När helheten åter tar mig i besiktning

När helheten åter tar mig i besiktning

När jag skrev min förra blogg visste jag långt därinne att jag skulle hamna i en ny transformation. Jag har varit med mig själv i föreningens tid sedan dess. Min kropp har expanderat massor och inne i mig har det pågått en ommöblering och gång på gång har jag kommit i ögonblick av djup närvaro, magiska ögonblick. I dessa ögonblick kommer mer visdom som jag vill dela.  

Rebellen har varit med mig en stund nu. Hon vaknade i den grupp jag nu verkar inom på zoom. Vi träffas varje tisdag och ska tillsammans utforska den nya tidens ledarskap. Gruppens själ visade oss rebellen. Jag som varit så stolt över henne, ja över hennes transformering till den som går sin egen väg. Nu känner jag att något annat visar sig. Det finns en annan berättelse.

Rebellen är den som behöver transformeras

Rebellen är den som behöver transformeras på en kollektiv nivå min vän. Hon tar dig till det som är förödande för livets växt och grundning. Hon är reptilen, hon är ormen, hon är den som makt vill ha. Vårt inre liv handlar om att tämja henne. När hon blir tam så kan hon transformeras, inte förr. Då öppnas den modiga rebellen som vågar ta risken att stå i sanningen. Arbetet handlar om att omvandla din makt till kraft. I kraftens boning har du ingen makt överhuvudtaget. Du står bara i din egen kraft och vågar möta ormen och reptilen. Du kan aldrig intellektuellt förstå en reptil. Det enda du kan göra är att känna dess energi och samtidigt din egen grundenergi. Att tämja den handlar om att ta den i hand utan att den biter dig. Den kollektiva rebellen som finns i livet nu håller på ett tämjas.

Det du håller på med i den grupp du bildat är att tämja rebellen, så att hon kan sprida det arbetet till det kollektiva. Det första steget i allt detta är att komma närmare rebellen så att hon kan lita på dig. Hon ska kunna våga överlämna sig till dig. Vågar hon inte det och du ändå fortsätter så kommer hon att hämnas till slut, även om du lyckas tämja henne. Det måste vara en ömsesidighet i allt som sker.

Var ser du rebellen i världen i detta nu, min vän? Ja, hon finns i varje man och kvinna. Hon poppar upp när du tämjer henne för fort. Om du försöker fånga henne så fångar hon dig. Om du fängslar henne, fängslar hon dig. Hon är fri och kan med dig vara. Hon kan bara gå sin egen väg och du behöver lära henne att ett annat sätt att kunna fortsätta utan att försöka få henne att göra något. Rebellen är den som stöter bort alla, hon är den som manipulerar dig. Hon är den som inte vågar ha någon nära, hon är den som inte vågar överlämna sig. Hon är den som fightas och vill ha kontroll. Hon är också den som har all kraft och modet att inte anpassa sig. Hon är också den som vågar säga sanningen. Hon är den som vågar välja sin väg. Hon finns med oss från början men vi måste putta undan henne tills den dag hon kommer åter. Det är då vi behöver lära oss att tämja henne. Rebellen är vårt största hinder och samtidigt vår största gåva.  Den destruktiva formen av en rebellisk man vill äga sin man och kvinna. Han slår från sin rebell. Därför bygger han större och större land. Om någon ger sig på honom så hamnar du hos bödeln. Om du tittar riktigt noga så är det en hyena. Den modiga mannen har inget ägande eller band. Han öppnar för att bli använd i den energi som i grunden är att istället riskera livet för sin man eller kvinna. Därför gör han det som krävs först med sig själv och sen med andra för att ära detta land. Om någon ger sig på honom står han kvar och ser. Den destruktiva formen av en rebellisk kvinna manipulerar för att vinna. Hon använder alla vapen hon har till buds för att få sin man och kvinna dit hon vill. Hon offrar sig för att locka sitt byte för att kunna suga dess energi. Det ger henne mer kraft för en stund tills hon hittar en ny. Ser någon detta så kastar hon dem till vargarna. Den modiga kvinnan går däremot sin egen väg bortom det vi alltid kan förstå. Hon tar risken att säga sanningen precis som den modiga mannen. För dessa två mannen och kvinnan är skillnaden obefintlig när de är i denna rebelliska energi i sin rena form. De är rebelliska båda två tills den dag de inte är det längre. Då har de tämt rebellen och sedan betalat för det som de skulle betala. Rebellen är då fri. Rebellen har en tid i alla våras liv och sedan kan du gå vidare till något annat.

Mänskligheten har kommit till en punkt då vi nu måste möta oss själva i vår egen grymhet. Det är vägen till andlighet och växt. Meningslösheten kommer ur den grymheten, en grymhet som tar oss från livet. Fastnar vi i meningslösheten då hjälper ingenting, ja ingenting. Meningslösheten kommer istället för sanningen, sanningen om oss alla och vår grymhet.

Jag känner en djup tillförsikt. I djup tacksamhet till dig i mig som ger mig vägledning. Det stödjer hon som då och då är ute och cyklar i världens brus. Jag får nu gå en annan väg. Den som är min förening. Nu talar vi du och jag till livets ögonblick. Jag är i hamn nu, sorgen är enorm att jag väntat så länge på min egen mognad och mogenhet. Allt påverkar alla mina relationer. Jag är i oskuld men med mycket visdom. Jag älskar mig så mycket. Så kommer telefonsamtalet från ett av min barn. Kära mamma jag vill bara berätta för dig att jag tycker så mycket om mig. Jag kunde ha blivit bitter med så mycket oförklarligt i mitt liv som gör mig så maktlös. Jag är så stolt över mig själv. Tårarna rinner nedför min kind. Älskade son, nu är du hemma! Jag känner djup vördnad för hans resa och hans liv. Så också för mina andra barn som också håller på att spricka upp. Tänk vägen tog oss till denna ljuvliga inre frid, alla. De har alla tre precis som jag mött sig själva både i godhetens och grymhetens rum.

Tystnaden lägger ett vackert skimmer, allt blir stilla. Den harmoni som infinner sig kan hålla dig nu, igenom den transformation som väntar.

Du kan börja med att förlåta dig själv, förlåta dig själv för att du valde bort dig själv. Förlåta dig själv för att du gick din egen väg, men bort från mig i dig. Du trodde det var din väg. Det gläder mig att du nu är tillbaka. Helhetens energi har till slut tagit dig i besittning. Bara lyssna från hjärtat nu, då kan du plötsligt se det som du försökt att undvika hela ditt liv. Nuet är den gyllene porten.

Det är så lite jag förstår. Jag väljer att gå djupare in i mig själv nu för att möta det jag möta bör. Samtidigt därute möter jag så mycket kärlek och total öppenhet. Nu kommer det och jag gör mig beredd… vad vet jag ej och jag försöker ingenting. Särskilt inte att tänka ut det. Jag ligger vaken en natt och kroppen jobbar mer än vad jag kan förstå. Så kommer tankarna i alla fall… de tankar som inte leder någonstans.

Tänk om grymheten sopas under mattan just för att meningen i livet ska förstås. Hur ska vi någonsin förstå människans grymma natur. Där vi dödar och dödas, där vi plågar och plågas. Hur vi offrar andra för ett kollektiv och hur ett kollektiv offras för att någon ska få makt. Hur fungerar den själ som njuter av att plåga, hur funderar den själ som njuter av att kriga? Den själ som inte ser längre. För om vi dödat någon så måste vi vara blinda resten av vårt liv. Hur kan vi göra dödandet legalt för att land och i andra sammanhang kalla det mord? Alla dessa frågor gör mig maktlös och ur det växer en meningslöshet. Inne i hjärtat mitt vet jag att allt detta aldrig kommer att få ett svar. Svaret är nog att var och en behöver värka igenom sin egen grymhet. Den går aldrig att lägga locket på. Den behöver ständigt stå öppen för att vi ska se.

Vad gör det med oss när vi möter den grymma i oss? Vad gör det med oss när vi respekterar och ärar henne så att hon kan få transformera? Vad gör det med oss när vi kan tämja henne? Tänk om det stora genombrottet handlar om att överlämna oss till allt bortom alla identiteter? Tänk om vi kan leva utan identitet? En del av våra identiteter är grymheten. Isolering gör att vi måste möta den. Jag mötte den igår i mig när rastlösheten kom från avsaknad av kontakt. Mänsklig kontakt behöver få plats nu. Jag mötte min grymhet och smärtan var uppenbar. Så kom frågan som inte har något svar: Varför valde jag ett liv där jag som mötte så mycket grymhet och ondska? Det liv och den historia som också öppnade min personlighet: hon som ville rädda allt och alla. Räddaren är en annan sida av grymheten då den gjorde mig grandios i min tro att jag kunde rädda andra. Sorgen kommer över mig och jag öppnar mina ögon i stolthet till mig själv i allt jobb jag gjort för att ta mig igenom min historia.

Konsten i livet är att vara med känslor utan att veta var de kommer ifrån och varför. Precis som vi kan vara med meningslösheten utan att veta var den kommer ifrån. Vi kan också överlämna oss utan att veta till vad och varför. Bara till det som är, och om det vet vi inget. Meningslösheten ändrar då form till maktlöshet i det ögonblicket. Människor kan inte ha makt över någon, inte ens sig själva hur gärna de än vill. Det är att ödsla tid utan mening. Maktlöshet är ett annat ord för överlämnade. I det ögonblicket du överlämnar dig är du totalt maktlös. Så lite människan kan förstå, ja egentligen inget. Men hon behöver ta ansvar för sin grymhet. Det är grymheten som gör henne så rädd för sig själv.

Jag ber om transformation, någonstans därinne vet jag att allt i livet kommer att förändras nu. Jag ger upp allt, men inte livet.

Insikten är djup. Att ha tro har ingenting att göra med vad jag gör eller vad jag tjänar pengar på. Jag bara  går! Något större har tagit tag i mitt liv. Det finns där vad jag än gör, vad som än händer, hur svårt det än är och hur svårt jag än gör det. Denna del av mig kommer med massor av energi, den är inte logisk, förklarande eller följer det som vi på en kollektiv nivå skapat. Smärtan är där för att göra oss mer medvetna. Vi är alla på den resan nu och det kräver närvaro med ett stort mått av välvilja och lekfullhet. Det öppnar verkligen kreativiteten bortom all dramatik och romantik. Vi är alla på samma vandring. Helheten och skapandes kraft har tagit över. Ett enkelt hjärta vandrar med mig nu. Jag har lärt mig att den som är vårt större jag, vårt högre jag är inte heller kompromissvillig. Denna i oss öppnar nu för det vi behöver ta oss igenom det vi behöver betala för. Att se efter varandra är vårt jobb nu som människor. Vi testas nu i hur vi tar hand om varandra. Varje möte handlar om att det kunde också vara du!

Jag kan bära andras själar i mig för en stund, jag kan bära andras kris i mig för en stund, precis så som jag bär min mamma i mig just nu utan att hon är min mamma. Jag kan ta någon dit de behöver gå. Jag kan be för någon. Ingen av oss kan betala för allt som skett, men vi kan betala vår lilla del. Nu kan jag utveckla min kapacitet att ta emot och att ge för att börja om igen.

Underskatta aldrig ”ingenting”, den känslan lär dig om din kraft. Detta medvetandetillstånd lär dig hur du kan ta hand om din kraft och öppna för att transformera din historia till sista droppen. Då är inget bakom dig mer utan bara framför dig.

Vilken frihet i min familj nu, alla gör det de ska. Banden finns i djup kärlek till sig själva hos var och en, också med den respekt för andra. Mamma och jag säger till varandra emellan orden: jag är jag och du är du – lev ditt liv. Varje gång jag går därifrån har jag en inre böjelse i mitt huvud och jag ser med djup vördnad på henne. I natten gick jag upp och vankade omkring i mitt svåra beslut av att delta eller inte, i livet tror jag det var men jag minns inte riktigt. Vill jag fortsätta på denna väg. Då kom orden:

På den resa du gör nu kan du inte ha varken en guide eller ledare. Du blir lämnad här i din tomhet.

Vad var det för ord, vad ska jag nu möta. Ett sting av rädsla kommer men försvinner bort snart igen. Jag har ingenstans att gå nu. Det blev en sorgens dag och jag målade med stora penseldrag det som egentligen inte kunde ha stora drag, i små rutor av fönster. Min hand var stadig medan jag grät. Grät tårar som flödade igenom min kropp. Ingen, ja ingen kan hålla mitt hjärta, bara jag bortom alla identiteter. Nu inser jag att det jag får vara med om också är en gåva till livet. Det nya som kommer efter denna kris. När jag ser tillbaka med stora penseldrag på mitt liv så ser jag att varje kris har tagit mig till något nytt. Vad har jag aldrig vetat, men jag har alltid öppnat något nytt. I min berättelse som följer nedan under en dag av överlämnade lämnar jag allt.

En vanlig dag när jag målade mig igenom mitt liv från min tomhet

Vaknar tidig efter nattens vankande i meningslösheten rum. Går ut i skogen och meningslösheten släpper sakta. Jag känner att håller på ett spricka upp. De sista dagarna av liv har tagit mig igenom.  Jag har förlåtit mig själv att jag lämnade min väg. Jag har fjärilar i magen; vågar jag och vad ska då hända?  Så går jag hem och börjar måla min pergola. Minns orden: måla med stora penseldrag min vän. Så snart jag drar det första penseldraget kommer insikten. De sista åren har jag lämnat alla de identiteter som format mitt liv, en efter en. Det är dags att sätta punkt nu!

Jag är inte längre den dotter och den mamma som jag formades i den familj och det samhälle jag växte upp i. Den dotter och mamma som förändrats genom alla dessa år till att bli mer fri och lösa upp alla band som hållit mig omedveten. Det har tagit mig igenom och löst upp mitt inre ledarskap. Det stor genombrottet kom när jag började att se mina barns själ och deras val i ett annat perspektiv. Ja, de val de gjorde var precis som det skulle.

Vi gjorde resan tillsammans, men det förstår jag nu först efteråt. Jag som dotter gjorde min resa, samtidigt som min dotter och mina söner gjorde sin. Till slut insåg jag också att min mamma gjorde den resan med oss. Idag är identiteten mamma och dotter upplöst och transformerad inne i mig, också för min mor och för mina barn. Den identitet som jag hade med mig från min mamma till mina barn finns inte mer. När jag står där och målar så kommer tårarna av vördnad och sorg i samma ögonblick. Varför och hur vet jag ej och jag tänker inte så mycket, utan släpper bara. Hela jag är ommöblerad i moderskapet och mötet med moder jord. Hon som håller livet! Det var här jag var tvungen att börja min resa. Nu är mitt liv totalt blankt i detta avseende. Jag ser inte på mig själv som mamma längre, inte heller som yrkeskvinna. Ja det är sant! Jag ler och allt blir stilla! Vem är jag då? Denna eviga fråga kommer till mig och jag överlämnar mig till den utan att få något svar. Jag släpper taget!

Tidigt i mitt liv började jag att resan, att bli självständig och ta mig framåt. Det skulle göra mig oberoende av andra och det liv som jag kunde skapa. Så blev det och så har det alltid varit tills nu. Jag är inte längre en yrkeskvinna. Hon som gav sig in i en maskulin värld för att frigöra sig från faderskapet. Under många långa år försökte jag tillföra det feminina till denna maskulina värld. Ja, detta räddade nog mitt liv! Jag fanns alltid på utvecklingspositioner eftersom jag ville vidare. En av mina starkaste drivkrafter i livet var att ständigt gå vidare. Den yrkeskvinnan var chef, ledare, forskare och slutligen konsult, och ibland allt på en gång. Det sista andetaget med henne tog jag i Reconstructive school, där jag byggde för att vi skulle bryta igenom. Hon, krigarinnan, hade både en maskulin och en feminin drivkraft som hon kunde kombinera. Hon gav aldrig upp mänskligheten. Tack vare Quality Business Network kunde hon öppna ögonen för att detta inte var hennes väg; hennes väg var inte att nå ut som en businesskvinna i världen. En djup tacksamhet till detta nätverk som fick henne att se att hon inte var den som skulle sälja sig själv och att pengar hade hon redan tillräckligt. Det har hon haft hela sitt liv. Pengar har aldrig saknats. När hon var 25 år fattade hon ett beslut som gjorde att hon vid 58 års ålder inte behövde tjäna pengar mer. För det avstod hon massor i livet som handlade om pengar. För det började hon successivt att dra ned så att hon kunde klara sig nästan på ingenting. Därför kunde hon också börja investera i utbildningar och terapi för att hitta hem till sig själv. Det blev tills dag dato 1,6 miljoner kronor och det har varit värt varenda krona. Denna yrkeskvinna som hela sitt liv hade haft drivkraften att förändra välfärden. Så gjorde hon också, men till vilket pris. Det går aldrig att förändra dem som inte vill! Och i Sveriges fall, så vill inte de starka institutionerna. Där blir människorna offerade, när de inte vågar gå sin egen väg.

Denna yrkeskvinna har nu lämnat och kvar finns bara roliga minnen, och en del smärtsamma minnen av fighter, flykter och paralyserade situationer som hon tog sig ur. En djup tacksamhet infinner sig, utan denna yrkeskvinna inte detta helande. Så kommer åter tårarna i vördnad och sorg över denna kvinna i mig och jag ärar min fader som puffade mig dit för att jag skulle komma hem till mig själv till slut. Älskade pappa om du varit med mig nu skulle jag ge dig en stor kram, inte som din dotter utan som en medmänniska som också ser hur svårt du hade det från början av ditt liv. Jag vet att du har det bra nu och att du är min bästa support från där du är. Ja vi har försonats du och jag, jag har försonats med mig. Kriget är slut!

Jag är inte heller längre terapeuten. Hon som öppnade dörren till mitt omedvetna och fick mig att falla igenom. I 20 år har jag haft henne som min bundsförvant i mötet med andra. Det var hon som tog mig närmare mitt barn i mig och som sedan stödde andra på den resan. Hon öppnade helt nya dörrar på det äventyr som vi skapade tillsammans. En helt ny personlighet öppnades och jag ler när jag tänker på att det både ändrade kropp, språk och klädstil. Allt till mina barn förtret. När jag fyllde 50 år skrev de en sång om just detta.  Äventyrerskan öppnade det okända och expanderade mitt medvetande. Hon lyfte på alla stenar i min historia, och sin egen godhet och grymhet. Allt tog hon sig igenom, genom att genomleva det igen. Så mycket glädje, smärta och kärlek det öppnade. Terapeuten tog sitt sista andetag förra våren och det öppnade en enorm frihet och inre frid. Hon behövde inget mer göra och inte heller hålla andra. Ur detta växte Space in between, en plats där hon inget behöver.

Jag målar med stora penseldrag för henne i mig. Hon får mig att skratta och le, inga tårar kommer här utan bara glädje. En sådan glädje, mitt i all smärta du har gett mitt liv. Jag skrattar när jag ser henne inne i mig och hur hon ändrade t.o.m. sitt sätt att gå. Jag vinkar till henne och hon vinkar tillbaka när hon till slut vänder sig om och går.  Äventyret är slut!

Läraren ser på mig och jag ler till henne och säger: ja visst du är inte heller med mig längre. Hon som för 10 år sedan öppnades till fullo. Visserligen hade läraren varit med mig under lång tid. Att undervisa var min väg. Men för tio är sedan släppte jag allt för att bli läraren i mötet med andra på deras väg. Den identiteten har under dessa tio år verkligen förändrat mitt inre ledarskap. Det var en identitet som tog mig till att lära mig att inte leda. Jag är så tacksam för henne. Det svåra var nog att under dessa år vara både lärare och terapeut, två helt oförenliga identiteter. I den första är det mycket hållande medan det i den andra inte är något hållande alls. Var och en möter där sig själv i sin egen smärta och växt i mötet med läraren. Läraren håller inte utan överlämnar sig själv till det som ska ske. Hon arbetar med energi och blir använd av den andras själ för att göra det livet skulle göra med dem därute. En tuff resa som fick många att bli rädd för mig. Hon tog mig till klippan i mig där jag står stadigt. Om det blåser så möter hon alla från stormens öga. När hon är aktiv har jag ingen personlighet. Jag bara är. Denna lärare lämnade mig för ett år sedan nu. Idag släppt jag taget till fullo.

Nu målar jag med än större penseldrag och då och då målar jag på fönsterrutan. Jag stannar upp och vördnaden, ödmjukheten och tacksamheten för hon min lärare. Jag är djupt tacksam för denna tid och alla själar som vandrat vid min sida för att jag och de till slut skulle bli ingenting. Jag lät dem ta för att se sin egen godhet och grymhet. Jag lät dem ta för att se vem de var i sitt ursprung. Det som vi människor behöver möta på vår väg. Ja, jag mötte också mig själv på detta sätt. Det var värt allt! En tid av ansvarighet! Denna tid lärde mig att jag bara gick ett halvt steg före dem som valde att komma till mina utbildningar. Läraren lärde mig att överlämna mig till gruppens själ och till det som väntar på att bli levt. Hon lärde mig att gå in i det omedvetnas land för att öka min och andras medvetenhet. Hon lärde mig att se andras överlevnad och syfte. Hon lärde mig att se min egen överlevnad och mitt eget syfte. Och till slut mitt öde. Inte så att jag berättade om det jag såg, utan att jag puffade andra längre in och ut.

Jag står nu här på min altan och vinkar till henne.  Med henne går min rebell, hon som har transformerats under ett 63 årigt liv nu. Rebellen som först fick mig att fly genom att stänga av och sedan bli en fighter. Slutligen blev hon den som gick sin egen väg, hon som trodde hon gick på sin väg genom att välja den: men ack så hon bedrog sig. När hon steg åt sidan gav jag plats för min vandrare. Hon tog mig till att vandra bara för att vandra utan mål. Mål har hon inget och har egentligen aldrig haft. Den väg som vandraren visade mig var en helt annan än den jag försökt att skapa. Så mycket ambitioner jag haft i mitt liv, ambitioner att förändra och ständigt gå vidare. Vandraren fanns dock där bakom och tog mig tillbaka till min väg. Gång på gång föll jag tillbaka till vägen och började min vandring igen utan mål och ambitioner. Så kom visioner som fick mig förändra. Denna gång ser jag för första gången till fullo vandraren i mig. Hon som lärt mig att inte behöva förändra något, bara vandra. Jag tackar henne och säger: nu ser jag så nu kan du få vila, resan är slut. Nu vinkar jag också till vandraren som går med läraren.

Sorgen kommer åter, inte en sorg över att de dör, utan sorgen att jag lagt 63 år av mitt liv på så många identiteter. Varje gång jag förändrat min personlighet så har det blivit en ny identitet. Då kommer blixten som från en klar himmel. Jag ser klart att allt handlat om att jag velat tillhöra!  Så djupt detta suttit i mitt liv. Så många år jag suttit fast i denna mitt livs största trauma: att inte tillhöra. Identiteterna blev en tillhörighet. Det fick mig att också öppna för både relationer, grupper och rörelser som inte var bra för mig.

Min kärlek till mig själv fick mig till slut att lämna allt för att komma mer in i mig. Nu går jag här på min väg alldeles allena, men i kontakt med allt. I förundran öppnar jag för det som nu ska komma. Jag är återigen ingen och ingenting, men denna gång har jag gett mig själv ett värde. Jag värderar inget och vill inget! Jag kan aldrig gå tillbaka nu till alla dessa år av olika identiteter, inte ens tillbaka till vandrararen. Den delen av livet är nu förbi. Vad som ska komma nu vet jag ej. Vem är jag nu, är nu en fråga som inte har något svar! Jag får sluta att ställa mig den frågan. Skrattet bubblar upp och jag går ut i skogen!  Ja spricker!

Jag har varit så rädd för denna plats jag är på nu. När jag fullkomligt spricker upp. Den senaste veckan har allt varit så stilla och tyst och tagit mig sakta dig. Ja. det ser jag nu efteråt. Men det var inte smärtsamt alls bara en massa sorg. Känslan av meningslöshet, maktlöshet och sorg de sista dagarna var det som tog mig igenom. Jag bad: Å Gud vad finns nu kvar, bara tomt. Så mycket tid jag ägnat i mitt liv för att kunna ha en personlighet, en identitet att visa upp för världen. Å gud vem är jag utan någon identitet, Jag är ingenting, jag har ingenting! Så kom natten och jag överlämnade mig! Denna gång utan en massa identiteter! Jag flöt och så vaknade jag. I det ögonblicket tog helheten mig i besiktning och jag öppnade allt! Jag sprack upp i mjuka rörelser.

Det är dags nu att skriva en ny berättelse vid elden. Närvaron att bara följa i varje rörelse. Tänk att alla oavsett vad de har gjort i sina liv kan öppna för denna helhet. Den är så berikande. Jag ligger kvar i sängen en stund på morgon med ett hjärta som svämmar över. Så kommer helhetens energi igen och tar över. Jag öppnar för respekt och ärar det jag i det ögonblicket möter. Det är så allt börjar, allt liv. I respekt och vörnad kan vi ära livet.

Jag känner mig hemma, allt är som det ska vara just nu. Det finns inget annat att göra. Tacksam för mina relationer, de jag vill berika och de som tonar bort. Tacksam för mina vuxna barn som är mig så kära. Tacksam för min mamma som är min älskade vän. Jag är så djupt tacksam för detta sista åren i mitt liv som har öppnat en helt ny dörr, ett helt nytt sätt att verka i världen. Jag ser mycket fram emot att ta nya steg med dessa mina nya erfarenheter när det är dags. Det är så jag har mitt liv just nu, mitt liv.

När jag senare på dagen vandrar i skogen med en vän är det inget särskilt. Både hon och jag bara är, vi är hemma. Nu när helheten tagit mig i besiktning kan jag bara få vara. En sådan glädje. Vi har nått en stillhet till livet nu både hon och jag. Inget märkvärdigt alls. Ja, livet är inte särskilt märkvärdigt det bara är.

”Dagar av närvaro i allt, så många nivåer för att nå hjärtat.
Den vi är, är alltid i hjärtat.
Från Särö till Änggården och så till Orust.
Allt är dock samma, med och från mitt hjärta och min själ.
När vi kommer hem spelar det ingen roll var vi är, vi är hemma. Tacksam till att vara jag. Då också mitt ansvar att tillföra livet det som jag har att bidra med.
Tacksam till oss båda som tog oss till de platser vi behövde för att se att vi båda redan är här och hemma i oss själva.
Vi människor möter alltid de vi ska möta. Jag mötte dig.”

 

Ja, du mötte mig min vän. Ja, du möter mig i alla som du på olika sätt mött på din väg. Du möter mig fortfarande i dem du är med nu. Jag finns i människorna. Jag finns i blommorna, i träden och allt som förgyller vår tid just nu. Jag finns i djuren du möter på din väg. Jag finns i vinden och i regnet. Jag finns i elden och vattnet. Jag finns i solen och månen så och på jorden. Jag finns i det sjuka och i det friska. Jag finns i händelser och i icke händelser. Jag finns i görandet och varandet. Jag finns i stillheten och i livets kaos. Jag finns i närvaron och i bruset. Ibland viskar jag till dig och ibland talar jag till dig också på ditt eget språk. Ibland smeker jag dig på kinden och ibland smackar jag till dig så att du ska vakna. Jag kommer under dagen och på natten.

Jag är du! Jag är tillhörigheten, din tillhörighet. Jag bara finns men du kan inte ta på mig. Ibland flyger jag in i rummet som en tornado och ibland kommer jag bara smekande. Ibland är jag inne i din kropp och ibland utanför. Du säger att du älskar mig och vill ge mig allt men egentligen är det jag som älskar dig och ger dig allt. Ta emot! Tillhörigheten är evig!

När du tillhör mig så tillhör du också andra. Då behöver du ingenting och allt är som det ska. När du ser din familj på jorden så är allt precis som det ska varken mer eller mindre. Varför springa när du kan gå, varför gömma dig när du ändå syns, varför göra dig större eller mindre när du är precis som alla andra. Varför tänka så mycket när allt är precis som det ska. Varför söka så mycket när allt redan är här. Ja min vän det där vet du nu. Välkommen!

Nu är det dags för dig min vän att välkomna din flock. Rebellen och vandrarens ensamma stig får då en helt annan betydelse, liksom moderskapet. Alla är ni på samma resa nu, och med några kommer du nu att knyta band för lång tid framöver.

 

Göteborg den 12 maj 2020

Marie Fridolf

 

Lämna ett svar

3 × ett =