den. Det bli dock svårare och svårare, och gånger när jag ramlar tillbaka smackar själen till mig. Skillnaden är så tydlig; när jag skapar kaos eller när livet skapar kaos. Mitt kaos öppnas när jag vill komma bort från min själ och livets kaos öppnas när livet puttar mig tillbaka till själens väg. Svårare än så är det inte!!!

Så kom den dagen när berget öppnade sig!

Jag har känt på mig under lång tid nu att något skulle ske. Jag öppnar mer och mer av mitt hjärta och släpper människor längre och längre in, också dem jag inte känner så väl. Symboliskt har det också skett där ute när jag släppt människor längre och längre in i husets hjärta. Detta hus som för mig står på en helig plats, som har öppnat för att ta emot empatiska själar som är på väg hem för att kunna användas av livet.

Så talar själen till mig, först i en dröm där jag var djupt inne i en grott som jag ska ta mig ut ur. Långt där borta ser jag en springa av ljus, men hålet är för lite för att jag ska kunna ta mig ut. Ett hål i berget! Så har jag en helg med er alla i det ettåriga i programmet till systemisk ledarcoach. Den kom att handla om anknytning och till slut födelsen till sig själv. Arbetet var mycket fysiskt och livsavgörande för alla, också för mig. Jag är alltid en av deltagarna i det som sker, ja det som livet gör för oss från gruppens själ.

Efter helgen öppnades ett helt nytt fält. Sakta öppnade berget sig i mig. Jag behöver då också säga att innan allt detta hade jag tre försoningsmöten. Det innebär att jag hämtade hem fler delar av min själ för att bli än mer hel. En livsavgörande del var med min exman ännu en gång, i en ny pusselbit. som fick mig att hämta hem den del av kärleken och den maskulina ordning som låg kvar hos honom. Tänk att det skulle ta 30 år att sluta cirkeln med honom och det maskulina i mig. Den andra försoningen var med min läromästare under 10 år som jag bröt med för snart tre år sedan. Jag är henne evigt tacksam för alla dessa år. Där hämtade jag hem den del av min värdighet och min kraft som låg kvar hos henne. Slutligen hämtade jag hem den passion och energi som jag lagt på välfärdens Sverige under så många år, först som anställd och sedan som konsult. Min själ var nu helare än någonsin tidigare i mitt liv.

Det fält som öppnades efter helgen var gudomligt i samskapande mellan oss och de som gått före. Även om vi inte träffas i den gruppen mer än varannan månad, har vi kontakt hela tiden. Det är som att vi är i samma skimmer av ljus, och det händer massor. Kanske ser alla det, kanske inte! Det ljuset har öppnat för att vi möter mer av vår skugga. Jag tog till slut steget att öppna den hemsida om empatiska själar och läromästare som har pockat på i många år nu. Nu är den ute. Allt fick en struktur!!

Då öppnades berget!! Först inne i mig genom att jag tog mig ut ur grottan, utan att behöva använda någon kraft överhuvudtaget. Berget bara öppnade sig! Jag skulle säga till en ny födelse. Jag skulle också säga till det hjärta som inte längre behöver skyddas.

Även därute är allt annorlunda och skogen ser helt annorlunda ut. Berget talar till mig och jag ser dess själ. Människor talar till mig och jag ser helt annorlunda på deras själ. Allas själar talar till oss hela tiden. Mitt hjärta flödar över och tårar av vördnad.

Det behövs en struktur

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det var det ”hemsidan” skulle göra. Det var den struktur som behövdes för att öppna för det gudomligas frigörelse i en mycket gammal struktur. Min känsla är att detta sker på många ställens samtidigt, just nu. Det är som att det kollektivas själ vill visa oss nya strukturer. Vi har alla nu möjlighet att bidra, utan personligt intresse eller ett ägande. Tiden när vi gjorde saker för egen vinning eller framgång är förbi. Det nya kommer bara genom någon och sedan tillhör det livet. Är du beredd att låta dig bli använd i denna mänsklighetens utveckling? Du kommer då också se att det är många som samtidigt behöver öppna samma källa. Det kräver tro, tillit, mod och att kunna be och ta emot.

I natt blev allt än tydligare för mig. Jag vaknade mitt i natten och själen talade till mig igen, som den brukar. Det underliga är att orden ofta kommer på engelska och jag bara skriver ned utan att tänka. Själen använder mitt språk och mitt liv för att tala i symboler och dolda öppningar, och det tar mig en stund att förstå (precis som när vi drömmer). Men denna gång ”trillade polletten” ned direkt på morgonen när jag läste orden.

Please God, god in me. I have a son that is in pain, not what he has done. No what the democratic system is. Please dear God let me pray for him, please let not science take away the mystical of life. He as me is God in our self. God is no one out there as well as science is no one out there. It is in us. It breaks my heart to hear spiritual leathers say that this is not mystical, and we can just go to a meditation and then we are free. Maybe I am old, but I believe in God, not the God created from religions but God, and this cannot be measure. Please do not measure my God in me, the mystical path of life. If I had not this path I would not be here. God for me, is not he or she, it is the divine. It is my heart. Please do not take my heart to a measurable heart of life. I am an old woman that have nothing to lose. Please all of you who read this; we have no other choice than to trust in God in us.”

Jag ska översätta detta utan att förändra dess innebörd när själen vill få mig att se hur min son, allt maskulint och hela samhället finns i mig och alla andra. He as me is God in our self. Nu förstår jag också varför min själ talade om att jag skulle lägga ut den nya hemsidan på fars dag. Jag förstår också att min son i mig och min son jag fött är samma i mig. När jag ser det så ger jag honom fri och ser det bästa i mig hos honom och hos mig. När jag ser på demokratin och samhället så minns jag hur vi skapade demokratiforum under 90 talet för att öppna ögonen för problemet med new public management, en arena för det demokratiska samtalet. En struktur som idag kan se nytt ljus om vi blundar och ser det ljuset inifrån. Demokratiforum lades ned då det var ett hot mot ekonomiseringen. Det fick mig att lämna mina anställningar i offentlig sektor. Det är svårt idag att förstå att vi som anställda var välkomna in i alla politiska partier där vi också utbildade om det demokratiska systemet. Svårt att förstår idag är att också ungdomar och andra medborgare var med i denna dialog och att arenor skapades mellan offentlig, privat, ideell och andlig sektor där förtroendevalda var en av alla aktörer. När jag var verksam på nationell nivå i olika demokratiutredningar hade vi bara en fråga i fokus; var tar lekmännen och kvinnorna vägen!  Det är för det systemet jag ber nu, den struktur som från början var en arena som blev en organisation och till slut ett stenhus. I den strukturen är vi fångna alla vi svenska medborgare. Vi väntar på pappa staten, inte på oss själva. Samtidigt är moder Svea en nationell symbol för Sverige och Svea rike. Vi sjunger om du gamla och du fria! Var tog den friheten vägen! Var vi alla egentligen fria! Efterkrigstidens Sverige skulle visa något annat och det var då vi byggde vårt välfärdssystem, det som idag har blivit ”stenhus”. Att inte förglömma är att vi hade statare i Sverige fram till 1945. Statare som blev mer eller mindre livegna på de gårdar de verkade.

Där vi står idag är tack vare inte på grund av! Så väljer jag att se livet och därför är jag tacksam för allt, även det svåra som jag mött. I försoningens ögonblick ser vi det. Det är då vi gör om mörker till ljus. Vad är det vi behöver försonas med i Sverige och i världen för att kunna gå vidare i den nya balansering som håller på att ske?

Det omätbara

Det andra jag vill skriva om är det som vi inte kan mäta! Please do not take my heart to a measurable heart of life. Det gör mig ont om hjärtat när jag läser att vi även inom den nya kvantfysiken behöver mäta för att människor ska tro på den vetenskapen. Allt måste bevisas och så fast vi är i detta förhållningssätt när vi samtidigt vet att skapelsen aldrig kan förklaras, då menar jag både den stora skapelsen och den som sker i var och en av oss människor enskilt och som kollektiv.  Gud som företeelse är för mig ingen varelse utan finns överallt i mig och andra hela tiden. Mystiken och det mytiska är för mig en avgörande del i detta. Ur det sker mirakel. Saker händer utan att jag vet och förstår, jag och andra tar sig igenom och vet inte hur, men allt möbleras om i kroppen. Vem som gör det kanske vi aldrig får svar på.

Hur vi ser på livet är vår tro

Allt har med vårt trossystem att göra. När vi äger detta kan ingen säga detta är inte sant för vetenskapen visar något annat! För mig är det själen i samskapande med den större själen som jag kallar det gudomliga som puffar mig. Men jag gör jobbet. För mig är Gud inte samma som den Gud vi predikar om i religiösa rörelser, som också är den straffande guden och den som älskar oss villkorslös. Gud är ingen som kan straffa eller älska, gud är den osynliga energin. För mig kan inte Gud göra något, det är jag som gör. Jag kan inte be Gud rädda mig, jag behöver rädda mig själva. När jag hade cancer, en elakartad form som gjorde att min läkare inte kunde säga om jag skulle överleva, öppnade jag mitt andliga fält. Hur allt gick till var ett mirakel, jag började leva! Minns när jag var på Vidarkliniken och läkaren satt vid sängen och sa: du kommer att leva för du vill leva och du har öppnat upp nu. Då fattade jag inget men nu ser jag ordens betydelse och att det också var sant. Han sade bara det jag då tänkte. Jag kommer att leva! I mig visste jag det hela tiden att jag skulle leva, men jag vågade inte säga det till någon. Min själ talade om det för mig varje dag.

Från den dagen har jag levt varje dag som att den var min sista, även när jag i stunder förlorade mig. Jag har aldrig funderat på morgondagen. För mig innebär det att jag lever i nuet och njuter än mer av det idag. Men det innebär också att när smärtan kommer när jag öppnar det kaos jag själv skapar så känns det mer tills jag tar mig till försoningens rum och hämtar hem till det jag en gång ”splittade” av från min själ.

Det får räcka för nu. Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det jag fick i natt, och mer kommer. Jag nöjer mig med dessa ord.

“In time of grace you open a new door and there you see; nothing is for you, everything is for everyone. Enjoy this day, it will never come back.”

För mig betyder det att själen också kan gå ur och komma tillbaka till min kropp. Det är först idag jag ärar den förmågan eftersom jag aldrig lämnar min kärnan, den jag är i mitt ursprung, som är i kontakt med livets källa. Själen har hela tiden kontakt med den delen och jag känner hela tiden min kropp när själen rör sig ut och in, från och till min kropp. En gång lämnade jag allt i min kropp för att dissociera, för mig är detta något helt annat, det är att fly från smärtan. När det är överväldigande så behöver vi göra så för att överleva, men det är ingen livslång strategi. Vi behöver växa ned i kroppen, även om det är smärtsamt. När vi sover så vandrar vi än mer, men vaknar alltid med vår kropp. Numra vaknar jag alltid i ”förundran” och nyfikenhet på vad denna dag ska föra med sig. Många gånger blir jag väldigt överraskad.

De systemiska lagarna öppnar nytt liv nu i denna tid.

De systemiska lagarna, som också är de andliga lagarna strävar efter helhet och enhet och det är vår uppgift är att lära oss att leva med dem. De är inte föränderliga, en av dem är mystiken och en annan är balanseringen. Balanseringen kan vi aldrig ta bokstavligen eftersom den då öppnar för jämförelse. Vi vet inte vad vi har att lära i detta liv och det är det vi balanserar på en individuell och kollektiv nivå. Balanseringen på den kollektiva nivån sker nu mycket snabbt, och vi människor hinner inte med att processa allt detta.

En myt kopplat till dessa två lagar är att vi tror att det är det som vi kan se som håller oss stadiga, men det är tvärt om. Det är det osynliga som håller oss stadiga!!! Ja, det är min erfarenhet och mitt trossystem. Jag har tillit till livet och min tro, annars skulle jag aldrig kunna skriva om allt detta. För mig är tillit och tro det största i livet. Tro är något helt annat än den religiösa tron. Jag tror på livet. Jag tror på mig själv och andra. Jag tror på att jag och andra förändras ständigt och ändrar sina perspektiv. Jag tror på att vi har valt detta liv och att det är vi som förändrar oss själva, ingen annan. Jag tror på mänskligheten som kollektiv, att vi till slut kommer att ta oss igenom. Jag tror på livet och att jag också är hållen av något större, större energi eller som jag säger Gud och det gudomliga. Jag tror på min livsuppgift och hur den tar nya steg hela tiden. Jag tror på mellanrummet i mellanrummen och hur det tagit mig och andra till en större helhet. Jag tror på att grupper har en själ som är där före dess medlemmar och som tar dem till deras själ. Jag tror att jag och alla andra hela tiden väljer sina liv. Jag är den som väljer mitt hjärtas väg, jag är också den som väljer att distrahera mig och skapa kaos. Ibland puttar livet mig till en annan form av kaos för att jag ska vakna. Jag tror att det är min själ.

Allt detta har jag erfarenhet av och tillåter mig därför att säga jag vet. Det är min sanning tills den förändras. Jag kan inte mäta detta, och jag vill inte det. Jag vet också att jag kan se andra människors själar, därför att det är till dem jag knyter an när jag har workshops och när andra väljer att gå i lära under en tid. Jag vet också att min personlighet transformeras i nya perspektiv till livet. Fakta förändras dock inte. Jag är född i Sverige, i den familj jag växte upp i. Jag föddes i Falun. Jag bor i Göteborg, i ett hus som jag flyttade till 1983. Jag har tre barn. Detta hände mig…..Jag har arbetat som… och med… osv. Denna lista kan bli oändligt lång.

Det som förändras är mitt förhållande till allt, och det gör om hela min historia. För mig är detta magiskt, det är livets magi. Det är min skapelseprocess. Det betyder att jag tar mig igenom min skugga, möter mig själv, alla rädslor jag har och öppnar för det gudomliga att ta plats i mig. På detta sätt är det nog för alla människor, om vi vill (tror jag). Men jag väljer att inte veta hur det är för andra. Det var en klok person som sade ” om vi ska kunna förstå en annan människa behöver vi gå i hans eller hennes skor en tid”.

När vi jobbar med energi får vi känna på andra människor och för mig innebär det att de blir än mer heliga, och ödmjukheten, vördnaden och respekten expandrar ständigt i min kropp. Det är många gånger jag blir rörd och förundrad. Jag har mött så många människor som varit rädda för sin empatiska själ, och när de får ett möte går de till freeze. Sakta, sakta tinar de upp och kan möta den själ som vill ha deras hjälp att komma hem till sin kärna i detta liv. Det är ett annat perspektiv på personlighet och själ. I mitt arbete knyter jag an till dessa människors själar som de sedan lär sig att göra. Den själen är här för att lära sig. Det innebär att den har något med sig in att hela i detta liv. I början kan det vara milslångt mellan personligheten och själen, men sakta öppnas varje transformation en öppning till själens resa hem. När vi arbetar med energi är öppningen där hela tiden. Så en dag stiger läromästaren fram i dig och tar dig i handen för att du ska komma närmare och närmare din själ. Läromästaren är länken och öppningen till den personlighet som är du, den du är i ditt ursprung. Den empatiska själen har valt en smärtsam historia för att kunna öppna än mer av det som är dess empatiska kärna. Den vet att det är genom smärta vi växer och att det är vår visdom. Den vet att det finns ingenting att döma, särskilt inte vad den öppnat för att du ska gå igenom. Vägen är att försonas och förlåta dig själv och andra. Jobbet är ditt ingens annan, och i det är det gudomliga med dig. En dag börjar du att följa denna själ villkorslöst, det är det jag kallar den villkorslösa kärleken.

Naturen visar oss de systemiska lagarna

För mig gör det ont i hjärtat när vi ser att vi håller på att försöka mäta mirakel.  Kan vi inte bara låta dem vara? Att jag blev frisk beror på mig, men hur det gick till vet jag ej. Det enda jag vet är att jag ändrade mitt förhållningssätt till livet. Men det finns tusen andra förklaringar vi skulle kunna leta efter. Det intresserar inte mig. Jag stannar med min tro!!! Kan vi inte låta de systemiska lagarna få vila i frid.

När berget öppnade sig i mig, öppnade sig berget i naturen. Jag ser nu helt andra saker när bergen visar sig och talar till mig. Tårarna rinner ned för min kind och jag vet att livet är med mig nu. Det finns inte minsta tvekan. Det är det viktigaste av allt. Inte vad jag gör eller hur jag gör det, utan livet i sig. Livet har förberett mig på detta. Hos Bribris, indianerna i Costa Rica, fick jag en dag ta en sten, bara en. Jag hittade ett hjärta och det tog jag med mig hem. Det hjärtat har spruckit två gånger på två olika ställen. och jag har limmat ihop det. Varje gång har jag fått orden: Alla människor har en spricka i kristallen, dit ljuset kan gå in. Jag sitter just nu och ser på sprickorna och ler. Det var där jag släppte in så mycket ljus. Bribris kallas också stenfolket. De har årligen ett festlighet när de firar stenarna. I deras tempel gav jag mitt löfte till Gud: att aldrig sluta så mina frön. De är med mig varje dag och då och då får jag en liten hälsning från det osynliga men också synligt när en av dem gillar det jag skriver på Facebook eller Instagram.

Idag vet jag mer om min livsuppgift: att följa empatiska själar hem och i det arbetar jag för helheten. Det är mitt sätt att bidra, vilket innebär att i allt jag gör har jag alltid det större perspektivet inte bara för den individen utan för alla. En individ är alla! När jag arbetar i grupper är detta än tydligare och det tar oss snabbare till det kollektiva. Jag är inte speciell på något sätt. Livet handlar inte om mig utan om det större perspektivet nu. För det behöver vi alla ta oss ur det personliga intesset. Det jag skriver här är en av miljoner, miljarder berättelser som livet behöver för att vi ska kunna ta oss ur den fragmenterade värld vi lever i. Det är helheten nu och på den resan är vi alla.

Hela mitt liv har tagit mig till den livsuppgiften, och när jag ser tillbaka så har jag alltid på något sätt haft den. Vilket lärande hittills och så många delar av min själ som jag hämtat hem. Jag har alltid kunnat se helheter och det har nog räddat mitt liv. Min älskade mor lärde mig det som barn. Under senare år har jag också förstått att jag har en förmåga att omvandla mörker till ljus. Jag har alltid sett möjligheter i allt och sällan fastnat i problem. Min älskade far lärde mig det som barn. I det svartaste svarta, hittade jag ljus.

Till saken hör att när jag var barn så var skogen min enda trygga plats. Jag satt där varje dag. Då trodde jag att jag var ett djur och därför var det inte heller konstigt att djuren kom mig nära och kunde ligga nära. Småfolket var också mina vänner. En dag valde jag att stänga av allt som hände i mitt liv och då glömde jag också skogens djur synliga och osynliga för människan. Allt detta kom tillbaka den dag hela min hemlighet jag skyddat kom i dagen. Det var också då jag bestämde mig att bli den människa jag är. Under alla dessa år har skogen inte varit annat än skog, men jag har alltid varit trygg där. Sovit där och suttit många långa timmar i dess sköte. Så en dag kom djuren och småfolket tillbaka och det var också då jag förstod att jag trott att jag var ett djur som barn. Under alla dessa år har jag gjort allt jag kunna i mitt liv för att bli än mer människa. Och nu kommer djuren nära igen, men till mig som människa. Första gången det hände var på en workshop i psykosyntes då en räv hoppade upp på en sten där jag låg och slickade mina fötter. Många av mina kurskamrater såg det och jag bröt till slut ihop hållande mitt lilla barn som trodde hon var ett djur. Jag är djupt tacksam till denna lilla räv.

Sedan dess talar jag med djuren från djup respekt från den människa jag är. Förra veckan ett rådjur, innan dess en älg som äter äpplen i min trädgård. Jag talar med insekter, fjärilar och allt som kommer i min väg. Med vissa människor jag går i skogen med fungerar detta ännu ej för mig, och jag ser idag att det är med dem som vill leda mig och som är fokuserad på att de vill möta skogen och lära mig. Då tiger jag om min erfarenhet och pratar istället på. Men jag går just nu med en kvinna nästan varje vecka och vi är tysta i mötet med skogen även om vi pratar då och då. Det är fantastiskt att öppna detta space tillsammans med en annan människa.

Precis så har jag det också med en annan väninna när vi mediterar tillsammans och öppnar ett gemensamt space. Precis så är det i den grupp jag är i nu, gruppens själ är det gemensamma fältet.  Jag kallar det mellanrummet emellan eller mellanrummet i mellanrummet, Space in between. De jag möter öppnar sitt space och ser hur det är kopplat till deras historia. Ur det väcks det koncept som är deras liv. Ur det samskapar vi från livets källa. Ur det samskapar vi på en kollektiv nivå. Ur det samskapar vi med alla grupper som vi en gång varit i, och med alla människor som vi mött. Det är därför de ”poppar upp” då och då. Det är vårt ansvar att avsluta relationer och grupper i kärlek. Min erfarenhet är att en grupp aldrig kommer till gemenskap om inte det gudomliga fältet är där.

Systemisk ledarcoach 

Den struktur som nu skapas i hjärtat av arenan för Systemisk ledarcocher har sina rötter i den svenska demokratin och välfärden innan den blev en överlevnadsstruktur, den har sina rötter i transpersonell psykologi, kroppens psykologi, trauma, systemiskt ledarskap, energi, mytologi, arketyper mm. Läs på http://www.systemiskledarcoach.se.  Läs också på www.mariefridolf.se/spaceinbetween/ om hur detta koncept växte fram. Den strukturen är hållen både av det maskulina och det feminina i transformerad form. Det är en helt ny maskulin och feminin struktur nära de systemiska lagarna som också är de andliga lagarna.

I det arbete som nu sker i gruppen och på en kollektiv nivå så visar sig klostrets enkelhet och nakenhet, men bortom det religiösa, med den gudomliga energin och kärlekens kraft som också tillåter det sensuella och livsbejakande få ta plats. Det är en plats av liv!

Själen behöver den nakna dagen

Nu står jag här naken, livet är öppet i varenda cell och jag älskar varje del av mig. Jag håller mig hårt mycket nära och vet att allt är precis som det ska. Jag föddes precis på rätt klockslag och i rätt tid, på rätt plats och till rätt familj. Inget ska vara på något annat sätt. Jag har tagit mig igenom det jag ska ta mig igenom tills idag, och det har skett precis som det skulle. Allt jag har mött och gjort är perfekt i min skapelse av mig själv. I det är jag hållen av något större och kommer alltid vara. Min familj är det viktigaste i mitt liv och jag är djupt tacksam att mina tre barn bjuder in mig i sina familjer. Det är ingen självklarhet på något sätt, för någon av oss människor. Jag är djupt tacksam att jag försonades med min far innan han dog och att jag fortfarande har min mamma i livet och få möta henne i kärlek och värme. De människor jag har nära mig i livet, vänner, kollegor och de som kommer i min väg i lära för en stund tillhör också denna livets skapelse. Jag är djupt tacksam för de vi är och det vi har. Allt är precis som det ska.

Min empatiska själ är varje dag på väg hem. Jag tillhör livet. I det är jag öppet för den gudomliga skapelseprocessen som jag är en del av, och som tar min själ på nya äventyr. I det finns inget personligt, även om jag är både personlig och privat med mina berättelser och i möte med andra. Nej, jag gör det min själ ber mig om och i det har jag inget som jag, Ingrid Marie, förväntar mig. Det blir som det ska bli bortom min kontroll, men mina steg precis som alla andra människors steg har betydelse i denna process. Det är vi nu, inte jag och du. Så växte space in between och nu systemisk ledarskap. Vad de egentligen tar livet vet jag ej, men något betyder det. Livet är en gåva och det behöver space.

När jag så går och hämtar en kopp kaffe ser jag den svarta madonnan som mitt barnbarn på 1½ år hela tiden vill leka med. Själen säger till mig att läsa på pappret som kom med henne. Den svarta madonnan kommer ut ur natten, ut ur grottan som moder jord, den stora modern och Egyptens gudinna Isis. Barnet hon bär symboliserar balans mellan det maskulina och feminina som ger liv till det tredje – till helhet och mänsklighets nya form.

Nu förstår du säkert att detta inte var en slump, inte heller att mitt barnbarn hela tiden vill visa mig denna symbol och att jag en gång köpte den utan att tänka mer på det. Jo, jag vet vad jag gjorde i mig vill jag ha en motvikt till madonnan som står över öppna spisen. Hon som kom md huset. Intressant att jag också placerade den svarta madonnan mitt emot men på långt avstånd. Ja, nu förstår du kanske också att min dröm handlade om detta, om att vi ska ta oss ur grottan. Inget handlar om dig och mig längre, det är vi nu. Ja vi i hela mänskligheten. I det talar vår själ och det gudomliga till oss och vi behöver lyssna även om vi inte förstår. Ord kan komma till oss, så är det för mig. En gång för snart 10 år sedan skrev jag en saga till välfärdens Sverige om grottfolket. Den sagan får nu en helt annan betydelse!

 

Göteborg den 13 november 2020

 

Ingrid Marie Fridolf

Lämna ett svar

nitton − tre =