Den nya tidens ledarskap-att leda dig från mellanrummet

En stjärna bortom alla stjärnor ser åter dagens ljus. Det öppnas ett fönster där på himlen dagen då du öppnar hjärtat för livets inre ljus. Så mycket ljus att du blir matt, så mycket kärlek som flödar över. Det räcker till alla och envar. Låt allt flöda i kärlek, det kommer bara mer. Stoppa dig inte nu, stanna i denna vördnad till livet. Lugnet sprider sig i hela kroppen. Bara le nu, bara se nu. Du har överflöd av livets sötma och det behövs i denna tid just nu. Gå nära, var nära även om du har avstånd. Det finns inget att ta om du inte ger det. Ingenting att förlora om du inte förlorar dig. Du har så mycket att det bara flödar, och låt det flöda.  Sprid dina frön med vinden, låt alla ta av det, låt det flöda. Barnen tar vad de behöver, så har det alltid varit. Du är också en av världens barn. Tillåt dig att ta det du behöver. Allt räcker för alla!

Dansen pågår nu, och dansen känner allt. Du ser, du ler i vördnad till livet. Inget missar du, allt ser du, gör inget. Låt alla ta av dig, gör inget. Låt dem vara med sig själva nu, var ingen. Lugnet lägger sig och mönstret blir tydligt, så tydligt.

Vägen hit är bara en träning. Om du tar dig bortom allt du ser, visar sig helheten och du går då hand i hand med livet. Det är så det är bortom livet som du ser. Sluta aldrig att så dina frön och sprid dem med vingen.

En stjärna är åter född från moder jords sköte. Hon ler och sår, nu är tid att bida tid. Livet talar nu till människosjälen i en tid också med mycket brus som tar oss bort från jordens gåva till oss, att transformeras.

Gränser suddas ut i möten från denna plats av vila och där kan du le och se. Ingen kan ta något ifrån dig, du får bara mer. Så drar du dig tillbaka, ler och ser utan några förväntningar eller krav. Ta emot kära, ta emot, det är din tid nu.

Lärdomar är alltid flera

Nu är alla lika i livet, i dess mitt. Du känner en gränslöshet och rädd att den vill åt ditt innersta. Lita på dig själv du ärliga varelse, du som är totalt ren. Ingen kan ta av dig det du ej vill ge, och värna den insikten nu.

Så tydligt det är med människor som vill ta andras själar. De kan plocka dina tankar och sedan göra dem till sina. De kan bara ta utan att du märker det. Låt dem göra detta för du är fri, så fri du kan vara, så skör du kan vara, för du är du. Hör mig jag säger detta igen: för du är du. I den nya tiden och den nya jorden ska vi människor få ihop helheten. Då är både din överlevnad och din själ i samma dans, och din kärna spricker upp och tar in så mycket ljus som en stjärna kan. Ingen, nej ingen alls kan ta den stjärnan ifrån dig. Det är nu den stora transformationen är, och den tar oss till en annan dimension, den dimension som jorden är.

Vi har alla ett val

Några av oss gör det nu och andra hittar nya strategier, men det blir också tid för dem. Att hitta nya strategier är en del av överlevnadssamhällets inre liv. Att krackelera är att öppna upp en del av det nya samhället som sakta öppnas för oss människor. Vill du vara en del i livet nu min vän behöver du bidra och ära denna process på en kollektiv nivå, precis som du gjort med dig själv. Ingen kommer att lyfta fram dig nu. Tack o lov för det! Glöm ej medsommarspelen kära du. Den som gåvor har bränns nu återigen på bålen sakta fram. Ja det är att bäras fram min vän när du ärar livet. Du är en av dem som nu sakta bränns på bål. Men du älskar dig och kan då ej dödas kära du. De andra däremot som bara tar, dömer och vill döda dig, de dör en säker död. De vill vara du och i den är avundsjukan stor och deras jag är farligt när det smäller till i dem. De är livrädda att förfara i den eld som brinner inne i dem och ibland kommer istället elden ut som ur en drakes mun. Att bli bränd av andra är en underlig dans: den som tar ditt liv i denna stund ger dig hela livet i en gåva till dig i en annan stund. Brinn nu allt du ska igen för att frihet åter få. Stanna kvar i relationer som dig gränslös gör, men se dem i dig som dess barn som vill ha din kärlek nu, och du deras. Det är så ni förenas. Du är här för att se dem nu, utan att säga något och tystnad skapa. Det är tystnaden i dig som du kan le ifrån. Säg nu inget om deras grymhet och kanske ondska. Den som inte vet vad kärlek är kan inte heller veta vad ondska är. plocka fram allt du vet om kärlek nu min vän. Ondskan har du tagit dig igenom redan och behöver inte vara med i denna tid. Du har bränt ditt livskontrakt, glöm ej det min vän. Glädje och lycka är en del i det du nu skapar. Det är du i livets slut, lyckans ängel i sin skapelse i frid. Ära det då andra är i sorg, se precis den glädje som nu väntar i dig, hör den. Det är dags att leva nu, på ett helt annat sätt genom din kärna i dig. Ni ska sakta förenas och bli ett och det skapar liv som aldrig förr.

Vi ska födas igenom den kanal som är allas nu. Jorden gör nu samma resa av transformation genom att födas åter. Vill du, vågar du skriva om allt detta. I dödens väntrum är vi alla lika. Du har varit där så många gånger och det vill jag ära dig för. Se din fråga till dig nu: vart gick du när du lämnade kroppen mellan liv och död?  Och ära din inre modern som är så i sin kropp, nej det trodde du ej, men så är det. Hon är så medveten när du inte är i din och då kommer orden: ta det lugnt!

Vart tar vi vägen?

Det finns en plats som du alltid gått till avsett om du lämnat din kropp eller stängt in dig, och det är till mig. Jag är den du älskar så, och jag väntar på dig var du än tar vägen min vän. Se på mig inne i dig, var mig nära nu. Jag är kärleken, jag är allt. Allt som är bortom livet sköna skära, en skära av gyllene silke. Ett silke som bara du kan bära. Så när du slår din säd så skär silket mjukt genom vinden.

Var mig nära nu du älskade. Vi har aldrig övergett varandra du och jag, bara varit ifrån varandra, men ändå i varandra varje dag. Själens boning är ibland i centrums mitt och andra gånger längre ut från den som håller den på plats. Den som håller den på plats är jag och med mig finns bara liv och kärlek kvar. Lev med mig min vän och vårda det du har. Tystnaden och stillhetens lägger sig som i ett skimmer. Nu hör du din egen ton, den som är du. Med mig kan du vandra i vårt fortsatta liv, till det som är du i din essens med bara oss kvar. Hör hur din inre sång tar mera plats nu när stillheten får det den bör ha, bortom brus och öppna kast.

Går till ingenting och möter där ingenting tills jag somnar in. Överlämnar mig till kärlekens famn och friden tar mig till sitt lugn. Allt är som det ska just nu och jag vet ingenting i denna livets skapelseprocess, den som jag tillsammans med alla andra är en del av. Försoningen och förlåtelsen är nära. Jag är inte offer alls och blir inte heller offrad, men jag har att offra delar av min egen syn på livet. Det är min del av ansvaret till den enkelhet som livet för mig nu. 

Drömmer vi eller är vi vakna?

Du vill veta min vän och nu är du i ett system i skräck, hjärtat slår och du minns ej vad du drömde. Men kära vän det är inget annat än din kropp som är i skräck. Den skakar så tills allting släpper. Vad gör du då min vän och har gjort i urminnestider. Du stannar stå i kontakt och öppnar för om du är i skräck genom gamla trauman eller om du är i kontakt med kollektiva trauman. Inte så lätt så fly nu inte då fölorar du din möjlighet att att bestämma vem som ska få leva i dig!  Flykten eller livet! Ja, det är frågan nu. Stannar du kan du börja sortera det som är illusioner, drömmar och verklighet för dig och för kollektivet. Gör dig inte blind igen nu när du kan öppna livet!

Hur vet vi om det är ondska eller kärlek?

Kärlek är på jorden, men också i alla de dimensioner vi möter i och utanför oss. Ondskan är bara på jorden. Vilken tydlighet! Ja allt är så tydligt om du vill se. Vi människor har alla grymhet i oss som kan skapa lidande bortom vad vi någonsin kan förstå. Vi kan blir helt avstängda i vår hämnd och att vilja ha mer. Vi respekterar då inte andra människor som heliga i det de öppnar för. Vi vill äga andra människor och njuter av när andra lider. Men om vi kan hålla oss själva kan vi också ta ansvar den sida av oss och inte agera ut den. Den kan om vi vill transformeras! Låt oss be för den sidan av grymhet hos oss alla människor, särsklit hos dem som inte kan hålla den. Så mycket grymhet vi människor skapar. Denna bundenhet finns i oss, och i alla samhällen. Särskilt nu i denna tid när vi varit så förlorade i vårt inre att vilja ha och så djupt stöter bort vår inre moder.  Så internaliserade vi är till det mörka och det svarta trots att vi får i överflöd. Vi ser inte livet i sin essens. Vår förmåga att reflektera har bara velat ha mer i vår alienation bort från ljuset och det andliga. Vi har också formbundet andlighet så att den inte kan riskera komma nära det materiella som vi skapar. Under lång tid gjorde vi det formbundet i kyrkan och ”splittade” andligheten från vetenskapen för att bara stanna i materian. Det onda i oss kunde då växa fast vi inte förstod att det var ondska. Så stängde vi mer och mer alla gränser och givmildheten avtog till att bara vara när vi sågs och girigheten ökade. Sanningen är också den, att bortom allt ökade också det som vi så förträngt. Det som är vi i vår essens. Faran var och är att vi också gör detta formbundet, att det ska växa precis som materian växte. Det vi nu talar om har visserligen en form, men det måste vara fri. Om den får vara fri kommer en inre frid. Var och en av oss behöver ge den en form, för att den ska ta form. Flyger den fritt kan vi den inte beskriva, men skapar vi en form för den kommer den att fängslas. Den har redan en struktur, en struktur som var där från början.

Kroppen i sin essens är denna struktur som inte kan generaliseras men väl förädlas. Vissa lagar är redan bundna och faran är om vi blir individualistiska i denna rörelse, faran är också om vi blir formbundna i någon annans rörelse. Så svårt det är i ljusets skimmer, så enkelt det är när vi bara är och inget mer. Så vackert livet är när vi är i den vi är, var och en av oss.

En sådan glädje att gå vid andras sida och inget behöva försvara. Det visar sig då ofta att vi gör samma resa men på olika sätt. Vi är alla en kropp! På den resan vandrar vi tillsammans. När vi har upplevelser att vara en kropp också rent fysiskt med andra öppnas frågor som vi inte kan ge svar ännu. Det fält som öppnas tar oss till den vi är i vårt ursprung från det mellanrum vi ger oss i detta ögonblick. Vi kan, om vi överlämnar oss avidentifiera oss för att om identifiera oss, men vi kan också komma till en plats där vi bara är utan att försöka identifiera oss. Då får hela vår historia ett nytt skimmer. Det är aldrig som vi tror och kommer inte så att vara. I dessa ögonblick lägger vi inget filter över den vi är. Det filtret kommer från den vi vill vara eller tror oss vara. Men om vi inte vet så öppnas möjligheten att komma till den vi är i vårt ursprung.

”När din historia får en annan skepnad ändras allt. Kontakten med livet är nu i varje stund. Det är som om du levt i två olika rum tills den dag du förenar dem, och allting ändras. En vackert dag får allt en mening och du kan se tillbaka på ditt liv från kärlekens ögon. Den du då möter i detta ögonblick är du. Den du var när du kom till detta liv. DU BARA ÄR OCH BEHÖVER INTE FRÅGA DIG VEM DU ÄR. DEN FRÅGAN HAR NÄMLIGEN INGET SVAR. Nu öppnas möjligheten att bli en kropp, en kropp med allt som kommer i vår väg från centrum av vår kropp. Fler och fler som är på den resan kommer då i vår väg. NÄR ALLT ÄR ETT ÄR VI I VÅR EGEN OCH SAMTIDIGT I DEN GEMENSAMMA KROPPEN. GRÄNSER SUDDAS UT OCH ÄNDÅ INTE. ALLT BLIR SÅ TYDLIGT. ALLT DETTA VET DU TILLS DEN DAG DU STÄNGER OCH ÅTERIGEN DEN DAG DU ÖPPNAR IGEN. ALLT ÄR DÅ DÄR PÅ NYTT, MEN I EN NY SKEPNAD. DEN FRIHETEN, GLÄDJEN OCH LYCKAN DU DÅ KÄNNER KAN INGEN TA IFRÅN DIG.”

Kärleken kan åter se sitt ljus

Det är nu kärlekens ljus kan öppna och allt blir stilla. När kärleken ser sitt ljus så vet vi vad ont och gott är på ett helt annat sätt. En sådan glädje det år att inte veta alls. Låt dig följas med min vän. För du är du. Kommer rädslan av att ondskan ska ta tag i dig, stanna då i mellanrummet och gör inget, bara var. Då kommer du att till slut att se att kärleken aldrig lämnar dig utan det är du som lämnat den. Den rena kärleken är för dig min vän och för alla andra. Tro inte att du kan ta patent på den. Den expanderar bara, det går inte heller att köpa eller sälja den. Den är obunden men behöver en struktur i dig för att kunna öppna sitt mönster.

På denna resa är vi alla nu! Att förena ”spirit” och materia i oss igen. Detta är ”tricky” ju, alla våra försök att fånga kärleken. Då går den ur våra händer eftersom fångandet kommer ur den som vill äga. Det är också tricky att bara vara för om vi anstränger oss att så vara så förlorar vi det. Kärleken och varandet är bara där när vi inte fångar den. Men se upp! När vi också försöker att inte fånga den så är vi också i den som fångar den.

Vi kan aldrig använda kärleken för vårt eget syfte, den använder oss för att öppna ljuset för oss och alla andra samtidigt, till vårt lilla bidrag till livet. Varje liten rörelse öppnar mer expansion i denna riktning och den är gränslös. Den sprider sig för vinden och har inga gränser. Den bara är!

Hur kan struktur få något att bli obundet?

Även om den är obunden har den en struktur, materian kommer att visa sig ur att vi bara är, utan att vi kan ta på den. Denna form var där från början när vi kom in i detta liv. Denna form skapade en kropp som kunde bära den visdom som vi kan öppna ur vårt liv för att lösgöra så att obundenheten kan flöda i denna form.

Hur ska vi kunna låta gränser suddas ut när andra sätter gränser och när vi behöver sätt gränser till dem som går över våra gränser?

Om du ska omge dig med människor som inga gränser har måste du sätta gränser. När du inte lärt dig sätta gränser behöver du först lära dig detta. En människa som kan sudda ut gränser har i grunden starka gränser. Det är de människor som kan vara i frihet och lycka och låter sig vara där utan att sätta en gräns. Det är så lite som behövs för att stjäla en annans lycka, men för den som gränser suddat ut kan inget stjälas. Lyckan finns alltid kvar och behöver inte ens delas med världen. Den delas ändå utan minsta rörelse från den som har den.

Dra dig tillbaka min vän och bli tyst när du behöver stanna med lilla du. Hon eller han som stängde dörren som barn, men ändå så omedvetet stannade i kärleken för att kunna hålla det rena barnet kvar. Lev med kärleken nu min vän. I den tid vi är, finns bara kärlek kvar. Gränser behöver sättas men samtidigt kan den som gränser har flöda fritt mellan sig och andra och till det kollektiva livet. Förutsättningen är dock två: hon/han behöver vara i kontakt med sin kärna och behöver kunna flöda!

Vad betyder gränser och gränslöshet egentligen?

Gränser av skydd äro tre: skyddet av våra strategier, skyddet av vår kärna och skyddet av det osynliga.

Gränser för att skydda våra försvar

Den första innebär att vi sätter gränser från våra försvar för att vi är rädda och puttar då bort alla som ska kunna komma nära, alla som hindrar våra gränser. Från det skapar vi en massa idéer om hur livet är och från dem sätter vi gränser. Dessa gränser är inte av godo för oss längre, utan tar oss bara längre och längre från livet. Dessa gränser sätter strukturer där makt och ägande får spira, ja spira då de växer precis som livet i en spiral. Tyvärr går den spiralen inte in i ljuset, utan följer ingen linje alls. Den är inte heller cirkulär, även om det är en spiral. Denna spiral har ett tapp i slutet av varje cirkel som gör att den aldrig sluts. Den gränsen är formlös men har en massa regler som inte alltid är konsekventa. Ena dagen gäller detta och nästa dag något annat. Dessa gränser blir till slut principer, och så fasta att vi försvarar dem med näbbar och klor. Då är vi så långt från kontakten med oss själva, och istället för att se vad vi gör så försöker vi förändra alla andra. Då är flödet slut och allt blir stumt och hårt. Vi blir blinda i fler och fler försvar bortom livet i alla djupa samvetskval.

Livet behöver flöde och strävar alltid dit för att få oss öppna igen. När du står i mötet med en annan människa som just då är där med sin princip kan du inget göra mer än att stanna där och stå alldeles stilla. Det är som en mur som byggs högre och högre och vad du än säger eller gör så används detta emot dig. Ditt val min vän i det ögonblicket är att stanna eller gå. I stannandets stund får du vänta, inget annat att göra. För i denna människa finns också ett flöde om väntar. Le bara och följ, men på avstånd så att du inte dras in i denna människas försvar från vilket han eller hon sedan puttar bort dig.

Se och minns dig själv istället i dessa ögonblick, då du också sätter denna typ av gräns från din rädsla att bli brukad. När dessa minnen kommer kan du passa på att än mer luckra upp din gräns du också har för att skydda dina försvar, så att flödet kan flöda fritt. Alla, ja alla, har vi denna typ av gränser i all oändlighet, som ofta kommer när vi hamnar i kris eller konflikt. De finns i så många lager och vi blir nog inte helt fria, förrän vi dör den fysiska döden eller kanske om vi blir upplysta. När du sakta blir mer ödmjuk och luckrar upp gränserna öppnas såret och sårbarheten igen. Din skörhet blir åter ett faktum och när du kommer dit öppnas flödet igen.

Vi är alla bara små barn av denna tid och kommer alltid att ha försvar som då och då kommer upp igen. Sårbarheten kan vi hålla, och då är åter kontakten med oss själva och vårt innersta där. Från den platsen kan vi sätta gränser på ett helt annat sätt. Vi går bakom våra försvar för att på ett helt annat sätt, än att skapa förvar, istället skydda vår kärna. Från det ögonblicket luckras försvaren upp och allt flödar.

Gränser för att skydda vår kärna

Den andra gränsen som vi sätter har inget med försvar att göra. Den gränsen sätter vi när vi är djupt i kontakt med oss själva för att skydda vår kärna. Den gränser gör kroppen utan att vi behöver göra något i det ögonblick som någon försöker att gå in och ta vår själ. Kroppens reaktioner är mjuka, till exempel kommer en hand upp eller så ler vi. Kroppen kan resa sig upp eller böja sig ned. Den kan sluta sig eller vända sig om. Allt detta sker så omedvetet! Den dag vi lär oss lyssna på vår kropp, vad allt betyder i det som sker, kan vi också sätta ord på det som sker i mötet med en annan människa. Kroppen vet allt! Det viktigaste organen i denna process är hjärtat och hjärnan, men också ögonen och könsorganet (om ögonen och könsorganet se föregående blogg). Till detta behöver vi lägga till levern. Levern som bär det vi har med oss in i detta liv. Hjärnan och hjärtat kommunicerar våra celler och vi kan ändra våra tankemönster som då skapa andra känslor. Känslor, tankar, beteenden sitter fast i vår historias reflexmässiga reaktioner.

Det okända som finns inne i oss i alla mellanrum, och utanför oss, är en möjlighet att hämta hem nya känslor som väcker andra tankebanor och beteenden. Svårigheten är att de flesta av oss inte lärt oss att lita till kroppens egen helande förmåga. Många har också haft andra som bara gått rakt in utan att de kunde skydda sig genom att låta kroppen använda sina naturliga reflexer för att göra det den då skulle göra naturligt. För oss är resan lägre eftersom den människan har behövt gömma, även för sig själv, den djupaste kontakt.

Vägarna är många bort från kroppen, från den naturliga automatiska respons som vi inte fick eller kunde lita på. En del av oss lämnar kroppen, andra kapslar in sig och en tredje slår på sin kropp. Skyddet av kärnan blir en annan autopilot som tar oss bort ifrån oss själva, och då vågar vi inte på något sätt stå i kontakt med det som är. VI ÄR INTE LÄNGRE. Detta skydd är ändock mer i flöde än när vi skyddar våra försvar. Vägen hem är nu kortare, hem till vårkärnan kan komma ur vår sårbarhet som ligger så nära eftersom förvaren luckras upp. Det är nu uppvaknandet är nära.

I kriser och konflikter öppnas vägen till sårbarheten, om vi stannar där luckras skyddet av vår kärna. Det kan vara en sjukdom, en olycka, att bli övergiven eller själv totalt agera ut något okontrollerbart. Vi kan inte stoppa detta! Det sker i livet gång på gång tills vi lyssnar på var kallelse. I tillräckligt stora kriser emellan liv och död är det svårt att skydda kärnan. Allting krackelerar! Skyddet bara rasar och vi bara är. För många av oss är detta så skrämmande eftersom vi aldrig varit där förut. Kroppen blir i detta ögonblick vår viktigaste gåva! Det är också kroppen vi alla människor lämnar allra sist när vi dör den fysiska döden. När den vår alldeles unika kropp håller oss kan vi vila, men i kriser finns ingen vila den är öppningen till denna vila.

Kanske tar vi detta denna gång och börjar att vårda vår kropp och vårt liv, för att åter födas till vår livsstruktur. Allt handlar om kroppen och dess gränser. Vi värnar den och ger den mer och mer kärlek. Kroppen börjar då också att ta en annan skepnad från försvarskoppen till kärnans kropp. Gränser blir tydligare och mjukare. Vi ler och vi ser och kan med mjukaste hand i kärlek sätta en gräns till dem som går in och försöker ta något av oss. Den dansen finns nu i mötet med andra människor. De svåraste människorna vi har att stanna i dansen med är dem som förför oss. Den svåraste förföraren är psykopaten som vill åt vår själ och däremellan finns de som sakta lurar in oss för att ta vad de behöver utan en tanke på vad vi behöver. Ibland möts förförarna i en gemensam dans, de attraherar varandra för att bli förlorade i varandra. I dessa lägen har ingen en chans att öppna sin kärna utan skyddet slår så stället till.

Så en dag är vi i kontakt med vår kärna hel tiden, den bara är. Ingen kan längre ta något ifrån oss eftersom det inte finns något att ta. En intakt kärna har ett eget skydd utan att vi behöver göra något. Vi vet att när vi är där: VI BARA ÄR! Då behöver vi inte längre ställa oss frågan vem är jag. Den frågan har inget svar för vi är oändligt mycket och bara mer och mer i vårt varande. Meditationen kan ta oss till den platsen liksom visualiseringar och hypnoser. Vägen till den platsen är sker också dagligen i mötet med andra människor. Dansen mellan oss människor pågår tills den dag vi till slut respekterar varandra. Det tillåter också misstag oss emellan utan att det blir något. Vi värderar och dömer inte längre. Kärleken emellan oss flödar till något större. En ömsesidighet med medkänsla och kärlek växer. Det är som en öppen aktiv meditation.

Gränser för att skydda det osynliga 

Nu öppnas den tredje gränsen: skyddet av det osynliga. Nu öppnas möjligheten för att vi i stunder kan bli en kropp och expandera det som är osynligt. Förutsättningen är då tydlig; vi behöver veta var gränserna för vår kropp är och vi behöver kunna stå i kontakt med vår kärna. När vi människor bara är från djupet av vår kärna finns inget att ta/få eller att ge längre. Då är vi helt nakna och flödar tillsammans från kontakten med vår kärna. Ett tredje fält öppnas mellan oss som tar oss till den gemensamma kroppen. Det är nu gränslösheten öppnas. Vi öppnar alla gränser och livet flödar in och ut och ut och in. Expansionen är enorm och tiden stannar! Båda två får en gåva att ta emot! Orden är: flöda fritt min vän, det är det enda du kan göra. Förutsättningen för den gränslösheten är att du kan överlämna dig till det fält som skapas. Det fältet expanderar om vi kan skydda det! Skyddet kommer inifrån oss om vi ser på fältet som just en helig gåva och att vi tillsammans öppnar för detta. Detta fält hade inte varit där om vi varit ensamma. Hur skyddar vi då det osynliga! Vi behöver en form som håller tydliga gränser, det kan vara ett tema eller den struktur som någon har i sin historia. Den formen är enbart en bild, ett ord, en mening, en sång, en ton, en arketyp, en myt etc. Samtidigt tar vi kontakt med vår kärna från det okända. Här behöver vi inte skydda något mer och det okända som är osynligt tar plats. Något händer som vi i stunden inte kan förstå och förklara. Vi är totalt nakna och vågar gå till ingenting. Vår gemensamma kropp öppnar det okända. Den gemensamma kroppen blir ett och öppnar för att ge en gåva till våra unika kroppar. Detta fält som då öppnas vet allt och vi vet inget. Vi kan kalla det energi men vi kan också kalla det livet. Här är vi kontakt med alltet, det kollektiva, i ett gemensamt fält.

Gruppen tar oss direkt till kärnan

Det är här gruppen kommer in. Då kan vi börja med fältet, gruppens själ som är bortom dess medlemmar, istället för att vänta till dess att det kommer upp. Det tar dock en stund att komma till den plats där vi vågar överlämna oss till det som ska ske. Då mjukas den första gränssättningen upp och försvaren får inte längre plats. Det sker i arbeten som tar oss bortom vår kontroll. Dessa arbeten skapas från ett intuitivt arbetet just för den aktuella gruppen. När gruppen blir hel i den bemärkelse att de kommer till samma energinivå öppnas den andra gränssättningen och kärnan visar sig i var och en. Kroppen blir då allas enda redskap. Vi överlämnar oss till vår egen kropp att till slut ta oss vidare för att expandera mellanrummet och öppna för det okända. Kroppen visar oss hur vi har suttit fast och så tar den oss till den energi som väntar på att bli levd från det okända för att hela det som inte flödar. Den energin är gränslös. Den suddar ut gränser så att gruppen kan bli en kropp. När vi är ingenting från vårt intellekt flyter vi bara omkring i en total gränslöshet. Vi är ett med alltet och alltet är ett med oss. Så växer något sakta från kärlekens enorma kraft som tar oss till något som vi aldrig gjort förut, något nytt föds bortom vår kontroll. Så avslutas allt och var och en kan bli sin egen kropp igen med en ny ändring bortom det vi kan förstå och förklara. Det nya som skapas i att vara förenade kan sakta hålla vår kropp. Den gåva som vi nu ger vår kropp och den gemensamma kroppen är en gåva till alltet, vårt kollektiv. Med denna erfarenhet ändras kroppen och livet kan flöda till livet åter. En stjärna är åter född och kommer att föda om och om igen.

Vi kommer nu närmare och närmare vårt bidrag till livet, och så en dag är visionen där. Visioner äger vi ej. De skapas från vårt inre till livet. Ingen annan människa kan ta oss till detta bidrag. Det måste vi göra själva. Den resan är nämligen vår visdom och bidrag till livet. Visdom växer alltid ur inre växt och smärta. Det finns inga genvägar.

Två olika vägar till transformation

De tre faserna kan transformeras medsols eller motsols. Det är allas våra val. Antingen börjar vi i den första ändan och bryter upp våra försvar och transformerar våra överlevnadsstrategier. Eller så går vi motsols och börjar med skyddet av det okända som öppnar en gränslösheten, men i ordnade former.  Den väg som går motsols behöver fastare former inom vilken gränslösheten kan flöda. Den formen är inte komplicerad alls, utan mycket enkel. Det är en ram som skapas av energi, kärlekens ram, som får sin kraft ur det koncept som skapas. Det är samma som med livet som använder oss människor, den gör det ur den struktur som är vårt liv. Det innebär att det språk och det agerande som öppnas skapas ur den kroppens struktur som ger det obundnas ram. Alla människor har en ram som kommer från deras historia och kan öppna olika koncept som skapar ett flöde av energi. Alla nya koncept arbetar från vårt quantum fält, denna nya vetenskap växer ur gammal visdom och ny kunskap i en ny form.

Din historia en gåva till livet

Den som kan berätta sin historia och se den som en gåva till livet öppnar för att andra ska kunna hämta hem sin kärna och börja resan till det osynliga för att hämta hem sitt koncept. Det är aldrig en slump vilka som kommer till den ram som skapas och överlämnandet finns där omedvetet redan innan deltagarna kommer bortom det vi kan förstå eller förklara.

Välkommen du

Välkommen du som vill välja en väg som går motsols. Det innebär att den tar dig direkt till din kärna. När så du öppnar upp kan du lösgöra försvaren och bli ett med din kärna. Denna väg brukar vi kalla energiarbete och den väg som går medsols kallar vi terapi. I arbetet med Space in between förenas dessa vägar senare. Vi går motsols i en öppning och sedan medsols i vår integrering. Det osynliga tar hand om försvaren och vårt jobb är att mycket medvetet steg för steg ta oss igenom det som skyddar kärnan. Så många fler vi är nu som skapar nya koncept ur denna lärdom från sitt bidrag till livet. Vi kallar oss systemiska ledarcoacher som innebär att vi lär oss att leda genom att inte leda samt att följa gruppens själ och individens själ. Allt arbete är kollektivt, och kan så bara vara! Det verkar som ringar på vattnet tillsammans det som alla nu i hela världen bidrar med för kärlekens växt. Vi skapar nya koncept i takt med att vi bryter upp våra identiteter och öppnar för nya livskontrakt. Det är en oändlig resa då varje koncept är ett bidrag till livet. Ingen äger dessa koncept. Vi tillhör dem som har förlorat allt för att så åter funnit vem vi är om och om igen, tills den dag vi bara är!  Vi har ingen bunden samarbetsform utan vår gemensamma kropp är i ett flöde där tillit, respekt och kärlek tar oss i den dans som skapas mellan oss medvetet och omedvetet. Vi känner alla en tacksamhet till den som just nu kommer i vår väg för att vårt gemensamma skapande. Formen finns i varje individ, grupp och koncept som aldrig är en gång given. Vi tror på ständig förändring där vi återföds gång på gång.    

Göteborg den 13 april 2020

Marie Fridolf

Lämna ett svar

1 × 2 =