En gemenskap finner dig i ett samhälle i en ny tid!

Ingen äger en gemenskap

En av de vackra stunderna i livet är när en gemenskap skapas från ingenstans. Detta är en skapelse som ingen äger. Ingen äger en vision; den tillhör livet. Visioner verkar för ett större syfte som vi inte kan kontrollera och från dem skapas gemenskaper. Vi vet så lite om vad en gemenskap är, nu i övergången mellan det gamla och nya paradigmet. Gemenskap handlar om deltagande, agerande, ansvar och demokrati. När samhällen byggdes skapades gemenskaper med syfte att tillvarata gemensamma intressen som ingen äger. Idag har vi förlorat oss i definitionen av framgång i kvantitativa termer, självutveckling och ett alltmer alienerat och splittrat samhälle. Dock kan vi hämta en del erfarenhet från tider då samhällen byggdes och från dagens mindre individualistiska samhällen i världen. Vad vi då också bör veta är att tiden aldrig går bakåt, utan den kan bara öppna för det nya från ett nytt och omvandlat agerande i den nya tidens gemenskaper. Den moderna formen av gemenskaper handlar om samarbete mellan människor och organisationer som öppnar för mer och mer medvetenhet bortom all överlevnad. En gemenskap är tydligare än ett nätverk då det har en gemensam struktur men den är ingen organisation. Det är mera ett partnerskap.

Ansvarigheten tar oss bort från dömandet 

Att vara i en gemenskap medför ett stort ansvar. Vi måste arbeta hårt och fortsätta att förändras för att vara värdig denna gåva. Vissa av oss är fortfarande så naiva att vi tror att vi kan skapa vår alldeles egen lilla gemenskap och skapa framgång genom egen vinning eller att vara inom en gemenskap bara för nöjets skull utan att göra något. Det här kommer från det individualistiska sättet att tänka, med fokus på oss själva och vad vi gör. I den fåran är det egot som agerar från alla våra överlevnadsstrategier. Det här individualistiska förhållningssättet är så djupt i oss, och vi är så förlorade. Vi tror att vi skapar resurser för andra när vi blir hjälpare och istället fastnar vi i livets överlevnad. Att vara en hjälpare innebär att vi bjuder in människors offer och förövare. Det innebär också att vi öppnar människors överlevnadsstrategier som skapades tidigt i livet när vi alla var offer för vår individuella och kollektiva historia. Samtidigt vet vi alla, långt därinne, att människor och samhällen har ett liv bortom överlevnad i det nya paradigmet. Vi vet också att vi kommer att få betala för hur vi utarmat livet och jorden för egen vinning, utarmat det som nästa generation ska ta över.

Att öppna ett nytt tänkande

Om vi bidrar till en vision, öppnar det istället för det var och en av oss har att bidra med. Idag står vi återigen i en brytpunkt för att öppna för ett nytänkande. Genom ett hårt arbete, mod, fokusering, växande, hälsa, tillit, ansvar, kunskap, samarbete och en känsla av livet som något värdefullt kan vi bit för bit öppna för vårt bidrag, och kanske kan det leda till en gemenskap. Det som är värdefullt kommer vi aldrig att behandla som ”objekt”, utan med största försiktighet och respektfullhet.

Utan att äga

Det blir fler och fler som är öppna för gemenskaper. De som går den här vägen är beredda att riskera allt för de kan inte längre gömma sig bakom ”gammal” kunskap.  Ja, en gemenskap öppnar alltid för något som vi ännu inte är redo för, och ibland gör allt för att motarbeta. I sitt väsen skapas i detta nya paradigm angelägenheter, ”business” i ett större perspektiv. Business som till synes ingen vill ha även om det inte kostar något. Detta är framgång, att våga välja en annan väg. Framgång handlar om vad vi bidrar med och det skapar ”business” bortom en individualistisk tanke och egen vinning. Inte många av oss är tillgängliga för detta, för i oss finns fortfarande djupt rotat det individuella förhållningssättet som skapar konkurrens, vinning och jämförelse. Hela samhällen bygger på denna idé av konkurrens. Vi vill vara speciella och tror att detta är framgång och så befäster vi bara alla våra överlevnadsstrategier, både individuellt och kollektivt.

Välfärdens Sverige har gåvor

Detta är inte hela sanningen, i välfärdens Sverige finns det gott om människor som redan nu lever på väg in i det nya paradigmet och de har gjort det under lång tid. De slår inte på stora trumman, de finns där och agerar i det tysta. Det är snarare våra system som håller kvar det gamla. Det gamla som ”sitter i väggarna”.

Det gamla paradigmet är just nu också mer närvarande än någonsin. På många ställen agerar människor mer och mer som robotar för att slippa känna, inte i kontakt med hjärtat av livet. Människor som däremot är i kontakt med sitt hjärta har också mycket smärta eftersom det inte alltid uppskattas att de lever sin egen ”mission”. Det innebär att de ofta lämnar och skapar sitt eget eller stannar och lider. Samtidigt vet vi att ”missions” aldrig kan växa ensamma utan behöver en struktur och gemenskap för att gro och framförallt en vision. Skapande behöver struktur.

Ett annat sätt att mäta

I företag och i organisationer inom den offentliga sektorn försöker vi att styra och mäta människors arbete. Hierarkier blir starkare och starkare. Många av oss har kommit längre bort från det verkliga livet, och naturligtvis är anledningen att vi är förlorade som människor i detta överlevnadssystem. Att leva och lämna överlevnaden är alltid riskfyllt då det för med sig ett stort ansvarstagande. Då kan vi inte gömma oss eller skylla på någon annan.

Samtidigt vet vi att den nya typen av gemenskaper i det nya paradigmet kan öppna för nya visioner och många människor är också beredda att riskera allt i de nya rörelserna. Problemet är att alla rörelser inte alltid är goda. Men de som agera från ett öppet hjärta med modet att vara sann vågar göra skillnad.

Samarbete istället för konkurrens

Det är dags att öppna för gemenskaper från samarbete istället för konkurrens, från ord till handling. Lyckligtvis växer mer av detta underifrån, från människor som vet att vi måste expandera medvetandet i alla våra ageranden och att allt kräver ”balans mellan givande och tagande” vid varje ögonblick. Dessa personer vet att vi bara kan möta andra på samma nivå där vi själva lever. Vi finner dessa människor utanför det vanliga arbetslivet, inom organisationer och i politiken, men inte som ledare på den stora scenen. Dessa ledare som agerar i det tysta är inte något nytt; de var redan där när Sveriges välfärdssystem skapades för 100 år sedan och de har alltid varit där. Vad jag säger här har inget att göra med politik, men det handlar om demokrati. När jag började arbeta med samarbete inom välfärd och demokrati för snart 40 år sedan, talade vi redan om det nya paradigmet i termer av självorganiserande utveckling. Idag är dessa idéer fortfarande kvar, men nu förstår vi att växande med självorganisation behöver många ledare, ledare som lever sitt liv från ärlighet och mod, men som inte har behov av att synas och höras. Ledare utan personligt egenintresse, men med intresse att expandera välfärd. Detta måste komma från en annan typ av logik, som växer i ett ingenmansland.

Sverige skapade en gemenskap i ett ingenmansland för många år sedan

Idéerna om New Public Management tog över synen på välfärdssystemet från början av 90‑talet i det svenska samhället. Vi skulle kunna säga att detta är en del i det individualistiska sättet att tänka och det tog oss mer och mer bort från idén med gemenskap. Betydelsefulla människor i den offentliga och privata sektorn började prata ekonomi och om att vi inte kunde ta hand om pengar i den offentliga sektorn. Ju mer Sverige växte in i den här nya idén om att driva offentlig förvaltning som företag, desto mer började vi tro att vi kunde mäta allt. Vi försökte mäta även människors tankar. Vi diskuterade också om människor hade de rätta tankarna. Vi frågade dem samma fråga många gånger för att få reda på om de verkligen vet vad de tror. Det var som att vi försökte fånga livet. Många konsulter tjänade massor med pengar på att förändra offentliga organisationer till privata företag.

En annan rörelse

Under denna tid började några andra människor skapa en annan rörelse i välfärdssystemet som de kallade samordning. Den kom som en vind som viskade bakom ”new public mananagement”. Med all denna mätning av pengar såg man att människor skickades runt i välfärdssystemet och ingen ville stödja dem eftersom de kostade pengar. Ofta landade man i diskussionen om att detta inte är vårt ansvar och istället för att vara gränsöverskridande, så börjande man diskutera ansvar från var gränsen gick. Det var alltid människor som ”hamnade mellan” ansvarsområden. Denna nya samordningsrörelse var inte ny; den var redan där från början. Människor har alltid samarbetat utanför reglerna och normerna för att expandera välfärd, men det som nu också inkluderades var möjligheten att samordna pengar. Det kom som en motvikt till det allt starkare organisations Sverige som vid problem löste dessa genom att skapa nya organisationer. Parallellt blev också lojaliteten med organisationer och pengar allt viktigare.

Mellan 1980 och 1995 hade jag förmånen att en del av min tid arbeta i en samarbetsorganisation med syfte att expandera demokrati och välfärd. Denna sammanslutning var mycket framgångsrik. Där lärde jag mig om större perspektiv och behovet av att växande från rötterna. Senare, mellan 1995 och 2004 arbetade jag på nationell nivå i ett utvecklingsarbete i syfte att öka samverkan och demokratin för välfärd. Jag gjorde det parallellt med att forska. Den viktigaste slutsatsen i detta arbete, som byggde på lokala initiativ, var att samarbete behövde stimuleras i syfte att ge människor tillbaka sin makt som den offentliga sektorn som system hade tagit från människor i många år. Under denna tid lärde jag mig att se att vi under 90-talet byggt samarbetet genom att ta makt från människor; som när flera professionella tillsammans berättade för en klient/patient vad som var bäst för dem. Människor sig också många som arbetade i offentlig sektor som en auktoritet. Ur detta växte under sedan idéer in om att ingen annan människa kan veta vad som är bäst för någon annan människa. Men detta synsätt kräver också ansvar: ingen människa har rätt att bara få/ta utan att göra rätt för detta. Det skyddssystem vi har i Sverige innebär att om jag faller igenom är samhället där för en stund för att stödja mig. Detta skyddssystem är ingen rättighet utan också en skyldighet. Om vi går till rötterna i välfärdssystemets bildande kan vi se skörheten i detta gemensamma system.

Bortom politiken

Min önskan och min värdighet ber jag dig nu som läsare att inte göra politik av det jag skriver här. Det nya paradigmet verkar bortom politiken och öppnar för nytt precis som ekonomismens och individualismens paradigm har verkat bortom politiken. Alla politiska partier var en del av detta. Under många år när jag arbetade med demokrati hade jag förmånen att bli inbjuden att delta i utvecklingsdiskussionen om demokrati inom de politiska partierna. Där på gräsrotsnivå fanns också tankar om det nya paradigmet särskilt hos unga. Det skapades demokratiprojekt för unga i många kommuner, men de unga själva sa då också att mycket var ”skendemokrati” och att om Sverige verkligen vill utveckla demokratin måste man också vara beredd att ge ifrån sig en del av makten. Idag vet jag bättre och att jag bara kan dela min visdom och erfarenhet och att de unga är de som kommer med lösningarna bortom min förmåga att se.

Under denna tid av samordningens och demokratins utveckling använde vi begrepp som ”att bemäktiga människor” och ”att skapa fria demokratiska organisationer” för att öppna mer samarbete och möten med brukare. Mening var att resurser skulle kunna samordnas lokalt efter medborgarnas behov. Många av aktiviteterna skapades ur förhållandet mellan ett öppet hjärta och tillväxt. Men flera beslutsfattare blev ”rädda” för att de inte kunde kontrollera den här tillväxten längre, och också mätningen anlände till denna plats för att öka kontrollen. Samtidigt visste man att professionellas ansvar, bemötande, ärlighet och känslor öppnar dörrarna för ökad hälsa hos brukare. Under årens lopp skrev jag och mina kolleger i den offentliga sektorn och forskarvärlden många böcker och rapporter för regeringen om problemet med all mätning. Det skapade suboptimeringar av skattemedel mellan organisationer vilket snarare ökade kostnaderna.

Tillit kommer med kraft

Genom att arbeta i och med Sveriges välfärdssystem lärde jag mig att de personer som fick stöd av detta system var de enda som kunde veta hur systemet skulle komma att växa. Därför började jag att samla goda exempel. Jag lyssnade och så gott som alla sa på olika sätt att de bara hade tillit till professionella som förkroppsligade vad de pratade om. De jag mötte hade olika upplevelser av hur systemet tog kraften från dem, genom att berätta för dem vad de skulle göra istället för att lyssna på hur de kunde, med lite stöd, växa. De berättade också många exempel på hur de förlorat kontakten med kroppen från dessa upplevelser. Ingen egenkraft (empowerment) kommer utan ett förkroppsligande (embodiment). Under dessa år fann jag fem ”typer” av människor som sökte stöd av välfärdssystemet. Den första typen som jag kallade ”de lojala” var de som trodde på vad ”staten” och vad dess företrädare sade till dem. Många av dem upplevde senare att de inte hörde till någon del av vårt välfärdssystem och de var allt för trötta för att kämpa för sina rättigheter. Flera av dessa personer förlorade sina rättigheter (t.ex. rätten till sjukpenning), men trots detta fortsatte de att vara blint lojala. Den andra typen som jag kallade de osäkra kände sig inte säkra med något, utan frågade om råd hela tiden för att göra sina bedömningar samtidigt som de var mycket misstänksamma mot alla anställda från hela den offentliga sektorn. De agerade ofta ganska barnsligt i sina överväganden och ville att andra skulle ta ansvar för dem. De kunde säga efter ett beslut; ”som du ville att jag skulle göra” och senare om det gick fel kunde de säga; ”det var du som sa att jag skulle göra så”. De kom ofta till möten tillsammans med en partner eller vän, som de hela tiden bad om råd. Den tredje typen som jag kallade ”de skamfulla” var de som var så rädda för att be om stöd, så de hellre var utan istället för att fråga. Många av dem bar mycket skam och bar en massa för andra människor och system. Den fjärde typen som jag kallade de krävande var de som trodde att de skulle få allt och att de hade alla rättigheter. De kämpade för allt och några av dem var oförskämda. Den femte typen som jag kallade de kraftfulla var tydliga med att de inte skulle ge bort någon kraft till någon. De satte gränser och var tydliga med detta. Dessa fem typer av människor förkroppsligade välfärdens behovsgrupper i Sverige under flera decennier. Professionella gjorde sig mer och mer medvetna om hur de mötte medborgare bakom dessa överlevnadsstrategier, dvs strategier för att hantera sin vardag i mötet med det offentliga. Att gruppera människor kan ge oss en ökad förståelse men samtidigt vet vi att det är en fara att gruppera eftersom varje människa är helt unik i sitt livet.

Förkroppsligande av välfärden

De vanligaste i brukarna vi mötte i välfärdens organisering var de lojala och de skamfulla, och samtidigt såg vi att vi skapade ett välfärdsystem som agerade utifrån de krävande av rädsla att göra fel. Vi försökte stoppa detta krävande som en rättighet genom att också tala om att människor hade skyldigheter. Paradoxen var att vi samtidigt gav dem fler rättigheter i skapandet av Lex Maria och Lex Sara (anmälan av misstag) och detta ledde till att de anställda blev än mer rädda för att göra misstag i välfärdssystemet. Människorna som fick rättigheterna förlorade sin kraft i allt klagande, istället för att göra något för att växa som människor. Klagandet växte, och vi letade efter syndabockar. Samtidigt blev avståndet mellan systemet och de som behövde dess stöd allt längre. De som tillhörde de andra grupperna drogs också med i denna klagan, en klagan som växte alltmer. Det vi fokuserar på också är det som växer.

Nya krafter i välfärden

I ”nya delar” av den offentliga sektorn från mitten av 90-talet ändrades fokus i samhällets rörelser mot mer egenmakt och samverkan som bl.a. skapades som en motkraft till allt management och kontroll. De såg möjlighet och började att studera vad människor gjorde för att behålla sin kraft. Detta var slutsatsen: Om du ger bort din kraft kommer du att få symtom och senare sjukdomar. Mer egenmakt öppnar för hälsa och är kopplat med mer ansvar. Alla dessa fem ”typer” av medborgare gav bort eller blev tvingade att ge bort sin kraft, så också i den kraftfulla gruppen. Gränssättandet tog all deras energi och därmed deras kraft.

Denna nya rörelse i välfärdens Sverige blev en främmande fågel som alla ville få in i sina gamla mönster och denna process pågår fortfarande, men denna främmande fågel har också intervenerat i välfärdens stora organisationer. Detta är en långsam process med små, små steg. Ibland kommer stora explosioner för att få oss att se, så också i välfärden. En sådan kom när den nya lagstiftningen om samordning skulle implementeras från dessa nya krafter. Ibland behöver vi också explosioner. I detta fall öppnade denna explosion för ett vidgat samarbete och samordning i välfärden. Jag minns alla konflikter mellan olika makthavare på central nivå alldeles innan. Men de orkade inte stå emot. Så många likheter jag kan se mellan välfärdens organisering och människors inre organisering från allt lärande som jag förkroppsligat.

Finansiell samordning en öppning mot det nya paradigmet

Under dessa år skapades en struktur som växte i ingenmansland. I början kallades det SOCSAM, FRISAM, slutligen FINSAM. I början var det mycket pengar tillgängliga att kunna omvandlas i syfte att ge mer stöd till medborgarna lokalt. Samhällsekonomiska studier påvisade att samhället kunde tjäna enorma summor på varje individ som utifrån eget ansvar och med stöd av samhället kunde komma tillbaka till arbetsmarknaden. Jag använder det här ordet: ingenmansland, eftersom denna nya juridiska form benämnd FINSAM har en helt annan logik än en organisation. Om vi verkligen vill utveckla välfärden i framtiden behöver vi värna denna arena och sluta att utvärdera den från ett organisatoriskt perspektiv. Den bygger på en helt annan logik och behöver värderas från totalt andra mått som vi inte ens vet om idag. Är vi inte beredda till detta så kommer denna främmande fågel att successivt ätas upp från välfärdens stora organisationer.

FINSAM är närmare en ”gemenskap” än en organisation och kan aldrig utvärderas som en organisation. En viktig uppgift tidigt i detta arbete har varit, och är, att gå tillbaka till de rötter i välfärden, de rötter vi förlorat i Sveriges mer och mer växande välfärdssystem. Vi är fortfarande på den platsen idag som vid FINSAMS bildande (växande från mitten av 80-talet och frikommunsförsöket), så förlorad i överlevnad och kan inte se det stora perspektivet. Vi drunknar i att mäta detaljer och det drabbar också FINSAM.

När jag lämnade den offentliga sektorn som arbetstagare 2004 fortsatte jag i mer än 10 år med att arbeta som rådgivare/samarbetspartner/samverkanskonsult till FINSAM. Jag älskade att se hur människor växte och tog välfärdssystemens rötter till sitt hjärta. Jag var också så ledsen att se hur Sveriges stora organisationer gjorde allt de kunde för att försöka ta in den främmande fågeln i sina organisationer med mer och mer kontroll. Ett sätt att göra detta var att gång på gång utvärdera FINSAM med samma metoder som vi utvärderar organisationer. Samtidigt blev jag förvånad över att se att samma personer ofta både stödde FINSAM och sina organisationer hade helt motsatta åsikt. Det var som att se dem som två olika personer. Jag såg också vilka inre konflikter dessa personer hade. Detta gjorde det mycket tydligt för mig att det inte handlar om de anställda, utan om systemet som motverkade förändring. Min övertygelse är att det är systemet, inte människorna som arbetar där, som förlorat i sin legitimitet hos medborgare. Det system som alla vill förändra och samtidigt är vi så rädda för att förändra det. De stora organisationerna har intagit större och större mark för att bestämma över denna ”lilla fågeln (ingenmansland)” som ingen kunde äga själva.

System slår alltid tillbaka

Vi kan arbeta i tystnad men när ett initiativ blir för stort, slår systemet tillbaka. Det finns inte många människor som är redo att riskera allt för en större förändring. Inom detta samordningsområde började lokala aktörer att serva de nationella organisationerna med mer och mer statistik för att kunna överleva och behålla sin existens. Även detta nya område FINSAM, den främmande fågeln, skulle vara en struktur som stimulerar samarbete och organisering över gränser. Svårigheten låg i att skapa gränsöverskridande ledarskap. Under fem år drev jag ett ledarprogram med människor från det här ingenmanslandet och såg deras potential och kraft men också deras ”rädsla” för de stora organisationerna. Inte bara organisationer i Sverige, även de i Europa skapade mycket rädsla.

Det intressanta är att alla dessa fenomen som blev tydliga under dessa år är en parallell till ett familjesystem och alla andra system. När vi bryter och skapar nya mönster i ett familjesystem är krafterna som motverkar detta enormt starka för att ta oss tillbaka till allt som det alltid varit. Också i oss själva som människor sker detsamma när vi förändras. Egot som består av våra överlevnadsstrategier som skapats tidigt i livet slår tillbaka med full kraft när vi bryter dessa mönster. Men det går att förändras och den nya tidens system- och kaosteori kan visa på arbetssätt och metoder.

Vi blir blinda i ett system

Jag bestämde mig för att ta en paus 2015 för att inte bli mer blind för att komma närmare hela denna överlevnadsdynamik. När vi är för länge i ett system blir vi blinda för det. Dessutom så kan vi ha samma överlevnadsstrategier från vårt familjesystem som påverkar vår förmåga att se större system. Det har nu tagit mig tre år att växa från min överlevnadslåda som hindrade mig att se helheter i välfärdens Sverige. Detta har nu öppnat mina ögon ännu mer. Det är uppenbart att inte jag eller någon annan kan döma någon av någonting, även den mest skrämmande sak kan bli en gåva. Jag kan nu se att jag dömde människorna i de stora organisationerna och ansåg mig veta mycket om vad som var bra och dåligt. Idag vet jag bättre. Även om Sverige är ett av världens mest sekulariserade system så har vi just en gåva i detta. Det är aldrig människorna det är fel på. Montesquieu sa det så klokt; när ett samhälle bildas är det människorna som skapar det, men sedan är det samhället som skapar människorna. FINSAM och dess rötter är en grogrund som visat på problem med vårt sektoriserade system. Vi har nu möjlighet att växa från helheten eftersom vi vet allt om motsatsen. En annan sak jag insett är att vi måste ta ansvar och gå vår egen väg för att vara redo att gå på Sveriges väg. Vi kan inte prata om någonting som vi inte har levt själva. Jag har nu levt med Sveriges välfärdssystem i min kropp i nästan 40 år och har haft turen att få arbeta på platser där jag hade möjlighet att stimulera utveckling och förändring. Trots detta var jag blind för att jag var en del av systemet. Jag ser det nu när jag har fördjupat mig i min personliga resa i livet och jobbat en hel del i andra länder. Jag har nu betalat med mitt ansvar för vad jag gjort mot mig själv och andra och är nu redo att betala på en kollektiv nivå.

Back to business-gemensamma angelägenheter

Det är dags att ”gå back to business”, tillbaka till Sveriges välfärdssystems rötter för att se det i det nya paradigmets öga. Det handlar om gemenskaper och samarbete. Och det kommer att blåsa och det kommer att göra ont, men vi måste förändras nu. Jag vet många människor som investerat mycket i allt detta och slutat mycket sårade när det gamla paradigmet slått tillbaka. Dessa sårade människor är verkligen en gåva till Sveriges välfärdssystem, förutsatt att de fortfarande vill riskera allting och inte tänka så mycket på sig själva. Detta sår som öppnats i många av dem är en gåva till systemet, en gåva till välfärdens Sverige. Då behöver vi inte döma eller värdera någon handling eller någon människa. Det är aldrig människor det är fel på. Alla människor, precis som jag, gör så gott vi kan och i alla strategier blir blinda för de gåvor välfärden har från sina rötter. Från dessa strategier projicerar vi på andra människor, på system, på pengar, på saker och på händelser istället för att hämta hem projektionerna och se att de handlar om oss själva. Projektioner kan både vara grymma och helt underbara. De handlar alltid om vad vi inte vill äga själva. Livet tar oss ofta till situationer där vi får möjlighet att se detta. Det betyder att om vi hämtar hem och ser att de situationer vi hamnar i handlar om oss själva, så kan vi förändras. Jag tror inte det finns onda eller goda människor. Jag tror att vi alla har dessa sidor och de är mer eller minde tydliga i olika situationer. Ibland förlorar vi oss fullständigt och faran är om vi inte ser båda sidorna. Vi behöver alla vara mera transparanta.

Business betyder, en gemensam angelägenhet, inte att tjäna pengar. Nu vet jag också att det handlar om att lära sig se vad som kommer. I framtiden handlar business om att skapa mer för andra och inte så mycket för oss själva. Det innebär också att om ett företag växer genom att ta pengar och jobb från andra, är det också detta företags ansvar. Ett totalt nytt sätt att tänka i detta konkurrenssamhälle. Det nya paradigmet handlar om samarbete, inte om konkurrens och jämförelse. Samarbetet behöver gemenskaper. Det tidigare paradigmet av konkurrens handlade om att öka individuell styrka och fördel, och inte den samlade styrkan för gemensamma angelägenheter. Många gamla människor och unga vet allt detta och är redo att förändras. Skillnaden nu är att de unga redan bygger gemenskaper och har drivkraft att bidra med sin mission till livet om vi låter dem ta över. De väljer inte våra vägar och det är dags att lyssna och inte lägga vårt sätt att driva välfärd på dem. Jag och många med mig är den förlorade individualistiska generationen som inte kan öppna för dessa lösningar. De är bortom vår förmåga.

Under många år hade jag riskerat allt för att säga sanningen och jag tog allt för mycket ansvar, och det nästan ”dödade” mig. Många sa det till mig, men jag kunde inte ta in detta. Jag blev också alltmer blind. Nu är jag tillbaka, utan personligt intresse i allt det här, redo att riskera igen, men den här gången från ett öppet hjärta. Jag har inga ambitioner eller prestige i detta. För det, är jag alltför gammal. Jag vill bara bidra med min erfarenhet, kraft och visdom. Sverige är mitt moders land och vi är så förlorade och alienerade idag som medborgare. Jag är inte värd mer än någon annan och jag är beredd att investera för framtiden. Investeringar har alltid kostat och det växer långsamt, långsamt. Den här gången kan vi inte längre bygga organisationer, vi måste vara öppna för gemenskaper, skapade från människor som inte har något personligt egenintresse och som är redo att riskera allt, även sina liv.

En mission behöver en gemenskap

För alla människor kommer vårt uppdrag från historien. Detta är ”knepigt”, för i allmänhet är vi också fast i denna historia. I Sveriges välfärdssystem arbetar människor för att öppna space för människor som förlorat sig ett tag i sina liv pga. sjukdom, arbetslöshet eller på annat sätt är utanför eller ”lost”. De professionella dessa människor möter är också ibland ”lost”, om de inte bestämmer sig för att växa. Växer de professionella öppnar det också space för att andra ska växa. Växande kommer från mer och mer medvetenhet, mer och mer mognad. Detta växande medvetande kommer från ett öppet sinne och från att vara medveten om de steg vi tar vid varje ögonblick. Små steg kan växa till stora rörelser. Detta är systemteori i sin kärna. Med detta sätt att tänka öppnar vi för helheten medan vi samtidigt ser alla delarna. Men vi letar inte efter lösningar, vi väntar och låter lösningarna hitta sin väg till oss. Kanske är det kaos ett tag men förändring skapas alltid från kaos. Allt detta behöver ett nytt ledarskap: ett ledarskap som väntar, är tyst, lyssnar, litar på och är helt medveten om att öka medvetenheten. Denna typ av ledare försöker inte kopiera någon, de växer i sitt uppdrag, sin mission i livet. Många av dem dras till den offentliga sektorn för kallet att hjälpa människor. Och vid någon tidpunkt inser de att hjälp inte är ett sätt att växa, utan växandet kommer med ansvar. Detta ledarskap innebär att vi ärar varandra och att alla är ledare i en gemenskap fast på olika sätt.

Från ett öppet hjärta

Från mina nästan 40 år i den offentliga sektorn, alltid med utvecklingsarbete, inifrån eller utifrån, har jag mött många ledare i livets tjänst, och de är fortfarande kvar där. Idag är de tystare, men de arbetar intensivt. Detta är ett upprop till människor med ett öppet hjärta som är redo att stå upp för livet. De arbetar i ingenmansland mellan organisationer. De vet djupt i deras hjärtan att management inte är sättet att driva ett välfärdssystem. De vet att lojalitet alltid betyder att man förlorar sin mission. De vet att pengarna är medborgarnas i välfärdens Sverige och att mycket pengar används bara för att kontrollera oss så vi blir lojala. Karriären, inte minst, är här ett problem. Det är dags att se det stora perspektivet igen och inte fångas av detaljerna. Det stora perspektivet var med oss till mitten av 80-talet och så förlorade vi det i ekonomismens karusell under ett antal år. Mitt hopp är att vi långsamt kan växa igen och lyssna på viskningen som kommer från långt, långt borta.

Det lokala initiativets kraft

Även nu finns det risk för att hela systemet kollapsar, även om vi öppnar för gemenskaper och ett växande samarbete. Vi riskerar allt om vi agerar från individuella och kollektiva egocentriska behov. I varje ny rörelse finns det alltid människor som vill bli framgångsrika och tjänar mycket pengar på det. Vissa av oss hade inte det målet och vi var mycket svåra för systemet. Jag minns att vi var några som tydligt sa ”vi kan inte styra med mål i den offentliga sektorn, människor är inte kunder, demokratin växer från människor som inte är från organisationer och det här är inte ett spel”. Jag skrev den första boken 1991 och den kallades ”demokrati och effektivitet en balans”. Detta var en bok, utgiven från civildepartementet. Därefter skrev jag ibland också tillsammans med andra ytterligare 10 böcker om demokrati, välfärd och samarbete. Den sista boken jag skrev, under 2006, handlade om det samarbetande ledarskapet.

Under några år lyssnade man på den lokala initiativets kraft, men mer och mer fick vi kämpa i motvind. Nu är vi vid vägs ende på new public management och vi måste hitta nya sätt att producera välfärd. Jag har lärt mig att vi behövde denna rörelse för att se tydligt vad vi gör med våra system som är skapade för att människor ska överleva. Ingen kan döma detta, bara se det som en väg i ett fördjupat lärande. Nu växer en ny rörelse. I DENNA NYA TID SKALL VI ÖPPNA FÖR ATT BETALA FÖR DET VI HAR GJORT.

Definition av en gemenskap

Jag beskriver här vad vi idag vet om gemenskap i mitt lärande från 40 år i utveckling av svensk välfärd och i personliga lärande under de senaste åren. Det här är det samarbete jag nu känner till som växt ur min och andras kroppar när de burit välfärden (det betyder att vi måste gå på vägen vi lär från insidan). Här beskriver jag vad detta lärande är och vad som behöver fördjupas. Detta är bara ord som bara den som levt dem kan förstå.

  1. En gemenskap hittar dig. Att vara inbjuden är ett stort ansvar.
  2. En gemenskap skapas för att ge möjlighet att ”betala”, vilket betyder att vi har tur om vi blir inbjudna, då har vi möjlighet att betala tillbaka för vad vi har gjort eller inte gjort individuellt och kollektivt. Livet handlar om att ge.
  3. Människor blir inbjudna till en gemenskap från sitt uppdrag och syfte. Våra uppdrag och syften behöver gemenskaper. Ensam är vi inte starka även om vi tror det ibland.
  4. Vi kan inte samarbeta om du inte har en uppdrag, annars kommer vi att ta från andra eller låta folk ta från oss. Vårt uppdrag är unikt och vi behöver lära oss att se olikhet. Välfärden behöver inte längre kopior.
  5. Vår uppdrag och syfte är vårt nästa steg och i detta är vi lika värda vad än vårt bidrag är.
  6. Organisationer som är öppna för människors syften och värderingsgrunder kommer att bli framgångsrika. Detta innebär också att de måste lära sig släppa kontrollen och samarbeta med andra organisationer.
  7. Organisationer samarbetar inom gemenskaper. En organisation kan aldrig vara en gemenskap. Organisationer är bara delar av en gemenskap.
  8. En gemenskap kan aldrig växa från överlevnadsstrategier; den växer från kärnan av vad de vill förändra. Mänskligheten är nästa steg, mänskligheten växer från medvetandet och från ärlighet.
  9. Vi kan aldrig skapa lösningar. Vi kan bara öppna för delarna (holons) och helheten, stanna med dem och se vad som kommer (second order change). Kaos öppnar denna dörr!
  10. Vad är då överlevnadsstrategier? Alla människor, organisationer och samhällen har trauman, vilket skapar strategier för att skydda oss i dessa trauman.
  11. Det innebär att alla trauman, enskilda och kollektiva kan få oss senare att nå vår potential. Den ställer allt på sin spets och det vi har skyddat är en gåva.
  12. Detta öppnar för viktiga färdigheter inom en gemenskap;
  • se att alla är lika, även om de investerar olika eller har olika positioner
  • se att ingen är speciell och viktig, alla är speciella och viktiga
  • ha ett öppet hjärta, som betyder medkänsla, tolerans och att stanna i vår kraft utan att ta ifrån någon eller ge bort
  • sätta gränser från egenansvar för helheten
  • dela våra erfarenheter och våra projektioner vi ser.
  • lära sig att se det stora perspektivet – helheten
  • hitta din unika kompetens som kommer från din historia.
  • se vad livet gav dig, vilka färdigheter! Livserfarenhet är också kompetens. Det är ingen tillfällighet vad du gjort i livet
  • sluta att jämföra och konkurrera
  • stimulera olikhet
  • inte försöka att bli en kopia av andra utan istället ära andras kompetens. Det finns alltid något att ära någon för. Ära dem du har lärt dig av. Ibland försöker vi låtsas att vi skapat något som andra gjort
  • lämna mönstret av att döma och beundra
  • vara ärlig mot varandra när du ser överlevnad, men från dina egna överlevnadsstrategier inte från andras
  • vara ärlig när du inte vet, alla är vilse ibland
  • vara medveten om du skapar normer, då blir du alltmer blind och kan inte se. Detta kommer att skapa ett nytt program / identitet som håller tillbaka i samarbetet.

I det nya paradigmet måste vi hedra de gamla, som tog oss dit vi är idag.

Historien om ”människorna”

Det var en gång en vind, som först kom som en liten pust utan att något märkte den puff, puff och sen försvann den. Den dagen, första gången var det en man som fick en känsla, samma känsla som infinner sig när du drömmer om natten och vaknar och känner att något viktigt hänt men du får inte tag i vad det är, och så bara försvinner det bort. Mannen går förundrad hela dagen, så började han skriva och pennan för honom till ord som han inte förstår orden handlar om medkänsla, möten, lyhördhet, tillit, samman, relation, vem, fokus. Vid samma tillfälle på en annan plats har en annan kvinna uppfattat en rörelse som börjar svänga och den svänger med sakta pendelslag som en not där tystnaden är lika viktig som tonen. Vibrationerna och texterna sprids mun mot mun från denna dag… och vinden får kraft

Nu börjar det blåsa som en sjöbris och fler och fler njuter av dess fläkt och orden blir till meningar och planteras vidare i olika delar av världen. Vi måste lyssna på människor, vem är vi egentligen till för, varför kränker vi människor och gör dem till offer. Men de som sitter i båtarna och styr bryr sig inte. De är fullt upptagna med att styra. De bygger finare och starkare motorer för att snabbare och snabbare ta sig fram. Ingen ser bakåt och ingen ser under båtarna. Vad är det de rör upp i vattnet och vad är det i historien som börjar komma ikapp dem som de flyr ifrån. De ordnar tävlingar om vem som är bäst och vilken som har störts styrka.  …. . men de märker inte hur det börjar röra sig under deras båtar och plötsligt utan föraning blåser det upp till kuling.

Alla blir rädda, men några i båtarna börjar nu vakna och med ett stort lugn tar de över rodret när människorna blir livrädda. De håller båtarna med fast hand. De följer med det djupa vattnets rörelser och hör sången ” Älska mig för den du är…” Deras ögon blir större och större och nu ser de plötsligt men vi kränker ju folk, vi talar om för dem vad som är rätt för dem, vi låter dem bära allt vi inte klarar av …. men kan vi häva kulingen så att det inte blir storm.

Det lugnar sig och båtarna går igen på lugnt vatten. Snabbt vaknar kaptenen på båtarna … nu ska jag styra igen – min båt som jag har ansvar för. Några i besättningen bestämmer sig för att gå i land och mönstra av. Mönstra av gamla mönster. På stranden sitter de och ser ut över vattnet och himlen. De lyssnar på vindens sång – kom, kom, en ny båt väntar. De börjar bygga flottar, nybörjare igen, de hjälps åt, och just nu behöver de ingen kapten. Någon kan hugga, någon kan binda, någon kan göra flotten stabil, någon annan gör den vacker. ja alla har något att bidra med och det löser sig av sig självt. Så är flotten klar. Roller delas upp och de ger sig av. Lite läskigt är det och det känns pirr i magen. Hur ska det gå, kommer vi fram, vad händer om det blåser. Och blåsa kommer det att göra.

Herrarna och damerna på de stora båtarna ser flottarna och skrattar – som stenåldern ha, ha. I horisonten mörknar det. På flotten tas det fart. De ser mörkret och hör hur det mullrar. Snabbat samlas man och har rådslag, vi måste söka skydd, det ser oroligt ut, hur kan vi hitta en plats av lugn, hur passerar vinden, hur kan vi fånga energin. De tar sig in i en vik där de har skydd från två håll, gräver sig ner i jorden och bygger sig ett skydd.

Men herrarna och damerna på båtarna de gör ingenting. De vet att de klarade sig sist i kulingen. Dessutom har de gjort bättre och bättre båtar. De säger att de är så skyddade på dessa stora båtar med stabilisatorer och annat. Men vad de glömmer är, att de som med stort lugn höll deras båtar sist inte finns kvar. De fortsätter sina fina middagar och när stormen kommer … ja du vet vad som hände.

När det mojnat tar sig flottmänniskorna ut ur jorden och ser all förödelse. Nu behövs all kreativitet hos alla, så låt oss lyssna, låt oss bjuda in de främmande orden som kom som en vindpust och växte till en storm. De letar efter människorna på den stora båten, välkomnar dem och berättar för dem att de måste lära helt nytt. Vad är du bra på, vad är din gåva? Vi hedrar er med respekt, välkomna. Och från den dagen så visste de att vinden har något att säga och de stannar i tystnaden. (Marie Fridolf, skrivit till ett föredrag för Samordningsförbunden 2010).

 

Göteborg den 20 oktober 2019

Ingrid Marie Fridolf

 

 

Lämna ett svar

5 × fem =

Stäng meny