Framgång är aldrig vad vi tror!

Det heter så vackert att vi aldrig kan ta med oss något när vi går! Vad betyder det egentligen! När man kommer upp i min ålder finns det så mycket att fundera på och se i hur jag egentligen har levt mitt liv. Finns det saker jag fortfarande behöver ta ansvar för och andra som jag tagit ansvar för som inte är mina? Ansvar är inte helt enkelt för oss människor, eftersom vi alla har skapat så många illusioner som vi inte är medvetna om. För mig så är resan att ta mig igenom dem och på den resan ser jag fler och fler av illusionerna tydligare, främst pga. att jag kommit allt närmare den jag egentligen är. Varje övergång mellan det som jag kallar mina liv i detta liv har fått lära mig att se världen på ett helt annat sätt om och om igen. Är du medveten om hur du ser på världen? Är du medveten om vilka illusioner som du sitter fast i och därmed är blind för? Dessa illusioner kan vara helt underbara och de kan vara helt förödande för dig och den du är.

I kunskapens tjänst

Vi är alla i kunskapens tjänst på olika sätt, den kunskap som både är närande och tärande för den vi är. Fler och fler människor öppnar andra dörrar än de traditionella och finner sina egna vägar för att läka sina själsliga, psykiska och fysiska sår. Alla dessa tre sår har djupa samband, och vi behöver veta var kärnan till det onda är! Inte nog med detta vi har också sår som kommer ur familjens och samhällets sår, som vi bär. Vi människor kan inte och kanske inte heller ska vara helt separata. Vi är alla ett! Det betyder också att det vi gör en annan människa gör vi också mot oss själva. Detta är så stort, att vi inte ens kan greppa hur vi också bär på en kollektiv nivå. Desto mer vi vet vem vi är desto lättare är det att se när något vi gör också är kollektivt. Att komma till en plats där vi vet mer vem vi är gör oss både separata och i ett med allt, samtidigt. Vi är då i kontakt med vårt själv, vår kärna, och från den är vi i kontakt med allt. Energi och expansion kommer inifrån och ut och utifrån och ut samtidigt. Kunskapen är då tillgänglig och vi kan vara i dess tjänst.

När vi som jag är i ett yrkeslivs senare fas känns det angeläget att se vart livet har tagit mig. För mig är detta verkligen konkret. Jag har alltid följt livet och det har aldrig varit en slump vart jag har hamnat. Det som kommit i min väg, har varit helt rätt till det syftet som jag har att lära och att bidra med i detta liv. Det är som att livet var utstakat för mig. Jag började med vägar till kompetensutveckling och sedan ett upplevelsebaserat lärande för att kunna därefter kunna bidra till samhället och jag sluter nu en cirkeln med ”upplevelsebaserad välfärd”. Under samma tid har jag personligen värkt mig igenom två kollektiva komplex av överlevnadsstrategier som präglar det svenska samhället; syndabocks- och orakelkomplexet, och ser när de förenas den gåva som de skyddat. Allt detta eftersom dessa komplex också var mina, inte bara från samhället utan också från den familj jag växte upp i. Jag fann min gåva och vet därför att om den kollektiva gåvan väntar på att bli levt i det svenska samhället. Den måste upplevas och kommer ur var och en av oss som verkar i kunskapens tjänst, men på olika sätt. Den kunskapen är ovärderlig för vårt framtida samhälle. Det sätt som nu fungerar är att värka igenom din egen överlevnad samtidigt med att du finner din roll i det kollektivas tjänst.

Jag tror att vi människor har kunskap om hur vi ska kunna tjäna andra och det är första vägen till visdom. Det är det jag skulle kalla framgång!

Kanske är detta att tjäna helt omvänt! Istället för att vi ska tjäna pengar på andra ska vi tjäna andra. Jag möter människor i workshops och utbildningar. En del har tackat mig och gått, andra har jag tackat och så har de gått, men de flesta har jag tackat och de har tackat mig. Vi har då skapat band som aldrig försvinner. De människorna finns alla i mitt hjärta och jag i deras. Så finns det några som stannat kvar med mig en tid tills de vågat öppna den dörr som varit så stängd. Den dörr jag aldrig kunnat gå med dem in i, utan bara suttit utanför och väntat. I dessa fall har det aldrig handlat om pengar. Jag har bara varit där vid deras sida och ibland också ganska tufft, tills de har tagit sig igenom dörren. Det är så jag tjänat och den andra har vetat, om än omedvetet, att jag tjänat. Många gånger har vi sedan tagit farväl och båda har vi då vetat att vi tillhör samma grupp. Kanske kommer vi aldrig ses igen, och så ska det då vara. Den personen vet då också att han eller hon har till uppgift att en dag tjäna andra utan egen vinning, för att de på samma sätt ska ta sig igenom. Det är så vi betalar tillbaka till den som tjänat oss och varje gång så tänker vi på den person som tjänade oss. Vi bugar och ärar den personen. Vi som alla tillhör samma grupp, ärar då varandra. När vi tjänat tillräckligt många gånger är vi fria att gå och då är gåvan där. Det kan ta många år att ta emot den gåvan, då vi är så rädda för den. Den gåvan har vi undvikit i hela vårt liv och livet har också skyddat den för oss. När den är där så håller vi den så betydelsefull nära vårt hjärta. Den gåvan har också skyddat oss, tills vi är redo. Om vi vågar ta emot den, har vi öppnat för det fjärde syftet i vårt liv. Hela vår personlighet krackelerar. De fyra syftena är;

  • Vad jag ska lära mig i livet – alla mina steg till ansvarigheten för min livsstruktur
  • Vad jag ska bidrag med till livet-det som är min angelägenhet till världen
  • Min grupp som är med mig resten av mitt liv – den jag är här för att tjäna
  • Gåvan tillbaka till mig när jag tjänat tillräckligt – att våga ta emot den

Nu handlar inget om pengar mer, nu när framgången är där kommer vi visserligen få betalt men vi håller oss alltid på den plats där vårt värde avspeglas i det vi får. När vårt värde avspeglas är pengar inte neurotiska längre och vi är fullkomligt nöjda med det vi får. Nya människor kommer och de betalar, en del av dem stannar och då står vi tjänst igen. Till det kan vi inte säga nej, men denna gång står vi i tjänst från vår gåva.

Framgång har inget med konkurrens och konsumtion att göra! Framgång har med att vara i linje med ditt syfte, och när du vet det är du i total frid med ditt inre och ditt yttre. Jag tror att vi människor har kunskap om hur vi ska kunna tjäna andra och det är första vägen till visdom. Det är det jag skulle kalla framgång!

Jag har nu värkt fram ett nytt koncept Space in between. Det är min angelägenhet och vision; att människor blir fria i sin egen auktoritet! Det kräver en plats där vi kan växa, och för mig är det i mellanrummet.

Känner vi oss själva

Hela livet ställer vi oss frågan ”vem är jag”. Kanske inte medvetet, men långt därinne gör vi det. Vi vet och har vetat i hela vårt liv att vi är något mer än den vi har blivit. Så en dag kanske vi mer medvetet börjar resan till vårt syfte.

Det är lättare att se mer av oss från den ljusa sidan, så mycket svårare det är det att se vårt mörker. Vad har jag egentligen gjort mot mig själv och andra, vad har min familj gjort mot sig själva och andra, vad har mitt land gjort mot sig självt och andra. Ja, den listan är oändligt stor! Gör vi det så ser vi också hur vi bär alla vi sårat i livet och hur livet senare visar oss vad vi gjort. Allt kommer tillbaka, tills vi tar vår ansvarighet! Då är vi fria! Vi bär också dem som sårat oss, tills den dag vi ser att vi bara har använt dessa människor för att såra oss. Då är vi fria. Vi kan nu inte längre skylla något på någon annan, allt är vårt fria val.

Det gäller också i våra affärer! Ja verkligen våra affärer. Har vi inga hämningar i det vi gör utan är bara inriktade på att vår produkt, det som vi ska göra, hur vi ska tjäna pengar på det vi gör, är vi totalt förlorade i det vi gör. Våra affärer är något större än att tjäna pengar, våra affärer är att tjäna i denna tid, här och nu. Det svåra är också att se att de pengar vi har är precis de pengar vi ska ha, varken mer eller mindre. Det kan ta ett helt liv att acceptera att så är fallet. Girighet och slösaktighet är vår tids största sjukdom. Och vi har det alla. Vi är så blinda i denna vår önskan att vara någon att vi förlorar oss och ser inte att vi redan är någon.

Det är ett helt livsverk att komma till den plast i oss som öppnar för den vi är och ha tillit till vårt uppvaknade när det än sker i livet. Nu handlar inte längre om att vara något, det handlar om att bli den du är. På den resan är det, och det innebär massor att ta hand om!

Den resan har också ett helt land. Hur ska vi kunna ta ansvar för vad Sverige gör mot sig själv och sin medborgare samt ute i världen. Vi har alla ett egenansvar för den helheten. Ett bra första steg är att se, att se sanningen. Det finns alltid en sanning bakom allt vi gör, vi kan inte som individer eller kollektiv ljuga längre. Vi kan inte heller kontrollera det som sker. Det är bortom vår kontroll. Och allra minst kan vi trycka ned den tickande bomb som när som helst exploderar.

Jag var en av dem som var med och byggde svensk välfärd även om jag då inte var född, eftersom jag är svensk. Jag var också en av dem som på 90-talet försökte att tala att vi var helt fel ute, och är det fortfarande. Då hade jag mer begränsad syn än idag, när jag fightades för demokrati, rättvisa och också välfärd för de svaga. Men vem bestämmer vem som är svag. En svår fråga att möta och som lätt gör oss grandiosa.

Nu när jag öppnat mina ögon mer har jag mycket att vara med och ta ansvar för, och det är självklart. Jag slogs på 90-talet för att vi skulle se människor som subjekt, och samtidigt var jag med och grupperade och räknade på hur många som behövde ett samlat stöd. Ibland blir jag mörkrädd när jag ser hur sanningar skapas. Jag gjorde ingenting, för jag var en del i systemet. Nu kan jag inte längre säga att jag inte visste bättre. Sanningen är att jag idag vet. Min fysiska kropp är en gåva i denna kommunikation, och därför är jag inte lika blind.

Vår fysiska kropp

Vår fysiska kropp är en gåva till oss och vi behöver lära oss att ge den det den behöver. Vi har alla rätt till ett värdigt liv. För en del av oss har det tagit hela livet att komma dit. För en del av oss stannar tiden i nuet och därifrån är allt möjligt. För en del av oss har livet varit precis som det ska vara. För en del av oss så vet vi att vi är en gåva till livet, precis som alla andra människor är en gåva till livet. För en del av oss så har livet varit ett ständigt växande och vi vet då också att från en plats av tomhet och inre ödeläggelse blir ny växt. Den fysiska kroppen talar hela tiden och i den har vi gömt alla våra gåvor bakom de blockeringar som vi skapat. Därför förändras kroppen i varje liten sekund om vi vågar stanna. Ibland sker större förändringar, ofta med smärta som behöver frigöras. Vilken lycka när det som vi gömt därbakom frigörs. Livet är bara gåvor när vi väljer att se det så. Men låt dig inte luras för de flesta gåvor kommer av smärta. Vem kan växa utan smärta! Alla har vi växtvärk och det svåraste vi möter är vår inre transformation. Det är då vi tror att vi ska dö, och snabbt skapar vi nya strategier att fly till. Att överlämna oss till livet är nog det svåraste som finns. Att släppa kontrollen i allt som sker är lika svårt som att låta det som ska ske, ske. Det är så lätt att följa det som är ”mode” i olika rörelser och det svåraste just nu i denna tid är att våga gå sin egen väg. Det betyder inte att jag är ensam, att vara i en grupp där alla går sin egen väg är verkligen en gåva.

En bra start på dagen är att ställa dig naken framför spegeln, se din kropp och beröra den där den behöver lite mer av dig. Se dess konturer börja med att med öppna ögon ta dig till blockeringar, smärtpunkter, de ställen som du ser skönhet, de ställen där det finns glädje och de ställen du behöver ge mer kärlek. Denna kropp existerar och kommunicerar med dig varje sekund. Gå sedan in i dig blunda och gå till samma punkter. Se vad som kommer för ditt inre, ibland blir du förvånad. Avsluta med att öppna en inre bild av ditt idealiserade jag. Om du vill, rita denna bild. Från den bilden gör du det du behöver för att vårda denna kropp. Kanske behöver hon omvårdnad, motion, dans, sömn, fysiskt arbete, en god middag etc. Det som kommer ger du utrymme för. Gör det inte som en prestation låt dagen hitta den plats när det kommer naturligt. Har du en dag som är totalt inrutat så tänk bara tanken då och då: idag behöver min kropp. Det är ett så viktigt steg. Och straffa dig inte, prata med din kropp. Som jag ser det så är det farligt när vi skapar prestation och rutiner som blir avgörande framför vad kroppen vill. Lyssnar vi så kommer istället de mest intressanta samtal med kroppen, och vi blir överraskad varje dag. Varje dag är en ny dag med chans till en början på en ny identitet. När vår identitet förändras, förändras kroppen. Att vårda kroppen är totalt olika för oss människor. Det vi behöver är olika; sova, motionera, meditera, arbeta, ja allt är olika. Att ha behov är lika för oss alla liksom att lära oss lyssna på kroppen, men hur vi lyssnar är olika. Vi har så totalt olika strategier att skydda vår kropp och det vi gömt där inne. Kroppen talar hela tiden. De strategier vi skapat har lärt oss att inte lyssna på kroppen på ett mycket kreativt sätt som barn gör när de inte får eller kan lyssna. Samtidigt har alla barn också lärt sig att lyssna på ett helt annat sätt än det förbjudna. Det är deras gåva till livet.

Jag lärde mig som barn att lyssna på min kropp från mellanrummet och gör det fortfarande. Jag lärde mig också att lyssna på orden och jag kunde smaka på dem under lång tid. Runt dem skapade jag en helhet, den helhet som jag såg men inte vågade visa andra. Detta är en gåva från mitt kreativa barn och nu är jag redo att överlämna detta till livet.

Resan till denna punkt i mitt liv har varit livsavgörande för den jag är idag. Var det tar mig nu vet jag ej! Kanske ska jag föra ut detta koncept Space in between som koncept, eller så ska jag låta nya frågor följa konceptet ut i livet. Just nu vet jag bara att jag ska fokusera på livstruktur, angelägenhet och grupp. Dessa tre är något helt annat än vad jag trott, och jag behöver akta mig för att lägga min egen världsbild på dem. De handlar om att bli sin egen auktoritet och då behöver du inte andras världsbilder, du behöver din. Jag har också något nytt att möta; ”upplevelsebaserad välfärd”.  En sak vet jag med säkerhet från hela min kropp i allt detta: jag har att tjäna och det är vad framgång handlar om.

Att våga öppna sina gåvor och överlämna dem till livet utan ägande eller band, är det störta vi kan göra som människor.

”Vi möts och vi berör, varandras själ och varelse. Vem av oss som kom först är totalt ointressant.

Vi vet bara att vi har samma kunskap, till världen. Den kunskapen kan förmedlas om ingen äger den, den tillhör livet.

Vi håller vår nya upptäckt i vår hand och när den flyger är den en del av livet. Det är framgång min vän, i dess essens, just nu i denna tid.

Vi håller alla på att lära oss att vi inget äger. Om vi ärar den principen kan mer komma till oss.

Tacksam till dig som väljer att en stund gå vid min sida till en större helhet, tills vi skiljs igen. Då möter vi båda ”nya” att vandra med till denna helhet som vi alla strävar efter.

En dag min vän har varken du eller jag något personligt i denna helhet. Vi bara är!”

 

Mellanrummet mellan illusion och verklighet

Ett av de svåraste vi har i livet är att lära oss om illusion och verklighet. Vi drömmer om att andra ska skydda oss och från det skapar vi illusioner, andra verklighetsbilder. Skillnaden mellan det drömda och det verkliga är att verkligheten tillåter oss att tvivla. I drömmarna skapar vi hela tiden nya illusioner som hindrar oss att tvivla. Det är tvivlet som hjälper oss att stanna som människor och som tar oss till den tomhet som ingenting innehåller, en förutsättning för att något nytt ska kunna växa. För mig är tvivlet en av människornas största gåvor. Det tar oss till verkligheten som den är, helt klar och utan krusiduller. När vi skapar en världsbild som vi är fast i skär vi av rötterna till tvivlet. Ingen vet hur verkligheten egentligen ser ut. Det är dessutom aldrig som vi tror! Ditt bevittnande själv, din kärna ser verkligheten. Det är din djupaste sanning och för att skydda denna sanning har vi skapat en massa illusioner. Om jag gör på detta sätt, kan jag nå framgång! Vad vi inte vet är att framgången inte är något att nå därute, det är därinne och den dag vi nått den bara vet vi det. Då svämmar livet över till dig och till dem du möter! Alla möter du i kärlek med ett öppet hjärta, särskilt till dig själv, då vet du också att den gåva du fått tillhör livet, och inte dig.

Det finns en plats mellan verklighet och illusion som vi inte ska försaka, det må vara att det är en illusion men i den finns en sanning som kommer före verklighetens moderkaka. Tänk om den lögn vi skapat för att överleva också är en bit av sanningen, den sanning som vi varit så rädda för att bejaka. Om hoppet är vår illusion, hoppet att allt ska bli bättre. Det hoppet tar oss från att se verkligheten, men det säger också något om en rörelse och riktning för oss att agera mot. Så talar själen till oss alla, genom kluriga ordförvrängningar som ger en helt annan helhet. Om vi kan hålla båda dessa sanningar befinner vi oss i mellanrummet och har tagit både illusion och verklighet till den platsen. Bortom illusionen finns alltid en bit av vår själ, att hämta hem och att vårda som vårt lilla barn. I detta exempel är nyckelordet bättre. Tränger vi djupare ska vi upptäcka att denna persons största rädsla i livet är att vara bra och god. Hoppet som illusion, skyddade denna godhet. Om hon bara inte rör sig utan istället hoppas kommer ingen se vem hon egentligen är. Så en dag vågar personen sluta att hoppas och vågar röra sig igen i riktning mot sin godhet. Låter det komplicerat, nej egentligen är det så enkelt. Hoppat som illusion skyddade och därmed hindrade egna handlingar till det bättre. Verkligheten är alltså bra mycket bättre än den visats just nu. Det är i detta mellanrum som sanningen kan våga bli ett med lögnen. Så egentligen finns ingen lögn, det är bara ett sätt att skydda verkligheten.

Tack gode Gud att jag aldrig gav upp mellanrummet

För mig är det i mellanrummet som jag transformerats, och det rummet har hela tiden tagit ny form. Där har jag gett mig själv space i det svåra och smärtsamma, i det underbara, i alla känslor och i allt som bara är, också när ingenting är där. Tidigt i livet fick jag lära mig att det mellanrummet var ett problem, men livet har nu istället lärt mig att se att mellanrummet är den största gåvan jag har i livet. Jag har aldrig övergivit detta mellanrum och det har tagit mig till en plats av total närvaro, här och nu. När vi kan förena vår historia på en individuell och kollektiv nivå med det nya som kommer bortom det vi kan förstå, får mellanrummet en mening.

Först var mellanrummet en plats för mig där jag kunde hålla mig som barn emellan livet och döden. Den platsen var egentligen alldeles för traumatiserande för ett barn genom att det var en plats av total, ja total öppenhet. När jag var sju år så stängde jag och skapade mig ett helt annat mellanrum i väntan på mig själv. Jag kan idag se att jag under den tiden, helt omedveten, ändå öppnade bit för bit för att ta mig till det första stora genombrottet som kom när jag var 42 år. Livet höll mig och jag höll mig till det ögonblicket. Då hade jag inget val längre. Det var dags och jag hade bäddat för att jag skulle kunna landa fysiskt, ekonomiskt och psykiskt tillbaka till den jag är. Därefter följde 20 år, genom 72 olika mellanrum till mer expansion som tog mig till nästa stora genombrott. Nu valde jag att ära den jag är i mitt ursprung och öppna en plats i mig av total nakenhet. Min källare blev ren, huset blev rent och till slut blev också vinden helt ren. Nu är de samma och jag behöver inte gå emellan den längre. Vinden är källaren och källaren är på vinden, ja egentligen är det ett hus med vind och källare på samma plan. Vad härligt att leva i ett hus som är i ett plan! Varje gång jag försöker att gå till den gamla källaren och den gamla vinden ler jag och minns dem inne i mig.

Jag skapade ingen bur, utan mitt mellanrum var min plats där både överlevnadsstrategier och mitt ursprung fick leka en gemensam dans. Jag värkte mig igenom varje fas av mitt liv i detta mellanrum, och det var få som egentligen kunde förstå mig. Till synes så verkade jag mer och mer galen i mångas ögon. Andra hängde inte med i all den transformation som skedde. Några försökte hålla fast mig i den jag var för ett år sedan, helt omöjligt för den jag var igår är jag inte idag. Jag går ständigt vidare. När jag nu ser tillbaka till dem jag mött så har jag trott att de sett mig, men de har bara sett en liten bit och deras blockeringar har påverkar deras bild av mig. Mina blockeringar har också påverkat min bild av mig. En efter en har de helats och nu snart 63 år gammal håller jag mitt lilla spädbarn igen. Idag gick jag på en promenad med min vänstra hand som är bruten och med ledband av. Jag håller henne som ett spädbarn och värnar om den lilla jag en gång gömde i min vänstra hand. Det är verkligen ingen slump att hon gjorde sig hörd nu och allt fokus är där från mig. Tänk vad min fysiska kropp är där för mig och har på olika platser skyddat det jag har behövt skydda. Jag är ett älskat barn till denna värld i denna tid just nu. Mitt hjärta är vidöppet och jag vet att varje dag är en ny dag med massor av möjligheter till förändring. Mellanrummet är mitt hjärta och då finns inget övervägande till något, allt bara är!

Istället för att gå till livet eller döden så har jag hämtat hem dem till mellanrummet. Jag lever mer än någonsin och döden är närvarande hela tiden. De är varandras förutsättningar. Det är att leva här och nu. Det betyder inte att jag går och tänker på döden, men genom att leva fullt ut och inte skjuta något till morgondagen så gör jag färdigt det som ska vara färdigt för att saker ska kunna dö i mig. Det är när något dör i oss som vi transformeras. Detta kan vara så scarry, men ett nödvändigt steg för att komma hem. Vi kan också säga att ödeläggelse är en gåva till transformation. Om allt detta vet vi när vi själva har gått denna väg. Har vi inte detta, vet vi inget ännu. De vi själva ha gjort är vi i tjänst till andra.

 

Har jag en plan             

Ja, livet hade en plan för mig och den ser jag nu när jag ser tillbaka på det jag vill förmedla till livet just nu. Det skapades ur min personliga och professionella resa, som gick hand i hand. Jag lever här och nu och det enda jag vet idag är att jag ska fortsätta att följa min plan, vad den än må visa sig vara. Då vet jag att jag behöver följa det som är sant i mig och jag vet när det är sant, jag bara vet!

Framgång på denna väg handlar inte om hur många som väljer att följa mig, hur mycket pengar jag tjänar, hur jag får feedback eller vad jag säljer och hur. Framgång handlar om hur jag lyckas att hitta det som är en angelägenhet till livet, världen och samhället. Framgång handlar om jag väljer att gå den vägen till den angelägenheten. Bara att jag försöker skapar framgång och om jag lyckas stå kvar även om inte världen vill ha min tjänst så är jag sann. Är jag dessutom öppen för vem som kommer i min väg så kan jag öppna mer i mig.

Vågar vi lita på att vi får så mycket pengar vi behöver så kan vi släppa taget om pengar. För mig har det varit så sedan 2002 då jag kastade loss. Jag har fått det jag behöver, varken mer eller mindre. Vad menar jag med att kasta loss? Jo, från mina överlevnadsstrategier på fullt allvar, en efter en. Mina största rädslor var att inte ha pengar och att ha pengar, och i det mellanrummet satt jag fast. Jag prövade båda inom mig och det öppnade för att överlämna och transformera det som inte var mitt och ta ansvar och transformera det som är mitt av alla de strategier som skapats ur dessa mönster. Gåvan med heliga pengar öppnades i mig. Vilka pengar vill jag ha och vad kommer för energi med dessa pengar? Vilka pengar vill jag ge och vad ger ja för energi med dem? Ja, jag vet nu lite mer om vilka pengar jag säger nej och ja till och till vad jag ger pengar!

Jag är bredd att betala med allt jag har för att behålla min frihet och jag skulle inte låta mig bli köpt för pengar. Men jag har gjort det och om framtiden vet jag inget.

Vad var då min plan?

När jag var 16 år bestämde jag mig för att åka till England som aupair och då började min frigörelse på allvar. För frigörelse har allt handlat om i denna min plan. Det är också det jag senare stött andra människor till. Professionellt kom min första frigörelse med ”action learning” under början av 80-talet. Genom att skapa ett upplevelsebaserat lärande kunde inte någon därute styra en persons upplevelse, den var unik. I flera år arbetade jag med att ta det arbetssättet till styrning och ledning, ett arbete som tog mig till att bilda Demokratiforum som innefattade ett nytt ledarskap. Mitt intresse för samhället, dess medborgare och välfärdens obalans öppnade än mer av min professionella frihet. Jag har alltid varit modig och tagit risker och i det fortsätter jag än med idag. Djupt i mig har jag alltid vetat att jag kommer att landa på båda mina fötter vad som än händer. Tilliten som alltid funnits där, som jag idag tar i min hand, har öppnat inte bara den jag är utan också än mer av min intuition. Tillitens inre kraft är enorm. Varje dag frågar jag mig; har jag tillit att fortsätta att förändras? Hittills har svaret alltid blivit JA, även om jag varit livrädd.

Livet handlar om att bli sin egen auktoritet och då behöver du inte andras världsbilder, du behöver din. Jag har också något nytt att möta; ”upplevelsebaserad välfärd”.  En sak vet jag med säkerhet från hela min kropp i allt detta: jag har att tjäna och det är vad framgång handlar om.

När kriser kommit har jag sagt ja till dem. Så gjorde jag också i min första riktiga kris som 33 åring, då mitt hjärta fullkomligt krossades för att jag skulle kunna öppna det (ja det vet jag idag). På arbetet tog det mig då också till en helt ny ”professionalitet”. Jag började arbeta och driva förändringar på nationell nivå. De närmaste 10 åren skulle jag både verka lokalt och nationellt i viktiga samhällsfrågor såsom demokrati, styrning och ledning, välfärd, samordning och samarbete. Min drivkraft var förändring till mer frihet lokalt. Det öppnade en större frigörelse inom mig för att kunna ta mitt mest avgörande beslut i mitt liv när jag var 42 år; ”nu är det dags att göra mig fri min historia”. Det första steget var att öppna den.

Min plan var så tydlig nu; att följa min plan. Jag tvekade aldrig även om jag många gånger tvivlande. Nu efteråt kan jag se att jag hämtade allt till mellanrummet. Det mellanrum som expanderade mer och mer och innehöll hela mig, inget exkluderade jag. Där hamnade jag inte i någon dualism utan istället på platsen där att allt har en mening beroende på hur vi ser det. Varje kris gav mig en ny dimension till mer frihet, för kriser kom en efter en. I mitt professionella utövade omvärderade jag helt min syn på ledarskap och skapade ett samverkande ledarskap inifrån och ut som jag arbetade med i många år. Jag var nu egen företagare och kunde ha friheten att göra det jag ville. Traumateori gav mig tillsammans med psykosyntes och systemteori en bas under många år både i individuella och kollektiva arbeten. Jag började också att arbeta utomlands genom Reconstructive, ett koncept som öppnade för den du är i ditt ursprung.

Jag tog allt till mellanrummet och kunde då se hur alla våra bilder av livet skapar ett dualistiskt tänkande. Hur vi än gör så sitter vi fast i ett koncept. Så också jag. Nu är jag där igen med konceptet Space in between. Om jag stannar med detta som ett koncept så kommer det påverka min fortsatta frigörelse och risken är att detta koncept också blir dualistiskt! Det vill jag verkligen inte, för då kommer jag att lämna min plan.

Det enda jag gör just nu är att jag bjuder in dig till mellanrummet för att du ska bli din egen auktoritet, finna ditt mellanrum och börja resan till din angelägenhet, i denna tid här och nu. Vår planet behöver det NU: Det är min vision.

Vägen till ett koncept är rening

Här står jag nu idag, den 18 november 2019. Insikten är klockren: vägen till konceptet Space in between var en rening för mig och jag tog mig igenom. Jag är också helt övertygad om att det får ringar på vattnet på en kollektiv nivå. Varje rening en individ gör får den effekten.

Jag är nu på en plats där jag inte kan tillåta mig att bli fångad av mitt eget koncept, ja som naturligtvis inte är mitt, utan det tillhör livet. Vilken paradox livet är! Om jag nu ville bli ”rik” och traditionellt framgångsrik skulle jag börja att avgränsa detta koncept i förhållande till andra koncept, sälja det som det unika, ta massor betalt och njuta av livet med de pengarna. Min resa är en annan; jag är här för att tjäna och i det äger jag inget. Detta koncept tog mig igenom det jag behövde komma igenom och för det är jag djupt tacksam. Konceptet öppnade för att jag skulle förstå hur viktigt mellanrummet är för mig, oss och det kollektiva. Sedan kommer vi alla ha olika beskrivningar om vad mellanrum är, och så ska det vara. Jag tror alla människor förr eller senare hamnar i mellanrum, men jag tror inte alla lever hela livet därifrån. Så många jag mött som försökt ta mig bort därifrån och inte förstått att denna plats var ”förening” för mig. Så många teorier som talar om ett mellanrum som en tillfällig plats, för mig är det min plats. Det är där jag har vaknat, blivit fri, mött min skugga och mitt ljus, mött mina överlevnadsstrategier och den jag är i mitt ursprung. Det är alltid i krysset av oändlighetsåttan som evigheten finns. Jag valde en gång i livet att vilja lära mig att leva i krysset och på den platsen är jag än mer idag. Platsen var stängd mellan 7 år och 42 år, och ändå inte för min plan till frigörelse var där hela tiden, om än omedvetet. Jag var där utan att förstå det. Första gången jag kände kärlek till detta mellanrum igen och blev medveten om att det var där var just när jag var 42 år och fick cancer. Då bestämde jag mig för att förena liv och död för första gången i mitt liv. Det var också då jag på allvar började att leva mitt liv från här och nu. Jag minns också att jag då var så medveten om allt som skulle hända. Jag sa detta kommer att bli en lång dags färd mot natt. Det blev det också, men det blev också en lång dags färd mot dag.

Idag efter att jag investerat 1,3 miljoner i mig själv är jag friare än någonsin och jag har totalt ändrat mitt förhållande till min historia. Jag har rensat och renat. Mera kom nu när jag värkte fram detta koncept.

Det finns en annan typ av drömmar   

Idag ser jag att alla mina år av arbete med mig själv är min visdom. Varje situation i livet, varje trauma är erfarenhet som bygger vår visdom. Vi har ur dem en större förståelse av vad det innebär att vara människa. Vi kan bara följa andra människor igenom de processer som vi själva har upplevt och det skapar respekt och en tacksamhet.

Jag har en återkommande dröm som kom nu igen för en månad sedan. Jag är i ett hus och i en källare och en vind. I källaren har jag gått igenom allt och det är rent med klara färger. På vinden har jag renoverat den del som bestod av dammiga gamla möbler totalt obeboeligt. Där är nu gamla möbler som är polerade och iordningställda välkomnande för gamla själar. I mitten är det kurs och folk kommer och går.

Kvinnan i mitten har kavaj, kvinnan från vinden har skinnkläder och kvinnan från källaren har sprakande färger. Denna kvinna är en och samma person. Denna dröm har burit mig igenom min transformation, och den drömmen är ingen illusion den är idag verklighet. Var den kom ifrån vet jag ej, men så är det för mig i livet. Jag får inre bilder och de blir verkliga.

Drömmar är så fantastiska; de kan vara sanna drömmar eller symboldrömmar. Ibland är det också så att vi talar med varandra i drömmar. Vi människor har så många sätt att stå i kontakt med varandra.  Dessa drömmar kan vara en bild av vad vi vill skapa för framtiden. När de kommit till oss, inte från vårt behov utan från en annan del av oss, kan den omsättas i handling här och nu.

Denna dröm omsatte jag i en vision, men förstod det inte då till fullo. Jag ville öppna för människors angelägenhet för att bli sin egen auktoritet och därifrån arbeta för moder jord. Denna vision fick jag till mig 2014 och skapade då Humansky. Jag har nu haft fyra ettåriga utbildningar där människor fått en puff närmare sin egen auktoritet. Jag har lärt mig massor från den visionen under dessa år, var den nu kommer ifrån. Jag har också lärt mig att se baksidan med ambitioner som tar oss från visionen och framsidan när vi samarbetar utan ägande eller band. Visionen är fortfarande där och har tagit allt lärande till en större helhet. Det sista året har den grupp som nu går utbildningen, några kvinnor i Quality business woman och några av mina kollegor från reconstructive tiden tagit denna vision till ännu en större helhet.

Vad jag inte visste 2014 var att denna vision också handlade om mig. Jag skulle lära mig att bli min egen auktoritet för att bistå med min angelägenhet. Min dröm har visat mig vägen och idag är jag en och samma person på vinden, i mellanrummet och källaren; min egen auktoritet som är redo för livets angelägenhet.

Vilken större helhet som nu väntar vet jag ej, mer än att så kommer att ske. Självklart är inte visionen som jag utvecklat OCH VÄRKT genom konceptet Space in between inte min, den tillhör livet. Jag möter personer som har samma vision från livet för att vi ska ge varandra en liten pusselbit till. Det är framgång och det tar oss vidare. De jag möter i utbildningarna som jag har går bara ett halvt steg efter. Idag berättar jag också för dem om mitt lärande och mina motstånd. Vi blir då lika värda, en förutsättning för att hålla en vision. Den framgång som är vår utan strävan, har inget med pengar eller berömmelse att göra. Vi är många, många som bär en vision.

Jag var en gång berömd och känd när jag var med och byggde ny välfärd, drog mig tillbaka för att komma tillbaka från en helt annan plats. Jag jobbar idag i det tysta, ser och ler när något jag säger eller gör får effekt hos någon annan, men den erfarenheten stannar hos mig. Den som inte är värdig det jag ger är jag tuff mot och sätter en gräns. I båda dessa fall har jag ingen ambition och behöver inget tillbaka. Efter att jag slutat arbeta som terapeut är jag friare och därför kallar jag mig bara förändringsagent. Ett vackert ord för det jag stödjer andra i; en agent som har förmåga att puffa andra direkt till kärnan av vad de vill förändra. Det ”kommittar” och är ett val för den personen. Jag talar själens språk och ofta kommer i kluriga betydelser, en visdom i vilken vi inget kan exkludera.

Nu öppnas välfärdens språk igen och vad de tar oss vet vi ej. Ansvar och upplevelse är en viktig del för dem som väljer att följa med till Sveriges vagga igen.

 

Mellanrummet en plats att växa, vila och leva från

Nu är en ny tid för mig, en tid där jag till hundra procent ärar den jag är. Jag är den jag är. Tänk det är aldrig för sent att komma till en plats mer full med mitt väsen. Vilken lycka! Då kan jag också berätta för världen om mitt mellanrum.

Mitt mellanrum är en vacker plats från vilket jag lever mitt liv i glädje, lekfullhet och kärlek. Mitt mellanrum har öppnat en massa ord som slutade med …het; ansvarighet, nödvändighet, värdighet, tacksamhet, respektfullhet, lekfullhet allt vi kan omsätta i kärlek om vi vågar att sätta de gränser vi ska. Jag har alltid smakat, doftat, känt, ja använt all mina sinnen innan ett ord kunde bli mitt. Jag har också behövt leva ordet. Under många år forskade jag om samarbete, ett ord för var med mig varje dag under många år och idag så lever jag det ordet i varje cell. Det är kanske inte din definition av samarbete men den är min. Det är så lätt att fastna för definitioner som anses vara kollektiva, som följer en gemensam rörelse.

Så har det aldrig varit för mig. Jag har aldrig kunnat anta en vedertagen definition. Det har skapat en massa diskussioner i mitt liv och en del människor blir förbannade när de inte förstår mig. Hur kan du säga att det ät så… när alla andra säger något annat. Vad vi då glömmer är att den stora massan är förlorad i alla överlevnadsstrategier, det finns så många olika sätt att beskriva verkligheten. Jag har tidigt i livet valt att gå min egen väg. Mellanrummet har räddat mig, ett mellanrum som jag ständigt expanderat. I början vill jag också få med andra eller förändra dem. Idag vet jag att de inte går, för vi har alla en egen väg att vandra.

Egentligen har den platsen alltid varit en skön plats men det är först nu som jag vet det till fullo. När jag var barn så var naturen den platsen och alla olika varelser som vi kan möta där. En del skulle, från den stora massan, säga att jag hallucinerar när jag beskriver hur jag som barn mötte det som inte alla kan se. Eller så kan vi alla se det, men vill inte. På den platsen kunde jag klara av det jag skulle möta, det som var överväldigande i verklighetens familj. Det ljus jag då också såg var samtidigt för mycket för ett litet barn. En del från den stora massan skulle säga att jag dissocierade om jag idag skulle berätta vad jag såg. För mig var det inte så, utan den stora dissociationen kom när jag var 7 år och stängde allt detta för jag trodde att jag var galen. Sen tog det tills jag var 42 år att våga öppna denna dörr igen, först på glänt och sen mer och mer.

Så många trauman och kriser under de år som följde 20 för att jag bit för bit ta mig bortom kontroll, så jag kunde komma till den jag är. Ja, tillåt dig att säga att jag är crazy för jag passar inte in och jag säger det också själv med ett leende. Jag älskar livet och idag säger jag till fullo ja till det.

Mellanrummet är mitt liv och till det bjuder jag in människor. De tror att de känner mig, men få gör det och jag är så noga med vem jag släpper jag in. ”Jag vet alltid vem men inte hur”. Mina barn och barnbarn är med mig och de vet också att den stora massan är helt förlorad. Ja, och så vet de samtidigt att vi måste ju passa in i denna värld för att överleva. Är vi medvetna, har vi alla möjlighet att skapa oss ett mellanrum som till slut kan bli den vi är. Jag behöver inte passa in längre, jag är för gammal för det. Jag väljer mig, även om alla andra skulle välja bort mig.

Vi är nu på en plats i världen där nya arketyper väntar på att bli levda och för det behöver vi ära de gamla och öppna för de nya. De nya finns i oss alla, men kommer inte att applåderas det tar tid. Buren är därute inte där inne i oss. Så blinda vi är för allt.

Ofta bjuder jag in människor till mitt mellanrum och symboliskt innebär det att dessa personer väljer att hitta sitt mellanrum, som naturligtvis inte är mitt. Under många år har jag utvecklat ett upplevelsebaserat arbetssätt som gör att man på en trygg plats kan våga överlämna sig till sitt inre mellanrum. Nya metoder kommer ständigt i takt med de människor jag möter. Jag använder dem för det mesta bara en gång och så släpper jag. Hela mitt väsen är nytt varje gång och då blir allt nytt. Därför är varje dag så spännande.

Ja naturligtvis förlorar jag mig också då och då, när gamla moln slår till. För det mesta kommer de när jag är i glädje, lekfullhet, livsenergi och i min fulla kraft. Det som var så förbjudet, men numera mindre och mindre. Jag är inte förbjuden, jag är den jag är. Och jag gör en massa galna saker. Hela tiden tar jag mig tillbaka till mig själv, ofta genom att tillåta mig känna det jag känner. Det är sant för mig just då. Jag vet också att det som kan få mig att förlora mig är när jag känner mig ensam och vill tillhöra en gemenskap. Då kan jag glömma att den gemenskapen redan finns där, och därför är jag aldrig ensam. Känslan av ensamhet är gammal och tillhör inte mig. Den är dessutom en kollektiv känsla i det svenska samhället men den tillhör inte oss, vi gör den bara till vår för att passa in.

Där jag bor så har jag blivit den galna tanten i det gula huset. Inte för alla, men för en hel del. Ja, och när jag möter dem så ler de och säger när vi talas vid; hur vågar du vara den du är! Ja hur vågar jag! Jag har inget val. Jag går ut i världens burar hela tiden. Tidigt behövde jag hela tiden dra mig tillbaka till mitt mellanrum. Idag har jag hela tiden mellanrummet med mig därute, jag gömmer mig inte och behöver inte dra mig tillbaka för att hitta det.

Jag behöver dock vara bara med mig själv i långa stunder, särskilt i övergångar emellan det nya som ska komma. Det är från våra mellanrum det kollektiva medvetna kan förändras och det gör det hela tiden. Det är i mellanrummet vi expanderar bortom våra överlevnad.

Välkommen till mitt mellanrum för att expandera ditt mellanrum. En inbjudan som inte är till alla, utan bara till dem som vill sluta att följa den stora massan och lära sig gå sin egen väg. Många har vågat att följa mig och lämnar mig sen när de hittat sin egen väg. Så vackert! Den vägen finner du bara när du växer inifrån utan några teorier, koncept eller band. Jag lånar bara ut min kropp och mitt mellanrum för en stund till dig som i djupet av sitt väsen vill ära dig själv. Läs mer www.mariefridolf.se och www.spaceinbetween.se. I min blogg finns denna text mer utförlig.

         

Göteborg den 18 november 2019

 

Marie Fridolf

 

Lämna ett svar

nio + 13 =

Stäng meny