Livet öppnar för mer gemenskap

Jag träffade några gamla kvinnor som kallas ”the thirteen grandmothers” för snart fem år sedan. De är alla från olika ursprungsbefolkningar över hela världen. De berättade för mig att när de var 13 år visste de alla att de skulle träffas senare i livet och arbeta för moder jord, och det gör de fortfarande nu över 80 år gamla. Skönheten att se dem var enorm, också i att se deras barn så respektfulla, de som nu går i lära hos sina mödrar. Detta öppnade mina ögon för att alla gemenskaper har ett arbete att göra i många kollektiva handlingar. Detta fortsätter tills vi dör. I det ögonblicket mindes jag den dröm som kom regelbundet från det att jag var 7 år gammal. Jag var i naturen med mörka människor och vi åt svart jord för att rengöra den. Varje gång jag vaknade var jag övertygad att jag en gång skulle komma att träffa detta mörka folk i mitt liv. Men jag var inte klar över vad att äta jord betydde. I min utbildning i Psykosyntes började jag titta på detta symboliskt, men det gav mig aldrig svaren.

För ett år sedan var jag i en grupp med ursprungsbefolkningen i Costa Rica som heter Bribris. Jag var väldigt rädd innan, för djupt inom mig var jag klar över att den här resan skulle förändra mitt liv. Jag hade en känsla av att det skulle öppna ett annat engagemang för livet. Nu kan jag se, att de två workshops jag hade innan jag åkte förberedde mig för detta. I en av dem arbetade jag med en kvinna i en workshop som försökte döda mig med sina ord precis som hon hela sitt liv försökt döda sin mamma. Detta är vad vi kvinnor gör när vi inte äger vår kraft, och inte heller är tacksamma för livet. På detta sätt fortsätter vi att vara barn också som vuxna. Den kvinnan försökte hela tiden ”splitta” gruppen på samma sätt som hon var ”splittad”. I slutet av workshopen kunde hon se sitt mönster från sitt sår och det gjorde så ont i henne. Nu är det upp till henne att bestämma om hon vill bryta detta mönster och vara öppen för livet eller fortsätta att projicera sitt splittade liv på andra. Den gruppen kom aldrig till att bli en grupp eftersom respekten, ödmjukheten och förmågan att se sina projektioner inte var där från början. Jag är också helt övertygad att om den fått fortsätta, hade den kommit till gemenskap mycket pga. att denna kvinnan vågat visa sig sårbar. På ett plan tror jag också att denna erfarenhet fortsätter i var och av dem som var med i gruppen. Det var inte bara hon, utan hela gruppen som hade gemensamt en splitt i förhållandet till moderskapet. Istället för att göra denna kvinna till syndabock då hon vågade visa sin inre splitt, så ärade jag henne samtidigt som jag höll min resa med mitt moderskap i mig levande. Jag kommer från samma plats som hon och vet hur det var att ”hata” sin mamma. I den andra workshopen tog livet mig till att arbeta med kvinnor för att frigöra deras kraft. Denna grupp av kvinnor var öppna för livet och de lärde sig att samarbeta, så som alla kvinnor i denna grupp skulle kunna växa till en större kraft. I den gruppen var vi redo för expansion och vi tog oss att till att alla andra kvinnor till sin kraft. Från första ögonblicket var jag bara en av de andra till denna expansion, gruppen tog över. Jag växte nedåt i jorden flera tum.

Resan till Bribris ledde mig tillbaka till min dröm. Jag åt verkligen jorden (symboliskt) under den resan, speciellt i ett tempel med en eld i mitten tillsammans med andra människor. Detta tempel tillhörde Bribri-folket och de lät oss använda det för att arbeta i. I det ögonblicket blev det klart för mig att mina val i livet tog mig in i denna dröm (sanndröm). Det jag mötte och det arbete jag under denna resa öppnade för ett en större ansvar. Jag lovade där och då att sprida mina frön till slutet, till den sista dagen i detta liv. Där och då visste jag inte hur. När jag kom hem hände massor. Mycket omedvetet påbörjade jag min resan bort från en grupp där jag inte kunde vara fri. Nu ser jag att den separationen egentligen pågått under flera år. Jag hade stannat i en gemenskap, fast jag inte längre trodde på det sätt vi verkade tillsammans. Under samma tid gick jag med i ett nätverk med kvinnliga egen företagare. Ett nätverk som skulle visa sig bestå av kvinnor som från sitt öppna hjärta verkligen stöttade varandra. Den gruppen var hållen i värme, respekt och tacksamhet. I den gruppen var vi alla sårbara kvinnor som ville komma ut i världen med vår angelägenhet. Bakom varje person fanns ett koncept som väntade eller som redan var där. Denna grupp öppnade den kollektiva gemenskapen kvinnor emellan. Det var i den gruppen jag förstod än mer att det är att stödja andra till sin angelägenhet jag har gjort i de ettåriga utbildningar jag bjudit in till under flera år. Sakta har den tagit form; människor blir sin egen auktoritet i sin livsstrukturen som öppnar för din gåva till livet.

Nu för två veckor sedan var jag i en ny grupp där vi öppnade för den kollektiva gemenskapen kvinnor emellan. Denna gång kom det att handla om kvinnors möte med sin kropp, sin sårade själ och närheten till sig själv. Där och då öppnades ett fält av kvinnlig sårbarhet och skörhet i det vackraste vi har, vår kropp. Jag har nu en tid gått tillbaka till alla grupper jag på olika sätt arbetat med och själv verkat inom. Där har jag både mött de grupper som inte lyckas att expandera och de som istället krymper. I den expanderande gemenskapen finns det inte konkurrens eller jämförelse, eftersom vi alla vet att vi är där för att dela våra gåvor med varandra och att göra ”en soppa” tillsammans från många olika erfarenheter. Vi ”äter jorden” (symboliskt) för att rena den. Det är ett annat sätt att beskriva transformation. Det kunde jag lära mig av Bribris, att blir mer och mer jordliga. Vi skyddar då oss själva genom att vara helt nakna. Det innebär att vi inte behöver skydda den vi behövt skydda från början. Vi är fria och går vår egen väg och i det här läker vi oss själva för att öppna för fler gåvor. Vi är lika, och vi är alla ledare, med något unikt att leda andra med. Vi är alla öppna för den vision och den struktur som nu skapas som är större än oss. Vi dömer inte någon. Ingen kunde se vem som egentligen var ledare av detta folk, det fanns inte för det vara alla på olika sätt. Var och en gjorde allt de kunde för att utvecklas till fullo i sin potential.

Det intressanta är att denna form av grupp fanns också där från början när jag ser tillbaka till olika grupper jag varit i. Jag kan också se att gruppen kunde komma dit om jag inkluderat mig i gruppen (om jag var ledaren) och om gruppen kunnat ta sig till det syfte den har för dess medlemmar. Kort sagt gruppen har inte projicerat mamma eller pappa på ledarna eller gjort detta och sedan hämtat hem dessa projektion. Förutsättning var mycket tydlig; gruppen var öppen och dess medlemmar kunde lämna när som helst och var dessutom alltid välkommen tillbaka. Detta har jag erfarit i grupper med både män och kvinnor och i grupper med bara män. Jag har inte erfarenheter av mansgrupper då jag är kvinna.

Mötet med Bribis öppnade en helt ny dörr för mig! En sådan respekt och tacksamhet till varandra i den kollektiva gemenskapen. En fråga jag bar var; har de inga överlevnadsstrategier eller är deras ego samma som deras själ! En sak blev så tydlig: de hade hela tiden en förmåga att överlämna sig utan att kontrollera skeenden. De fanns en tydlighet i ansvar och ansvarsutkrävande.

Livet är magiska dörrar

I en gemenskap äger vi inte någonting eller någon annan. Där är vi fria och kan växa bortom ord, eftersom vårt hjärta öppnade sig och därifrån fortsätter öppnandet som ringar på vattnet. Vi kan aldrig stoppa denna process och livet kommer att tjäna oss med rätt människor och erfarenheter för att vårt hjärta ska växa. Tack!

Tack, Bribri-folket som öppnade den här nya dörren för mig, en dörr jag har väntat på sedan jag var 7 år gammal. Jag har inget att förlora nu, och det öppnar för fler risker, utmaningar och mer skönhet. Ingen kan styra livet, livet styr dig om du är öppen och i tacksamhet för vad som än kommer. Vi har det perfekta livet och den perfekta barndomen, att växa från. Vi människor växer i grunden från smärta. Om vi dömer våra föräldrar, fortsätter vi att vara barn. Jag är mycket tacksam för den gåva som mina föräldrar gav mig, både från vad jag fick (bra och dåligt). De gav mig det jag har jobbat med i hela mitt liv. Själen vill bara att vi ska växa och det gör vi från vårt ursprung som väcker glädje och smärta, skapar trauma och senare självläkning. Vi måste också lära oss att vi är samma som våra föräldrar och att de också skyddade oss från sin själ, i sin så kallade ondska och godhet. Kvinnan i workshopen som försökte ”döda” mig på samma sätt som hon försökte döda sin mamma, gjorde mot sin mamma detsamma som modern gjorde mot henne. Det helande ögonblicket var när hon bad mig om ursäkt. Då gjorde hon det också till sin mamma och kunde ändra sitt moderskap i sig. Då kan vi ändra vårt förhållande till oss själva och hålla oss själva på ett helt annat sätt än vad vår moder kunde. Det här är att återta sin kraft som ansvarig vuxen. Många av oss vill inte ens se vad vi låter andra göra med oss, och ännu mindre vad vi gör mot andra. Det är att undvika ansvar. Om vi inte förändras stoppar vi rörelsen till gemenskap. Överlevnadsstrategier stimulerar inte liv, och i en gemenskap måste vi göra allt för att gå vidare och förändras, förändras, förändras, förändras. Så många jag mött i mitt liv som brutit med mig för att kunna bryta med sin mamma. Det är som att om jag försvinner ur deras liv så tror de att deras mamma gör det. Så har jag också mött andra som hämtat hem sina projektioner som kunna ära både sig själva, mig och sin mamma. Ja, det är på detta sätt som jag och många med mig låtit sig bli använd i andras resa när vi arbetar professionellt. När jag som privatperson hamnar i detta mönster är det smärtsamt att se när jag eller någon annan tar oss till den platsen. Jag är lyckligt lottat att vara i vänskapsrelationer som håller detta. Både jag och en av mina vänner har lämnat en stund och kommit tillbaka. Vi har på så sätt kunnat bryta ett mönster som vi var blinda i. Jag är också lyckligt lottad att finnas i gemenskaper som inte är slutna och fria. I dessa har det också funnits människor som lämnat och sedan kommer tillbaka. Jag har också erfarenheten att vara i grupper där man aldrig var välkommen tillbaka om man lämnat. Och jag lämnade en sådan liten grupp som sa nej när jag frågande om jag kunde få komma tillbaka. Jag såg då också att de såg på mig som jag var för tre år sedan när jag lämnade. Frågan ställdes efter två transformationer. Så lått vi har för att stigmatisera människor och då behöver vi brott. Idag vet vi att vi kan förändra vår personlighet många gånger i livet.

Jag kontrollerar inte livet, livet styr mig. Det tar mig ibland till platser dit jag inte vill gå, men jag har inget val. Vi kan inte gå bakåt men vi kan lära av ursprungsbefolkningen hur de samarbetar med naturen. De har fortfarande en gåva att lära oss om gemenskap och möte med naturen som vi har förlorat. Risken är nu också att de förlorar sin kunskap, eftersom de unga inte vill stanna i samhället. För dem är alltid alla fria att gå, även om det är smärtsamt. Hos dem fick jag lära mig att öppna för ursprungsgemenskap. Det förändrar också min hela bild av Sverige och jag är så tacksam. Idag är både min familj och Sverige en resurs, en gåva till mig och till min och livets växt. De sista åren har jag transformerat mitt förhållande till naturen. Detta har gjort ont kommer att göra ont, som alltid när vi tar ansvar för vad vi har gjort.

För mig är ett öppet hjärta vår livskraft för att växa i detta liv. Varje förändring öppnar mer och mer från denna livskraft. Jag var först tvungen stänga mitt hjärta, och insåg tidigt att ”jag måste klara mig själv”. För att hitta lugn och ro var jag mycket ute i skogen och jag lärde mig att prata med vad som var där. Idag är jag är fri och alla andra är fria. Jag kände mig hemma med Bribris, och jag ville nästan stanna där om jag kunde, men jag inser att detta inte är meningen med mitt liv. Jag är här för att bo i Sverige och jag kommer att fortsätta att så mina frön. Om någon lyssnar är jag tacksam; om inte, fortsätter jag att möta, prata och skriva. Att fått vara i en ursprungsgemenskap är en gåva, och för det är jag ödmjuk, välsignad, tacksam och ansvarig för att växa. Om jag slutar växa i en gemenskap måste jag gå, för annars kommer jag att stoppa tillväxten i denna gemenskap. Om jag växer och gemenskapen inte gör det måste jag också gå, annars stoppar jag min egen växt. Båda dessa gör jag alltid från mitt hjärta i betydelsen med tacksamhet och respekt. Jag lärde mig hos Bribris att deras kontrakt med varandra var att växa både individuellt och kollektivt. Deras rådslag handlade hela tiden om detta. Ingen blev dömd eller värderas. Alla hade bara olika gåvor. Detta är en del av kontraktet jag har för nu. Detta är att leva i skönheten i livet. Livet är ständigt i tillväxt.

Ingen äger en grupp – en gemenskap

En av de vackra stunderna i livet är när en gemenskap skapas från ingenstans. Den första gemenskapen är den vi har med oss själva och alla dess olika delar. När det förändras så förändras allt därute. Detta är en skapelse som ingen äger. Ingen äger en vision; den tillhör livet. Det betyder att de inte har några ambitioner med visionen, ambitioner tar oss ifrån livet. Ambitioner har alltid ett innehåll av egen vinning. Visioner verkar för ett större syfte som vi inte kan kontrollera.

1) En gemenskap hittar dig, du kan aldrig skapa en gemenskap. Att vara inbjuden är ett stort ansvar. Du känner dig attraherad och säger ja när du blir inbjuden eller kanske ber du om att bli inbjuden. Omedvetet vet du att detta är ”rätt” för du har inget val. Att vara inbjuden är ett stort ansvar. Du tog dig dit för att växa. En gemenskap är ingen familj, det är en växande och en handlande plats, ofta med handlingar som är svåra för oss. Den är öppet.

2) En gemenskap skapas för att ge möjlighet att ”betala”, vilket betyder att vi har tur om du blir inbjuden till en gemenskap, då har du möjlighet att betala tillbaka för vad vi har gjort eller inte gjort individuellt och kollektivt.

3) När du växer i detta liv, vet du redan att nya grupper väntar på oss, ibland medvetet och annars omedvetet.

4) Människor blir inbjudna till en gemenskap från sin mission. En mission kan bara växa inom en gemenskap om den kommer från livets angelägenhet. Det är ingen slump vilken gemenskap du söker. Ensam är vi inte starka även om vi tror det ibland. Det öppnar inte för vår mission.

5) Vi kan inte samarbeta om du inte har en mission, annars kommer vi att ta från andra eller låta folk ta från oss. Ingen kan ta vår mission eftersom den är unik för oss, och kan utvecklas tillsammans med andra. Om vi samarbetar utan vår mission blir vi bara en kopia. Livet behöver inte längre kopior.

6) Vår mission är vårt nästa steg i livet, vilket innebär att vi kan ha många missions i livet på vår väg att bidra till detta liv. I detta är vi lika vad än vårt bidrag är.

7) Organisationer som är öppna för människors mission och värderingsgrunder kommer att bli framgångsrika. Detta innebär också att de måste lära sig släppa kontrollen.

8) Organisationer samarbetar inom gemenskaper. En organisation kan aldrig vara en gemenskap. Organisationer är bara delar av en gemenskap skapade från människor.

9) En gemenskap kan aldrig växa från överlevnadsstrategier; den växer från livets kärna och oss människor i vårt ursprung. Mänskligheten är nästa steg, mänskligheten växer från medvetandet och från ärlighet.

10) Vi kan aldrig skapa lösningar. Vi kan bara öppna för delarna (holons) och helheten, stanna med dem och se vad som kommer. Om vi skapar lösningar gör vi det alltid från överlevnadsstrategier.

11) Alla människor, organisationer och samhällen har trauman, vilket skapar överlevnadsstrategier. Dessa strategier skapas för att skydda oss och utvecklas från den primitiva hjärnan. Jag ”splittar” mig och som skydd skapar vi överlevnadsstrategier.

12) Trauma kommer från våra minnen från personliga erfarenheter, från familjen och från kollektivet. För alla människor har våra trauman samma kärna, samma kärna som är kärnan i den jag är. Det innebär att alla trauman, enskilda och kollektiva kan öppna vår kärna. Detta är en gåva till kollektivets växande in i det nya paradigmet.

13) Detta öppnar för viktiga färdigheter inom en gemenskap. Detta är fortfarande en arbetsprocess, eftersom vår överlevnad är oändlig. Färdigheterna är att;

  • se att alla är lika, även om de investerar olika eller har olika positioner
  • se att ingen är speciell och viktig, alla är speciella och viktiga
  • ha ett öppet hjärta, som betyder medkänsla, tolerans och stanna i vår kraft utan att ta ifrån någon eller ge bort
  • sätta gränser från egenansvar för helheten
  • dela våra djupaste rädslor och våra projektioner som kommer från blind överlevnad
  • lära sig att se det stora perspektivet – helheten
  • hitta din unika kompetens som kommer från din historia (rädsla). Vad som hände eller vad du inte fick är alltid din unika kompetens
  • se vad livet gav dig, vilka färdigheter, och att när du omvandlar dem är de alltid en gåva. Det är ingen tillfällighet vad du har gjort i livet
  • sluta att jämföra och konkurrera
  • inte försöka att bli en kopia av andra utan istället ära andras kompetens. Det finns alltid något att ära någon för. Ära dem du har lärt dig av. Ibland försöker vi låtsas att vi skapat något som andra gjort
  • lämna mönstret av att döma och beundra
  • vara ärlig mot varandra när du ser överlevnad
  • inte försöka, att försöka öppnar aldrig för framgång. Framgången kommer från ett öppet hjärta och ditt uppdrag i livet
  • vara ärlig när du är vilse, alla är vilse ibland
  • vara medveten om du skapar normer, då blir du alltmer blind och kan inte se.

I det nya paradigmet måste vi hedra de gamla, som tog oss dit vi är idag. I detta nya paradigm kommer vi att växa liv genom att öka medvetandet. Om vi börjar lära oss om trauma på ett annat sätt ser vi det som en resurs. Om förluster och traumatiska upplevelser inträffar skapar de inte trauman utan möjligheten att hantera dem. Om jag inte kunde hantera dem som barn kan jag göra det nu, och därifrån kan jag ändra perspektivet i vad som hände. Livet är då öppet på ett helt nytt sätt. Bribris folket hade inte trauma och jag frågade dem varför. Vi tar dem direkt i hela kollektivet ändå till personen är klar och då är det inget trauma längre. Så har de alltid gjort! När man ser dem så är de helt öppna och jag såg aldrig någon gå till kontraktion som vi gör när vi blir retraumatiserade. Idag förstår jag också att de hela tiden är i kontakt med sin kärna, den vi andra i västvärlden förlorat. Vår väg dit är genom våra trauman som vi aldrig fick stöd i att hela direkt när de uppstod. Vad jag också lärt mig i Somatic experiencing. Peter Levin har studerat djur och ser också att de inte får trauma. Vi människor behöver social interaktion för att hela våra trauman, och det ger Bribris folket direkt.

Vad är trauma? Låt oss titta på Traumahology!

Idag studerar vi traumavetenskap från hjärnans utveckling. Varje dag får jag mer information från association of Somatic Experiencing om hjärnan och nervsystemet. Hjärnvetenskap kan nu se att skador i hjärnan kommer från det som händer tidigt i livet, även när vi ligger i livmodern. Då tar barnet över allt från modern, hennes tankar, trauman, beteenden, känslor, lidande, överlevnadsstrategier, hennes sätt att se livet, ja allting. Vetenskapen kan idag också se hur hjärnan stänger eller saknar viktiga bitar när trauman skapar frysning. Vetenskap visar också att människor läker sina trauman via sociala relationer. Vi växer i relationer med andra. Steven Porges är nu känd för sin Polyvegal teori. Kunskapen om tidiga trauman och hur det påverkar förmågan att självreglera vårt nervsystem ökar. Det som också framgår av Franz Ruperts forskning är att vi redan i livmodern skapar överlevnadsstrategier. Till exempel, om min mamma inte ville ha mig, skapar jag överlevnaden för att vara värdelös redan vid det ögonblicket. När vi arbetar med trauma bortom överlevnadsstrategier innebär det att blodet flödar fritt och kan på detta sätt också nå områden av dissociation i hjärnan. Det är därför vi kan läka trauman som är dissocierade, utan att veta vad eller hur. All människor har trauman.

Min intuition säger mig att vi väntar på fler misstag i forskningen och det stora genombrottet som kan öppna för det nya paradigmet. Detta kommer att komma från något som för oss är totalt osynligt idag och inte från överlevnadsstrategier. En stor del av den moderna vetenskapen skapas från överlevnadsstrategier. Vi är de som väljer den oberoende variabel som vi studerar alla andra variabler i förhållande till. Denna oberoende variabel vi skapat på en kollektiv nivå förändras mycket idag, inte minst inom hjärnforskningen. Å andra sidan vet vi att de riktiga stora förändringarna i vetenskapen kommer från misstag, plötsliga gåvor eller intuitioner. I början kallar vi inte det här vetenskap, och det är någonting människor dömer och säger att det inte är sant. Jag arbetade som forskare i många år och i Sverige var det pengar som styrde vad vi skulle studera eller inte. Från insidan såg jag så många gånger att vi hittade det vi letade efter. Även en hel grupps värderingar kan hålla tillbaka en ny tanke. Mina erfarenheter åtminstone i social, politisk och psykologisk vetenskap är att vi som forskare, forskar från våra överlevnadsstrategier Det finns mycket konkurrens och jämförelse, vilket givetvis lockar den här typen av människor. Men vi har också de andra som vill samarbeta och är öppna för att inte veta något om vad livet är. Dessa människor följer sin intuition och kan inte alltid förklara vad de gör. Det intressanta i Sverige är att alla tror mer eller mindre på något som kommer från vetenskapen. Under mina år i vetenskapsvärlden såg jag också hur människor köpte nästan allt jag sa för att jag kom från denna värld. Vi har på ett sätt gjort forskare till gurus och på ett annat sätt börjar detta att förändras i Sverige, då vi litar mindre och mindre på auktoriteter.

Traumahology talar inte om trauma som en störning, som i den vanliga traumavetenskapen. Traumahology talar om att trauma skyddar den gåva vi kommer med till detta liv. Med trauma får vi möjlighet att skapa överlevnad för att skydda denna gåva. Alla människor gör detta från första början. Vi ”splittar” själen för att skydda den och vår kärna, och bakom denna ”splitting” skapar vi överlevnadsstrategier. Det är så kreativt av ett barn att göra detta, eftersom vi inte kan öppna för de gåvor vi har från själen som barn. Själen väntar på det rätta ögonblicket och kommer att pusha oss dit.

Traumahology lär oss att vi måste gå tillbaka och känna de känslor, sinnesförnimmelser och beteenden som vi har dissocierat och som vi är rädda för, för att läka. Dessa kan vara mycket gamla. Ingen utom livet kan ta oss dit. Traumahology öppnar för självhealing och till att transformera det jag dissocierat. Så, jag expanderar mitt nervsystem för att kunna hålla mer av dessa ”icke önskade känslor och beteenden”. Detta betyder också att jag inte går tillbaka till mina trauman, jag stannar bara med konsekvenserna av dem och känslorna från dem såsom värdelöshet, maktlöshet, panik, galenskap, skräck, skuld, raseri, sorg, rädsla, hat, död, sadism, glädje, lycka, lekfullhet, sexualitet … vad jag än gjorde som jag eller andra ansåg var ”dåligt”. Svårigheten är att det moderna samhället har gjort vissa känslor oacceptabla, så det är svårare att nå dem.

Vi har alla unika traumatriggers att hantera. Dessa triggers hjälper mig att sluta leva mitt liv som ursprung och de är skapade från överlevnadsstrategierna. Problemet är att vi i vårt samhälle har bestämt vilken överlevnad som är frisk och vad som inte är det. Ett exempel från Bribris är när en mamma får missfall, då ser de henne som sjuk. Då eftersöker de om sjukdomen är i själen eller i sinnet. Därifrån kan modern läka sig själv och hon gör inte ett trauma av detta. Det är bara fakta: Jag är sjuk och jag ska läka mig själv. De vet också av gammal kunskap att det finns speciella ställen på kroppen som vi kan röra för att få personen att bli frisk. I detta samhälle finns det ingen kvinna som inte kunnat få barn. Det är så mycket kunskap som vi har ändrat för att nå nivåer på vad som är bra eller vad som är dåligt i vårt samhälle. Och vi vet egentligen ingenting. I traumaarbete skapas ett space där vi under ordnade former kan öppna för de responser som har fastnat. De innebär att vi inte behöver agera ut dem i verkliga livet. Det är från den erfarenheten som Traumahology växt fram, nu under fem är efter mina tre slutförda utbildningar om trauma. En sista pusselbiten fick jag nu hos Bribris och det har öppnat för gemenskapens betydelse för att hela trauman. Från detta ögonblick är jag helt inne på ”gruppen” som den helande faktorn med trauma. Det är ur denna erfarenhet som jag skapat Traumahology.

Traumahology innebär att vi har gåvor som vi måste skydda i kroppen och som vi skapar överlevnadsstrategier för att skydda. Vi fryser de ställena som vi vill undvika att gå till. Här har vi triggers som stoppar oss och tar oss till en helt motsatt eller annan plats.

Traumahology betyder att mina trauman är heliga eftersom de skyddar mina gåvor tills jag är redo att öppna för dem. ”Kan trauma ha en mening? Ja, när du öppnar för traumats inre kraft och samtidigt för din inre kraft, ger de i sin förening en mening till livet.” Det betyder att jag kan expandera min kraft mer och mer. Varje liv jag går igenom i detta liv expanderar min kraft mer och mer. Jag sluter då en cirkel för att möta mer av mig och expandera mitt medvetande. Den första cirkeln är den svåraste eftersom jag då har störst motstånd symboliskt till att ”dö” för att bli återfödd igen. Detta är ofta en inre kamp och en kamp med livet. De flesta av oss lämnar vid dessa tillfällen eftersom vi tror att vi har gjort tillräckligt eller för att vi är rädda. När vi har brutit igenom är det få av oss som är beredda att fortsätt att ”betala” för ett större syfte. Vi säger då ”det här är inte min väg”. Och för många av oss är det inte vägen, för den är tuff och vacker på samma gång. Det är mycket arbete och tystnad på samma gång. Vi ”splittar” oss inte längre och då blir det inget trauma. Vi inkluderar allt. Vi kan hålla mer av de vi kallar de ”dåliga känslorna” genom att vara med människor i dem eftersom vi har varit där.

Traumahology öppnar för en möjlighet att hämta hem det du ”splittat”, frigöra din kropp och öppna för att hämta hem dina gåvor, när vi ser en helhet i traumaarbetet. I kärnan av mina trauman kan jag hitta min kärna (core self), som är densamma som min spirit. Min själ är den som är i mig som har gåvan att flytta från ett liv till ett annat för att växa för att bli mer av min spirit. Lyckligtvis kan vi leva mer än ett liv i detta liv och för mig är detta nu mitt femte liv.

Traumahology tar in helhetsperspektivet på trauma och att trauma har ett syfte. Du kan aldrig veta i förväg vad det är som behöver helas i din kropp, men din kropp vet och din kropp tar dig dit. Vi kan se trauman i tre dimensioner samtidigt:

  • Hämta hem mina ”splittar”. Ett trauma kan ta oss från oss själva och ”splittar” en del av mig in i överlevnadsstrategier. I en överlevnadsstrategi gömmer jag en del av min själ till exempel möjligheten till kontakt, min kraft, min livsenergi, min sexualitet. Dessa överlevnadsstrategier (subpersonalities) får oss också att komma allt längre bort från oss själva, från vår kärna (core self). Från mina överlevnadsstrategier projicerar jag mina trauman på andra människor, på saker, på händelser mm.  Detta mönster har ett djupt andligt språk.
  • Frigöra sammandragningar i kroppen. Kroppens reaktion på trauma är kontraktion när jag inte kan fly och fightas eller om dessa inte är möjliga, genom freeze. Det är ”the follower” som skapar överlevnadsstrategier och hindrar mig att gå till ”fight, flight and freeze på ett friskt sätt. The follower kan få mig att lämna kroppen, att göra som andra säger, att fasta etc. Denna skapar sedan en massa överlevnadsstrategier. Det sista innebär att hela mitt system kollapsar och jag dissocierar med det jag upplever. Jag kan dissociera minnen, känslor, kroppsdelar, sensationer, beteenden mm. Jag dissocierar också mina gåvor i livet.  Jag kan aldrig ändra det som har hänt mig eller det jag inte fått i livet, men jag kan ändra det som skapats i min kropp. För att få en bestående kroppslig förändring behöver jag få en sammansmältning av sensationer, känslor, beteenden och bilder i en ny mening – de behöver få en ny betydelse. Social kontakt och interaktion via kroppen öppnar för denna transformation. Därför har fysisk kontakt stor betydelse för att hela konsekvenserna av våra trauman. Helande sker kropp mot kropp.
  • Öppna för helande av mina gåvor. Trauma är healing. När ett trauma sker, tar det mig till min kärna och gömmer det jag behöver skydda tills jag en dag kan ta fram det igen och gå ut med det i världen. Öppningen för denna healing skapas av mig själv när jag bestämmer mig för att ta mig igenom livet bit för bit för att komma hem till mig själv i mitt ursprung. Det är i detta arbete jag kan lära mig det jag behöver lära mig och tillföra det som en utveckling av mitt liv. När vi utvecklas både som människa och andlig varelse, kan ett trauma transformeras och vi ser då våra förmågor och gåvor i kärnan i våra trauman. Allt detta innebär att våra trauman i själva verket är gåvor, liksom våra överlevnadsstrategier; om de transformeras.

Traumahology är helheten av alla dessa tre dimensioner och det är energin som tar oss mellan dessa för att hela det som behöver helas i kroppen. Transmission sker från själ till själ och mellan kropp och kropp. Det innebär att du behöver en annan människas själ och kropp för att växa. Din själ talar till denna människas själ och du vet då vad du ska göra i detta möte. Detta innebär att vi expanderar vårt medvetande i mötet med andra människors själar och kroppar.

Traumahology är ett nytt sätt att se trauma och det har skapats med erfarenhet från Psykosyntes, Systemiska konstellationer, Somatic Experiencing (SE), Identity Oriented Psykotrauma och Reconstructive. Allt har en mening för oss människor och vi har ett ansvar också för vad som händer med oss. När vi är barn förmår vi inte att reglera detta men som vuxna kan vi transformera detta. Detta fick mig också att se att kroppen är min gåva i detta liv. Vi lär oss också att komma till kärnan i alla våra trauman för att hitta vår kärna (core self). Vi växer ner till jorden, inte upp. Detta är det sätt att expandera som jag känner till idag. Vi kan aldrig utöka vår medvetenhet från kontroll. I traumahology inkluderar vi kontraktion i kroppen som en gåva, överlevnadsstrategier som en gåva, trauma som en gåva att gå vidare för att lära sig mer och vara öppen för att vara mer levande och växa mitt ursprungs själv. I Traumahology värderar vi aldrig våra trauman, vi håller konsekvenserna och fakta. Vi erkänner vad som finns för att kunna ändra det. Saker händer inte bara från ingenting. Det finns alltid något att lära sig. De svåra är de stora lärdomarna i detta liv. De flesta av oss vill inte se detta eftersom det är ett stort ansvar.

Traumahology sammanfattas enligt följande;

  • Vi är födda i rätt överlevnadsfamilj för att växa. Växten sker genom transformation till familjens av ursprung. Vi får hjälp att göra det när vi hittar andra gemenskaper för att öppna oss i denna omvandling.
  • Vi har alla en historia där vi skyddar våra gåvor som vi, vår familj och överlevnadssamhället inte vill ha. Tiden är; att vänta på rätt ögonblick för att öppna dessa gåvor.
  • Från här och nu behöver vi åter känna känslorna och se beteendena för att kunna transformera dem. Här och nu skapas inga trauma. Här och nu finns inga trauman från vår historia. Detta öppnar ny energi och vi kan ha distans till våra trauman. I skärningspunkten när då, nu och framtid blir detsamma i nuet finns evigheten. Här finns ingen tid och spirit kan gå ner Nästa steg är att inte göra ett trauma av det som händer här och nu. Vi kunde inte göra det som ett barn men nu kan vi.
  • Gruppen som den helande länken. Om vi öppnar för insikten att det alltid finns en grupp som väntar på oss för att hela det trauma vi behöver hela just nu kan vi släppa gruppen fri. Då håller vi inte heller fast grupper som inte gynnar oss längre. När vi lämnar grupper så öppnas nya som står där och väntar.
  • Heliga trauman är gåvan till det här livet, för i alla trauman har vi vår kärna, vår essens (core self). Vi måste lära oss att även frys är en expansion. Detta kan vara en release för att expandera gåvorna inuti, förutsatt att vi inte skapar en överlevnadsstrategi för att stoppa expansionen. Det betyder att om vi kan stoppa den överlevnad som alltid kommer långt efter frysningen, expanderar vi gåvan inuti.
  • Härifrån är vi beredda att transformera det sätt som vi ser naturen utifrån vår överlevnad för att se den i sitt ursprung och som ett subjekt. Så många av oss använder naturen som en plats att koppla av och komma tillbaka till oss själva, men inte många betalar tillbaka för den gåvan i handlingar. Naturen är inte ett objekt den är ett subjekt. Att förändra den bilden är den stora uppgift som människor har i denna tid här och nu. Att verkligen vara här är att vara med dina gåvor och våga säga sanningen även när det är farligt. Detta kommer att såra människor du möter, och det kommer att såra dig. MEN du lever för ett större syfte

Naturen har inga trauman

Att använda ordet trauma är att förklara en process som tar oss till dåliga och felaktiga känslor. De flesta av oss tror att trauma är något vi inte borde ha. För Bribris har trauman en helt annan mening: ”saker händer och det tar oss någonstans, vi kan vara oroliga, men allt har alltid en mening”. Vi kan säga att det vi gjorde som ”conquistadores” var det största traumat för detta folk, men när du frågar dem säger de: ”Det är borta nu, vi har transformerat det, och idag kan vi ändra den historien och göra något annat. Då ändrar vi historien och framtiden ”. Ja, Bribris är fortfarande där med mycket kunskap och de lever i ett med naturen. I vårt samhälle har vi gjort naturen som ett objekt och för dem är naturen ett subjekt som de är. De ärar och pratar med naturen i varje steg de tar. Denna kunskap är förlorad för oss och vi måste hitta ett sätt att komma tillbaka. Vi kan aldrig gå tillbaka till vad det var men vi kan ändra perspektivet här och nu.

Jag kan bara ta mitt ansvar och lära mig mer om mitt beteende. När jag var ett barn tog naturen verkligen hand om mig och jag hedrar henne för det. Det var en säker plats för mig och jag växte mycket där. Men det är inte min resa i detta liv. Jag är människa och som människa växer vi i relation med andra människor, det som jag var livrädd för som barn. Relationer, grupper och kontakt blev min väg i detta liv tillbaka till mig själv. De första åren av mitt liv hjälpte naturen mig och skönheten var alltid där. Vi bodde på landet och jag var tvungen att åka skidor eller gå till skolan varje dag och det var en lång väg, åtminstone var det långt för ett barn. Varje dag gick jag igenom skogen. Varje dag gick jag också ut för att bara vara i skogen. För mig var naturen inte ett objekt vid den tiden. Att behandla naturen som ett objekt lärde jag mig senare i livet, från skolan, samhället och vännerna. De lärde mig att använda naturen, de lärde mig att naturen var farlig, de lärde mig att naturen tjänar oss, de lärde mig att inte respektera naturen. Min familj gjorde det inte eftersom min mamma och pappa alltid var i mycket naturen, och där var de fria. Jag älskade stunderna tillsammans med dem i naturen. Min mamma lärde mig mycket om allt och vi odlade växter för att vara självförsörjande. Detta var en stor uppgift varje år och hon lärde mig också att använda allt. När jag kom till Bribris öppnades allt igen. Där jag bor är en stor skog och är det hälsosammaste för mig. Jag går dit varje dag och jag sover några dagar där varje sommar. Jag tar grupper dit för att växa och jag följer min avsikt att växa i livet till mitt ursprung och att vara med andra på denna resa. Min uppgift är att vara människa i detta liv. Detta var också något som blev tydligt hos Bribris. För mig var det tydligare än någonsin att våra uppgifter i detta liv inte är de enkla, de är vad vi minst önskar.

Idag går jag ut varje dag i naturen för att hämta kraft men hur har jag betalat tillbaka för detta? Naturen är där för mig och det ”committar”. Jag har utvecklat två handlingar i livet; det jag hämtar i form av kraft och kunskap ger jag vidare och jag tillför med detta något som kommer från mitt hjärta. Jag kommer också att investera mera än jag gör idag för att återuppbygga det vi förstört såsom träd, djur mm. Jag tar också med mig en gåva varje gång när jag går ut i naturen och den är min hemlighet. I veckan var jag del i ett kollektivt arbete för moder jord. Varje individ som ändrar sitt beteende i vördnad och ansvar för sitt förhållningssätt är en gåva. Jag börjar där jag står med mitt ansvar och från den plats jag verkar.

Naturen har inget trauma, naturen bara är. Naturen visar sin själ till oss i skönhet, smärta, skräck, kreativitet. Hon är helt lugn, hon är jord, hon växer och rör sig hela tiden. Hon har gåvor i allt, hon växer nya gåvor. Hon är inte Gud, hon är jord, moder jord. Hon håller livet och rör energi, hon pratar med dig genom att hon viskar. Hon slår dig och drar sig från dig när du är vilse. Hon visar oss våra förfäder. Hon läker oss. Hon är …

MEN jag glömde henne. Jag som fått använda henne i mitt livs nöd. Senare respekterade henne inte och jag skar bort hennes löv utan respekt lika mycket på samma sätt som jag slutade att respektera mig själv när jag var 7 år. Jag skrattade åt henne när jag skrattade och hatade mig själv och trodde att jag var galen när jag sprang till skogen. Jag dömde henne ännu mer när jag växte in i överlevnadssamhället med större och större konsumtion. Jag tänkte aldrig på vad allt kom ifrån. Men så öppnades allt mer och mer och jag vågade återigen lära av moder jord och naturen. Hon lärde mig att se trauma som en gåva och att inte gå dit utan bara stanna med konsekvenserna. Hon kunde vara hård, snäll, pushar, skapa erfarenheter som jag är djupt tacksam för. För mig har Traumahology växt fram i mötet med naturen. Här har jag sammanfört mina erfarenheter som barn när naturen var en trygg plats och hur jag stängde av detta för att passa in i ett överlevnadssamhälle som fått mig att se trauma som dåliga. Trauma kommer aldrig från händelser, det kommer från hur jag klarar av dessa händelser. Tack vare detta har jag också öppnat för all min erfarenhet och kunskap om kontakt och grupper som jag kämpat med i hela mitt liv. Bribris öppnade en ny dörr i mig så att jag kunde ära min väg tillbaka till naturen, kontakt och gemenskap som den jag är. Det är aldrig för sent att förändra perspektivet i hur man hanterar livet. Välkommen!

Göteborg den 10 maj 2018

Marie Fridolf

 

Lämna ett svar

tre × 4 =