En värld full av guldkorn för empatiska själar

När vi anknyter till själen då firar universum. Det är en lång väg att komma dit för empatiska själar eftersom själen gick upp igen när vi föddes. Den dag de väljer att växa ned igen har de fler guldkorn än någon annan att hämta. Vi ser empatiska själar i deras passion till livet och i deras livsenergi, som de flesta inte ens är medvetna om. Omedvetet har de en gång skrivit ett kontrakt med sig själva att inte ge upp livet. Det driver dem framåt i ett sökande, parallellt med en personlig växt.

Två vägar att komma hem

Resan för dessa själar att komma hem är två: aningen väljer de den fysiska döden eller så väljer de att växa ned i den kropp den en gång valt.  Båda dessa vägar är smärtsamma, den första då de bryter sitt livskontrakt och den andra eftersom själen ska växa ned för första gången. Den resan kan vi inte göra själva, vi behöver någon som går vid vår sida utan att hjälpa oss.

Det finns också empatiska själar som inte väljer någon av dessa vägar och de fortsätter att leva i ett ingenmansland av bara andlig kontakt. Det innebär att de inte växer ned i kroppen och gör den smärtsamma personliga resan. De väljer heller inte den fysiska döden. De gör enbart den andliga resan och fastnar där. De kan ha stora andliga gåvor, men utvecklar inte sin personlighet. Jag mötte en gång en kvinna som hade dessa gåvor och hemma blev hon samtidigt misshandlad av sin man. Jag mötte också en annan kvinna som utövade övergrepp på sin man samtidigt som hon öppnade för spirituell healing. En del fastnar också genom att stänga av sina andliga gåvor och enbart försöka förverkliga sig själva. På den vägen tar vi avstånd från det liv som är oss givet. När vi fastnar vandrar vi vidare utan att ta kontakt med vår själ. En mycket vanlig väg i Sverige, detta land som är ett av världens mest sektoriserade och sekulariserade system. Det innebär inte att alla som stänger av sin andlighet är empatiska själar.

Att komma hem i livet

När livet kommer i kapp oss ramlar vi ned och det kan vara öppningen för en ny väg som både innehåller personlig och andlig växt i samma takt. Transpersonella upplevelser kan också vara en öppning, men de kan också vara traumatiserade om vi inte har en personlighet som kan hålla dem. När vi inte öppnar för att livet är större än oss människor och när vi sitter fast i vår historia retraumatiserar vi oss själva gång på gång. Att hela ett tidigt trauma i livet behöver både en personlig och en andlig växt. Det vet de empatiska själarna och de har också valt den vägen. Jag har haft en ung man i terapi som valde att åka till Peru för att göra ayahuasca, där fick han upplevelser som hans kropp inte kunde hålla. När han kom till mig var hela hans kropp svårt traumatiserad. Jag har också genom åren haft många klienter som vill fortsätta att döma sina föräldrar och därför letar de nya förövare som de kan döma så att de kan fortsätta att lida. Lidande och smärta är helt olika. I lidande sitter vi fast och kan till slut bli bittra, medan smäta tar oss till ny växt. Vi säger då ja till den för att ta oss igenom det vi behöver transformera.

Vägarna är många att komma till den vi är i vårt ursprung. För de empatiska själarna finns bara en väg om de vill leva; att öppna för att själen ska kunna växa ned i kroppen. En empatisk själ har tidigt i livet skapat starka försvar som ofta skapat en hård yta, men bakom det skalet är de mycket mjuka. De har en mjukhet som de behövt skydda för att klara av att leva i samhället och i den familj de växt upp i. Resan hem öppnar en sårbarhet och skörhet, men framförallt ett stort mod. En viktig del i deras resa är att öppna för att världen också är ond och grym, då kan de göra sig av med alla illusioner om hur allt bör vara. Deras gåva från tidigt ålder är att de ser sanningen direkt, men har under lång tid fått blunda för den.

Personlig växt behöver gå hand i hand med andlig växt

I nedanstående bild beskriver jag min egen och andra människor erfarenhet av den resa empatiska själar gör för att komma hem. Den vertikala linjen handlar om hur vi ser på livet och successivt utvecklar vår personlighet. En personlighet växer alltid inifrån, det är alltså inget vi kan prestera fram. Människors personlighet expanderar till ny form för att bidra till livet är det vackraste vi kan uppleva. Det öppnar för den gudomliga kärleken. När det sker, inser vi att den smärta vi haft är värd detta nya steg. Det är den resan som kan ge oss inre frid och nåd. Det gör livet magiskt och öppnar livets mysterium. Vi kan aldrig veta hur det går till när kroppen expanderat till ny form. Andligheten är för mig inte värt något om inte personligheten utvecklats i samma takt.

När allt cirkulerar kring jaget/egot och när vi tror att vi är så speciella håller vi oss fast i våra gamla överlevnadsmönster även om vi växer som andliga varelser. Vi kan göra den andliga resan utan den personliga och det öppnar för narcissistisk spiritualitet. För mig är den livsfarlig då den skapar sekter. För mig innebär det att vi stannar i den första rutan: jag, ego och transpersonella upplevelser. Många gånger söker vi ”kickar” i rörelser som kan ta oss till paradiset för en stund. Efteråt landar vi igen tillbaka i samma mönster som vi hade innan upplevelsen. En dag kanske vi förstår att vår själ har valt just den kropp, just den familj och just det land som vi bor i för att växa. Från det ögonblicket börjar själens resa hem, som för empatiska själar är mycket smärtsam. När ursprungsfamiljen återigen blir vår grupp oavsett vad som har hänt i barndomen har vi taget ett stort steg i vår visdom som den människa vi är. Det kan behövas många grupper för att komma till den platsen. Det är för mig enda vägen till inre frid och frihet. När vi väljer den vägen så blir andlighet inte länge narcissistisk och vi vet då också att i en grupp så har alla lika värde. Ingen är ledare!

När vi landar bortom vår historia, genom att på olika sätt öppna för att livet ska ta oss igenom de steg som livet gör bortom vad vi kan kontrollera, öppnas vårt hjärta för att allt är precis som det ska. Det finns många olika dimensioner i livet och de ändrar ständigt våra perspektiv. Själen kan vandra mellan dessa dimensioner uppåt och nedåt. Det är som att vi har tre familjer, den andliga, den biologiska och den jordliga. Så en dag förenas dessa tre och då får vi helt nya perspektiv på vår ursprungsfamilj. Åren av sökande för att hitta en annan familj är över, ett sökande som egentligen har tagit oss bort från oss själva. Vi är hemma i världen och det öppnar för insikten att alla sitter samman, allt hänger ihop, Vi är alla ett. Ingen är särskilt speciell, vi är alla bara här för att på vårt sätt bidra till livets hologram. Vi äger inget och kan verkligen inte längre fokusera på ”whats in it for me”.

Universum väntar och när vi ser på jorden utifrån rymden så är den planeten bara en av alla planeter i ett stort hav. När nu jorden transformeras finns en risk att mänskligheten dör, vi som också är jordens förövare. Vi kan nu välja att följa de transformationer som jorden visar varje dag, för att om och om födas på nytt. Då öppnas en personlighet som innebär att vi förstår att vi är här för något större inte för oss själva. Idag är det tydligare än någonsin: vi är här just nu för att ändra våra beteenden och göra det vi aldrig gjort förut. Att förstå vår del i en större helhet och att allt levande har samma värde är avgörande för transformation och öppna för nådens rum. Att ta emot nåd är det svåraste människan har för då måste hon erkänna att hon är en del i alla övergrepp som vi dagligen gör, totalt omedvetna blinda för de normer vi skapat i världen. Vår grandiositet måste rasa, den grandiositet vi skapat för att inte dö och för att ta för oss mer och mer av det som jorden erbjuder.

Nästa steg i mänsklighetens historia är att möta andra människor från nådens och jordens rum. De rum som egentligen skapar transformation. Då förlorar vi allt igen och allt tar ny form. Vi öppnar för den livsstruktur som väntat på oss i hela vårt liv.

Den människa som har gjort denna resa står stadigt när hela samhällen och hela världen tar sig igenom historiens viktigaste transformation i modern tid. Den människa som öppnat nåden och jordens rum finner sin livsuppgift. Den uppgiften tar oss verkligen bortom allt materiellt, bortom personliga behov och bortom framgång i ett överlevnadsperspektiv.

Framgång kommer när vi flödar med livet, den kommer när vi följer vår livsuppgift. Den handlar snarare om inre överflöd. Vi får då också det vi behöver, varken mer eller mindre

I denna tid

När pandemin kom med kollektiva trauman, väcks alltid gamla trauman och i det har vi ett val. Antingen förstärker vi våra överlevnadsstrukturer eller så släpper vi taget om dem och väljer att göra något annat, även om vi är livrädda. Själen har inte ja eller nej. Vi blir bara pushade av vår själ. Det är vår personlighet som skapar ja eller nej. Var öppen för vad som kommer i din väg, det kanske är nästa steg på din själs resa. Min erfarenhet är att vårt nästa steg ofta är det vi minst vill. När vi tror att vi är speciella, vill bli beundrade, tycker synd om oss själva eller skyddar våra förvar bakom en stolthet som ofta visas genom arrogans, går vi knappast på själens väg.

Den själsliga resan öppnar för att inte värdera. Vi människor använder andra för att såra oss själva. En bra fråga att ställa sig är: varför vill jag såra mig själv. Efteråt, när vi tagit oss ur händelserna för att öppna för helheten och berättelsen, kan man skratta åt det även om det gör ont.

Allt i livet hänger samman från vårt inre öga, som speglar hela livet.  Personlig växt från vår potential är en spegel av det undermedvetna och tvärt om. Konkret innebär det att vi tryckt undan vår potential. Vår potential är en spegel av vårt undermedvetna och tvärt om. Vi kan snurra allt i 180 grader om vi vill. Då kommer den horisontella linjen bli vertikal och tvärt om. När vi istället ser på världen på detta sätt blir de kollektiva såren en spegel av de kollektiva systemen och tvärt om. Allt hänger ihop inom oss. På precis samma sätt är det i familjen, gruppen, samhället, världen och universum samt i den nya form som skapas efter en transformation. Den formen är en spegel av vår, familjens, samhällets, världens och universums historia, men på ett annat sätt. Den horisontella linjen står för här och nu. Andlig växt sker alltid här och nu. Det öppnar för evigheten och oändlighet i varje steg. Om vi på samma sätt snurrar allt hamnar det personliga horisontellt vilket innebär att personlig växt också förutsätter här och nu. Det är nog det svåraste vi människor har att göra dvs att stanna i vår personlighet här och nu för att öppna för det nya. Om vi inte erkänner vår narcissism kan inget nytt öppnas osv. När något nytt öppnas ommöblerar allt därinne och vi kan då aldrig gå tillbaka.

Vi människor är precis som grupper, samhällen och jorden, ett system. När något ändras i det systemet ändras allt, också vår del i andra system. Vi tror att vi inte kan påverka, men varje ommöblering inom oss öppnar ommöbleringar i andra system. Vi lägger våra pusselbitar, en efter en och helt plötsligt är helheten där för en mikrosekund. Vi kan då fånga den om och om igen till den blir undermedveten. Då har det nya systemet satt sig.

Empatiska själar kan inte följa andra

Många av oss människor väljer vägar att följa andra för att slippa göra vår del i vår växt, både andligen och personligt. En dag vaknar vi och då är själen där. Från den dagen har vi ingen annan väg än att följa oss själva. Misstagen som livet kommer att serva oss med öppnas nu, det är dessa som får oss att välja en annan väg. Den väg som tar oss tillbaka till den vi är i vårt ursprung bortom alla våra strategier och försvar som vi skapat för att överleva. När vi börjar skönja vårt ursprung är också vår livsuppgift där. Andra kan ha sett den långe, men inte vi själva. När allt faller på plats så blir allt lugnt.

När jag möter en person med starka förvar, ja då vet jag att de är empatiska själar. Jag ler och väntar på det nästa steg som kan komma i den personens väg. Jag är beredd att ge människor många chanser, inte bara en. Från den platsen har jag ett öppet hjärta också för mig själv. Jag fick många chanser och jag gav mig själv många chanser. Det kommer jag ihåg varje dag, och jag gav aldrig upp livet. Jag har alltid gått min egen väg och nu gör jag det tillsammans med andra.

I denna tid just nu behöver världen dessa empatiska själar mer än någonsin. Detta vet de empatiska själarna djupt därinne. Det är därför de är här. De har valt att vara här just nu för att kunna bidra till mänskligheten. De kan inte följa någon annan, de följer sig själva och är fria i detta på den väg de vandrar. Empatiska själar är födda med en stor intuition, även om de inte alltid litar på den. En sak har de mer gemensamt: en traumatisk barndom. De har ända sedan de var barn vetat att vägen är en annan för dem, en väg som är totalt annorlunda än den som tidigt i livet stakades ut för dem. Det är den vägen de en gång valde när de skrev sitt livskontrakt. Det betyder att deras historia är en gåva. De lärde sig tidigt att förlora allt, precis så som de en gång till kom att göra senare i livet. Det betyder att de förlorat allt vad de skapat sig att vara för att bli den de är. Resan dit öppnar för att de gång på gång kan skriva om sitt livskontrakt, tills den dag de inte har något längre. Det är nu de är tillgängliga för livet och vad som än kommer i deras väg! Den resan, till en väg utan livskontrakt, har inget med ålder att göra. En del är där som 30 åring och för andra tar det 60 och kanske till och med 80 år. Oavsett ålder så ärar vi dem alla.

När vi inte längre har något att förlora kan vi öppna hela vårt hjärta och människor kan gå rakt in. Det är ett annat sätt att skydda sig eftersom vi inte har något att skydda längre. Det är också då vi vet att vi inte äger något och att det som vi skapar skapas av andra samtidigt. Det betyder inte att vi bara låter andra ta av oss för att slippa smärtan. När hjärtat är öppet vet den personen vem som kan gå in. Hon vet också vilka som försöker gå in utan att göra sitt eget arbete med sig själva. De blir bara kopior av andra och det är det farligaste vi människor kan göra. ”Om jag ber någon annan att tala om för mig mitt nästa steg och så går jag dit utan att göra den nödvändiga växten inom mig, missar jag livet. Det skulle jag aldrig göra. Själen ser och vet allt och den som kommunicerar med andra själar från sin egen själ har att lära sig att inte hjälpa någon.

Empatiska själar skapar sina egna koncept

För att själen ska kunna komma hem behöver den få växa ned i kroppen tillbaka till sin kärna. Ibland blir vi som små grymma barn när vi fajtar om uppmärksamhet eller att gör varandra illa. Så gör alla, tro inte annat. Om vi lyckas att ta oss ur det ler själen och ger oss fler utmaningar. Det utrymme i kroppen som då skapas öppnar för expansion och mer space för att vi ska kunna växa. Då vet vi också att själen alltid är där för att hela våra liv. För en själ är inte händelsen viktig, det är vi människor som fastnar i dem. Själen tar oss bara närmare vår livsuppgift. Ur denna process får vi öppningar till det koncept som vi ska bidra med till världen från vår empatiska själ.

För mig har det alltid handlat om att följa empatiska själar hem. Det är en del av min livsuppgift. Det är först nu jag kan se det till fullo och också väljer att säga det högt. jag har alltid mött  människor som medvetet eller omedvetet stått på gränsen mellan de två vägar vi har att välja för att komma hem. Jag var själv där och har haft läromästare som gått vid min sida för att jag ska växa hem genom att välja detta liv. Många med mig har fått denna insikt när det tagit sig ur sitt ingenmansland av flykt till andlighet eller att fortsätta att döma sin historia.

Det är många med mig som också har den livsuppgiften, att följa empatiska själar hem. Konstigt nog är det just dem som kommer i min väg. Vilka och varför de kommer i min väg vet jag ej förrän efteråt. Det blir också än mer tydligt idag att jag möter dem i grupp.

Det öppnar mig för ”crossfertilisation” och när jag ser tillbaka på mitt liv har det alltid varit min väg. Det är mitt lilla bi i mig som planterar sina frön så vackert på detta sätt. Biet är inte medveten om hur det befruktar utan den bara gör det. Idag när jag arbetar mer med energi är mitt lilla bi i mig än mer aktiv. Själen guidar mig i den processen. Det innebär också att mitt ”korsbefruktande” idag är mer medvetet. Min spegling är också mer medveten. Jag ler när någon tror att jag inte ser när jag medvetet speglar. I det kan jag inte göra någon när en person inte vill se vad den gör.

Systemisk ledarcoach

Från livets samskapande har ” systemisk ledarcoach” blivit ett begrepp som beskriver den resan med andra. Det begreppet är ett samlings ord för systemiskt ledarskap, det ledarskap som empatiska själar redan äger i sin struktur. Det är också ett samlingsbegrepp på hur vi ser trauma och energiarbete. I det är vi alla lika och bidrar till världen. Vi leder inte andra och låter oss inte bli ledda. Vi följer de systemiska lagarna och öppnar för gruppens själ.  I det är vi totalt transparanta. Vi ser också trauma som en gåva senare i livet och att allt är energi. Att öppna mer space innebär att vi öppnar för mer energi, den energi som kan ta oss till en annan plats: space in between. Du kan läsa mer om detta på den hemsida som snart är klar om systemisk ledarcoach.  Där presenteras några av dem som gått och går programmet samt mera ingående vad systemisk ledarcoach egentligen är. Redan nu kan du läsa inbjudan till nästa program som startar den 19 mars 2021, omfattning, upplägg och vad du får möta. https://mariefridolf.se/systemisk-ledarcoach-ettarigt-program/

Tid är inte linjär

När cirkeln är sluten, med det barn som i en situation behövde ”splitta av” en bit av sin själ för att överleva, finns ingen tid längre. Det är ett hårt arbete att komma till den platsen, och i det ögonblicket har barnet växt upp och tiden emellan då och nu finns inte längre. Vi har återerövrar den del av vår själ som vi fick ”splitta av”. Tid är inte linjär och det innebär att denna process inte är linjär. Själen hämtar hem det som den splittat i den ordning som själen vet. Livet är där och servar oss i denna process. Då inser vi också att inget i livet är en slump. Då vet vi också att vi aldrig kan säga nej till det som kommer i vår väg. Vi har inte en aning vad det betyder. Tror vi att vi vet så säger vi ja och nej från den personlighet som är rådande i vårt liv.

Under en livsresa kan vi ändra delar och till och med hela vår personlighet flera gånger. Då ändras alla våra perspektiv i livet. DEt som vi en gång trott på gäller inte längre. Min erfarenhet är att detta kommer olika för oss, en del gånger i mindre transformationscirklar där en del av personligheten tar ny form och i andra fall i större cirklar där hela personligheten ändras. Min erfarenhet är att det har med våra förvar att göra. Försvaren är det som ligger närmast vår kärna för att skydda vårt allra heligaste. Vi kan sedan säga att alla överlevnadsstrategier (eller delpersonligheter) skyddar förvaren. Själen hämtar hem sina ”splittar” som bara väntar i det space som vi verkar inom. Vi kan kalla det vårt omedvetna som också är en del av det kollektiva omedvetna. När vi hämtar hem något påverkar det inte bara oss utan också det kollektiva omedvetna. Nya berättelser tar form! När vi gör detta så gör också en massa andra detta samtidigt. Det är då universum firar, universum som har väntar på att tillräckligt många är på samma energinivå för att något nytt ska ta form. Allt detta innebär att det vi gör i livet har stor betydelse, ”timingen” är livsavgörande och den styr vi ej. Vi är inte är särskilt speciella utan är bara en del i det som väntar med vår lilla del. För oss personligen är det magiskt och livsavgörande för vår fortsatt resa.

Min transformerande resa

För mig i mitt liv har jag haft både små och stora transformationscirklar, två stora som öppnat för nåd. Nåd är vägen till frigörelse av vad andra gjort oss och framförallt vad vi gjort andra. Nåden är också kollektiv, vad vi gjort mänskligheten. Ett enda ord kan förändra liv. I det kommer ingen undan. Nåden har ett ödesmättat steg av överlämnande. Det innebär att vi både överlämnar oss till vårt öde, till de föräldrar vi en gång valt och till vad vi blivit utsatta för och vad vi utsatt andra för. Vi blir en annan person när nåden har fått sin kraft. För mig har det inneburit att jag ”ramlat ned” och och successivt fått lämna den jag trodde att jag var, en smärtsam resa att komma hem till mitt ursprung.

Flera sådan transformationer har mitt liv öppnat för, tack och lov. Den första när livet visade mig att jag levt en dröm. I expansionen av den transformationen har jag tagit ansvar för många strategier som jag skapade i att vara jag. Den cirkeln slöts inte förrän jag mött alla strategier, människor och situationer som nåden vill öppna för. Det tog 20 år!!! Tack och lov fick jag möta både min far och min egen moder i nådens rum när både de och jag löste upp det som stoppat nåden. Med min mor satt det långt inne! Till slut vågade jag överlämna mig till den kvinna som gett mig livet och då öppnades konceptet Space in between. Då öppnades också den gudomliga kärleken! Jag kunde sedan möta min exman i den kärleken. Nåden fanns för oss båda.

Den andra transformationen kom när livet visade mig den illusion som jag skapat om grupper, även min familj. Jag var livrädd att gå in i en grupp så därför blev jag ledare i de grupper jag var. Allt detta ändrades när jag valde att gå in som en i gruppen och överöman mig till gruppen. Min första djupare kontakt på detta sätt var med en ettårig utbildning i livsledarskap 1998. Det var början till nya erfarenheter av grupper där jag bara är en del. Även när jag bjuder in till en grupp är jag en del. Det öppnade senare min lärdom om att varje grupp har en själ som är där före oss människor. Därför är det ingen slump vilka som kommer samman i en grupp.

Tills slut vågade jag överlämna mig till en grupp , den grupp som skulle ta mig till mitt djupaste sår precis som jag varit så rädd för. Den smärtan jag här mötte handlade om liv och död och öppnade efter två års tid mitt hjärta totalt vidöppet. Nu vet jag ett helt annat sätt att skydda mig själv: genom att låta människor få in i mitt hjärta. Ur detta öppnades konceptet systemisk ledarscoach från livet. Jag har också försonats med denna smärtsamma resa och med den kvinna som under många år var min läromästare. Den vägen är magisk, att bli equal och ett med den som stått vid min sida så länge.

Det koncept som växte fram innebär att ingen kan vara ledare i en grupp, då det är gruppens själ som är ledaren. Jag kan bara öppna för dess själ, när jag ser den. En sådan frihet det är att vara en av alla i ett öppet system. Denna transformation tog mig tillbaka till min familj genom ursprungsbefolkningen i ett främmande land och till slut löstes allt upp och jag försonades med allt i mitt liv.

Båda dessa ”stora” transformationer har tagit mig till nådens och moder jords rum. Jag är evigt tacksam då det har tagit mig till den jag är i mitt ursprung. Det betyder att min livstruktur och min angelägenhet finns i mitt hjärta. Min grupp, familjen, och andra mer tillfälliga och långvariga grupper finns också i mitt hjärta. Nu äntligen är min empatiska själ hemma i detta liv.

Från den platsen öppnades nu plötsligt ett helt nytt system tillsammans med en grupp om sju personer som verkligen inte är en slump att vi mötts. Vi kan kalla strukturen klostrets enkelhet och värdighet i den nya tidens öppenhet. Den som ser helheten är också inkluderad i en öppen grupp. En sådan grupp kan aldrig följa andra grupper med de sprider det de gör som ringar på vattnet. Jag kommer skriva mer om detta i min blogg.

Moder jord och nåd

I sin yttersta spets handlar allt om hur mänskligheten försökt att styra moder jord genom sin slutenhet. Vår jord kommer transformeras och ta ny form, det är vi som dör ut som den art, vi som trott sig styra allt. När vi ser det ber vi om nåd. Ja, så är det i alla fall för mig. Jag går ned på knä ber om nåd för min kollektiva del i mänsklighetens historia. Det är i det ögonblicket jag fick stöd i att transformera alla möten med grupper sedan jag föddes till denna jord, så och min familj och hela det kollektiv jag ingår i. Vad jag gjort i grupper och vad grupper gjort med mig öppnades, både en glädjefull och en mycket smärtsam upplevelse. Sedan var allt färdigt och ett lugn spred sig i hela min kropp. Nu får jag vidare med alla fantastiska kärleksfulla möten. En vitgig insikt jag har i livet är att relationer kan bara avslutas i kärlek. Annars ligger de kvar och hindrar oss att flöd med livet.

Nu står jag här naken 63 år gammal. Varje liten transformation har under denna livstid tagit mig dit jag är idag. Hjärtat säger mig att den resan är oändlig. Allt handlar om vad vi väljer i detta liv, vem vi då möter och om vi är beredda att ta emot nåd. Varje ny del jag hämtar hem i detta livsmönster ändra alla mina perspektiv; på livet, mig själv, min familj, alla människor jag mött och alla grupper jag varit i och mött. Det ändrar också mitt perspektiv på Sverige, Europa, alla länder jag besökt och på världen. Alltsammans i universums vackra mönster, i den livsavgörande dans som vi alla är en del av. Något sker som är större än jag och i den förändringen är jag en del, och jag påverkar!

Så lite vi vet

Så lite vi påverkar, så lite vi vet av allt. Vi är sammankopplade i livets vackra mönster. Vi har kontakt på så många olika sätt vi människor. Helt plötsligt så vet vi bara, och då vet en massa andra människor samtidigt. Det gör oss inte särskilt viktiga, mer än att vi tillsammans med andra just då gör en förändring. Därför träffar vi också grupper som tar oss på den resan. Grupper som vi väljer att gå med i och grupper som vi bjuder in till. Det är ingen skillnad, grupperna är där för oss och för att pusha oss i den riktning vi behöver gå. Ibland öppnas nya grupper där vi möter smärtsamma upplevelser som vi behöver ta oss igenom och ibland öppnas grupper som bara erbjuder oss värme och frid. Båda behövs då de tar oss vidare i livets transformation. Det vackraste är när en och samma grupp vågar öppna för både smärta och frid. Kan vi överlämna oss och litar till livet, öppnas allt! Men om vi dömer och värderar tar det istället oss tillbaka in i våra gamla trauman. Det finns ingen att anklaga ingen att värdera, inte ens vi själva. Var och en av oss måste bara öppna för att lösa upp våra ”gamla mönster” som vi tror är jag. En oändlig resa till livets mitt. I det är vi fria, och ska så vara.

Att komma samman

Att komma samman är nyckeln, men det kan vi göra först när vi löst upp vårt symbiotiska mönster. Empatiska själar har gemensamt att de inte fått anknytningen. När de ”sträckt ut sina händer” så finns ingen där. De har fortsatt en stund och så ger de upp. När det sker går själen upp igen istället för att börja växa ned på jorden. Resan som vuxen är därför oerhörts smärtsam när själen ska växa ned i kroppen igen. De har också svårt att vara i relation eftersom de alltid letar efter den symbiotiska relation som de aldrig fick. Vi kan också säga att de längtar till den plats dit själen gick upp igen när de var barn, istället för att växa ned i kroppen.

Vägen till läkning är att än en gång komma till en symbiotisk relation, inte med en annan människa utan med sig själv. Vi kan säga med dig själv och det barn du puttat bort i en massa olika åldrar samt med dig själv och med din själ. Nu blir vi ett! I det ögonblicket vet vi allt om den vackraste resan på jorden, att komma hem till den vi är i vårt ursprung. Den resan gör vi bit för bit, och så ser vi mer delar av den livsstruktur som egentligen är den vi är. Det är som om vi lägger ett pussel tillsammans med vår själ som hämtar hem det som vi i tidig barndom var tvungen att ”splitta av”. Det vackraste av allt är att dessa delar bara väntar på oss, inte alls långt borta. Det är då vi ändrar perspektiv och ser på livet med helt nya ögon.

Att hämta hem en del av livet

I alla relationer lämnar vi kvar något tills cirkeln är sluten. För min del så har jag under de senaste två åren hämtat hem min värdighet, min passion och kärleken. Inte så att jag inte känt mig värdig, passionerad eller kärleksfull förut i mitt liv men en bit av dessa har inte varit i min kropp och hindrat mig att leva livet fullt ut. Idag vet jag mer om värdighet och hur den är djupt förknippad med nåd. Jag vet också mer om passion och hur den är djupt förknippad med livsenergi, den energi som vi alla behöver lära oss att ”contagna” för att bli hel. Annars förlorar vi den i varje relation, det gör att andra bara kan ta av oss utan att själva slippa göra den smärtsamma resa som passionen innebär. Jag vet också mer om kärlek och hur hjärtat kan expandera i mötet med den personliga och gudomliga kärleken när de förenas i samma ögonblick. Jag talar inte här om kärleken mellan partner och mellan föräldrar och barn, utan om kärleken till livet. När den kärleken tar plats ändras kärleken som är personlig och ibland mycket blind. Kärleken till allt som är, precis som det är, öppnar våra hjärtan. Ur den kan vi öppna för en annan relation till oss själva, andra människor, grupper och världen bortom den symbiotiska. Det är då vi kan få uppleva hur det är att vara ett.

Först måste empatiska själar återigen möta symbiosen med sig själva för att kunna frigöra sig själva från sig själva. Jag skulle också kunna säga att vi på så sätt ger oss själva mer space. En inre process av stor expansion. I kroppen möbleras allt om efter varje expansion och mer space skapas.

Vi kan se människor som har öppnat för mycket space som stabila och flödade. De flödar med livet på ett icke neurotiskt sätt. Det handlar sällan om prestation utan snarare liv. Om du ser på deras kropp, ser vi sällan att deras kropp drar ihop sig. De behöver inte skydda sig då de inte har något att skydda längre. Det är som om du kan gå rakt in i deras hjärta. När jag möter en sådan människa så vet jag att hon eller han har fått nåd. Det innebär att de också valt att ta emot den nåden, det svåraste av allt. För mig betyder de att de lever ett helt nytt liv. Överlevnadstrukturen är borta! Många mindre transformationer har tagit dem till den platsen, och med största säkerhet också en större transformation. De har ”gjort upp” med det liv de har levt och släppt taget om allt. Det vackra just nu i denna tid är att denna process är oavsett ålder. Vi behöver inte vara nära den fysiska döden i våra liv för att våga ge oss in i nådens process, men det är samma process. Den tid vi lever nu med mänsklighetens stora ansvarstagande öppnar för den processen på en kollektiv nivå. Det är den som till fullo får oss att överlämna oss till livet och öppnar en helt ny personlighet bortom egots starka strukturer av att överleva.

När vi verkar i grupper är gruppens själ där för att ta oss igenom denna process. Den själ som ständigt står i kontakt med livet och det som är större än oss människor. Gruppen är där före oss och vi kan när tid är överlämna oss till dess transformerande öppning. Transformation har olika faser. Läs mer om detta i webbkursen: https://mariefridolf.se/webbkurs-co-creation-in-life/

Anknytningen öppnar ett helt nytt system

Denna helg i en grupp öppnade livet en transformation. Själen, barnet och den vuxna, både i gruppen som grupp och i varje person kunde transformeras. Så vackert att se hur öppningen var där och hur alla vi överlämnade oss till den födelse som väntat nu under lång tid. Vi som föds om och om i detta liv.

Ett nytt system har nu skapats i var och en, i gruppen och på en kollektiv nivå. Efteråt förstod jag att många utanför denna grupp också var med om samma process under samma helg. Det var både människor som jag mött i livet och några helt nya personer som jag mötte efter helgen. Vi sitter ihop på så många olika plan, utan att vi vet hur och varför. Det är livets mysterium, och vackra öppningar.

En nu form av system har visat sig som har enkelhetens visdom, där var och en har sin plats. Ett system med rutiner och ritualer samt dagliga frön att så. Alla är lika viktiga och har samma värde. Vi kan hitta dessa delar i gamla tiders slutna system såsom ett kloster, men denna gång är systemet öppet utan regler och normer för att kunna möta det som är större än oss människor. Vi kan komma och gå, inget är statiskt. Detta system är livsbejakande och har ett stort mått av förundran. Det finns en stillhet och en vördnad till livet som öppnar för mer liv. Det vi kan fånga för en stund i ett sådant system, stannar en i närvaron och sensualitetens virvlar. Vi kan hållet det i våra händer i mjuka rörelser mellan tummen och fingrarna. Rörelsen är mycket långsamma och många händer håller i balans en kontakt inuti och utanför allt samtidigt. Allt faller på plats i gemenskapens virvlar. Vördnad och respekt kompletterar den kärlek som öppnas av dem som gått före, ett system som är öppet och inkluderande för alla också dem som ser allt utifrån. De som ser den helhet som vi aldrig ser inifrån är läromästare i den nya tidens system. De lär sig att öppna dessa nya system när livet servar dem med dessa i mötet med en annan människa, en familj, en annan grupp och en Community.

Påverkar också andra system

I ett helt system är alla andra system hela i dess närhet. De bildar tillsammans större och större system tillsammans med andra, precis som ringarna på vattnet som bildas efter att ytvattnet spruckit.

När vi transformerar ett system tar vi med oss det som är gudomligt i det gamla systemet och öppnar för det nya som vill visa sig. Vi lämnar därhän det som är kopplat till det gamla som inte gynnar oss längre. Ett öppet system har ett stort mått av sensualitet, öppenhet och liv i samklang med enkelhet, ordning, värdighet. En djup tacksamhet till livet, gruppens själ, det som är större än oss och energin som öppnar för en ny rörelse i varje steg vi tar, om vi vill.

Försoningen är livets guldkorn

När försoning sker öppnas det gudomliga, allt får en nytt perspektiv. För mig handlar det om nåd. Första gången jag fick uppleva detta var som barn med min farfar, där jag såg ljuset som omslöt honom då han släppte taget om min far. Andra gången var med min far när vi försonades. Där var jag en del och nåden blev för oss båda. Idag har jag bara de goda minnena kvar och det har verkligen varit en resa nu under hela mitt liv. En resa som innebär att livet tagit mig till situationer, händelser och platser där jag fått hela händelser som skedde i min barndom. Så har det fortsatt i nådens öppna landskap, det öppnar för den gudomliga kärleken. Det är så vi lever flera liv i detta liv tillsammans. Det kommer ständigt nya lager där kärleken till livet och gudomligheten öppnas. För mig kommer alltid familjen vara den viktigaste grupp jag har i livet. Det är i den jag kan växa. Livet för mig till de andra grupper för att kunna öppna för mer liv i min familj och i mitt ursprung, och det är aldrig en slump vilka grupper. Min själ servar mig alltid med nya utmaningar och växt, i bemärkelsen utmaningar i mig i mötet med en ny gruppsjäl.

”Ljuset visar sig också en mörk dag. Även om det är svårt för oss att ta oss igenom så vet vi att en dag kommer berget att öppna sig till fullo för oss. Vi håller den insikten i vår famn och gläds med livet. I det finns bara liv och vi är fullkomligt beredda att ta risken, ja risken att än en gång födas till detta liv. När vi försöker fly upp till ljuset håller vi oss hårt i vår famn och när vi försöker att fly till mörkret så stannar vi med vårt hjärtas alla inre rum. Det ljus vi ska möta finns varken uppåt eller nedåt, det visar sig som i en tunnel. Det ljuset leder oss hem.”

 

Göteborg den 22 oktober 2020

 

Ingrid Marie Fridolf          

Lämna ett svar

5 × tre =