En ny tid

Livet har öppnat en ny väg för oss alla, det kollektivas inre kraft kommer att förändra allt. Vi kan aldrig gå tillbaka, och faktiskt just nu inte heller framåt. Vi behöver stanna precis där vi står. Det betyder inte att vi inte kommer att röra oss, men om vi ska kunna förändras behöver vi transformera vår ”psychic channel” som består av vårt överlevnadsmönster, för att kunna öppna vår själs resa från en helt annan ”kanal”. Det nya kommer ur det som vi en gång bestämde på vilket sätt vi ska leva vårt liv. Det brukar jag kalla våra icke-val. Det kan du inte påverka utan bara förhålla dig till. Våra icke-val ger ofta fjärilar i magen. Det är från dessa i oss som vi kommer att öppna våra livs koncept.

Våra överlevnadsstrategier är en blåkopia av vår livsstruktur. Vilken gåva, eftersom det också innebär att vår överlevnadsstruktur tillför livet visdom. I överlevnadsstrukturen har vi gömt en massa själsbitar som vi skyddat. Dags att hämta hem dem till vår själ igen. Det är då vi börjar att känna oss hemma igen, var vi än befinner oss i världen. När vi öppnar den resan kan vi bemäktiga varandra på denna vår nya kollektiva resa.

Jag driver just nu för femte gången en ettårig utbildning som även denna gång redan ändrat min världsbild. Jag är djupt tacksam, då det förberett mig för det nya kollektiva omedveta som nu öppnas till större medvetenhet. I den utbildning blir deltagarna numera ”systemisk ledarcoach”, vilket innebär att de lär sig hur de kan leda genom att inte leda och att öppna för att överlämna sig till gruppen och kollektivets själ.

”Min djupa tacksamhet till de sista dagarnas närvaro. Jag fick för ett tag sedan frågan hur länge kan vi vara totalt närvarande, inte genom att blunda och gå inåt i inre meditation utan genom total närvaro tillsammans med andra människor. Mitt svar var: jag har ingen aning. Lärde mig under många år att i mötet med en person vara totalt närvarande och öppna det fält som kunde ta oss dit ingen av oss var för sig kunde gå. Lärde mig sedan det också med en hel grupp, att låta gruppen ta oss alla tillsammans till en plats av total närvaro dit ingen av oss kunde gå själva. Lärde mig då också att gruppen då och då tog oss till närvaro av ett helt kollektiv. Frågan jag fick var hur länge. Kan inte svara på den nu heller eftersom tiden stannar. Dessutom finns tid i så många dimensioner. Efter denna helg har jag en ny erfarenhet och ett nytt lärande av hur tid varandra i mellanrummet mellan individer, grupper, kollektiv, transpersonellt och mellan olika dimensioner. Total närvaro expanderade i oss alla närvarande, men också i många som inte var närvarande. I långa stunder stannade tiden. Denna gång kom expansionen från ett kollektiv. Det okända var närvarande i varje minut. Inget att luta sig på, inget att kunna förklara eller förstå i en kollektiv transformation utifrån och in och inifrån och ut i samma ögonblick. För mig gick jag ur helgen utan tid. Idag kommer tiden åter från en djup kontemplation och jag ler mitt i allt från denna min, vår gemensamma och kollektiva erfarenhet och jag ber även denna dag precis som jag alltid gjort sedan jag var barn: Giv mig och alla andra styrka att gå igenom det vi behöver gå igenom nu. Giv mig och andra modet som vi behöver för att klara av det vi nu ska möta. Låt oss vila tillsammans i dina armar älskade moder jord i vår jordlighet och öppna tidens oändliga visdom, inte gömma oss bakom vår egen självgodhet eller ynklighet. Låt oss öppna nakenheten bakom det vi skyddat. Min djupa vördnad för denna tid. Min djupa tacksamhet till alla vi som öppnade denna cirkel, alla närvarande och icke närvarande. Min djupa tacksamhet till alla andra cirklar som öppnas nu på så många olika platser på vår jord. Alla modiga själar i ansvarstagandets tjänst”

 

En skapelseberättelse i transformation

Fyra olika delar öppnas nu i denna skapelseberättelse utan tid och rum; det kollektiva, strukturen, konceptet och existensen. Dessa delar går parallellt som en röd tråd. Varje del håller det som öppnas från början av livet. Vår existens är grunden i allt. På en kollektiv nivå har valt att leva i denna tid på denna plats just nu i skapelsen mellan två paradigm, det gamla individualistiska och det nya samskapande/holistiska. Nu i mellanrummet stärker vi det som behöver stärkas så att det skapar en balans. Coronaviruset har öppnat för denna balans, och med den är vi ett, alla människor berörs i denna kollektiva kris som kan leda till mer liv. Vi har för en stund tagit oss ur allt brus och hets och ur detta kan något gott komma. Vi ser redan dessa rörelser.

Vi har nu öppnat för att ta oss igenom den transformation vi, var och en och gemensamt, nu står inför i livet, till mera liv med den vi är i vårt ursprung. Allt är nu en ny början, för oss alla, så att vi kan skapa ett nytt koncept eller ska jag säga vänta på det koncept som öppnas från helheten.

Vi behöver kollektivt bränna våra ”gamla” livskontrakt

Ett avgörande sätt att se vår livsstruktur är att öppna för våra livskontrakt. De första kontrakten i livet skriver vi från vår överlevnad, från vårt sätt att försöka passa in. I det kontraktet finns också många illusioner. Vi håller nu alla, varken vi vill det eller ej, på att skriva om våra livskontrakt. Det kollektiva kommer att pusha oss dit. Försök inte förstå eller värdera detta just nu! Lev med det varje dag!

När vi gör det kommer naturligtvis motstånd som det alltid gjort när vi står inför förändring. För de flesta av oss kan vi se vårt motstånd i mötet med vår mamma. Omedvetet knyter vi band till vår mamma tidigt i livet som sätter upp hinder för oss att ära henne och öppna för den livsstruktur som väntar. Detta handlar om dig inte din mamma! Kanske hittar du inget just nu, men då det kommer: skriv ned. Du får sedan hitta ditt sätt att lösa upp dem, du behöver offra det som står i vägen, ofta det som du i dig skyddat från din mamma. Du kan alltid be om hjälp av moder jord. Vi behöver nu lära oss att hålla allt inom oss för att transformera det. Läcker du förlorar du denna möjlighet. Tar du av andra förlorar du också denna möjlighet. När du försonats och öppnat en ny väg, snälla, dela din lärdom. Världen behöver den berättelsen också för att det kollektva omedvetna ska kunna le och se; ja hon/han tog sin lärdom och är nu fri. 

Vi har så många olika missbrukssidor vi människor för att straffa vår moder. För mig står missbruk för hur vi brukar oss själva för att missa oss själv. Det är som att vi säger till henne: den glädjen ska du kära inte ha. Samtidigt vet vi, om än omedvetet, att det finns inget vår modern önskar mer än att vi ska välja vår väg. I denna allas vår strategi sitter vi fast, och det är den som måste offras. Missbruk kan naturligtvis vara droger, men också att sätta krokben på dig själv eller att offra dig. Det kan vara att slå på dig själv och göra dig värdelös eller att slå på andra och göra dem till syndabockar.

Detta missbruk står i vägen för vår möjlighet att skriva ett nytt livskontrakt. Ett livskontrakt kan beskrivas som en ”ny identitet”, om det kommer inifrån bortom våra tankar. När vi ”förstått” så kan vi skriva om våra livskontrakt hur många gånger som helt. I några av dessa övergångar till ett nytt kontrakt sker transformation, men långt ifrån alla. Transformation sker när kroppen öppnar för att det ska ske och tar oss till en plats bortom vår kontroll, när vi krackelerar och landar i att vi inte har en aning om vem vi är. Första gången det händer tror vi att vi ska dö, men det kan öppna något nytt i oss. När så har skett en gång och vi har tagit oss igenom, vet vi att nästa gång kommer vi ur detta med mer expansion av liv. Processerna tar oss djupare och djupare för att vi ska kunna hämta hem den vi är i vårt ursprung. Varje livskontrakt håller oss och det livet skapar för oss.

Kollektivet öppna för enhet och helhet

Just nu är vi i en ny fas i världen, alla är i samma båt. Ja alla! Så mycket rädsla det väcker och samtidigt så mycket liv. Vi återerövrar nu känslan av att vi alla är ett, var vi än är och i vilket sammanhang. Det är nu vår kärna visar oss en annan väg, ja hela vår världs kärna visar en annan väg. Den utmaningen är nu vår. Några av oss blir rädda andra nonchalerar denna vår tids mellanrum. Vi fick ett mellanrum!!! Vi kan aldrig gå tillbaka, bara framåt från här och nu. Framtiden skapas nu!! Själen jobbar hårt nu för att vi ska se och lyssna, inte bara människornas själar, också gruppers själar, hela samhällens själar och världssjälen. Vi kan aldrig döma det som har varit bara se: att tack vare den fas som vi tidigare varit i så kan vi nu göra något nytt. Så är det för oss människor och så är det för hela samhällen. Vi har alla en chans att bryta igenom nu, oavsett hur mycket vi har arbetat med oss själva. Det kollektiva omedvetna pushar oss dit för att vi ska kunna skriva om historien som ett kollektiv. Det öppnar möjligheten för var och av oss att så också göra. Vi är inte ensamma längre i olika personliga kriser. Nu är vi alla del av samma ”kropp”.

Allt är nytt nu             

Jag har under många år nu lärt mig att stanna i det okända tillsammans med andra människor. Jag vet i dessa lägen ingenting och varje situation är en ny början. I denna tid just nu är vi hela tiden i en ny början. Ingen vet någonting, ingen har en aning om vad denna tid kommer att ta oss. Vi kan inte lägga vår gamla världsbild, karta på det som händer. Jag valde denna helg att bränna mitt livskontrakt, det åttonde livskontraktet som jag skrivit i det liv jag lever. Jag ger mig nu tid att låta det skapas som ska skapas. Jag befinner mig i mellanrummet! Ingenting att göra, ingenstans att gå. En ny skapelseprocess sker i mig, i alla andra människor och i hela världen samtidigt. Kanske kommer ett nytt livskontrakt bit för bit eller så kommer något annat. Jag är så tacksam för att egot är fullkomligt lugnt. Mitt gamla överlevnadsmönster har krackelerat och nu är jag på ett helt annat sätt, på en plats som jag aldrig varit förut i tillit, frihet och inre frid beredd att ta emot vad livet än erbjuder. jag möter min mamma från den platsen och hon mig, hon lär mig fortfarande och jag tillåter mig att lära i grunden från min mammas visdom. Borta är alla försvar både i henne och i mig. Min relation till moder jord och naturen har förändrats och jag tar mitt ansvar i det jag är medveten om, beredd att öppna för än mer medvetenhet. Varje dag har jag möjligt att möta denna vår gemensamma moder. Min fader är också med mig och då och då kommer han till mig i överflöd, jag ler och jag ser. Jag vandrar också tillsammans med mina barn och barnbarn och min exman och hans nya kvinna samt hans första kvinna och deras son. Generationer av förfäder och förmödrar ler och ser. Då och då dyker ett mönster upp som jag tar mig igenom och försonas med. Vad kan jag mer begära av livet.

Det jag har skrivit här har kommit bortom, också min egen förståelse. Hur ska jag någonsin kunna första vad som sker nu. Jag vill inte ens försöka. En ny dörr öppnades i en helg när jag jobbade med energi i fältet Space in between på ett helt annat sätt än vad jag brukade, på grund av rådande situation. Det var mer distans, och ändå mycket mer närhet och intimitet. Ett nytt sätt att arbeta visade sig. Så småningom är jag beredd att dela det nya arbetssättet i workshops och i en ny utbildning om vår livsstruktur i en kollektiv kontext. Just nu har jag valt att dela en del av den teoretiska ramen som handlar om kollektiv, struktur, koncept och existensen. Det sker i samklang med vår transition, den övergång som vi kan göra på ett säkert sätt. Det finns dock ingen bro mellan det gamla och det nya, vi behöver möta oss själva på djupet. Barnet är en central figur i det kollektiva omedvetna land som nu öppnas. Allas våra totalt oförstörda inre barn som väntar på att ta plats i denna nya tid från existensen landskap. Det kollektiva omedvetna väntar på detta!

När vi arbetar med energi kommer alltid ögonblick av transformation kollektivt, i mötet med alla världens mödrar, fäder och barn, i mötet med alla levande och döda. På så sätt förändras alla våra myter, alla våra arketyper, ja allt vi trott att vi vet hur det är. Det som vi hållit så kärt.

Jag minns ett av mina viktigaste ögonblick i livet till mer expansion när jag gick vilse i ett främmande land mitt i naturen och landade till slut i vila. Då öppnades upplevelsen av att vara ett med berget, jag var berget som jag hade vilat mig mot. Denna upplevelse förändrade hela mitt liv, framförallt min anknytning till livet. Allt som var inne i mig var ute i mig individuellt och kollektivt. Det fick mig senare att avge ett löfte i templet hos Bribris, native indians i Costa Rica. Löftet till livet och till den kvinna som vandrat med mig. Därefter skildes våra vägar. Denna min erfarenhet av att skiljas öppnade från livet ett helt nytt koncept som jag håler på att värka fram, inifrån och ut, utifrån och in. Första delen är Space in between, andra delen Safety journey coch vad som kommer sedan vet jag ej. När vi kan ära allt som varit, försonas och gå vidare är vi redo för livets koncept, livets visioner. Dessa kan vi aldrig tänka ut, de kommer när vi är redo, i en ordning och med de ingredienser som livet behöver. Vi tar emot och följer, utan att kunna förklara eller förstå.

 

Varje människa har en form

Ordet struktur betyder att det finns en ordning, en form. Det finns en helhet med olika delar som relaterar till varandra. Vi kan också säga att det är ett system eller ett mönster med en inbördes ordning. Det finns lika många strukturer som det finns människor, strukturen är vår unika ”kristall” som vi kommer med till detta liv. Den kristall som vi i hela vårt liv försökt att gömma för oss själva och andra. Vi förskjuter denna del av oss för att passa in i familjedynamiken tidigt i livet. Så gömmer vi den vi är i vårt ursprung genom att stänga av vår öppenhet till det okända (det är ju farligt) som alla föds med, stänga vår intuition (den del som vet vad som skulle hända innan det händer) och begränsa vår äventyrslust (att experimentera). En del av oss blir istället rebelliska och olydiga för att åtminstone kunna behålla någonting av vår kraft. Andra ger upp och blev snälla pojkar och flickor som följer vad andra säger. Allt detta gör skalet vi skaffar för att sydda vår kärna allt hårdare. Ibland är det som pansar. Har vi dessutom trauman i vår barndom och senare i livet, ”splittar” vi också bitar av vår själ. Vi lever istället ett överlevnadsmönster som vi hela tiden befäster tills den dag vi bestämmer oss att göra något annat. Det sker ofta genom att något händer som kastar omkull oss för att vi ska vakna. När vi tar nya steg börjar två parallella resor, den första är att öppna de förskjutna delarna av vår kärna. Det öppnar för det rena inre barnet. Det finns alltid en del av oss som är totalt oförstörd, vad som än har hänt oss. Det är då vi får en känsla av vårt själv, som kan separera oss från andra människor och samtidigt ta oss till en kollektiv enhet. När vi vågar öppna lite av vårt hjärta och släppa in lite ljus kan transformationen ske och expandera vår kärna till en större helhet och enhet.

Parallellt öppnar vi för den andra resan: att hämta hem de själsbitar som vi ”splittat” av på grund av olika händelser och brister. Händelser i vuxen ålder öppnar för denna process, att hämta hem det vi splittat av från vår själ och på så sätt hela gamla trauman. Med tiden blir vi allt helare och kan börja bidra till livet. Själen kommer att ställa oss inför större och större utmaningar. Var beredd!!

I en förändring av detta slag förändras hela kroppen. Vi kan faktiskt se på en människa när de har hämtat hem och integrerat de förskjutna delarna av sin kristall. Det vi också kan kalla vår kärna, vårt själv, den vi är i vårt ursprung. När det sker har vi integrerat mer av vår livsstruktur i vår kropp. Då kan vi försonas med det vi har gjort och förlåta oss själva.

Egot måste med

Vad ett ego är vet jag inte längre! Min gamla karta har varit att det är egot som är min identitet tillsammans med självet och själen i den form som jag är just nu. Den formen har ändrat sig åtta gånger för mig personligen. Tre gånger drastiskt så att jag förlorat allt att hålla mig i, och de andra fem mycket lugnare. Varje gång har jag skrivit om mitt livskontrakt.

Jag har definierat egot som den som klamrar sig fast, hävdat sig själv och som varit självupptagen. Det är också egot som missbrukar oss själva, som brukar oss själva för att missa oss själva. (missa vårt själv, den vi är i vårt ursprung) Själen å andra sidan är den som jobbar för att vi ska hitta oss själva igen, hämta hem våra själsbitar till den vi är. I varje bit finns ett lärande. Själen har inga känslor det är egot som känner, själen bara ger oss fler och fler utmaningar för att växa. Känslan av att vara hemma finns i oss när själen och egot förenas med vår kärna, vi blir ett med oss själva och allt. Det är i dessa ögonblick som livet kommer åter i en ny form, till ett nytt livskontrakt.

Egot är också den som ger oss en känsla av mänsklighet. Det är från egot vi kan känna kärlek till allt, till livet, Det är från egot vi känner tacksamhet, ödmjukhet och blir berörda. Egot är verkligen en gåva. Livet öppnar nu en större transformation i denna vår tids största gåva: ATT VARA MÄNNISKA.

Det är nu vi människor kan expandera vår medvetenhet och det sker just nu runt om i hela världen. Egot ger oss möjlighet att förälska oss i oss själva och alla andra. Det är egot som kan uppskatta denna vår nya skapelse. Är detta verkligen möjligt? Ja så är det för mig just nu och jag bugar mig för egot varje dag. Den som inte har ett ego har heller inget driv att ta sig framåt. I stunder kan själen vila och sedan öppnas återigen en dans mellan egot och själen för att vi ska ta nya steg till mer expansion av medvetenhet. I föreningens ögonblick blir vi ett inte bara med vår kärna utan också med det gudomliga och med moder jord.

Allt förändras

Nu står vi inför en ny tid av total förändring, allt i våra gamla kartor är under transformation. När vi överlämnar oss till energin, till livet som tar oss till en ny plats kommer också hela vår historia förändras. Eftersom vi är den art som begåvats med möjligheten att reflektera så uppstår i varje ögonblick något nytt. Vi ska ju inte stänga av denna vårt egos gåva, men vi behöver transformera den och göra oss medveten om våra projektioner. Vi människor kan inte förändra våra icke-val, men vi kan förändra vårt förhållningssätt till dem. Den resan är magiskt och handlar om vår fria vilja, en väg till inre frid.

”Många av oss människor antar att om vi förstått något intellektuellt så har vi fått en insikt. Det kräver dock mod, överlämnande, mognad, tid, engagemang, iakttagande, reflektion och meditation och ett totalt oavbrutet förhållande i närvaro till det jag tror att jag vet för att kunna inse det man vet. När vi antar något så är det en av de fällor som vårt ”gamla” egot lurar oss till. Vid transformation försvarar vi ofta det vi tror och att vi vet med näbbar och klor. Om du i det ögonblicket tar ett djupt andetag och inser att du faktiskt inte har en aning så kan du lära dig att du faktiskt inte kan påverka det som inte du kan påverka. Vi kan däremot påverka vårt förhållningssätt och vår närvaro till det. Kanske lugnar det egot som då kanske gör sig beredd att ta oss i handen på denna vår livs största transformation. Om vi blickar djup in i oss själva utan att bli frustrerade kan vi komma till en plats där vi kan göra ett åtagande om att vad som än händer så kan vi gå vidare, för i slutändan kommer det att löna sig. Vi kan bara möta den platsen av att gå vidare med en ny början, inte att vi vet. För i den som vet finns väldigt lite utrymme för växt. Om vi ser oss som nybörjare igen, som tar oss fram med stapplande steg bli vi nyfikna och vågar sakta experimentera. Då finns inte heller något behov av att äga, inte minst kunskap. Den äger vi ej, den är fri. Det jag skriver nu kan tros komma från att jag vet och det gör jag ej. Detta jag nu skriver är också till mig själv, lika väl som till alla andra. Jag tar idag nya steg med mitt ego till ny transformation nu i denna tid och på denna plats. Egot är också den som ger mig en känsla av mänsklighet. Egot är också den som uppmuntrar mig att göra något annat samtidigt som det hävdar att det aldrig kommer att fungera. När vi börjar döma och kritisera har vi fallit tillbaka till vårt gamla ego som stödjer tidigare erfarenhet och inte det vi skapar i nuet” 

Det är dags att betala i denna skapelseprocess

I nådens kraft som nu är tillgängliga för oss alla i det mellanrum som nu skapats betalar vi för vad vi själva gjort, vad vår familj har gjort och vad hela kollektiv har gjort. Vi kan aldrig säga jag gjorde inget, jag var inte ens född, jag trodde aldrig på detta osv. Betalningens tid är här. Vi kan bara betala vår lilla del, varken mer eller mindre. Den fria viljan är vår! Vi vet ingenting just nu, men vi vet att vi inget vet. Då vet vi också att vi nu har stora möjligheter i det mellanrum som skapas. Samtidigt vet vi av erfarenhet hur vi har varit i dessa mellanrum tidigare i livet, men vi har ingen, nej ingen av oss erfarenhet av att vara i ett kollektivt mellanrum. Väcker det rädsla, sorg, glädje, vrede spänning, ödmjukhet, tacksamhet osv så kan vi se det som möjligheter nu, en massa möjligheter i livets mellanrum emellan två paradigm. Vi fick den hjälp vi under många, långa år bett om. Jag tackar mitt ego för alla mina år av transformation och öppnar mig för det okända.     

Det kollektivas struktur ger helheten

Den kollektiva strukturen har en massa lagar som vi inte kan bestämma över. Vi kan säga att det är universella lagar. De visar sig när vi stannar i vår egen själs resa och hämtar hem alla delar som vi splittat och gömt genom att skapa överlevnadsstrategier. Vi kan se dem i arketyper, mytologin och vårt sätt att förhålla oss till det gudomliga. Det gudomliga är inte utanför oss utan vi är i det var och en. Det är en del av oss. Vår själ vandrar utåt och inåt i ständig kontakt med det kollektiva okända. En av dessa lagar är att vi är ”ett” och från det kan vi hela oss själva tillsammans, att vara tillsammans och var för sig sker då i samma ögonblick. Vi vet detta men har inte aktiverat detta ännu. ”När vi möter detta fält vaknar något i oss och det öppnar den vi är”. Detta “ett” visar sig från gruppens själ, som står i kontakt med kollektivets själ. Det behövs dock en ”hel” kropp för att kunna hålla denna själ. Den kroppen kan inte läcka och inte heller ta av andra, men vi bemäktigar varandra på denna resa. Den kroppen är i ständig transformation av vårt ego till nya identiteter. Vi kan inte leva utan ego, då har vi ingen personlighet och inga konturer. Vi kan inte heller leva utan en själ då blir vi bara överlevnadsstrategier ständigt i förvar i beteendena fight, flight eller freeze. Vi reagerar istället för att agera. Agerandet kommer alltid från våra icke-val i kontakt med vår kärna. När gruppens själ öppnas och något vaknar i oss skapas övergången. Det är övergången från ett tillståndet, en struktur, till en annan. Den resan sker kollektivt dvs. genom gruppen och kollektivets själ i samklang med vår egen själ. Tiden när vi satte oss i vår ensamhet på ett berg för att hitta oss själva är förbi.

Nu i denna tid får vi hjälp att snabba på vår transformation av egot så att vi kan öppna mer av den vi är vårt ursprung. Det ger vår själ större space. Vi kan inte ta vårt ego till det gudomliga. Det är själen som gör den resan genom den vi är i vårt ursprung. Egot överlämnar sig till själen när den känner sig trygg. I stunder av gudomlighet stannar tiden och allt bara är. Det är nu vi är bortom identitet, totalt öppen och vi kan känna känslan att vara ett. Men kom ihåg att känslan tillhör egot. Själen har inga känslor, den bara är. I själva transformationen och ögonblicket av ett finns inga känslor, det är bara energi. Då stannar tiden. Känslor av att vara berörd och kontakt kommer efteråt. När känslan kommer är vi igen i tiden på denna plats, här och nu. Klarar vi att stanna här och nu upplever tomrummet där något nytt kan växa. Nu har vi en oförglömlig möjlighet att bemäktiga varandra till mer medvetenhet och liv så att själen i stunder kan få ro och förbereda oss för nästa utmaning.

Vår kollektiva resa början i gruppen

Vi möter det kollektiva arbetet när vi är i kroppen i total medvetenhet och expanderar mellanrummet inne i kroppen så att det okända kan ta plats. Vi öppnar för det kollektiva omedvetna och vår inre omedvetenhet. Därifrån möter vi vår inre vägledare, inre moder och fader. Vi föds tre gånger i livet först av vår biologiska mamma, sedan av oss själva och slutligen av livet, om och om igen. I den sista fasen, att födas av livet, öppnas det vi kan kalla vår inre vägledare, vår kanal, Gud, gudomlighet vad vi än kallar det. Denna gudomlighet är ingen annan, utan en del av oss och alltet. Vi går på det gudomliga varje dag. Vår själ vandrar ut och in i vår kropp hela tiden för att expandera mellanrummet så att vi kan expandera. Då och då behöver vi kontemplation och vila för att själen ska kunna ta ett nytt steg. Du hittar din struktur i denna expansion inifrån och ut, utifrån och in i samma ögonblick i dessa utmanande situationer. Det är också då du kan bidra till livet.

Det är ingen slump vilka människor som kommer samman nu. Vi har som grupp med gruppens själ en möjlighet att öppna mer av den vi är i vårt ursprung. Därför är det väsentligt att gå inåt men också ha uppmärksamheten till det som förenar oss. Det som förenar är många saker och öppnas mer och mer. Det skapas ur det kollektiva och kan öppna mer av dig. När vi lär oss att hålla vår egen helhet i relation till gruppens helhet öppnas en spricka så att mellanrummet kan expandera och skapa mer liv. Det är första öppningen till en ny form, ett nytt koncept.

Nu har vi möjlighet att bidra med nya koncept till världen

Koncept värker fram genom att vi lever dem för att släppa och låta dem sedan vara fria. De är vårt bidrag till livet! Koncept har alltid en struktur, en ordning. Ofta får vi ett namn som visar dess helhet! Sedan kommer dess delar i den ordning som ska ske. Detta räcker inte!  Den helheten behöver en struktur att luta sig i. Den strukturen är maskulin om vi är kvinnor och feminin om vi är män. Då öppnas nästa steg som är en sammanfogning av den maskulina och feminina energin.

Människor som inte skapar struktur i sitt liv får inte barn och får de barn måste de skapa struktur. Den struktur som då skapas är en sammanfogning av maskulin och feminin energi. Vad händer då när jag väljer att skaffa barn utan någon av dessa två strukturer? Går det? Det vet vi ingenting om just nu eller så vet vi allt om detta just nu. Vi lever i en maskulin struktur, i ett patriarkat, och tidigare i historien har vi levt i ett matriarkat. I djurriket och hos ursprungsbefolkningen/naturfolket finns fortfarande exempel på båda. Kan vi finnas i en struktur där alla människor koncept kan få växa och ta form, både feminina och maskulina? Vi sår en massa frön nu i denna tid som kommer att värka fram. En del kommer att dö och andra få större växtkraft.

Den maskulina och feminina strukturen

All materia har en form och en struktur, vår kropp, en grupp, en familj, ett samhälle, moder jord osv. Det består både av det vi kan ta på och se med blotta ögat och det som vi är blinda för. I en kropp finns mellanrum och runt en kropp finns det okända, det som väntar på ett bli levt. Vi kan idag mäta dessa mellanrum i hela kroppens olika delar och de senaste åren har vi särskilt fokuserat på hjärnans mellanrum. Vi människor har en enorm kapacitet att hela oss själva. Vi människor får med oss lika mycket kraft som vi behöver för att klara av det vi ska möta i vår barndom och senare i livet för att klara av att omvandla det till ren kraft. Den vägen, omvandlingen, är att komma hem till sig själv för att kunna bidra till livet.

Ofta tror vi att vi vet alla byggstenar, och ja det vet vi också till exempel när vi bygger hus genom många år av erfarenhet. I urminnes tider lärde vi oss att konstruera hus från egen erfarenhet och sedan spreds den erfarenheten så att inte alla behövde göra samma misstag. Det är den maskulina principen för struktur. Tyvärr finns också en destruktiv sida av våra strukturer, så också den maskulina. Den feminina formen för struktur är att var och en bygger sitt eget koncept som är helt olika någon annans. Det gör att var och en bidrar med sin lilla bit till världen. Varje litet barn som föds är helt unik i sin form och själ. Den feminina strukturen är att värna den själen och formen och inte putta in den i någon annans form. Även den feminina strukturen har en destruktuv sida vi behöver se. Läs mer i min tidigare blogg om feminina och makulina härskartekniker. Den feminina strukturen är cykliskt medan den maskulina är linjär.

Det är alltså inte det ena eller det andra. Både det maskulina och det feminina behöver och få ”samma” vikt när vi nu tar oss in i det nya paradigmet. Nu i mellanrummet håller vi på att lära oss om avarterna av det maskulina och det feminina. Transformeras dessa så kommer båda strukturerna få växa parallellt

Från hjärnan och hjärtat kan vi ändra mellanrummet.

När hjärtat expandera så kan själen vila och när hjärnan transformeras kan det okända få ta plats. De två livsavgörande delarna i kroppen i kontakt med andra människor är ögonen och vårt könsorgan. Det ena kan öppna vår själ och den andra reproducera oss. Båda dessa står för kontakt. Ett djur som är i fara släpper inte sin motpart för en enda stund med ögonen. En art som håller på att dö ut ser till att reproducera sig själv om den inte ”vill” dö ut. Ögonen står sedan i kontakt med lever, det viktigaste organ vi har i vår kropp. Det är från levern vi ser inåt och bortom, och från ögonen vi ser utåt och inåt. Könsorganet stå för kvinnor i kontakt med livmoder, hennes andra hjärta som håller ägget när det är befruktat för att kunna föda fram mer liv. Män står i kontakt med pungen där deras frön väntar för att reproducera sig till mer liv. Det är båda dessa platser som i en människokropp som kan sägas vara heliga, ja också hela människan är helig. Hon har en kropp! Män och kvinnor har olika gåvor i livet och det håller nu på att integreras i samhället. Vi ser både maskulina och feminina strukturer och båda behövs.

När också de feminina strukturerna fått tillräckligt stort utrymme i samhällets strukturer kan vi luta oss på bådas förening. Under många år nu har vi ärar den maskulina strukturen och nu börjar vi att ära den feminina strukturen. Kan livet vara både linjärt och cirkulärt samtidigt? Hur kan vi se en grupps, ett samhälles och moder jords ögon och könsorgan?

För mig är detta klockrent i det jag gör nu!

Jag fick min sperma från välfärdsystemets struktur! Jag försökte då att tillföra det cirkulära men jag var för ung. Ingen ville att jag skulle hålla detta frö i mitt sköte. Idag finns något annat och jag fick ta emot detta frö och denna struktur för att tillföra det feminina i det koncept som nu skapas: TRANSITION, A SAFETY JOURNEY. Jag vilar själv i moder jords sköte. Vad som nu kommer att skapas vet jag ej, men jag har full tillit.  Säkerhetsresan, är en övergång mellan det gamla och det nya. Låt oss göra detta till en väl färd. Det innebär att jag skyddar allt som kan orsaka fara, risk eller skada. Jag är skyddad från det osannolika (det jag själv skapar från min historia och projicerar på nuet som inte längre är realistiskt). Det betyder att detta inte kommer upp längre. Mitt jobb är att öppna så att andra skyddar sig mot sin historia som de själva återskapar. Detta kommer att ske genom helt nya metoder som gör att vi kan ”ta” emot detta direkt utan att behöva gå år ut och år in i terapi. Flera av dessa metoder är redan öppna. Det betyder inte att vi inte ska möta vår historia, men den kommer med nya insikter i samma ögonblick som de ”poppar upp”.  Livet ger oss den möjligheten.  Utan en sperma inget liv, utan en livmoder och ett ägg inget liv. Det är den struktur vi vandrar till in i det nya paradigmet. Då behöver män och kvinnor ära varandras strukturer. Båda dessa kan bli en enorm möjlighet men också totalt destruktiva. Tillsammans kan de förändra liv.

Vår kollektiva resa i livets ögonblick

Ur dessa ögonblick av ärande av både det maskulina och feminina strukturen kan vi förändra världen. Dessa båda har helt olika sätt att leda och vi behöver båda. I en tid av mellanrum där vi blir pushade in i mer agerande, inte reagerande, har vi möjlighet att se dessa två strukturers dans med varandra. Utmaningarna är två i denna dans:

1)      Ära andra i den struktur som jag som man respektive kvinna har att ära. Egentligen är det alla andra med samma kön som jag.

2)      Ära det motsatta könets struktur och värna om den balans som krävs. Inte att vi ska vara lika utan att vi ska värna varandras olikhet.

När vi talar om denna dans har det inget att göra med sexuell läggning, i vilket familj vi är uppväxt i, i vilket land vi lever, i vilken kultur vi har fötts in i osv. Detta är bortom dagens syn på hur allt ska vara. Det handlar om vårt sätt att reproducera oss och det skapar en maskulin och feminin struktur. Jag hade under flera år ett samarbete med en homsexuell man det vi skapade. Jag från den feminina strukturen och han från den maskulina. Jag hade också under några år ett samskapande med en homosexuell kvinna och tillsammans bjöd in en man som kunde öppna den maskulina strukturen. Å ja, vi har också alla både en maskulin och femininin struktur i oss som öppnas i relation till våar föräldrar, vår kultur och kollektiva arketyper. Ur den har vi behövt att transformera en mängd illusioner som vi själva skapat. Ingen är hen, det skulle vara förnedrande att kalla någon hen när världen väntar efter ett samskapande av maskulina och feminina strukturer som har helt olika sätt att bidra till världen. Vi behöver ära båda. Båda strukturerna bidrar med ”barn” till världen, men på olika sätt. Barn är i detta sammanhang projekt, koncept, ideer etc.

Min exman gav mig ett hus, där jag skulle kunna vårda och ta hand om mina barn. Han såg också till, även om vi var skilda, att jag hade vad jag behövde. Den dag barnen var tillräckligt stora att de skulle ut i livet tog han dem med sig och visade sin karta som man. Han har verkligen stött dem utan att curla dem. När det tagit sig igenom också det svåra har han bidrag.  Jag var nog mer ”lost” än han i allt detta när barnen var små, eftersom jag försökte vara både man och kvinna i relation till mina barn. Så kom brottet när jag var med om en trafikolycka 1992 då ändrades min inre struktur och jag började att utveckla mrer av min feminina struktur både professionellt och privat. Snabbt blev jag kallad feminist i forskarvärlden när jag använde de cirkulära tänkandet och den samskapande strukturen. Till slut var jag tvungen, 10 år senare, lämna den maskulina strukturen för att ge mig total fokus på vem jag är som kvinna, vad jag kommer ifrån. Jag har lärt mig under dessa år att vi kvinnor har så svårt att ära varandra, män har så mycket lättare för detta. Kanske beror det på att de historiskt jagade i grupp och att de alltid hade en ledare som valdes av alla gemensamt. Vi kvinnor fungerar inte på detta sätt, vi har inte på samma sätt en enda ledare. Vi leder i grupp och behöver lära oss att ära varandra i denna rörelse. Det är därför det kollektiva ledarskapet är en ny öppning för oss kvinnor, om vi kan ära varandra. De äldre som grupp behöver äras, som man gjorde förr. De har levt längre och har därför mer visdom. Vi ser det nu så tydligt med dem som var unga under kriget. De vet och ändå inte! Alla länder var ju inte med i kriget och ”drabbades”. Sverige var ett av dessa länder. Detta är nog första gången i modern tid som hela världen ”drabbas”. Ingen kan stå utanför Corona. Ingen kan ta makt över någon annan. Jag pratar med min mamma om kriget nu och hon berättar. Jag ärar henne i varje tum av vår relation just nu. Tiden är mogen att som kvinna ära de äldre. Jag ser också hur mina söner ärar sin pappa mer än någonsin nu. Det är så vackert att se.  De håller, men på ett annat sätt än vad vi kvinnor gör. Att se vår stadsminister hålla tal till folket i söndags var så vackert. Jag kände en sådan vördnad för livet.

Nu öppnas existensen i denna tid

Livets skönhet och skörhet

Vi behöver göra ett djupt arbete med ”fältet” nu, allas våra gemesamma fält där vi har olika ingångar från våra koncept (vårt sätt att se livet som vi värkt fram). Livet är så vackert och när vi ära alla män och alla kvinnor. Det är då barnen kan stiga fram. Barnen som både är levande och döda. De tillhör alla livet. Livet går vidare med eller utan oss var och en oss. När vi ärar barn av denna tid, ärar vi också oss själva. Vi är alla barn! När vi planterar en blomma för vårt barn planerar vi också för alla barn. I varje arbete vi gör som ser ut att vara individuellt så gör vi också det för grupper och för kollektivt. De sprids som ringar på vattnet.

System balanserar alltid och i denna tid just nu sker denna balansering. Vi får hjälp att snabbare ta oss till övergången. Vårt jobb nu är att göra denna resa säker och tillräckligt djup för att vi ska bryta igenom. Energin tar oss dit. Livet är så skört och vi behöver komma ihåg detta på vår resa till mer liv. Det är dags nu att göra det vi har kvar att göra i livet, lämna allt ”bröte” som tra oss från livet. I det fulaste kan vi se skönhet, och skönheten kommer alltid att bestå vad som än händer oss. Just nu i denna tid får vi se en annan väg av kärlek, respekt och mer medkänsla. En inre stillhet börjar sakta sprida sig parallellt med rädslan. Djup där inne vet vi alla hur skört livet är och hur vilktigt det är just nu att försonas och förlåta sig själv för att kunna öppna mer av den vi är. När vår starka överlevnad kommer kan vi också ta henne/honom i hand och vandra vidare. Ja, ett samhälle nu som kämpar för sin överlevnad har också en själ. Den själen är våra röttter, där vi kommer ifrån. Låt oss inte stänga oss till andra samhällen utan öppna och bli mer ödmjukhet i vår nya lärdom av att vara ett kollektiv. Låt oss som människor inte stänga oss till andra människor utan öppna för vad som än vill komma i vår väg. Livet ger oss vad vi behöver möta just nu. Då finns frön att så bortom överlevnad som det finns i alla kriser, hur smärtsamt det än är. Smärta ger alltid mer växt om vi inte fastnar i den. Lidandet däremot får oss att stanna som offer. Det finns alltid något litet vi kan göra var och en, ingen är mer värd än någon annan i allt detta, nu i denna försoningens tid.

”Försonings tid är här, den som väntat på oss så länge. I en tid av sårbarhet kan det ske, aldrig annars. Den som icke vågar vara sårbar och riskera det allra käraste kan inte öppna försoningens dörr. I det ögonblicket av försoning är vi beredda att riskera, allt ja allt. Vi har då inget att försvara länge utan är bara helt naken i vår kropp med en själ i vila. Hjärtat är vidöppet till dig själv, till det du försonas med och till allt och alla. Bortom rädslan finns en plats av rent liv som väntar på ditt helande i försoningens kraft.  Nu är vi alla på den resa från det kollektiva omedvetna”  

Jag nu tagit ett av mina viktigaste beslut i livet som krävde allt mitt mod. Cirkeln är sluten. Livet tog mig dit och gång på gång visade hon mig vägen. Cirkeln är sluten. Ni kommer stegen en efter en och jag har ingen aning om vart de ska ta mig. Jag frågar ej jag stannar bara i varandet, inget behöver jag göra mer än att följa vad livet visar mig. Livet gör för mig!  Det första steget var att möta min grymhet för att ära egot så att vi kunde ha en lugn relation. Nu vandrar vi tillsammans och när egot öppnar alla sina känslor ser och ler jag. Tar henen med till det sköraste och det skönaste.

Livets grymhet

Låt oss tända ett ljus för den grymmaste sidan av oss människor, särskilt när vi inte ens förstår att det vi gör är grymt. Låt oss tända ett ljus för alla dem som blivit fångade i vår grymhet, både dem som vi tagit från utan att ens blinka och dem som vi burit för så att de inte kunnat ta sitt ansvar. Låt oss tända ett ljus för dem som vi låtit bära vårt liv när vi inte vågat ta vårt ansvar. Låt oss tända ett ljus för alla dem som vi jämfört oss med, konkurrerar med, fightas med eller flytt från, och dem som vi dömt och fördömt. Låt oss tända ett ljus för vårt ansvar att se vår egen grymhet, var och av oss, så att vi kan ta ansvar och öppna mer av kärleken. Det finns hopp för mänskligheten nu, hopp för oss alla att ta oss ur syndabockskomplexet med förövarenergier. Det finns hopp för mänskligheten nu, hopp att ta oss ur orakelkomplexet med offerenergier. Vår mänsklighet är förmågan till medvetenhet och jordlighet. Vi har en förmåga alla att möta oss själva, ta ansvar och sedan förlåta oss själva. Nu får vi den möjligheten. Tro inte att du har gjort detta, så många lager det finns. Vi har alla någon gång varit förövare eller offer och i det brukat andra. Ibland gömmer vi dessa energier bakom hjälparen och hoppas att ingen ska se oss i vår grymhet. Vi har alla varit hjälpare och i samma ögonblick har vi tagit kraften från offret och förövaren att ta sitt eget ansvar. Låt oss enas i denna tid att fortsätta möta kärleken som expanderar i kollektiva krafter och samtidigt möta oss själva i vår egen grymhet så att vi var och ska kunna bli en helhet i kontakt med den kollektiva helheten. Det ansvarstagandet minskar rädslans kollektiva kraft som nu också florerar, då fokus blir på växande istället för maktlöshet och fördömande.”

Jag kommer fortsätta att ta mitt ansvar i min resa att penetrera och transformera. Det är så mycket jag inte ser eller sett, en resa som gör mig mindre och mindre blind och ökar min medvetenhet. När jag öppnar mina ögon är det aldrig som jag tror!! Ju mer jag blir medveten om både det goda och det grymma, desto mer expanderar kärleken. I denna tid nu får vi också möjlighet att träna att stanna i nuet och i lärdomen att varje dag är en ny dag. Min kärlek, respekt och vördnad till livet.

”I natt mötte jag moder jord och kunde försonas med min grymhet: hur jag bara tagit, gått där varje dag och varit i hennes stillhet, andats hennes luft och bara tagit henne för givet, utan att tacka henne för hur hon skyddat mig. I djup kärlek och respekt överlämnar jag mig nu. Det valet gjorde jag för länge sen. Minns min första återupplevelse med henne i ett främmande land långt hemifrån när jag gick vilse mitt i mörka natten och blev ett med berget. Minnerna från barndomens skog tog åter plats i min kropp. De ljuvliga minnena av närhet och fridfullhet. Tack älskade för att du skyddade mig! Några år senare var jag i ett annat land och mötte återigen moder jord mitt inne i stormens öga totalt fokuserad och i en enorm kraft när allting blåste full storm. Tack älskade för att du ledde mig till min kraft! I templet gav jag ett löfte som jag kommer att följa resten av mitt liv. Jag tacker dig du visa kvinna som gick vid min sida till öppningen av denna väg. Så gick du vidare till nästa kvinna vid hennes sida på denna väg till respekt, ödmjukhet och närvaro av moder jord. Från nattens djupa inre frid i mötet med mig själv och moder jord, tillbringade jag så dagen utomhus med min älskade mor, hon som gav mig livet. Från djup vördnad och kärlek ärar jag denna kvinna 89 år gammal. Så mycket visdom med livets och ålderns rätt. Vi har försonas och vi gav aldrig upp den vägen för varandra. Även henne tog jag förgiven, så också gjorde jag med livet, tills jag fick cancer och allt föll i sär. Där på stapplande steg fick jag åter börja lita på och ära livet, varje dag blev en ny dag mellan liv och död. Idag tar jag inget för givet och återförenadet med mig själv och jordens kraft inifrån och ut och utifrån och in är bortom ord. Tack kära moder, tack kära moder jord för att du öppnade den vägen för mig, hem till mina rötter. I en tid som nu är jag nämare mitt ursprung. I tacksamhet till jordens kraft och moderns kraft som tar oss till respekt, vördnad till allt som är, som håller vårt liv i grunden. Du övergav inte mig även om jag övergav dig!”

Nu kan vi öppna för vår potential

När vi tagit hand om om våra sidor av skönhet och grymhet, tagit oss igen egots självförverkligande och sökandet efter oss själva öppnas existensen igen och vi kan börja att bli använda av livet. Det är då vi föds den tredje gången av livet. Första gången föddes vi av vår biologiska mamma. Då mötte vi vår kraft för första gången. Den kraft som många av oss sedan använde mot oss själva och mot henne. Så följde en fas av att kunna landa i vår fulla kraft. Vår överlevnadsstruktur tog form. För oss alla, kommer sedan någon gång i livet en chans till ett uppvaknade. Det kan ske genom en personlig kris, en händelse, trauma eller vår öppning till meningen med livet. För mig så kom mitt första uppvakande i en bilolycka 1992, men jag tog den inte utan till fullo men började då mitt sökande. Det skulle dröja 10 år innan jag bestämde mig för att jag skulle börja lyssna på min själ till fullo. Livet hjälpte mig på den resan. Nu började en lång tid av att komma hem till mig själv. En för mig smärtsam resa då jag inte hade eI min familj fick vi en svår kris, jag fick cancer och förlorade hela min identitet, min världbild. Inget var som jag trodde, allt krackerlade och samtidigt öppnade detta dörren till mig själv och den jag är i mitt ursprung. Till slut tog jag mig igenom och föddes av mig själv. Försoningen med mig själv och min biologiska mamma var ett faktum. Jag förstår änu inte hur det gick till, små små steg tog mig i en ny  riktningen från min största livskris någonsin. Sökandet var slut! Fortfarande fanns dock ambitioner och min drivkraft var ännu ett faktum. Tack och lov började jag att arbeta på ett annat sätt som aldrig kunde består av ambitioner eller drivkrafter. Jga lärde mig bit för bit att under 10 år överlämna mig till energin. Mer och mer levde jag också detta ute i livet och till slut var jag redo att födas en tredje gång. Också denna gång var smärtan enorm och jag kom ut i visdomen av att jag inte visste vem jag var längre. Nu efterår förstår jag att det var då jag föddes av livet. Det öppnade så mycket mer av min potenstial som jag samtidigt var livrädd att visa världen. Tack och lov hade jag tidigare givit ett löfte i ett tempel hos Bribris i Costa Rica som höll mig vid liv och med små stapplade steg började jag att följa livet. Nu var det inte jag som valde länge, utan livet. Livet har kommit att bestå av icke-val och det är dem jag följer. Det betyder att det inte är jag som väljer eller vill utan livet. Jag har inga ambitioner längre och varje dag tar jag emot mitt nästa steg. Visioner kommer och jag tar dem, väntar på dess innehöll ioch så går jag vidare. Många gånger känns det som att det är någon annan som talar eller gör det som jag ska göra och varje gång blir det som det ska. Vem är då denna andra och vad är livet? Jag skulle beskriva denna andra som min högre postential, mitt högre själv eller min spirit. Det är min själ som står i kontakt med henne och egot har till slut överlämnat sig. Det betyder inte att jag inte har ett ego, nej hon har bara transformerats och är än mer lik vem jag är i mitt ursprung. Egot och själen samarbetar med min kärna. Jång på gång öppnas nya delar i mig och till världen i det jag skriver och gör i mitt arbete, i min familj, med vänner ja i hela livet. Det är den vägen jag följer nu. Ibland är det så att jag möter människor, ibland är jag själv i förändringen men vad som en sker så påverkar det på en kollektuv nivå. Jag är verkligen inte ensam, många med mig har öppnat denna dörr till livet. Just nu i denna tid är det också en möjlighet för oss all att ta oss till full till den vägen. Jag är bara en liten människa som valt att inte sluta vandra. Det har garit bort alla min ambitioner och den starka drivkraft jag hade. Livet har inte blivit enklare men ändå lättare eftersom jag inte har några val. Just nu i denna tid kommer jag att gå ut! Jag har barnet med mig hon som föddes till livet en trdje gång, ja denna gång till livet i varje steg jag tar. Då och då kommer nya utmaningar och jag tar dem, jag skulle aldrig tveka. Då och då möter jag ett gammalt mönster och jag tar det, jag skulle aldrig tveka.

Då kom hon barnet igen!

Under arbetet som nu följer i världen öppnas helt nya dörrar från ingenstans. Vi behöver frigöra barnet i oss. Barnet som kan öppna hela vår existens, våg högsta potential. Det vi gör mot oss själva, gör vi också mot allt och alla, och mot livet!! Denna tids mellanrum öppnar en möjlighet av att kunna betala för vad vi gjort individuellt och kollektivt. Vi behöver göra vår del i denna kollektiva betalning. När vi gör det öppnar vi också för den dörr som väntar på oss. Det är tid att födas om och om igen på nytt i detta liv! Det innebär då också att vi behöver dö en smula varje gång, eller t.o.m. dö helt och full från den struktur vi skapat i vårt sätt att se världen.

Ur möjligheten i denna tid kan nya koncept skapas som öppnas existensens skapelse. Vi är alla unika och ändå inte. Vi har alla fötts till denna värld helt ensamma och samtidigt i total kontakt med allt. När vi föds om och om igen skalar vi av oss allt vi själva skapat för att överleva för att komma till den punkt där vi är den vi är i kontakt med oss själva. Den som är i kontakt med sig själv är aldrig ensam. Självet eller jaget har då åter integrerats. I det heligaste av alla världar finns liv. Liv som öppnar mer liv. I det behöver vi relationer, det är i relationer vi kommer till. Dessa relationer värnar livet och vi kan stödja varandra till mer liv, om vi respekterar varandra på den väg som var och av oss valt. Det är aldrig en slump vilka som möts. De betyder inte att det är enkelt, det kräver mycket mod att gå sin egen väg. Du blir då inte omhuldad av någon. Det nog därför vi söker oss till grupper och har så svårt att lämna dessa. Vår rädsla av utanförskap får oss också att ibland stanna för länge. Det är barnet i oss som vill bli omhändertaget och det trickiga är att det är vi som ska ta hand om vårt barn.

När vi arbetar med energi bildas en grupp för detta arbete i vars själ vi kan växa. Vi männsikor kommer till i relation. För en stund tar gruppens medlemmarna sina överlevnadsbarn i handen så att de kan växa upp. Samtidigt får de en skymt om vem de är i sitt ursprung. Det är många jag mött genom åren som säger att detta inte är vägen att möta sig själv, med energin. En sak har flera ab dem gemensamt: de vill inte ta ansvar. Det är mycket enklare att stanna i det offrade barnet och se att så har det blivit från något yttre. Men tänk om att detta offrade barn står i vägen för existensens rena barn. Hon som är naken och skör och som är helt ren oavsett vad som än hänt oss. Hon som är beredd att ta sin plats, öppna sin visdom och växa till nya koncept som livet nu behöver.

Den tillfälliga gruppen är en möjlighet!

Den tillfälliga gruppen kan vara under en dag, en helg, ett havår, ett år etc. När jobbet är färdigt upplöses gruppen eller så tar den ny form med ett nytt uppdrag. I ett sådant förhållningssätt kommer människor, de går och en del kommer tillbaka. Grupper skapas och upplöses. Vi hamnar då aldrig i ett fält där man bara blir inkluderad om man tillhör en viss community eller exkluderad om man inte följer gruppen. Risken är uppenbar att en community kan bli en förening för inbördes beundran och till och med en sekt. I det nya öppna förhållningsättet med tillfälliga grupper där grupper är öppna, där några stannar i relation under mycket lång tid andra under kortare kan den omevetna kollektiva rörelsen som nu öppnas få fäste. Friheten är avgörande! Grupper med för mycket struktur skapar normer som både är bra och dåliga. Det är då också svårt för gruppens själ att ta fäste och form. Vi har bara en grupp som stannar för evigt och det är vår familj och den kollektiva familjen. Ursprungsbefolkningen som lever så nära naturen har den ordningen, där alla har lika värde. De respekterar den manliga och feminina strukturen. Personligen längtar jag till denna form av gemenskap som vi har förlorat i västvärlden. Det är här man ärar olika strukturer, olika koncept och är öppen ör kollektivet. Det är från deras sätt att leva som kvinnor kan lära sig att utöva ett kollektivt ledarskap. The thirteen grandmothers ä ett bra exempel på detta. Män gör inte så de väljer en ledare och väljer att respektera denna person som ledare. Båda sätten är att respekterade. Det gör mig varm om hjärtat när jag ser detta.

Vi bjuder idag inte bara in det gudomliga, naturen och moder jord utan också mödrar och fäder, kvinnor och män och barnet, barnet som bär allt och i vilken vi kan transformeras. Barnet bär existensen. Alltid när existens är närvarande arbetar vi på en kollektiv nivå. Vi håller, så att allt bit för bit kan avtäckas. Då kan vi hela vår existens och det rena fria barnet kan ta sin plats. En ny skapelse är nu på väg på denna jord i denna stund. Så kom hon barnet igen, äntligen, det rena barnet som vi gömt långt därinne. Hon som är vår kristall som nu tar ny form. Hon som är vår skapelse och möjligheten till nytt liv.

”Steg för steg ska du nu vandra i livet. En djup tacksamhet värmer mitt hjärta och hela min kropp. Ingen är oss givet, ingenting kan vi ta för givet. Så många steg du har kvar att vandra min vän, jag gläds med dem. Ser hur du älskar livet med allt ditt fokus. Vad viktigt är finns just nu i handen din, som jag får hålla nu i min för en stund. Med livet i oss gläds vi åt varje steg i närvaro till det som är. Tid att vänta nu, stanna upp och reflektera. Det kommer en tid som är mer utåtriktad från det som då ska ske. Det skapas inte från igår och inte från i morgon, utan nu i ett varande. I en tid av varande kan vi höra igen, bortom allt brus. I en tid av varande kan vi se igen bortom det filter vi låtit våra ögon skuggas av. I en tid av varande har vi inte stora behov. Det är nu vi kan stanna, värna vår hälsa för att kunna öppna för en ny vision.”

Det jag skriver här nu äger inte jag, det tillhör livet! Du som läser ära den som äras bör. Kanske är det livet vi ska ära kärleken sanningen, den nya vetenskapen, ursprungsbefolkningen etc. Kanske är det det kollektiva som vi ska ära som tar oss till denna vår livs största kollektiva kris, den kris som kan öppna vår potential och de koncept som behöver skapas nu i denna nya tid och till vårt nya sätt att se livet. Från djup tacksamhet till livet, kollektivet och till dig som läser. Från en djup tacksamhet till mig själv som ständigt vandrat vidare. En djup tacksamhet till alla mina läromästare genom livet, både de som gått före mig och de som gått efter. Tack du som vågade putta mig in i transformationen till mina icke-val. Vi är alla ett och blir av andra puttade in i mer lärdom. I det perspektivet går ingen före och ingen efter. Vi bara är och kan landa på samma energinivå som öppnar ett tredje, fjärde…fält. Det som gör att vi kan ta emot gruppens själ och det kolllektivas själv, vår nya potential som skapar en massa icke-val. Där har vi inte har något annat val än att följa och överlämna oss.    

Göteborg den 29 mars 2020

Marie Fridolf

Lämna ett svar

20 − 13 =