Livets vackra mönster väntar

Livets vackra mönster väntar

Alla människor har en livsstruktur, en struktur som bildar ett vackert mönster. I sin enkelhet visar detta mönster sig i världen när ljuset lyser igenom. Mönstret har en form bestående av en helhet med olika delar som har en inbördes ordning. Det är ur helheten som livet visar sig från vårt öde! Vi har också en annan struktur som skapas tidigt i livet, vår överlevnadsstruktur. Den består av en massa strategier som vi skapat från vilket vi väljer att leva våra liv. Det är från den vi tror att vi kan kontrollera livet. Nya strategier skapas ständigt så snart vi känner oss maktlösa. De flesta bottnar i ”gamla” strategier ur anpassning, händelser och trauman. När vi börjar förstå att vi inte kan kontrollera livet, utan att livet styr oss, ser vi också hur överlevnadsstrukturen är en blåkopia av vår livsstruktur. Allt är bara tvistat! Det är i det ögonblicket vi också inser att vi behöver möta våra ickeval, de valen som redan är gjorda. Vi har då bara ett val kvar, och det är säga ja till våra icke-val, även om de skrämmer oss. Jag kallar dessa icke-val nödvändigheten (necessity) och de kommer från vår livsstruktur som bottnar i vårt öde. Vi kan aldrig fly vårt öde! Det finurliga är att ödet verkar genom allt vi gör, även om vi säger nej till våra icke-val. Det innebär att dess essens också når andra.

”När friden ser sitt ljus i människans vackra kropp öppnas hennes livsmönster. Det mönstret bildar en struktur lika vacker som en kristall. Nu kan hon denna vackra människa, på djupet öppna en strimma ljus i alla andra hon möter. Det finns alltid en spricka i kristallen hos alla människor, och dit kan ljuset gå in”

 

Vägen till vårt öde

Vi behöver alla påminna oss om att vi är små människor och att vi verkligen inte kan styra över liv och död. Vilka strukturer vi än bygger för att överleva så kommer de alltid förr eller senare att rasa. Frågan är bara hur högt fallet blir! Idag lever vi i en tro att vi är odödliga och för många kommer döden som en chock. Många försöker också hålla döden borta från vår vardag, men långt ifrån alla gör så. Människor som gått igen livskriser har fler och fler öppnat en annan dörr. Vi vill också i allt högre grad lyssna på dem och höra hur de tagit sig igenom. Vi lyssnar också mer och mer på urgammal visdom och till den ”nya vetenskapen”. Fler och fler binder ihop dessa!

Den dagen vi väljer vägen att komma hem till oss själva startar processen att expandera mellanrummet mellan dessa båda strukturer och sedan förena dem igen så att de blir samma. Min livsstruktur har hela livet hållit mig mellan liv och död och därifrån öppnat nytt liv. Detta har jag inte vetat särskilt länge, utan först när ödet visade sig i sin tydlighet. När jag tog emot den insikten kunde mitt vackra livsmönstret och dess struktur få en avgörande plats i mitt liv. Då såg jag för första gången mitt öde till fullo; Kärleken. Är det färdigt nu, nej verkligen inte. Det är nu det börjar. Jag har inget att kämpa för längre, en inre frid är där och tar mig i mina steg i livet. Då och då tappar jag mig, men snabbt är jag tillbaka till det som håller mig i den strukturen. Vill du läsa mer om när ödet föll på plats läs: https://mariefridolf.se/nar-odet-foll-pa-plats/

Samhällets kris

Det smärtar mig att se hur många av oss människor som nu stänger våra hjärtan i denna samhällets kris. Både pressen och social media spär också på det som skapar rädsla och ibland panik, som i sin tur stänger hjärtan. Då får vi svårt att andras, får ont i hjärtat och stänger andra ute. Det blir en mur av rädsla och ur den skapar vi strategier för att förhålla oss till allt som händer. Det är vår maktlöshet som skapar dessa strategier. Vi stannar i flykt och kamp. Det är då vi dömer och värderar allt som händer istället för att lyssna på vårt hjärta. Detta är alls inte konstigt, för nu handlar det om att överleva och handla därifrån. Handlingen kan bli att också inte handla när vi blir totalt paralyserade och hamnar i freeze. Vi sitter nu fast i triangeln offer, förövare och hjälpare. Gamla överlevnadsstrategier ”poppar upp” och nya skapas. Vi letar förövare (syndabockar) och därmed ser vi oss som offer. En del gör sig stora och hjälper andra mer än vad de ska. Det innebär att de skapar offer, även hos dem som verkligen inte är det. Några av offren blir då förövare och ger sig på hjälparna, men också andra offer. Så sitter vi fast i denna triangel. Den triangel som bottnar i våra egen trauman med dess strategier som vi skapade tidigt i livet. En del av oss flyr istället till det andliga världen och fastnar i triangeln kropp, själ och ande. Vi ger då vår makt till något större bortom oss själva, i vilket egot är exkluderat. Detta vårt ego som är livsviktigt då det skapar vår identitet. Ingen kan få ett mötet med en människor som inte har en identitet. Det är som att tala med luft!

Vägen är istället att öppna för nya identiteter. Det kallas transformation och tar oss igenom blåkopian till vår livsstruktur. Vi kan ha oändligt många identiteter i detta liv, och var och en måste grundas. Livet öppnar för denna förändring, som knappast kan presteras fram. Varje ny identitet tar oss närmare vår livsstruktur. Jag kallar det att vi lever många liv i detta liv!

Långt ifrån alla blir rädda! Samtidigt förenar denna vår kris oss just nu, mer än någonsin. Media förmedlar också en annan bild. I pressen läser vi om hur människor stödjer varandra och i sociala media om medkänsla och kärlek. Krisen ger oss också möjlighet att öppna ljuset in till vår unika kristall. Detta är inget nytt, så har alltid skett i livskriser. Skillnaden nu är att det en kollektiv kris som gör det svårare att hitta en fast punkt som kan hålla oss. Den som är närmare sig själv och sin livsstruktur har nog, ja nog, enklare att hålla sig själv i västvärldens största storm där vi totalt saknar kontroll. De kan i sin kraft stå i stormens öga, där allt är lugnt och där vi kan se helheten. Att stå i stormens öga innebär att vara totalt naken både i sin kraft och sin sårbarhet. Det är att vara en liten människa i stor vördnad och ödmjukhet till livet. Det är att inte ge sin makt till någon annan utan stanna i sig själv. Det handlar om att stå i sin sanning från sin livsstruktur och att också gå ut med den. Den som står där är som en klippa! 

Det visar sig nu också tydligt att de verktyg vi har, formade ur vår historias överlevnad, inte funderar så bra längre. Det är samtidigt så spännande att se att helt andra verktyg öppnas, och har gjort det också under lång tid nu. Dessa verktyg kommer ur medkänsla, sårbarhet, kraft och sanningen. Människor tar makt över sin maktlöshet, inte genom strategier, utan istället genom att öppna hjärtat. Det är som att hjärtat får utrymme att verka fritt.   

Båda dessa vägar (överlevnadsstruktur och livsstruktur) måste nu få finnas en tid tills vi lär oss något annat. Vi kan inte förändra ett helt överlevnadssamhälle förrän våra resurser är tillräckligt starka för att kunna ta oss i en annan riktning. Så är det för varje människa och så också för ett helt samhälle. Samhället är också en organism. Även samhället är en kristall där dess öde och ljus lyser igenom då och då. Ingen människa kan släppa sin överlevnadsstruktur om det inte finns något annat att luta sig på. Det är därför vi sakta hämtar hem det vi har ”splittat” från den vi är i vårt ursprung (våra gåvor) bit för bit tills det håller och överlevnadsstrategier kan börja att transformers till ren kraft. Även samhället är ”splittat” och gömmer sina gåvor i strategier, istället för att försöka hämta hem och förstärka dem. Vi hittar dem i välfärdens vagga i den tid vi började att lägga dem i skuggan! Det var då vi skapade strategier, som finns än en idag. En sådan är syndabocken! Tidigt gjorde vi romer och samer till syndabockar och har fortsatt på den vägen med olika grupper. När något händer letar vi också syndabockar hos auktoriteter. Någon måste bära!

Tillåter samhället att vi går vår egen väg

Ibland undrar jag om vi någonsin ska kunna komma till frid i ett helt samhälle. Vi behöver i varje fall komma tillbaka till vår jordlighet och på samhällsnivå börja att se den vackra kristall som döljer sig bakom vår gemensamma överlevnadsstruktur i detta samhälle. Den finner vi i samhällets rötter. De kollektiva arketyper som nu råder är mycket starka och tar blint över oss enskilda människor. Idag är det många som väljer att gå en annan väg, som tar modet att göra detta. Vi behöver då lära oss att se att detta är en smärtsam väg. Inte bara motståndet från vår egen överlevnadsstruktur försöker hindra oss, utan också familjen och samhället gör allt för att hindra oss. Det finns en fara om vi blir blinda för dessa kollektiva arketyper, som också kan komma ut i form av ondska. Samtidigt behöver vi fortsätta att stärka andra nu växande kollektiva arketyper om jordlighet, medkänsla och kärlek. Det är många, ja massor av modig män och kvinnor som gör det idag.

Samhället som institution gör mycket för att försöka hindra alternativa lösningar. Nedläggning av Vidarkliniken är ett exempel på detta. Det är inte intressant att hitta syndabockar här utan istället se att så här är det just nu, precis som det alltid är i stora förändringar. Då är motståndet starkare än någonsin. I dessa situationer så förstärks också överlevnadsmönstret. Ju närmare vår kärna vi kommer som människor så är också våra försvar mer demoniska, om nu någon skulle ge sig på oss. Att ge sig på någon är därför verkligen inte vägen!

Samhället som gemenskap öppnar idag än mer för resurser som handlar om samskapande, samhörighet, medkänsla, kraft, jordning, eget ansvar mm. Vi kan inte lägga vårt liv i någon annans händer. Det finns också andra krafter som rasism, droger, terrorism, utanförskap mm. Jag vill citera – fritt översatt – vad filosofen von Wright skrev 1967 om framtidens holistiska samhälle.

Framtidens holistiska synsätt öppnar för att helheten föregår delarna. Vi förstår delarnas egenskaper baserat på helheten. Detta är inte nytt. Medeltidens ockultism och alkemi var också holistisk. Bakom den fanns det magiska idéer om naturen, tron att naturen var bebodd av andar och krafter som kunde bemästras av häxor och trollkarlar. I övergången till det holistiska samhället börjar vi inse att social- och psykologisk omvårdnad inte kan lösas genom teknik. Vi känner oss alienerade, även från naturen. Tyvärr tar vi till droger, och terrorism och andliga sekter ökar. Dualismen mellan människan och naturen bromsar in långsamt. Lite i taget inkluderar vi allt som det är, och gömmer inte sanningen längre. Denna rörelse är långsam och den tar plats mestadels i det tysta.

Första spadtaget är redan tagit 

Under hela mitt yrkesverksamma liv har jag verkat i välfärdens Sverige först som anställd, sedan som forskare och konsult, och nu som förändringsagent. Varför jag kallar mig agent är en annan historia och kan bara sammanfattas i en mening. Grävandet vackra konst öppnas ur först spadtaget.

Första spadtaget är redan tagit för länge sedan. Det är ganska ointressant att leta efter den som gjorde det. Det skedde på många platser samtidigt. Fler och fler börjar att ta sitt första spadtag! Vi som redan gjort det har ett ”komittment” att stödja andra i den riktningen, om de ber oss att gå vid deras sida. Nu handlar inget om pengar längre! Det handlar om att expandera det kollektiva omedvetna i den riktning som väntar. Det som är vårt öde i detta liv, vi som valde detta öde.

Det finns en fara; att detta blir mode utan innehåll. När vi slänger oss med ord som har sina rötter i kärlek som vi inte har gått igenom själva och integrerat i vår kropp blir orden tomma och verkningslösa. Du vet när du möter någon som med stor äkthet, integrerat det som deras väg har öppnat för dem. Att till exempel komma till inre frid är en process som föregåtts av många lager av smärta och att gång på gång släppa taget. Den som vågar möta rädslan som är förlamande och öppna för den kraft som ligger bakom i varje litet steg, vet lite mer om vad kärlek är. Detta är inget mystiskt alls, men vi människor vet så lite vad kärlek är. De som vill ha makt nu kommer att göra denna våra allas gemensamma kärlek mystisk. Tack och lov kommer nu mer forskning som kan visa på och avmystifiera det som kan ge makt. Att livet är magiskt är något annat, vi kommer aldrig att kunna förstå hur det egentligen fungerar, ingen av oss. Jag tror också många av oss är rädda att hamna tillbaka i det ockulta samhället (jmf von Wright) där det var några få som hade ljuset och kärleken från naturens läkande kraft. Vi har den alla, men på olika sätt.

Jag väljer min bakgrund, både professionellt och privat, till min läkande kraft, andra använder sin. Det är ingen slump vad vi har varit med om och gjort i vårt liv. Allt kan omvandlas i en ny tid. Om vi däremot försöker att bli någon annan eller gå i någon annans fotspår förlorar vi den omvandlingen. Å andra sidan vill samhället ha lojala medborgare som väljer att följa. Lyckliga är de som kanske har en väg som handlar om att följa, men de som inte har det vad händer dem i ett samhälle i omvandling? Kanske är det egentligen helt tvärt om!

Den nya vetenskapen har idag varken plats i samhällets strukturer eller hos dem som bestämmer dagordningen. De finns på sociala media, och är där svåra att stoppa. Än så länge ser vi en kamp emellan det gamla och det nya. Sverige är nog det land som går i spetsen för denna kamp, eller ska vi säga att vi är bäst på att kämpa emot. Allt handlar om orsak och verkan och därur fakta. Det vi kallar placeboeffekten, är i den världen något negativt.

Om vi människor fortsätter att sitta fast i triangeln offer, förövare och hjälpare så kommer vi inte kunna hela någonting i oss själv. Tar vi oss ur så inser vi att det bara är vi själva som är ansvariga för vår egen läkning. Många av oss har förlorat vår inre kraft, som i grunden bestämmer hur och om vi vill leva. Det är alltid någon annan som har ansvaret, särskilt våra föräldrar!!!

Nästa steg är att ära

Det finns så mycket att ära i detta vårt samhälle, hos alla andra människor. Alla gör så gott de kan, i den tro de har. Vi kan inte lägga vår karta på någon annan människa. Jag ägnade många och långa år att försöka tränga in i det svenska välfärdssystemet ur ett demokratiskt och systemiskt perspektiv. Jag gick bet! Hur jag än vände mig så fanns alltid nya spår och olika helheter. Vad jag vet så har vi inte fångat helheten i detta system utan drunknat i alla detaljer. Dessutom handlar mycket om ideologi. Helheten kommer bortom alla kartor och värdesystem. Min förhoppning är att denna kris ska få oss att lyfta blicken och se de gåvor som vi gömt för att vi inte vågar se helheten. Helheten kan aldrig visa sig ur en komplexitet utan behöver en enkelhet. Idag när jag inte är en del av detta system längre som forskare, konsult eller anställd har jag lättare att se helheten, åtminstone tror jag det!

Nu i denna tid, i en samhällskris vill jag ära:

  • Alla dem som köper på börsen för att hålla den. Släppte vi nu brakar systemet ihop utan att det finns något annat att sakta landa i.
  • Regeringen som håller varje steg med varsamhet i nästa riktning så att inte panik uppstår, så att de politiska och ekonomisk strukturerna successivt kan ta en annan form.
  • Riksbanken som sätter in massor av pengar för att lunga systemet så att vårt sätt att driva business sakta kan tona in till något annat. Det är också intressant att riksbankschefen behöver säga till bankerna nu; sko er inte själva. (Det rådande paradigmets grundsten som blir är vårt sjunkande skepp på alla plan).
  • Alla inom hälso- och sjukvården för ert tålmodiga och riskfulla arbete som görs för att prioriterade insatser ska kunna göras. Ni håller lugnet så att paniken inte tar över. Ni visar också på hur omprioriteringar kan ske i framtiden och hur vi kan hålla borta respektlösheten.
  • Folkhälsoinstitutet för tydlighet i de avvägningar som ni behöver göra i era rekommendationer. Transparensen välkomnas. Ni synliggör välfärdens vagga, men också dess skugga!
  • Alla människor som väljer att gå sin egen väg nu med kärlek och medkänsla framför sina ögon för att förstärka vägen till nya samhällsstrukturer.
  • Alla de forskare som vågar visa en annan väg!
  • Ursprungsbefolkningen som har hållit en annan struktur till oss i alla år. Deras generositet är enorm.
  • Alla dem som tar ut svängarna nu och säger något annat. En annan sanning!
  • Alla som inte dömer andra och gör sig till offer för det som sker.
  • Alla som inte gör sig till hjälpare för att hålla andra som offer. Självhjälp är vägen och vi kan gå vid någons sida när de ger sig själv hjälp! Många tar sig ut i naturen, värnar sina nära och kära och drar ett djup andetag och fortsätter att le.
  • Alla dem som är ärliga och lägger alla dolda agendor till en annan dimension.
  • Alla dem som väljer en annan väg och är varsamma så att vi inte söker oss tillbaka till som det var innan. Livet vill visa oss något.
  • Ingen glömd… alla människor har något att äras för i denna tid just nu. Min djupaste vördnad till alla och till mig själv.

Vi behöver alla se att vi lever i ett mellanrum mellan det nya och det gamla. Om det gamla krackelerar för fort rasar allt, precis så som det gör med oss människor. Då blir vi psykotiska eller dör. Om vi inte tillräckligt länge varit i mellanrummet och sakta öppnat det nya och ärat detta, så att det kan hålla oss när vi transformerar det gamla, förlorar vi allt. Har vi inte heller ärat det gamla systemet i tillräckligt stor grad slår det tillbaka på oss med full kraft. Vi rör oss med starka krafter här.

Så gäller också i ett samhälle och många har under lång tid nu varnat för undergång med hänvisning till klimatet, men vi har ännu inte varit redo att lyfta fram det nya som växer ur urgammal visdom och ”den nya vetenskapen”. På en kollektiv nivå är krafterna som jag beskrev ovan ännu starkare.

Så kommer Corona! Vi visas nu en annan väg, som redan är på väg! Om motståndet mot det nya är allt för stort så har det å andra sidan svårt att få fotfäste. Så har det varit hittills i Sverige, men något ändras nu i denna tid. Vi behöver samla över gränser i mellanrummet. De modiga är de som vågar säga att allt jag trott på och undervisat håller på att ändras i grunden. Vågar vi det!

Den stora frågan är efter krisen: öppnar vi lite mer av det nya eller slår portarna igen och så är vi tillbaka i vår överlevnadssamhälle. Öppnar vi för fort och dödar vi hela det gamla systemet öppnar troligen en masspsykos. Slår portarna igen helt och fullt då dör också systemet förr eller senare. Detta är allas våra val och vi kan inte skylla på någon annan!!!! Den avgörande frågan är OM VI VÅGAR STANNA I MELLANRUMMET och sakta låta det som ska växa få ta form. Så händer ingenting och så händer ingenting, och så händer det som vi aldrig hade kunnat lista ut från början.

Vi behöver då också ära det gamla systemet. Gör vi istället dem som byggde det gamla systemet till syndabockar kommer vi ingenstans. Det gamla systemet tog oss till det nya precis som alla gamla system därföre gjort.

Rädslan för döden

Vi är så rädda för döden och håller den så långt vi kan från själva livet, men döden är en del av livet. Den tar oss närmare livet om vi vågar öppna den dörren. I varje litet steg vi tar finns livet och döden. Nu i en tid av Corona som en pandemi öppnas vår rädsla för döden och paniken är nära.

När vi lärt oss att livet styr oss, inte vi, så är vi mer öppna för livets smärtsamma ögonblick och vågar ha vårt hjärta öppet. För min del är döden närvarande allt mer väsentligt sedan jag hade cancer för snart 20 år sedan. Då bestämde jag mig för att leva mitt liv fullt ut, och är idag tacksam för att kunna ta emot livet. Jag lever varje dag som en ny dag, om imorgon vet jag inget. Det gör att jag varje ny dag kan ändra riktning om livet så kräver. Jag håller inte fast i något.

Döden är en del av livet och är en naturlig konsekvens av att leva. Vi kan inte undvika döden, men vi kan njuta och glädjas åt vårt liv och vår hälsa så länge som möjligt. Vår rädsla för döden skapar istället panik och öppnar för vårt överlevnadsmönster och syndabockskomplexet. När rädslan blir förlamande behöver vi någon vid vår sida. Inte någon som hjälper oss, utan någon som går vid våra sida. Då kan vi ta oss igenom rädslan och komma ut på andra sidan för att lära oss att leva från en rädsla som är förlösande. Att vara livrädd förlamar och att ha fjärilar i magen förlöser. Den ena formen av rädsla är från överlevnad och den andra från din hjärtas inre röst.

Sedan jul har ett bygdespel som jag älskade som barn poppat upp. Redan som 7 åring mötte jag Himlaspelet i Leksand för första gången och var helt fascinerad. Spelet är fortfarande aktuellt och väcker många frågor än idag.

I Himlaspelet får vi följa Mats Erssons öden och äventyr. Han skall gifta sig med sin älskade Marit till våren. När pesten kommer till trakten blir Marit anklagad för häxeri och döms till döden. Den lättledde Mats går snart vilse här på jorden. Han förvandlas sakta till en grym person. Men under tiden har han sina brottningar med livsfrågorna och han undrar om det finns ett liv efter döden och om hans älskade Marit har ett hemman att bo på när hon bränts på bålet. Mats har svårt att förstå hur Gud kunde låta det hända och bestämmer sig för att vandra upp till himlen för att fråga Gud själv.

För mig är detta inget religiöst spel, utan handlar om hur vi var och brottas med våra livsfrågor och det gudomliga i oss. Den visar också att vi alla har en grymhet i oss som kan ta över. Till saken hör att Rune Lindström skrev detta under brinnande världskrig och det spelades först gången 1941. Spelet är fortfarande aktuellt, också ur perspektivet offer, förövare och hjälpare. Vi söker alltid syndabockar för allt som sker, även naturkatastrofer. Detta är nog vår största överlevnadsstrategi.

Det behövs en syndabock för att bli en syndabock. Vad menar jag med det? Syndabocken har också ett behov, om än dolt, att ta på sig den rollen. Så är det också samhällen emellan. Frågan är nu vilket land som blivit syndabock och varför de i så fall tar på sig den rollen? Eller kommer ingen tagit på sig den rollen? Kanske kan vi klara en pandemi utan syndabockar! Det vore att verkligen ta sig ur detta komplex. Det skulle i så fall innebära att vi integrerat döden i våra liv. Så länge vi inte integrerar döden i vårt liv kommer vi att sitta fast i vårt fördömande av ondska. Den relationen öppnar för triangeln offer, förövare och hjälpare, och därmed syndabockskomplexet.

Döden är närvarande när vi betänker att varje form av transformation är en dödsupplevelse. Vi krackelerar och behöver då något att hålla i. För det mesta kan vi hålla oss själva och har dessutom någon som väntar i ett hållande. När vi dör den fysiska döden är många människors tro att något håller, men långt ifrån allas. Hållandet är en grundläggande egenskap som alla vi människor längtar efter som har sina rötter i anknytningen. När vi återknyter till vår livsstruktur, håller vi oss själva samtidigt som vi är hållna.

Ur Himlaspelet kan vi lära oss en ny övergång mellan det gamla och nya paradigmet. Den är redan här, men har inte växt till sig tillräckligt. Alla vi som lever nu har oavsett om vi vill det eller ej en fot i det gamla och en i det nya paradigmet. Övergången är ingen bro, utan istället att våga öppna mer av mellanrummet och se vad som vill visa sig. Den resan behöver vara säker. För min del kommer jag att vara med detta nu från vårdagjämningen till vintersolståndet. Inget äger jag, särskilt inte det jag skriver. Det är fritt och kommer att alltid vara fritt. Vad andra gör med detta är deras ansvar. Jag har aldrig ägt det jag skapat och andra har för det mesta i respekt till mig tagit det vidare. Var jag än har varit så har jag aldrig haft kontroll, utan litat på att allt kommer i en ordning som jag inte kan styra. Jag är bara en människa och ett av alla exempel. Min resa är bara en av alla människors vägar till att öppna våra öden. En del i mitt öde är att ständigt gå vidare.  Livet handlar om att gå på vår egen väg.

En kris är alltid en ny möjlighet 

Vi människor vet att kriser utvecklar och så har det alltid varit! I dessa lägen har vi ett val, att öppna en ny dörr eller att gå tillbaka och stänga än mer den dörr som väntar på oss. Just nu har vi den möjligheten som ett kollektiv. Det är allas våra val. Jag tror att vägen är att våga stanna i mellanrummet! Där kan något nytt växa tills vi är redo att öppna den dörr som väntar. När rädslan tar över är det svårt att stanna, hämta hem sig själv för att kunna handla från hjärtat och inte rädslan. Särskilt när det finns risk för att vi skulle kunna dö. Historien visar dock att den som är nära döden sällan har denna rädsla, istället är det de som är runt i kring den döda som är rädda. Elisabeth Kübler-Ross som skrivit boken ”Döden är livsviktig” har så många berättelser om hur vi förhåller oss till döden. En kris är som att dö en smula inför nästa övergång.

Det är svårt att acceptera döden i detta samhälle eftersom det är okänt. Trots att det händer hela tiden ser vi det aldrig. Dör gör vi människor kontinuerligt, inte bara i slutet av våra fysiska liv på jorden. Livet är som att släppa ner en sten i en centrifug. Man kan välja om man vill komma ut ur den krossad eller polerad”. Elisabeth Kübler-Ross

I dessa tider påminn dig om när du var i en personlig kris senast. Ta några djupa andetag. Fråga ditt hjärta om hon är med dig genom att lägga handen där. Vad minns du: hur hanterade du din senaste kris, vilka redskap använde du, hur hittade du utgången ur denna kris, hur tog du dig igen, vad hände med rädslan? Kan du se ett mönster, vill du se detta mönster, var det något nytt eller gjorde du som du alltid har gjort? Stäng dina ögon ta några djupa andetag och öppna ditt hjärta. Vet du inte hur du öppnar ditt hjärta lägg handen där. Se alla dina tankar som moln på himlen som passerar förbi. Be dig själv att från ditt hjärtas inre rum få stöd i att göra något du aldrig gjort förut? Låt ett ord, ett ljud, en mening, en bild, en berättelse ja, vad som än kommer ta form. Stanna andas och håll detta i dina händer. När jag själv gör detta så ser jag att kriser har kastat mig ned på marken som att livet då säger väx ned. Sista gången var det till och med så att ansiktet vändes ned i myllan och jag luktade på moder jord. Idag ser jag att jag går på marken mer om mer grundad. Den bild som kommer till mig från mitt hjärta är en flöjt. Ja, det är den jag ska spela i livet franöver eller så spelar den mig. Jag, ler och ser och ingen rädsla är närvarande bara liv. Tacksamheten över att leva är outgrundligt stor och jag gör det idag. Inget mer vet jag!

”När vi närmar oss en vacker brytpunkt i vårt liv, är allt möjligt. Vi kan inte putta något under mattan längre. Vi går vår egen väg. Om ett kollektiv tar oss bort från den vägen är vår första fråga: Är detta min nya väg eller lockas jag nu bort från min väg? Också på vår egen väg är vi i kontakt med kollektiv och vi vet vilka de är, inifrån vårt hjärta. Kontakt är nyckeln: kontakt med oss själva, med nära och kära, med andra systrar och bröder, med förfäder och hela kollektiv från vårt hjärta. Något nytt håller på att hända. När tilliten till slut får ta mer plats, tonar kontakten med den kollektiva rädslan sakta bort och öppnar ett annat kollektiv. Då vet vi också att egentligen kontrollerar vi ingenting i livet. Livet leder oss om vi välkomnar det som sker, också i det smärtsamma öppnas något mer. ”

Vi kan börja med att ställa oss frågan om vad som är vackert! Skönheten har en förmåga att öppna våra hjärtan och ta oss dit vi kanske inte är beredda att gå. Även det smutsiga kan vara vackert. Det beror på med vilka ögon vi tittar. Vi kan också ställa oss frågan hur vi ser på livet och människor! Vilka val har vi och vilka val väljer vi! Om vi inte underskattar skuggans mörka kraft, då är livets vackra mönster där. Jag tror att i kriser öppnas gamla trauman som är redo att helas, vårt val. På samhällsnivå behöver vi ställa oss frågan: är systemet till för oss eller om vi är till för systemet i samhällets omvandlingsprocess? Den frågan behöver ett ärligt svar, också från oss själva. 

 

Göteborg den 15 mars 2020

Marie Fridolf

 

Lämna ett svar

18 − 16 =