Gruppers inre liv i mellanrummet mellan två paradigm

The space in between

Vi står nu inför helt nya synsätt på grupper och gruppers liv. De modeller vi hittills arbetat med kommer från maskulina sätt att se grupprocesser såsom UGL, UL, Faros, Human elements etc. Kvinnor håller nu på att skapa nya modeller. Dessa modeller måste skapas av kvinnor. Det nya nu är att vi inte kommer att samlas kring en modell, ett synsätt utan var och en, män och kvinnor, kommer att skapa sin modell och sitt synsätt. Detta kommer inifrån och vi lär av varandra. Det betyder inte att de gamla modellerna är fel, utan dessa modeller och tillvägagångssätt har också en framtid, men de behöver kompletteras med modeller som bygger på den feminina principen och andra maskulina modeller. Det är inte antingen eller utan både och! Vi ska inte bygga patriarkat eller matriarkat. Vi ska bygga liv! Och livet skapas medan vi går från män och kvinnor i samspel. Kvinnorna behöver komma samman, män behöver komma samman för att hitta sitt unika väsen, som kan skapa nya modeller och system. Därifrån kan de mötas i ett gemensamt skapande utan ägande eller band, i mellanrummet mellan två paradigm.

Livet skapar business

Nya modeller

De nya modellerna kommer av livet och det innebär att vi lär oss vad business är med en totalt annan definition; att bidra till det som är angeläget. Det är allas vår business. Vi behöver också vara ute i världen för att visa vem vi är i denna brytpunkt. En viktig förutsättning är dock att vi ökar vår medveten om det som är omedvetet, både i det som väntar på att bli levt och i det som för oss är blint från vår anpassning och skydd av smärtsamma upplevelser/brister. Vi är så omedvetna som vuxna hur vi tagit över mönster från vår familj och från kulturer, religioner, samhällen, paradigm etc. Det som väntar på att bli levt har vi skyddat genom många olika strategier, det är så vi skyddar vår kärna. Grupper kan öppna för att möta den vi är i vårt ursprung. Vi kommer till i relation med andra. Idéen är tydlig; så fort vi är två personer så är vi en grupp. Det finns något i mellanrummet mellan oss som vi inte kontrollerar. Gruppen/relationen har alltid ett syfte i sig självt, bortom vår individualitet. Det innebär att vi har kommit samman av en skäl som denna grupp/relation ska ta oss igenom. Därför möter vi grupper som kan att oss till vår kärna. Denna resan är visserligen ensam, men gruppen pushar oss. Vi får möjlighet att möta oss själva både i det som väntar och det som vi tryckt blint undan. Dessa två är så förenade i sin kärna! Från den platsen i oss får vi fjärilar i magen, ja så sant eftersom vi är på väg att bli den fjäril vi är. Vi brukar också kalla denna plats skräckblandad förtjusning. Under flera år arbetade jag med grupper i organisationer och sedan mellan organisationer först som anställd och sedan som konsult. Hela tiden kände jag att något inte stämde. Så när jag började att forska så fick jag en djupare känsla av hur livet skapade grupper. Det var också då jag blev kallad feminist i min forskning. Jag tog en annan väg än den linjära, som den kvinna jag är. Motståndet var också kompakt i kravet att stanna i den rådande struktur som redan fanns sedan lång tid. Lyckligt nog tillhörde jag en tvärvetenskaplig grupp som verkade mellan rådande strukturer. Men denna amöba blev till slut en egen struktur och då var gruppen borta. På samma sätt var jag verksam i att skapa en ny arena mellan välfärdens organisationer som byggde på en annan logik än den organisatoriska som bygger på hierarker med ansvar och ansvarsutkrävande. Denna logik, också som en amöba, blev också med tiden mer och mer en struktur med organisatoriskt ansvarutkrävande, särskilt när det kom att handla om ansökan om EU medel. Den amöbaliknade gruppen har i alla tider haft svårt att överleva i den alltmer strukturerade, mätbara, målinriktade och evidensbaserade värld vi lever i, särskilt i Sverige. Men det finns andra krafter och de öppnas ofta när saker krackelerar, om äm bara för en stund. Sedan lever de kvar och väntar bara på nästa tillfälle bortom vår kontroll.

Människor kan visa vägen

Så fungerar också vi människor, vi krackelerar och något nytt kommer fram, om än för en stund. Jag har lärt mig så mycket om livet och relationer, allt började mer medvetet när jag fokuserat började min personliga resa hem till mig själv, till min kärna, för 30 år sedan efter en personlig kris. Ja, och så många kriser som därefter följt till nya öppningar. Till slut bestämde jag mig för att gå än djupare och det blev fyra terapiutbildningar med fokus på att också arbeta djupt med mig själv. Kroppen blev mitt redskap. Parallellt fortsatte jag att arbeta som konsult med grupper och ledarskap, men behövde ta ett uppehåll 2015. Jag trodde då att jag aldrig skulle arbeta som konsult mer men ack så jag bedrog mig. Nu är jag på väg igen, men denna gång med ett totalt öppet icke värderande hjärta. Jag har behövt tre år att hämta hem gruppens inre liv. Det jag nu skriver om behöver jag skydda, men jag äger det inte. Jag har också mött några människor som stödjer mig att skydda detta för att lära och sen skydda det de skapar. När denna struktur lever sitt eget liv, går jag vidare. Allt tillhör livet och kommer från livet. Jag har vänt på allt och det som skrivs kommer från min kärna. Vad är egentligen verklighet och vad är egentligen illusion! Så många gånger jag har fått höra att när jag talar min sanning så är det abstrakt och när jag talar mina överlevnadsstrategier så är det konkret. Överlevnadsstrategier uppfattas så mycket mer konkreta och sanningen blir för många mera abstrakt då den inte alltid går att ta på. Men för mig är kärnan enkel, klar, tydlig och väldigt konkret och jag kan aldrig ta på den. Den har ett annat språk som kommer till mig genom min själ. Allt detta är svårt att förstå om man lever överlevnadsstrategier i det överlevnadssamhälle vi har skapat. Där förstår vi varandra från överlevnad. Det innebär inte att det är fel att leva överlevnadsstrategier och skapa ett överlevnadssamhälle. Vi behöver bara se det på detta sätt, utan att döma. Vi behöver alla överleva, kommer att göra detta och har gjort det alla tider. Även om vi ökar vår medvetenhet om vad vi har blivit blinda för, så kommer en ny blindhet snart igen. Det är så vi skapar vår identitet, och alla behöver en identitet, tills vi avidentifierar oss för att öppna för en ny identitet som håller oss en stund. Det är livets gång! Det är i våra identitetsfaser vi skapar organisationer, modeller och teorier. Det är i mellanrummet vi är fria. Jag kommer inte att skapa en organisation kring det jag nu skriver, då min erfarenhet är att det vi skapar organisationsstrukturer kring har en förmåga att döda andras förmåga att skapa sina egna strukturer, modeller och teorier. Å andra sidan dör också det som inte har en struktur. Den struktur jag här menar bygger en ordning, en ordning som bara livet kan skapa. Ibland behövs båda dessa men vi behöver vara mycket tydliga i ”ägandet”. Så många gånger jag sett människor säga sig ”äga” eller ”skapa” en struktur, en modell och en teori men de glömmer att många varit med om medskapat denna. Det är alltid grupper som tar oss till nya ordningar som kommer från livet. Livet samskapar!

En organisation är ingen grupp

En organisation, institution, myndighet, församling är igen grupp! De har något man måste följa, den har en ägare, den ska kunna utkrävas ansvar, den följs av andra auktoriteter, den öppnar för utestängningseffekten, den formulerar mål som mäts, den skapar en vision mm. I en grupp kan man komma och gå, gruppen samskapar, ingen är ledare, gruppen har ett eget liv som ingen kontrollerar, alla tar egenansvar för helheten, gruppen sluter cirklar och efter en sådan kan den dö ut eller födas på nytt in i en ny cirkel mm. Visioner från livet äger vi inte, vi skapar dem inte, de skapar oss. (Läs mer om öppna och slutna grupper i min tidigare blogg om att komma samman. Där beskriver jag också skillnaden mellan olika former av strukturer). Vi behöver organisationer för att kunna utkrävas ansvar, för att skapa normer och regler och för att ge alla samma röst i ett samhälle. Men dessa strukturer hindrar också människor växt, en växt som alltid sker ur livet. Livet växer från kaos, den kaos som bara livet kan skapa bortom vår kontroll. Många av oss är livrädda för kaos för vi har växt upp i kaos bortom vår förmåga att förstå. Det gör att vi försöker kontrollera livet och då skapar vi kaos för oss själva. Detta är en helt annat kaos än den som livet skapar, för i den finns en ordning bortom vår kontroll. I den kaos vi skapar själva finns ingen ordning.

Livet visade mig tidigt att grupper var min väg

För 40 år sedan visste jag att grupper var min väg. Jag var då inte medveten om att jag växt upp i en familj som lärde mig att grupper var farliga. Jag gömde då min förmågan att vara med gruppers inre liv. Jag var helt enkel livrädd för relationer! Denna min rädsla fick mig att just välja vägen till relationer. Första steget på denna resa var till relationer som inte var livsavgörande, sedan mycket långsamt tillbaka till relationen till mig själv och slutligen till en helt ny relation med min ursprungsfamilj och den familj jag själv skapat. För mig handlade detta om liv och död. Nu var cirkeln sluten, för denna gång. Så kom en ny cirkel, och en ny, och en ny osv. När jag nu ser tillbaka så ser jag att allt har betydelse där jag är idag och jag vet också att det kommer nya cirklar. Det är ur min 40 åriga livserfarenhet jag nu skriver om gruppers inre liv. Jag minns än idag den dag när jag valde att läsa civilrätt i min Socionomexamen, inom vilket jag också skrev min examensuppsats. ”Det måste väl ändå finnas något civilkurage i detta samhälle och alla har rätten att existera i sina liv”. Då var samhället det jag relaterade till (trodde jag då).  Jag vet nu också hur dessa 40 år har reflekterat tillbaka på min uppväxt under 22 år före mitt beslut. Nu vet jag att det sista som växer i hjärnan är centrum för ansvarigheten och det skapas runt 20–25 års ålder. Det är just ”ansvarigheten” jag gått djupt in i på ett helt annat sätt de sista 10 åren. Ansvarigheten är också det som håller gruppers inre liv för en stund. Under alla 40 år har jag på olika sätt samskapat med andra för att nu kunna forma detta. Jag vill tacka Socialhögskolan, Förvaltningshögskolan, Statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Springfield college i USA, Psykosyntesinstitutet i Göteborg, Psykosyntesakademin i Stockholm, IoPT Institut i Norge, SE-institutet i Sverige och RIIHS som skapade min professionella bas. Jag vill tacka; Göteborgs stad, Konsultföretaget GF, Civildepartementet, Göteborgs Förorters, Göteborgsregionens kommunalförbund, Socialstyrelsen, Högskolan i Örebro, CEFOS, centrum för forskning om offentlig sektor, Ideelle AB, Humansky AB som blev min professionella bas under alla dessa år för att utöva och lära av erfarenhet. Jag vill tacka alla människor som jag samskapat med för att kunna ta mig till denna plats. Jag vill tackat livet som varit min viktigaste läromästare, det är ur mina misstag och framgångar i livet som jag öppnat för nytt. MITT LÄRANDE INIFRÅN. Jag vill tacka min familj som stått kvar och inte försökt att förändra mig när jag mött mig själv. Det har fått mig att göra mina egna misstag och fått mig att stanna med min smärtsamma växt. Idag vet jag att professionalitet är något helt annat än det jag kan förvärva i en utbildning eller en anställning (så också i mitt eget företag eftersom den behöver följs regler). Dessa strukturer hindrar livets kaos, och därmed liv.

En grupp är något annat, den är liv. Sådana grupper kan vi hitta mellan strukturer. Men grupper behöver också struktur, en struktur som bildar en ordning som vi inte kan kontrollera. Den visar sig för oss om vi vill och har tålamod. Den strukturen kräver en fast hand som är kompromisslös, för den sanning som ska visa sig.

Allt det jag skriver om här har skapats från min erfarenhet i grupper och i arbeten med grupper. Jag började att arbeta med grupper när jag var 25 år som konsult samtidigt som jag blev chef för en avdelning som skulle bygga upp en struktur som inte fanns kring kompetensutveckling. Jag mötte då Action learning med Femte disciplinen med kaos- och systemteorin för första gången professionellt (mamma lärde mig detta synsätt när jag var barn, enkelt och tydligt). Jag deltog då i forums som började att diskutera det nya paradigmet. Vi var då och är fortfarande i mellanrummet mellan det gamla och nya paradigmet. Denna tid öppnande livsavgörande ögonblick, som visserligen inte handlade om liv och död (eller så gjorde det detta), som tog mig dit jag är idag. Nästa livsavgörande tid kom när jag skilde mig när jag var 33. Då föll en struktur som jag trodde jag var trygg i, men den fick mig också att börja sökandet efter mig själv. Därefter kom flera livsavgörande förändringar som förberedde mig för mitt livs största kris när jag var 42 år. Då föll hela min identitet, inget var som jag trodde och jag hade ingen aning om vem jag var längre. Denna kris tog mig tillbaka till min kärna, minnena, kroppen och livet, allt kom tillbaka bit för bit. Inget var längre som jag trodde. På den resan är jag nu om och om igen, när identiteten rämnar och något nytt öppnas är livet där.

Transformation från kriser kräver resurser och ett hållande. Kroppsminnena från livets själsliga ögonblick (när hjärtat öppnats) hade stannat i kroppen, och de var en gåva till den stora transformationen jag öppnade för när jag var 42 år. Jag var då också i en grupp som kunde öppna med mig, till mera liv. Men resan var ensam. Så många små cirklar jag så öppnade och slöt i en smärtsam process, under lång tid. Varje sådan transformation har varit koppad till olika åldrar mellan 0–21 år. Den stora livscirkeln slöt jag när jag blev 50 år, då var jag hemma igen för första gången. Då var det det inte färdigt, utan det var då allt började. Det var då jag började följa livet, och jag hade mig själv. Den sista cirkeln jag nu slutet, denna sommar, var djupt rotad i ansvarighetens centrum. Detta har förändrat min identitet igen och det är så spännande, förunderligt och ibland utmanande att lära känna mig själv igen. Denna gång hade jag en tydlig kroppstruktur som kunde hålla det som skulle komma. Därför är det viktigt för mig att säga att vi aldrig kan gå före vår kropp och livet, de båda visar vägen. Ja, det får ta tid. För mig tog det 62 år att komma dit jag är idag och inget skulle jag vilja ha annorlunda eller ha gjort på annat sätt. Livet har guidat mig och jag har litat på min inre ledare som har guidat mig dit jag skulle gå för mig själv och för livet utan ambitioner men med ökad medvetenhet. Det skapar business från angelägenhet. TACKSAM ATT JAG FÖRRA SOMMAREN GAV MIG ETT ÅR. JAG FÖRSTÅR NU HUR JAG SAMLAT MIG TILL DENNA ORDNING.  

”Inför en födelse förbereder vi oss. Vi städar och bäddar. Gör i ordning för det nya. Kanske samlar vi familjen för att kunna säga eller vara med dem i de sista ögonblicken i det gamla, som aldrig kommer igen. Så drar vi oss undan för att stanna med och i vår kropp. Denna resan vi nu gör kan vi kan vi bara göra ensam. Vi förbereder oss för den smärta vi vet tar oss till dödens väntrum och håller rädslan så gott vi kan. Vi vet ingenting, även om vi kan ha en föraning av vad som komma skall. Kroppen vet varje steg och vi kan bara följa med och stanna med det som skall komma. Kanske står någon där vid vår sida som har gjort detta förut och vet stegen. Det lugnar oss en smula, men denna någon kan inte gå in i vår kropp för där är vi ensamma. Så är det dags och vi börjar resan. Kanske försvinner vi bort en smula närmare döden i denna överväldigande smärta vi möter. Och så helt plötsligt är livet där och vi känner en enorm kärlek i hela kroppen, i varenda cell. Vi tittar på livet, allt svämmar över i tacksamhet. Hur det gick till förstår vi ej. Detta magiska ögonblick till liv”

Sänder min tacksamhet till alla som gått före och inte berättade, precis som jag nu inte kommer att berätta. Tack du som fanns utanför min dörr, utan att göra något! Denna resan var bara min och jag klarade det. Nu ger jag tillbaka i djup tacksamhet, till livet, och jag får massor i samma ögonblick. Jag är en del, som den människa jag är, i de grupper jag är i. Bara en del i varje grupps transformation. Men vi har alla ansvar för helheten, din helhet kära grupp som kan leda till din födelse eller död och öppna för individernas transformation. Den resan behöver vi göra helt själva. Jag kan bara sitta utanför någons dörr en stund vid transformationen. Och jag vet inget vad som sker därinne. Allt sker bortom min kontroll och förståelse. Sen drar jag mig tillbaka. Jag älskar att vara den människa jag är i denna tid, på denna plats, just nu! Och jag vet verkligen ingenting, blir mer och mer förundrad av livets visdom.

Det är aldrig som du tror

Hela vårt vuxna liv har vi skapat en bild av hur vi vill att saker ska vara. Jag har också gjort så men jag har också erfarenhet av hur bilder skapats inifrån i mötet med andra. Först ser jag inget och så helt plötsligt ser jag och livet är där i varje ögonblick för att ta mig dit i samskapande med andra. Det är då ingen slump vilka jag möter på min väg! Jag möter både dem som vågar pusha mig in i mitt sår och dem som ger mig tecken vart jag är på väg. När jag ser tillbaka på livet har jag då och då haft båda, såret och tecknen, samtidigt och det har gjort att jag vågat ta mig till ”the edge”, förutsättningen för transformation. I början har det handlat om små och sedan mer och mer livsavgörande saker, när jag varit beredd att ta konsekvenserna. På den platsen kan allt hända och den öppnar för liv och död. Som jag ser det är det livets kaos. Jag kallar platsen ”nödvändigheten”. Det behöver inte innebära att jag vill gå dit, men jag vet att jag måste gå dit. Jag har inget annat val även om jag är livrädd. När jag gjort detta har det alltid öppnat mer av min inre ledare. Hon som guidar mig mer och mer när jag vågar ta livets utmaningar. När jag har formulerat mål för vart jag vill så är det alltid från överlevnad och det är då svårt att överlämna mig till livets kaos. För ett och ett halvt år sedan gick jag med i ett kvinnligt nätverk för egen företagare och jag förstod aldrig varför. Trodde nog att jag skulle få fler deltagare till den skola jag då var del i att driva. Men jag gick aldrig på mötena för jag hade inte tid. Jobbade som en galning förra våren för att sjösätta en struktur som inte var min (men nu ser jag något annat). Så efter min chockartade upplevelse i somras började jag gå på möten och åka på utbildningar. Oj vilka fördomar jag skapat och mötte nu om marknadsföring, sälj och business för att skydda att jag var livrädd för att visa mig i livet utan att gömma mig bakom något. Dessa kvinnor har skapat business från sin historia, de var där för varandra med värme, kärlek och öppenhet. De bjöd på sina svårigheter och försökte verkligen inte visa hur framgångsrika de var. De var bara där! Businessen hade tagit dem närmare sin kärna eller höll på att göra detta. Inte alla, en del var rädda, brukade andra och en del försökte dölja vem de är. Men dessa lämnade snart. Och vem vet kanske de kommer tillbaka. Här kunde jag få prata om hur rädd jag var att sälja och också hur stressad jag blev. Jag försökte också inkludera mörker och först blev några rädda men sen öppnade de. Mitt nästa steg var att sätta ord på denna prostitution som jag kände att det var att sälja mig. (hade kunnat säja massor i mitt liv men det var ofta bakom en organisation, ett koncept eller någon annan person). Nu kan jag inte gömma mig längre och så kom hon, hon som är helt naken i detta. En person som går i lära hos mig berättade vad jag skulle göra, ansikte till ansikte, och då stod jag där på en ny plats ”on the edge”. Där har jag inget val och vet inte konsekvenserna, men är bredd att ta dem helt naken. Hela nätverket förändrades i det ögonblicket och jag lärde mig ett nytt sätt att gå ut i världen. En cirkel är nu sluten för mig i denna grupp och en ny har öppnats både i mig och i gruppen. Det enda jag vet är att jag ska skriva och tala. Fjärilarna i magen är där just nu när jag skriver detta. Någonstans vet jag att detta har med min historia att göra, men jag går inte dit utan stannar här och nu. Jag vågar vara den jag är i gruppen och börjar få en förnimmelse av dess själ och kärna. Jag vet att jag kan vara den jag är för att bryta mönster och det inkluderar att ”jag är mycket”, ”ser i bilder”, ”inkluderar både mörker och ljus”, ”säger sanningen när den kommer från min själ (då har jag alltid ett motstånd och inget egenintresse)”, ”har massor av livsenergi”, ”är rädd och projicerar (vågar se det)”, drar mig tillbaka i skammen och mycket mer, precis som alla andra i gruppen. Detta nätverk håller mig just nu precis som andra grupper gjort tidigare. Jag har också två andra grupper som håller mig nu, i andra cirklar jag håller på att jobba med (mer om detta senare). Min livsfilosofi och angelägenhet är inte andras livsfilosofi och angelägenhet. Vi kvinnor i denna businessgrupp möts och det finns så mycket värme, empati, växt, stöttning till business som för mig betyder ”angelägenhet”. Angeläget blir det när det är personligt till livet, utan egen vinning och exploatering. Detta är just nu och mer vet jag ej.

”Ansvarigheten” tar oss till denna plats av angelägenhet. Ansvarigheten innebär, om vi lärt oss att ta ansvar för allt och bära för andra, att vi först måste se detta Syndabockskomplex och ta oss ur triangeln offer-förövare och hjälpare. Har vi detta komplex är vi ofta också dem som ger, alldeles för mycket. När vi transformerat detta kan vi ge igen och när vi gör det så får vi massor. Livet handlar om att ge, men inte att bära för andra. Vi kan låta andra använda oss en stund, men inte bära. Det är ansvarigheten. Tillhör vi dem som inte varit ansvarig genom att låta andra bära vårt liv måste vi först komma i balans med detta och ge mer än vi får. Men först måste vi se detta Orakelkomplex vi då skapat ( kommer skriva mer om detta i nästa blogg). Den som väntar på orakel stannar i dödens väntrum. Vi behöver då ta oss ur triangeln kropp, själ och ande. Den dag vi är i balans med allt vi tagit så kan vi börja ge igen och i samma ögonblick få massor. Det är ansvarigheten i sitt flöde. Inget av detta kan ske med prestation, utan växer ur livet smärta när vi ser vad vi gjort.

Nu har jag nämnt tre ord; ansvarigheten, nödvändigheten och angelägenheten som kan oss till en grupps inre liv. Den fjärde är respekt och den är nog svårast. Det innebär att vi behöver respektera att allt är som det är, oss själva och alla andra samt gruppen i sig. Det innebär också att vi i grunden respekterar oss själva som de härliga människor vi är som då och då dömer och värderar, förlorar oss totalt i försvar, är genuina i kontakt med vår kärna samt är kärleksfulla och totalt nakna från vår själ. Det är först då vi kan stå i vår egen värdighet och tillåta andra att stå i sin värdighet. Jag tror att värdigheten nog är den som är närmast oss själva. Den är vår kärna och för att skydda värdigheten har vi kreerat så mycket skam som barn för att skydda oss. Skammen att inte få äga våra behov, skammen att inte vara behövd, skammen att inte tillhöra, skammen att vara övergiven, skammen för den vi är. Den skammen projicerar vi hela tiden på oss själva och andra för att hålla oss borta från vår kärna. Stannar vi i skammen och utforskar den så är vi så nära värdigheten och vår kärna. Ju närmare kärnan vi är desto mer demoniska är våra försvar. Det viktiga är nog att bara stanna där utan att söka efter varför. Frågan ”Varför” tar oss till händelserna som skapat skammen, och det gör att vi är där och inte här och nu. Då blir vi re-traumatiserade och tiden stannar återigen i detta frusna minne. Därför är chock en gåva eftersom den tar oss till förvirring och en omöjlighet att frysa minnen i tid. I chock stannar tiden och ta oss till här och nu, och i det ögonblicket finns evigheten. Då vet vi också att inget är som vi tror, vår tro har bara skapats av tankekonstruktioner och föreställningar, inte av livets kaos. Vi har olika mönster i hur vi hindrar oss själva att möta transformationen. För mig är det att jag springer, som jag gjorde i våras och som jag gjort många gånger för att jag omedvetet vet att jag närmar mig ögonblicket då jag krackelerar. Nu precis som alla andra gånger finns grupper där och låter mig växa. Det fantastiska i mitt liv är att familjen är där, utan att försöka göra något.

Efter att i tre olika grupper var för sig, som gjort stora förändringar på en kollektiv nivå, växer något helt nytt i mig nu. Först mötte jag den delpersonlighet/arketyp som var rädd för galenskap och sedan den rädda prostituerade delpersonligheten/arketypen som är rädd att bli utnyttjas och slutligen kvinnokroppen sårade själ (delpersonlighet/arketyp) som är rädd för våld och livets magiska ögonblick. Nu har livet återigen förändrats, så totalt. Inte för bara för mig utan också för hela gruppen (de tre olika) och på en kollektiv nivå. Den första transformerade visdom, den andra transformerade angelägenheten och den tredje transformerade moderskapet. Den som är rädd för galenskap vågar vara vis och galen, den prostituerade som är livrädd att låta sig köpas för pengar vågar nu gå ut i världen helt naken och den sårade kvinnokroppen kan komma till frid. Det är i mötet mellan egot och själen som livet kommer till och då kan det som var ett problem som behövde skyddas kan bli en möjlighet. De två första cirklarna galenskap till visdom och prostitution till nakenhet bildade en bas i den tredje cirkeln. Allt har en ordning. Ödmjukheten, friheten och kärleken tog henne genom denna födelse tillbaka till kvinnokroppens sårade själ som nu föddes på nytt till ett nytt moderskapet från inre frid.

”Vem skulle kunna tro att visdomens träd, livets träd, kunde ha så mycket kvar. Hon som en gång gått sönder men som nu står där stadigt och handfast. Hon bjuder in till födelse och transformation. Denna gång för att öppna nya dörrar till visdom från kvinnokroppen sårade själ. Den kollektiva kvinnokroppen har nu tagit ny form och frigjort sig från det kollektiva moderskapet som utövade våld i ord och handlingar på livets döttrar och söner. Kärleken svämmar över i ord och handling från livets mödrar till livet. Fridens timma är kommen ut ur tacksamhet.”

Den kollektiva kvinnokroppen har nu tagit ny form och frigjort sig från det kollektiva moderskapet som utövade våld i ord och handling på livets döttrar och söner. Allt till en ny kvinnokropp och ett nytt moderskap. Ett nytt sätt att se på livet!  Den största överlevnadsstrategi hon gömt sig bakom är att det ”kvittar” om någon vill ha det hon erbjuder, skriver eller säger. ”Vill ingen lyssna är det fine och lyssnar någon är det också fine”. Det ”kvittar” och det är så hon gömmer sig att gå ut i livet, för egentligen ”kvittar” livet. Livet är en gåva och den gåvan måste vårdas ömt, ödmjukt, närande, kärleksfullt och i frihet utan ägande eller band. Livet är så förunderligt hur många olika delpersonligheter kan dölja sig i denna enda stora överlevnadsstrategi skapat för att skydda livet. Nu är det dags att öppna för mer liv från livets träd.

Asken, ett av våra äldsta träd kan berätta en del om hemligheten i nordisk mytologi. Världsträdet Yggdrasil som är en ask, är enligt båda eddorna namnet på världens största träd. Från dess grenar, som täcker hela himlen, faller dagg över världen. Under denna ask finns den heligaste plats där gudarna dagligen samlas till ting. Yggdrasil har tre rötter. Den första går till människornas (Midgård) och gudarnas hemvist (Asgård), den andra till jättarnas hemvist (Jotunheim eller Utgård) och den tredje till underjorden (Nifelheim), på trädets norra sida.

En ny syn på grupper

Vi behöver möta en ny syn på grupper utifrån ”infinity” (oändlighetsåttan). I dess brytpunkten är en cirkel sluten som kan om vi vill öppna för en ny. Då är det också möjlighet att gå i frihet. Går du mitt i en cirkel i en grupp tar det dig då till ditt lärande i livet just nu på ett annat sätt än om du stannat. Ofta smärtsammare, då du också får ta ansvar för att du lämnade gruppen. Många tror att de då är fria, men livet visar ofta tvärt om. Blir vi exkluderade funderar det på samma sätt, men det blir än mer smärtsamt också för de individer som stannar kvar.

Det är ofta därför när någon går eller blir exkluderad (som då splittar gruppens syfte) andra också går. Till slut finns inte längre något syfte, om inte de som är kvar lyckas att ta sig till detta syfte. Om inte så är de som är kvar medlemmar i en död grupp. Om de som är kvar lyckas sluta circkeln så sker läker alla även de som gått, och cirkeln är sluten. Men det finns också en annan väg. De som har gått kan läka gruppens syfte parallellt med att de som stannar kvar gör det. Det är ansvarighet i ett nötskal och ett mycket medvetet och fokuserat arbete. Sker det får det en enorm effekt på en kollektiv nivå. Jag är mitt uppe i ett sådant arbete och har just avslutat ett annat. Det är så vackert hur de tre cirklarna jag nu nämnt här tagit mig till den plats där jag ser vad jag gjort under det sista året. Jag har agerat både från själen och egot detta år och de har så vackert samarbetat inför och i den stora transformationen vars integrering ännu inte är slutförd. Och jag vet ingenting om mitt nästa steg, mer än att det kommer bli ett steg. Först säger mig min intuition mig att jag har några andra cirklar att sluta i min familj och med en annan grupp där det blev ett icke avslutat slut. Vi behöver avsluta!

I varje grupp vi är tar vi på oss roller; vi blir clowner, syndabockar, helaren, presterare, medlare, mödrar, kritiker mm. Dessa har skapats ur vår historia och vår ursprungsfamilj och därför ser vi det ofta som ett problem. Men bakom dessa roller finns gåvor som livet väntar på. Alltså dessa roller är inget problem utan en möjlighet. Den som till exempel har varit syndabock har gåvor till livet som är bortom vår förståelse i sin kraft och möjlighet till expansion. Varje grupp har också ett eget liv och den lever kvar mycket länge än oss människor. Vi kan frigöra det som vi gjort till gruppen (och oändligt antal grupper) och gruppen gjort till oss (oändligt antal grupper). Varje grupp är liv! Varje människa är liv! De roller vi tar på oss är mycket gamla och väntar på en grupp att kunna transformeras. Hur, när och vad kontrollerar vi ej.

Ibland kommer grupper samman bara för att slutföra något de har kvar att göra för en kort tid. Det kan också vara att de kommer till en grupp för att öppna något som de sedan på egen hand behöver slutföra. Allt detta innebär att vi använder grupper och människorna i dessa grupper, men de använder också oss. Precis på samma sätt är det med relationer. Men det finns undantag; vår ursprungsfamilj och den partner vi väljer, särskilt den vi får barn med. Vår familj kan vi aldrig lämna, inte heller den partner vi har barn med eller våra barn. Det betyder inte att vi lever ihop med dem men det finns blodsband och kommer alltid att göra detta. Hur vi lyckas transformera dessa relationer har med hur vi lever vårt syfte (vi har flera syften). Vi använder andra grupper och relationer i denna transformation. När vi låter oss också bli använda av andra så öppnas också en gåva till oss.

Kroppen visar vägen   

När vi är med vår kropp och alla blockeringar som skapats från vår uppväxt till det sista har växt färdigt, vårt ansvarighetscentrum, ser vi hur livet tagit och tar oss till att lösa upp fler och fler. Ansvarigheten lär oss också om konsekvenser av våra handlingar. Vi kan säga att vi då går in i vuxenvärlden. I antroposofin är 21 år en existentiell livskrisfas, även Jung, Assagioli, Rumi och många fler visar på denna tids betydelse. Det är i denna fas vi formar vår identitet från vår historia. Alla dessa ”filosofier” kommer till samma slutsatser men de beskriver det på olika sätt. Inte så sällan får många unga självmordstankar och psykiska sjukdomar, somatiska sjukdomar och allergier uppkommer i denna tid. Också andliga upplevelser kan ha sin tid och livsavgörande beslut kan tas. Det gör att vi från den tiden mer och mer kan hela alla de hål som finns i frusen tid. Vi gör det på helt olika sätt beroende på vad vi har med oss från tidig barndom. En del börjar att söka vem vi egentligen är som då blir deras identitet, andra skapar ett tydligare skydd för att skydda sina trauman tills längre fram och det blir deras identitet. Båda dessa strategier skapar överlevnadsstrategier och en identitet bortom den vi är i sitt ursprung. En dag kommer båda att öppna för den vi är i vårt ursprung och sluta vårt sökande och sluta att skydda våra trauman. För en del kanske det sker först den dag de dör den fysiska döden.

Allt detta betyder att när trauma sker från händelser och brister, så stannar tiden och en del av oss lever kvar i den åldern. Jag har mött barn till båda dessa typer av föräldrar (sökande eller skyddande) och dessa barn har ”förlorat” kontakten med sina föräldrar på olika sätt. Min slutsats är att alla barn gör det för att i vuxen ålder börja vägen till sitt syfte. Det finns nog inget barn som växer upp i total kontakt och anknytning. Vi får alla brister som ger trauma. För mig är den goda modern det bara en illusion. Alla föräldrar har överlevnadsstrategier som förs över till barnet, utifrån vilka barnet sedan skapar sina överlevnadsstrategier. Allt detta kommer vi som vuxna en dag arbeta vidare med, när vi kan öppna för ansvarigheteten. I ansvarigheten tar vi ansvar att förändra vårt sätt att leva oavkortat vad allt kommer ifrån. Vi är då fullt ansvariga för våra liv. Det är livet för oss alla. Dessutom är överlevnadsstrategier en gåva till livet när de transformeras i ett samarbete mellan egot och själen. De handlar om vår existens (mer om detta längre fram i texten).

Frusen tid tinas upp

De blockeringar vi har i kroppen i frusen tid kan tinas upp av livet. Ibland sker det omedvetet och ibland i en mycket medveten handling. När trauma sker stannar tiden och därmed också den ålder jag var i när detta skedde. Det blidas ett hål och en blockering på en plats i kroppen från denna händelse. Livet tar oss sedan gång på gång till denna plats, där vi är skadade skadar vi oss om och om igen tills det är läkt. Det är också där andra människor kan gå rakt in i oss för att öppna såret igen. Vi har då två val; skydda oss ännu mer eller öppna såret för att det ska kunna läka inifrån. Båda dessa strategier håller oss i livet. Några behöver skydda sig ännu mer för att senare öppna och andra kan hålla sig för att kunna öppna såret. En del av oss gör både och, och det håller oss i ett ingenmansland (mer om detta längre fram). Detta ingenmansland kan lära oss mycket om mellanrummet.

Det är här användandet kommer in. I relationer och grupper använder vi andra människor för att hela dessa hål med blockeringar. Vi ser till att vi blir sårade, dvs. drar till oss andra för att bli sårade. En möjlighet att öppna såret eller skydda oss ännu mer. Om vi väljer att öppna såret och ser att vi själva skapat detta, kan vi börja tina upp den frusna delen av oss. Dömer vi andra är vi fast i gamla mönster igen. Ingen annan bär ansvaret för vårt sår, vi använder dem bara. Vad som händer oss i grupper handlar alltid om oss själva. På motsvarande sätt använder andra oss i sin process. Detta handlar också om oss. När vi blir använda ökar vi vår kapacitet att hålla mer och mer utan att ta det. Är det så att vi blir använd i en av våra frusna tider och blockeringar så kommer vi att använda den andra (eller de andra). Ett så vackert ögonblick om båda vågar gå till sina sår och mötas inifrån såret. Det skapar expansion och ett inte bara individuellt, utan också kollektivt helande.

Just mot denna bakgrund kan vi inte styra vem som kommer samman i grupper. De är här för att hela sina sår, just i denna grupp. Gruppen lever sitt eget liv och drar till sig de människor som ska komma dit för att göra ett gemensamt arbete. Som jag ser det så gäller det alla grupper, i samhället, mellan länder, mellan organisationer, inom organisationer (om det är en fri grupp som har skapat sig själv dit man kan komma och gå), i personlig utveckling, i terapi, i behandling och i transformation. De har gemensamt att de kommer till i frihet med ett gemensamt syfte (om än omedvetet). Vissa verkar under mycket lång tid och andra mycket kort. Faran är om vi gör dessa grupper till vår familj, och vi kommer alla göra detta eftersom vi är blinda för vad vi projicerar. En möjlighet öppnas just när vi ser hur vi gör en grupp till vår familj, för att bli medvetna om vad vi behöver förändra eller transformera. Förändring kräver inte alltid transformation. Transformation är en smärtsam upplevelse, precis som födelsen, och den tar oss tillbaka till vårt ursprung.

När kan vi lämna en grupp

Vi kan lämna en grupp precis när vi vill om vi är bredda att ta konsekvenserna av vårt handlande. När gruppens syfte är transformerat har vi slutet en cirkel för att upplösa gruppen eller öppna för en ny cirkel. En grupp kan ha många syften, många cirklar att gå igenom. När en cirkel har slutits kan en del medlemmar gå och andra komma till. Gruppen har då samlats på en ny energetisk nivå. De som går är färdiga i sitt och de som kommer kan nu kan gå med gruppen till nästa cirkel. På detta sätt flyter allt lugnt mellan cirklarna, där det skapas ett mellanrum. I själva cirklarna är det sällan lugnt eftersom vi då öppnar våra sår från kaos. I en cirkel öppnas det som är blockerat, energin kan förändras upp till åtta gånger innan det sluts för att öppna något nytt. Första fasen är den fas där gruppen förbereder sig på att göra ett jobb tillsammans tillitsfasen. Kan jag lita på mig själv, medlemmarna i gruppen, livet och denna grupp eget liv. Detta händer när gruppens alla medlemmar kommer till samma energinivå. Så öppnas ett motstånd – andra fasen – och ibland en kamp för vi börjar inse att vi kommer att förändra vårt förhållande till gruppen och någon av våra överlevnadsstrategierna. Så förändras energin igen och gruppen blir en kropp – tredje fasen– som kan öppna för livets kaos. Livets kaos – den fjärde fasen – är något helt annat än den kaos vi växt upp i. Denna livets kaos är bortom vår kontroll. Någon i gruppen behöver ha modet att öppna för kaos, ofta den som vågar överlämna sig livet. Detta är den fas du medlemmarna ofta går, hela gruppen försöker att ta sig tillbaka till harmoni eller skapa en struktur bort från kaos. Detta är det bästa sättet att ta död på kreativiteten. Om deltagarna stannar så kan denna cirkel slutas för att bryta igenom till den tomhet som följer efter kaos – femte fasen. Efter branden, stormen blir allt lugnt och stilla. Ur detta kan växt se, för livet växer ur den tomhet som följer efter kaos. Då händer ingenting och så händer det någon vi aldrig har kunnat tänkt ut från början. En del medlemmar har tendens att lämna i denna fas eftersom de inte klarar av att vara i tomrummet som ofta är uttråkande eller skrämmande. När en lämnar så lämnar ofta fler.

Det finns ett undantag att lämna! För en del är det livsavgörande att lämna en grupp eftersom de aldrig gjort detta och det kan skapa en gemenskap med dem själva. Dessa personer är livrädda när de går, för de bryter ett mönster. Detta lämnade sker utan projektioner och tillför gruppen energi om det är tydligt från denna person. Detta lämnar inte något problem i att kunna stänga cirkeln.

När medlemmar lämnar i tomhetsfasen eller i kaosfasen projicerar de på gruppen eller dess medlemmar som är kvar och då får gruppen problem. Gruppen i sig har en egen själ som lever sitt eget liv oavsett medlemmarna och tar aldrig dessa projektioner. Det gör däremot någon eller några av medlemmarna. I den sjätte fasen – förberedelsen, förbereder vi oss för transformationen som alltid handlar om liv och död. Denna fas kan ta lång tid och vi städar och fejarför att ta bort det som inte ska vara där, precis som om vi vet att vi kan både dö eller födas på nytt. Vi vill städa bort gammalt!

I den transformationsfasen – den sjunde fasen – kan ingen lämna utan att det får konsekvenser eftersom det är då smärtan tar oss igen till en födelse eller död. Att ta sig igenom och sluta cirkeln när medlemmar har lämnat på detta sätt är ett enormt arbete, eftersom cirkeln handlar om att sluta det som gruppen skulle slutföra för gruppen. Grupper lever alltid sina egna liv och är mycket äldre än oss människor. Det går att sluta circeln för gruppen om de som är kvar lämnar tillbaka alla projektion de fått från de som gått och det de projicerat på demsamma. De behöver sedan fokusera på gruppen inre liv och inte dess medlemmar, men detta kan först ske när man också inkluderat dem som gått med sin energi. Det innebär att vi inte behöver mötas för att slutföra en cirkel för en grupps inre liv. När cirkeln är sluten blir det en frihet för alla dess medlemmar, även de som gått. Gruppen har då kommit till krysset i evighetsåttan – den åttonde fasen. Om inte gruppen lyckas att slutföra denna cirkel så börjar de om från början och så är det också för dem som lämnat. De börjar om i samma cirkel i livet med en annan grupp. Oavslutade cirklar tar oss till livets syfte. Ibland tror vi att vi blir fria men egentligen har vi väldigt lite fri vilja vi människor. Livet har en plan för oss. Tar vi inte den nu kommer den alltid tillbaka i en annan form och ger oss en ny möjlighet. Vi ser en grupps faser i de små detaljerna som sägs och görs. Och en grupps inre liv är aldrig transformerats förrän allt är klarat ut, också det som verkar som petitesser. När en cirkel är sluten skapas ett mellanrum (i krysset i evighetsåttan) innan en ny cirkel öppnas. Detta mellanrum kan vara länge och kortare beroende på medlemmarnas tillit. I detta mellanrum kommer ofta en del medlemmar tillbaka och andra lämnar. Det är livets gång.

Vi människor har fyra tomrum

Vi människor kan stanna i tomrummet länge och kanske lever vi vårt liv därifrån. Detta är då inte ett tomrum i växande utan det tar oss till ett lidande som inte leder någonstans. Det betyder att vi lever i livets väntrum. Vi är inne i buren som skapat vår överlevnad. Vi vågar inte ta konsekvenserna av att glänta på dörren och gå ut! Det gör att vi inte öppnar för några cirklar. Men detta är inte bara ett problem för denna plats påminner också om den plats vi kallar mellanrummet. Skillnaden mellan livets väntrum och mellanrummet är att i mellanrummet finns en vila när vi kommit ut ur en cirkel. Vi människor har fyra tomrum;

  • Livets väntrum som håller oss i lidandet och tar oss djupare in i triangeln offer, förövare och hjälpare. Vi vågar inte ta något beslut överhuvudtaget och stannar i den världsbild vi skapat som vi är trygga med, även om den inte gynnar oss längre. Vi lär oss vad ett tomrum är.
  • Tomrummet efter kaos som kan öppna för något nytt om vi vågar stanna där. Då händer ingenting och så händer det, det som vi aldrig kunnat tänka ut innan. Det öppnar för transformationen som vi kan likna med födelsen. Något i oss föds på nytt, något i vårt ursprung, eftersom vi vågat stanna på den plats i oss där vi inte kontrollerar någonting.
  • Mellanrummet öppnas när en cirkel är sluten i oss i väntan på nästa. Det är krysset i oändlighetsåttan. Det är också på den platsen egot har överlämnat sig till själen och kan för en stund vila, tills nästa cirkel. Denna tid är olika lång för oss.
  • Hålets tomrum som är den plats i oss där vi bär andra eftersom vi har ett hål där. Detta hål kan ha skapats av trauma från händelser eller brister, eller hemligheter i familjesystemet. Hemligheter skapas när någon blivit exkluderad i en generation pga. galenskap, missbruk, våld, aborter, sexuella övergrepp, prostitution, oäkta barn mm. Denna lista kan göras mycket lång, men det viktiga är att det blivit en hemlighet som skyddas pga. skam. När den finns där förs den över till kommande generationer tills någon går in i det tomrummet och omedvetet bär den hemligheten. Vi kan också bära kollektiva hemligheter bortom vår familj. Livet hittar någon som har möjlighet att transformera detta. Det är också här gruppen kommer in, eftersom det ibland behövs en hel grupp att transformera en kollektiv händelse.

Livet använder oss människor, när vi har kommit till en plats där vi vågar överlämna oss till livet. Den platsen kan öppnas om vårt ego vågat överlämna sig till själen så att de kan samarbeta för en inre transformation i oss och sedan för livet.

Det finns en avgörande skillnad mellan en grupp och en människa.

Gruppens inre liv som finns bortom människornas agerande har bara en kärna och en själ som tar oss till den kärnan om vi vill. Den själen kontaktar medlemmarnas själar. Det är medlemmarna  (inte gruppen) som står för egot som också ta en kollektiv form i en grupp. En hel grupp kan till exempel ha ett syndabockskomplex och göra en efter en till detta när något händer. Men gruppens inre liv har aldrig detta komplex utan människorna skapar detta eftersom de inte vågar överlämna sig till gruppen för att den ska bli en enda kropp, en förutsättning för gruppens transformation. När gruppen är mogen och alla vågar dela sina rädslor, överlevnadsstrategier och det som väntar att bli levt i en allt större medvetenhet ger det en förutsättning för växt. Detta går bara i en grupp om man stödjer varandra i ett icke dömande och värderande. Det innebär att medlemmarna inte heller blir dömda om de skulle döma eller agera ut något destruktivt för gruppen.

Ibland talar vi om en grupps normer och kulturer, men det är något annat. Detta påvisar vad som är tillåtet och inte tillåtet och detta har medlemmarna skapat från början, tills det sitter i väggarna. Gruppens själ ligger bakom och väntar tills kulturen kan öppna för en transformation för att ta den till kärnan. Allt detta sker bortom vår kontroll och förståelse. Och ibland kan transformationen ske även om gruppen inte möts fysiskt.

Det är också en avgörande skillnad mellan en grupp och en familj.

Familjen är inte en grupp! De är den flock vi har valt att ha blodsband med. Blodsband är nog den största rädslan vi människor har för det gör att vi kämpar att göra oss fria. Vi kämpar för den fria vilja som alltid har varit där. Vi ser den bara inte. I familjen skapas överlevnadsstrategier som vi sedan agerar ut i andra grupper. Även i religioner, organisationer, samhällsstrukturer och andra kollektiv finns överlevnadsstrategier, normer, kulturer och värderingar som vi är totalt omedvetna om. Dessa strategier är då familjen, organisationen, kulturen etc. Ofta kan vi se överlevnadsstrategier i en familjs, organisations och samhällets måttos mål eller vision! I min familj var t.ex. ett måtto att visa att vi var en familj för varandra. I min första organisation jag jobbade var vårt måtto; tillsammans. Den organisationen hade så många strategier att försöka påvisa en samhörighet som aldrig fanns. När jag jobbade med grupper i organisationer arbetade vi med dessa måtton, i dess förändring. Vilket kunde skapa framgång men sällan mera liv. Vi skapar inte liv, livet skapar oss.

En grupp har inga överlevnadsstrategier, bara dess medlemmar. Grupper skapas för att ge möjlighet till en transformation av våra egna och kollektivets djupgående mönster om vi tillåter det att bli en grupp, om även för en kort stund. Gruppen väntar på det vi ska göra tillsammans och detta kommer från livet aldrig från oss människor i gruppen. Vi blir bara använda av livet.

 En födelse kommer alltid ur smärta

Transformation sker alltid ur smärta eftersom den handlar om att dö för att kunna återfödas. Livet är ett oändligt återfödande, små och flera större. När vi är mitt uppe i detta tror vi att vi ska dö men om vi stannar så kommer till slut en transformation, ur det tomrum som skapas. Vi kommer till i relation i mötet med andra människor och det är därför som trauma för oss människor alltid kommer ur relationer. Vi kan därför bara ta oss ur dem i relation. Det är genom kroppen vi tar oss ur trauma eftersom den finns i varenda cell. Efter en förändring behöver vi också prata om vad som skett för att lugna egot, egot som bildats genom tankekonstruktioner. Men vi kan aldrig prata oss genom trauma för då hamnar vi tillbaka i den tid som är frusen i oss. Det innebär att vi blir re-traumatiserade. Det är genom smärtan vi kan ta oss igenom det frusna, om vi har någon med oss som håller handen. Det är så vi kommer samman i grupper med medlemmar som har omedvetna trauman, rädslor, överlevnadsmönster, syften eller utvecklingsfaser som ska ta oss vidare. Detta gäller även ledaren, om det finns en ledare. Ibland kan vi se att en hel grupp är där bara för en person eller att en person är där för en hel grupp. Det är så lite vi vet om livet och så många gåvor som öppnar sig om vi vågar överlämna oss.

Vi längtar alla efter ögonblick när vi kan känna oss hela. Dessa kommer när egot och själen kommer samman för att öppna fler delar i vår kärna. Kärnan kan vi aldrig ha kontakt med annat än genom själen. Själen och egot arbetar hårt i vår kropp, först genom att splitta sig och sedan genom att förenas och öppna för att samarbete om och om igen. Det svåraste är nog att ta sig igenom den inre kampen. Den skapas när vi ”fajitas” med livet och vårt syfte som vi ofta inte vill ha eller äga. Gruppens inre liv, relationens inre liv, som finns bortom vår kontroll kan ta oss tillbaka till livet.

Gruppen är alltid där för ett syfte, precis som vi människor är här för ett syfte. Gruppen existerar oavsett dess medlemmar och tar därför inte medlemmarnas projektioner. Det är därför en grupp är en gåva till livet. Det är i mellanrummet mellan dess medlemmar som gruppens syfte och själ ibland kan bli synlig. Vi tror ibland att vi människor skapar grupper, men som jag ser det så letar grupper upp oss när vi är redo. Vi människor är allra räddast för är att bli en kropp, det betyder att vi är rädda att överlämna oss till gruppen. När vi överlämnar oss så vågar gruppen öppna en cirkel som tar den till transformation. Gruppen i sig tar aldrig medlemmarnas projektioner den väntar bara till allt lugnar ned sig så att den kan agera bortom medlemmarnas ego. För det mest är det någon i gruppen som får föra gruppens talan. Det betyder inte att den personen är ledare, utan bara att den får den rollen just i den cirkeln.

Gruppens sju system

Från min erfarenhet av grupper under nu 40 år och från fyra olika terapier och transformations ideologier har jag skapat Traumahology, Co-creation organism, Circle of trust och nu Libability. Dessa tillsammans bildar den teori jag kallar ”SPACE IN BETWEEN”. Enligt denna teori så har varje kropp och grupp som tar oss till sju kollektiva system som tillsammans kan sluta en cirkel och sedan öppnar en ny i denna livets oändliga transformation bortom vår kontroll. Vi kan bara komma dit om vi ser kroppen och gruppen som en öppen föränderlig amöba. Där samskapar alla på samma villkor. Vi öppnar upp när det finns en tillit till livet, oss själva och gruppen i samma ögonblick. Vägen dit är genom att öppna för det kollektiva trauma som medlemmarna har för att gruppen ska kunna ta dem i livets plats där vi kan plocka fram det vi gömt i traumats kärna. (Se tidigare blogg om dessa tre Traumahology, Co-creation organism och Circle of trust).

Libability tar oss till den fria viljan

Libability står för vår förmåga att göra oss fria för att följa den vilja vi själva stakat ut för oss. Det innebär att vi tar oss ut ur det system som någon annan skapat och öppnar för vårt eget. Jag tror att livet handlar om att skapa sig en egen teori och komma tillbaka mer och mer till vår egen kärna (som vi aldrig kan få kontakt med eller ta på). När vi lever vår fira vilja är vi egentligen inte så fria. Vi styrs av livet, eller ska vi säga vår kärna. Vi är visserligen fria från andra, men knappast fria från det liv vi valt. Då kan vi inte skylla på någon annan och ingen annan kan förstå vår vilja. Den kommer i ögonblick och i de stunder vi ser att vi inte har något val. Dessa ögonblick från nödvändigheten tar oss till den fria viljan. Nödvändigheten finns bara där i ren kärlek till oss, även om vi inte alltid tror det.

En nära person som gjort denna resan före mig, satt utanför min dörr i min svåra stund i somras. En gång sa hon när jag landat i mitt system; Ja, ibland tror jag att det enda val jag har just nu är att välja kaffe eller thé på morgonen. Men å andra sidan är också allt vi gör vår fria vilja från början som vi nu följer. Du valde Marie denna smärtsamma erfarenhet en gång och en stund var du illa ute men du klarade att omvandla detta till ytterligare ett genombrott. Du är en stark kvinna Marie.

Jag ser nu att jag själv valde att putta mig in i den process som jag behövde för att komma tillbaka till mig och min fria vilja. Egentligen gjorde jag det valet för 10 år sedan. Jag känner mig så stolt och glad att jag vågade stanna och sluta denna cirkel som också tog mig ur barndomens frusna tid som 3 åring.

Under detta sista året har jag format en metod som jag kallar libability som öppnar för den fria viljan. När en grupps medlemmar finns på denna plats (tillräckligt stor massa) så kan vi åstadkomma stora förändringar på en kollektiv nivå. Förändringarna är tillsynes små, men då så stora.

De sju inre systemen i vår kropp och i en grupp är:

  • Det fysiska, materia, vår fysiska kropp med skelett, muskler, organ, fascia, bindväv hormoner, celler, vatten
  • Mellanrummet, tomrummet mellan allt det fysiska
  • Energetiska, våra sex sinnen, mörker och ljus, liv och död
  • Kärnan, mittpunkten som snurrar runt sin egen axel mellan himmel och jord
  • Existensen, varför vi är här, det oförklarliga, mening, inre bilder
  • Kommunikation/språk; hur vi visar utåt känslor, förnimmelser, ord och beteenden.
  • Det arbetande systemet; egot och själen och deras samarbete

Helheten i detta system är LIVET. Livet som styr oss.

En grupps inre liv skiljer sig från en kropp då den inte har något ego. Det är medlemmarna i gruppen som står för egot. En grupp är därför i en större helhet i LIVET än en människokropp. Det tar dessutom längre tid för oss människor att våga lämna över oss till en grupps inre liv. Det förutsätter att vi har erfarenhet av att överlämnat oss till oss själva. Det innebär konkret att egot överlämnat sig till vår själs resa och när de båda kommer samman expanderar vi i hela kroppen till vår kärna, den vi är i vårt ursprung.

En av mina gåvor till livet är att skapa strukturer utan ägande eller band. Jag har gjort det hela livet, gång på gång. De har aldrig byggt på hierarkiska strukturer, utan på en ordning som växer ur livet. Jag gjorde det första gången när jag var 25 år och samskapade en struktur för nätverk och samarbete. Då kunde jag inte förklara den amöba som sedan verkade under många år, och så har än det fortsatt i alla år utan mig. När den har landat har jag gått vidare, så också i den struktur jag var med och samskapade fram till i somras. Ibland när jag gått har det skett i glädje och tacksamhet och bland i frustration och rädsla, men jag har alltid landat tillbaka i tacksamhet till allt (både människorna och strukturerna). Varje struktur har tagit mig till nästa. Det jag nu skapar bygger på alla tidigare strukturer tillsammans med det som nu kommer till mig nu, som växt av egen erfarenhet. Jag har alltid handlat intuitivt när jag är i min kraft, men då och då förlorat den kraften, oftast för att växa till ny form.

Vi som lever nu har valt att leva i mellanrummet mellan två paradigm. Det stora för oss är att transformera våra inre sabotörer för att kunna växa till den Femte disciplinen (Peter Senge). I detta mellanrum skapas det nya som är bortom vad vi kan förstå. Grupper är aldrig en fast struktur i denna process. Vi väntar nu in kärnan i det nya paradigmet. Om det inte finns en struktur som kan hålla och skydda denna kärna går den upp igen. Över hela världen arbetar oändligt många människor (kroppar) och grupper (en kropp) i denna process. Ett mycket angeläget arbete.

Det transformerande systemet

När vi tittar på vår kropp som ett system som livet håller i sin helhet så behöver själen en fysisk kropp. Kroppen är själens boning, själens tempel. Hur den fysiska kroppen och själen samarbetar är avgörande för dess förmåga att senare möta egot. Egot å andra sidan är trygg i mellanrummet. Egot är skapat ur tankekonstruktion och kan våga möta själen om själen är i kroppen. Det öppnar för den existentiella dansen mellan egot och själen. De är varandras förutsättningar. Hur de dansar visar oss och andra vårt sätt att kommunicera. Varje gång egot och själen hittar en ny dans så förändras inte bara vårt sätt att kommunicera, utan också vår fysiska kropp. Allt detta innebär att det arbetande systemet kommer ur vår existens. När dessa två, egot och själen, kommit till en gemensam form så skapas ett mellanrum där allt kan landa tillsammans. Den ordning som skapas i denna nya existens skyddar vår kärna så att den kan öppnas i sitt ursprung. Vi kan aldrig nå vår kärna, den förändras bortom vår kontroll.  Vi skyddar kärnan genom vår existens, genom att våga stanna i mellanrummet där egot blir trygg för att själen ska få ta form i den fysiska kroppen i en förändring ute i världen i vårt sätt att kommunicera. Alla systemen samarbetar för att skydda kärnan. Själva transformationen styrs av den energetiska kroppen i direkt kontakt med kärnan. Den kroppen tar oss till ”the edge” mellan liv och död, mörker och ljus och öppnar alla våra sinnen. Alla våra sinnen som står i direkt kontakt med evigheten.

Gruppen som en kropp har delvis annan resa än den mänskliga kroppen. Den fysiska kroppen är inte lika tydlig eftersom den kan vara imaginär och ändå verka effektivt. Även om vi kan säga att vissa grupper är i överlevnad så är aldrig gruppens inre liv. Vi är födda in i ett land för att lära oss något, vi födda in i en familj för att lära oss något etc. Detta lärande kommer att påverka vår egen kropp i skapandet av överlevnadsstrategier. Om vi vågar att blir en gemensam kropp med en grupp som kommer av livet för att verka för oss kan gruppen ta fysisk form. Den som gör det arbetet är gruppens själ alldeles på egen hand med djup förankring i gruppens kärna, gruppen syfte. Gruppens själ är här den arbetande kroppen.

Det finns alltid en syndabock i alla grupper och när han eller hon tar sig ur detta komplex ger det utrymme för själen. Många av gruppens medlemmar blir då förvirrade och söker projicera sin frustration genom att göra andra till syndabockar tills allt bryts. Då har själen (den arbetande kroppen) och kärnan (syndabocken) tagit plats för att påvisa gruppens existens och sätt att kommunicera. Den som tagit sig ur syndabocken blir för en stund representant för gruppens själ som i sin tur har kontakt med kärnan. Att hela syndabockskomplexet kan bara ske i grupper. Vi lever i ett samhälle som bygger på ett syndabockskomplex som startade för 2000 år sedan och kanske långt tidigare. Kvinnor offrades på en kollektiv nivå och vi lvinnor har sedan offrat oss för att bära för andra. Vår frustration har vi tagit ut på livets döttrar och söner. Nu har män också offrats och offrar sig men det är en annan resa som de behöver öppna för i nya sätt att arbeta med livet och grupper. Det är i dessa nya sätt män och kvinnor kan mötas ut ur de två trianglarna offer, förövare och hjälpare samt kropp själ och ande. I detta synsätt, filosofi, teori som benämns ”Space in between” är det energin som håller allt detta arbete i grupper mellan medlemmarnas tillsamamans med gruppens själ för att hela det som behöver helas i en djup transformation. Det är energin som tar oss till mörker och ljus till brytpunkten mellan död och ny födelse i en grupp.  När denna transformation är sluten hamnar vi i krysset av evighetsåttan, tiden stannar och i det mellanrummet kan evigheten gå ned tills en ny cirkel öppnas. Denna nya cirkeln, om vi stannar i gruppen och om gruppen inte är färdig att upplösas, tar vi med oss ett nytt sätt att kommunicera som vi lärde oss i den förra cirkeln. Löses gruppen upp så hamnar var och en av medlemmarna i nya cirklar i nya grupper där de har med sig ett nytt sätt att kommunicera. Finns gruppen kvar kommer den att ta ny fysisk form för en stund i en ny cirkel. Faran är om vi stannar i en grupp där inget händer eller om det blir en förening för inbördes beundran. Då stannar vi i en död grupp. Allt detta är en gåva till livet och öppnar för kollektiva förändringar. En grupp existerar bara för att göra ett kollektiv arbete för livet som också ger effekt för dess medlemmar. Alla överlevnadsstrategier har ett kollektivt syfte när medlemmarna transformerar detta med stöd av gruppen själ.

Varför syndabocken som gruppen kärna

Vi lever i mellanrummet mellan två paradigm och har gjort detta under mycket lång tid. Vad kärnan i det gamla eller det nya vet vi egentligen mycket lite om. Mellanrummet vet vi mer om just nu, och det tillhör till stor del syndabocken. Det är så gruppers inre liv öppnar sig just nu i vårt sätt av att ha kontrollerat allt. Vi kontrollerar och mäter alltmer och förlorar kontakten med livet å ena sidan, Å den andra sidan så skapas rörelser med grupper som går allt djupare in i livet. När vi kontrollerar söker vi syndabockar att lägga våra tillkortakommanden på. De som tar det bär skuld och skam för andra för att skydda sin enorma kraft. När människor kommer samman och öppnar upp det som skyddats av syndabockskomplexet så kommer vi djupare in i livet och dess mening, i detta mellanrum. Hur det kommer bli i det nya paradigmet vet vi ej. Men det vi gör nu är att transformera sabotörerna i oss och i kollektivet.

Jag citerar ur min bok ”I know a woman” från min älskade filosof

“We can never restore what has been, but we can transform it into a resource here and now… This allows us to change the story from the present onwards. We are now slowly moving towards a holistic approach (cf. von Wright wrote about this in 1967).  Von Wright talks about four paradigms, which I have used many times in my work. It is never the same, as it depends on which group I work with. The commonality is that we always have to include all of those paradigms, they have taken us a bit on this journey. It is always good to look at the new, coming with a bigger perspective, as nothing is completely new.

The ancient Greeks, who were looking for standards for a fair and good society. They, believed in living their life according to natural laws (not organic, but natural laws), where everything had a given condition. Often, they are described as excessively rationalist, who believed in the capacity of the mind without taking experience into account.

The medieval magic occultism grew from Arab culture in the area between Greece and the west of Europe. Behind it, there were magical ideas about nature, the belief that nature was inhabited by spirits and powers that could be mastered by witches and magicians. Craftsmanship related to the whole, spirit and soul and magic rites. The intention was to evoke the powers that controlled the natural course of sorcery and the art of divination, to achieve alchemy.

Modern sciences appeared around the 1600’s. Before that, science was linked to the church and used as a counterweight against superstition and un-Christian faith. Later, the new science was freed from the church and this is what prevails today: Nature is a resistance that man must overcome. Nature serves to make items. Body is without spirit and soul. Hence, we can control the body and nature. The big picture is created from its sections. The whole is merely the sum of the parts. We systematically compare and isolate the cases examined, and then isolate the causes of given effects.

The future of holistic approach: The whole precedes the parts. We understand a parts’ properties based on the whole. This is not new (medieval occultism and alchemy were holistic). Social- and psychological care cannot be solved by technology. We feel alienated, also from nature. Unfortunately, we resort to drugs, terrorists, spiritual sects. Dualism between man and nature is slowly breaking. Little by little, we include everything as it is, not hiding the truth anymore. This movement is slow and a lot of it takes place in silence.”

Om denna ordning/struktur med 7 system som jag kallar libability kommer jag att skriva mer om.Den teori som jag här benämner ”Space in between” har i sin helhet människor och grupper i sitt focus för att öppna kollektiva förändringar. Jag har genom detta arbete blivit än mer grundad och växt djupare ned på jorden. En stor tacksamhet till livet och till den alltjämt pågåendet lärandet i att vara människa. Jag har så mycket kvar och jag fortsätter. 

 

Från en djup tacksamhet till livet

 

Göteborg den 4 juni 2019

© Marie Fridolf

 

 

Lämna ett svar

nio − fyra =