När helheten tar över livet

Allt får en ordning, mer space och faller på plats.

I slutet på sommaren har regnmakaren som arketyp dykt upp i mitt fält. Det var den sista pusselbiten som uppenbarade sig för att livet skulle kunna sluta den viktigaste cirkeln i mitt liv. Lång tid av ett öppet hjärta öppnade till slut det gudomliga hjärtat, och allt har åter kommer till en ny form inne i mig. Jag behöver ge det tid nu, ta en paus! För mig är det magiskt hur livet och energin gör, för att vi ska kunna bidra till livet. Jag inser nu att jag egentligen inte gjort någonting, allt har skett när jag överlämnat mig.

Pausen kom. I en tid av snuva stannade jag i mitt hus och där kunde jag överlämna mig till det som skulle fortsätta att ske. Jag stannade med regnmakaren och jag grät av glädje till livets mysterium och magi bortom vad jag överhuvudtaget kan kontrollera. Insikten kom som blixt från en klar himmel, livet cirkel är sluten, från den vision jag hade som barn. Nu är jag redo att berätta om visionen med vördnad och glädje som svämmade över från mitt hjärta. Jag vet att jag inget gör, jag öppnar bara space för att något nytt ska kunna växa ur mellanrummet. Hur jag gör vet min själ och jag ser det som min uppgift att berätta. Det enda som sker är att jag överlämnar mig till det gudomliga hjärtat, det har jag först förstått nu. Då känner jag mig fullkomligt fylld och hjärtat svämmar över, i överflöd till livet, till mig och till alla dem som jag är med.

Den glädjen tog jag med mig in i en grupp som jag är del av, utan att veta vad som skulle hända. Och se! Alla överlämnade vi oss till den berättelse som skulle skapas i denna gång. Vi tog emot och gav oss själva ett värde i det som livet ger. Jag log inne i mig, berättade om mannen i mig…han som lever i överflöd ja ett inre överflöd och han som öppnade det gudomliga hjärtat så allt kunde bli ett. Andra berättade sina berättelser från sitt gudomliga hjärta, och allt kom i ordning. Berättelserna handlade om hur var och en överlämnat sig för att ta emot livets överflöd inifrån. Ibland är vi tvungna att hålla hårt om vår kärna, lära oss att ta emot, ge oss själv ett värde, investera i oss själva och framförallt lära oss att göra något vi aldrig gjort förut för att ge livet, oss själva och andra space så att regnmakaren kan dyka upp. Regnmakaren, som skapar helhet och överflöd, kommer när cirkeln närmar sig ett slut. Det är då torkan är som svårast, innan livet kommer åter.

När så skedde i denna grupp tog energin över, livet speglade sig i vattnet och visade sitt vackraste ansikte. Allt var magiskt! Så kom glädjetårarna och själen fick sin rätta plats. Vilken lycka. Glädjetårarna spreds i rummet. Det är själen som bestämmer, och vi kan aldrig sluta att berätta vår berättelse. Ja, när berättelsen kommer från själen kommer helt nya perspektiv! Inget kan vi styra, mer än att aldrig ge upp det gudomliga hjärtat. Tacksam till denna grupp där vi är i lära under ett år med berättelsen i fokus. Sluta aldrig berätta din berättelse!

Inget är nu längre som förut.

Nu sitter jag här denna dag och håller allt inne i mig i vördnad och glädje till livet. Det gudomliga hjärtat är där. Regnmakaren är här i mig, i gruppen och ett helt kollektiv!  I det är vi ett just nu i denna tid! Allt är nytt!

”Den som kan öppna sitt hjärta öppnar andras hjärtan,

inte genom att göra något, bara genom att vara med sitt hjärta.

När hjärtat svämmar över, kan allt flöda med varje tår av vördnad och glädje till livet.

Lyckan är stor och gåvorna enorma, från livet.

Har du mött henne, ja hon som öppnade det gudomliga hjärtat.

Hon är med regnmakaren som ställer allt i ordning så glädjens tårar kan komma och ge jorden näring.

Vilken glädje! Det tar sin tid, i många loopar och perspektivskiften, men till slut är allt

ordning och fullkomligt så att tårar kan flöda från människohjärtan.”

Dags att dela den vision jag fick som sjuåring

Under alla år har jag hållit mig i den vision som jag mötte när jag var sju år. En natt vaknade jag och satt djup inne i en hydda, ingen kunde nå mig och allt var stilla. Så förändrades denna hydda till en kyrka och orgelmusik spelades. Jag går in och orgeln slutar spela. Jag sätter mig ned och är fullkomligt lugn. Människor kommer in och de ler går till sina platser och så kommer ljuset, ett enormt ljus. Mot mig kommer en man, han är klädd i vitt ler mot mig och säger du är fri nu. Orgeln börjar spela igen. Hela natten sitter jag alldeles stilla, vågar inte gå in till mamma och pappa utan sitter bara med ljuset i mig.

Så öppen jag var som barn att ta emot, det som ett barn verkligen inte kan förstår eller förklara. Jag hade heller ingen att tala med. Senare under mitt sjunde år stängde jag fullkomligt, och resan av att börja öppna igen kom inte förrän jag var 33 år. Det var då jag fick min första upplevelse av min intuition.Jag håller henne nära mitt hjärta, hon barnet i mig som har så mycket livsglädje och liv. Tårarna av vördnad till livet är åter där och tacksamheten är oändlig. Livet är verkligen magiskt och vi kan inte kontrollera någonting. Bara överlämna oss!

Visionen glömde jag som barn och den kom först tillbaka i medveten form när jag började i psykosyntes när jag var 42 år. Då kunde jag berätta den i varje detalj, som om den varit nära mig hela tiden. Jag mindes alla ljud, lukter, känslor och allt som mina sinnen kunde registrera där som barn. Någonstans visste jag att jag skulle bli fri. Visionen höll mig, om än omedvetet!

När jag var barn började jag leta efter hyddor utan att förstå varför. Jag hittade kojor i den skog som jag var i så mycket. Kojor som andra byggt. Jag kunde sitta där länge och bland kom någon och körde ut mig. Så en dag för flera år sedan kom jag hem till den hydda jag såg i visionen, och det visade sig vara ett tempel. Templet hos Bribris (indianerna i Costa Rica) i vilket jag gav ett löfte att fortsatta att så mina frön. Jag var hemma. Denna vistelse var så stark i hela mitt system att jag somnade varje kväll när vi satt med shamanen i en cirkel. Man fick väcka mig gång på gång.

När jag var barn började jag också att leta efter kyrkor utan att förstå varför. I varje samhälle vi kom till så bad jag mina föräldrar att få gå in. Jag samlade vykort på alla kyrkor, men jag glömde en kyrka: Kristine kyrka i Falun. Där jag är döpt och konfirmerad. Till den kyrkan gick jag när mannen i mitt liv lämnade mig. Där bad jag till Gud om att göra allt, om jag fick tillbaka den mannen. Jag ser nu 30 år senare att jag bad Gud att vara med mig, och det var han i allt arbete med mig själv under dessa 30 år även om jag inte alltid förstått det. Många år av intensivt och ibland smärtsamt arbete har öppnar så mycket glädje, kraft och en inre frid.  Mannen fick jag till slut tillbaka, men inte på det sätt jag trodde (både i verkligheten och symboliskt).

Livet har nu till slut tagit mig tillbaka till kvinnan och mannen i mitt liv. Då fann jag ljuset, eller ska jag säga jag vågade se och stanna med ljuset till fullo. Det ljuset som jag hela mitt livet varit rädd för. Jag är fri! Frid, kärlek, glädje, värme, ödmjukhet och så mycket mer finns nu i hela min kropp. Visionen är integrerad och utanför min kropp finns bara ljus som sänds rakt in i mitt hjärta. Kvinnan fann jag i hyddans tempel och mannen i kyrkan tempel. De höll det gudomliga hjärtat för mig tills den dag jag var redo för ljuset. Glädjen är enorm! Tårana faller sakta ned för min kind. Cirkeln är sluten!

Ja, nu har jag till slut kunnat dela denna berättelse om min vision som varit med mig i hela livet. När den var hel! Jag är nu fri och i kontakt med det gudomliga hjärtat. Egot är mer och mer dekonstruerat och jag följer själens väg i den personlighet som visar sig alltmer från själen. Har jag ett livskontrakt? Jag vet ej, vet bara att det kommer att visa sig. I vilket fall vet jag att jag många gånger tidigare skrivit ett nytt livskontrakt för att komma dit jag är idag. Jag är här, precis som alla andra är här, för att dela min berättelse! Jag är också här för de uppgifter jag haft och kommer att ha i resten av mitt liv! Inget mer vet jag just nu. Jag följer min själ och idag ser jag henne!

Tid är inte linjär och ibland undrar jag vad som kom först, min resa eller visionen. Under alla dessa år har jag fått många inre bilder om mannen och kvinnan. Jag har delat dem förr och några har stannat med mig: mannen som sitter på trappan med andra i en liten grupp och berättar och kvinnan som sitter i en gungstol framför elden och vyssar ett barn. Jag håller dem i mitt hjärta. Regnmakaren har också varit med mig i mitt liv, i samhället, i mig och i grupper. Det är först nu jag förstår det, och kan öppna för denna berättelse. Det är först nu jag kan äga den berättelsen. Vad kom först, regnmakaren eller berättelsen. Jag tror att resan kom före visionen och regnmakaren kom före resan. Svårt att förstå men så känns det. I så fall betydde regnmakaren massor för att jag skulle göra min resa och komma till visionen. I början när visionen tog plats trodde jag att jag först att den handlade om den fysiska döden. Jag lever nu än, och har upplevelsen av att vara fri och att allt bara är ljus. Samma upplevelse som jag hade i trafikolyckan när jag hade en nära döden upplevelse. Jag var bara ljus, jag var fri och fridfull. De svåraste var att släppa taget och öppna mig för det som ville visa sig från döden. Vet att det sista jag tänkte var: hur ska det gå för mina barn. Nu var det inte dags för mig och när jag väl släppt taget slungades jag tillbaka. Denna upplevelse förändrade hela mitt liv när jag var 35 år. Det var verkligen ett uppvakande.

För mig faller allt detta på plats först nu, efter mina möten med den psykiska döden. Vid varje sådan transformation har ljuset öppnats på samma sätt tills en ny cirkel för att födas på nytt öppnats. Under några år var den psykiska döden mer närvarande än livet, lager på lager tog jag mig igenom för att födas på nytt. Det öppnade sakta mer ljus och mer liv när egot löstes upp in i en ”ny personliget”. Varje genombrott var förenat med ett överlämnande som har lett till mer liv. Idag är det livet som är mer närvarande än döden. Jag måste då också berätta vad döden är för mig. Döden är när vi lever som levande döda, alltså allt före döden som vi inte vill släppa för att kunna överlämna oss och spricka upp till mer liv. Jag har nu hållit på och släppa och överlämna mig i 30 år, sedan mitt uppvaknadet. Livet och döden är så nära varandra och båda handlar för mig om frid, frihet, vördnad och glädje. Mellan dem finns ett mellenrum som handlar om vårt mörker som vi behöver vandra för att hämta hem ljuset. För mig har det varit en smal tråd som jag balanserat på som fått mig att gå väldigt sakta för att bli mer och mer hel. (se föregånde blogg).

Låt mig nu berätta om regnmakaren som kom i min väg igen så tydligt i somras! Han som öppnade den sista cirkeln, i den stora cirkeln! Jag är djup tacksam för hans besök! Jag bjuder in honom för att stanna!

Regnmakaren

”Historien om regnmakaren handlar om en kinesisk by som är i torka och om det inte regnar ganska snabbt kommer byn att svälta ihjäl. De har provat allt de vet. De har prövat alla sina lokala människor och så bestämmer de sig för att skicka efter den berömda regnmakaren, som kommer mycket långväga ifrån, och han samtycker till att komma. Han kommer till byn och frågar omedelbart: Snälla bygg mig en stråstuga utanför byn och ge mig tillräckligt med mat och vatten i fem dagar … och stör mig inte! Byn gör detta snabbt. Den lilla hyddan är byggd och han försvinner in i den. Den fjärde dagen regnar det precis i tid för att rädda byn.

Byborna går till hyddan, de drar ut regnmakaren ut ur hyddan som blinkar i ljuset, ger honom sin betalningen och fullkomligt häller alla gåvor de kan över honom. En enorm flöde av tacksamhet når honom för att han verkligen har räddat byn.

En man kommer fram till honom och säger: Hur gör du det? Vad är ceremonin som du gör som får det att regna? Regnmakaren säger: Åh! Du måste förstå … när jag kom till din by där det är kaotiskt, där livets rytm är störd, så blev jag också störd. Hela saken påverkade mig och jag kommer omedelbart ur funktion. Jag var då tvungen att sätta saker i ordning i mig själv, och kom aldrig till regn ceremonin.”

Har du….  

Har du någonsin lagt märke till att alla kloka människor kommer långt bort ifrån … det verkar vara en av de viktigaste förutsättningarna: att de kommer från ett mycket stort avstånd.

Har du tänkt på hur många gånger vi försöker att fixa oss själva och andra när det egentligen bara handlar om att hålla space och öppna för en större helhet? Hur mycket space ger du dig själv och andra människor för att ni ska kunna komma i linje med er själva så att ni kan öppna mer space?

Har du tänkt på hur energi tvingar oss att vänta tills vi agerar på helt annat sätt. Det är då som energin ställer allt i ordning, allt kommer i en särskild ordning som vi inte kan påverka. Det enda vi kan göra är att gå in i oss själva och vänta på den ordningen så vi är i linje både horisontellt och vertikalt. Bit för bit lär vi oss detta!

Har du tänkt på att ibland behöver andra saker ske före det vi tror ska ske, och därefter sker det vi som vi trodde? Det är berättelsens kraft! Den ordningen är inte alltid det vi vill! Ordningen inne i oss kommer som du minst anar. Åtminstone har det varit så för mig!

Berättelsen är så viktig

Historien är viktig, sluta aldrig berätta din berättelse! Inte vilka trauma du varit med om, nej din berättelse, hur du omvandlat dem till en möjlighet (till ljus). Världen väntar på den berättelsen! Inte från ditt ego, men väl från din själ. Din själ vet vad, när och hur du ska berätta din berättelse så att det öppnar andra. De berättelserna tillsammans med själens symboliska och ibland dolda språk öppnar liv. Berättar du däremot från ditt ego, öppnar det inget liv utan det förstör liv. Den berättelsen förstärker bara människors överlevnadsstrategier, värderingar och dömanden.

Hur vet vi då när det är egot! Ja det är något att lära sig från sig själv! Egot kan tex. se egen vinning i allt, att synas och höras för att få bekräftelse, att hjälpa andra för att avar duktig eller försöka rädda dem, att försöka prestera fram en förändring, försöka skapa det som inte skapas, försöka få ett genombrott, att  ambitionen att tjäna pengar på allt, att ge bort sin kraft, att ta andras kraft, att jämföra sig med andra och konkurrera med andras resa, att bli kopior och leva andras idéer osv. Ja, alla de sätt vi lärt oss för att överleva som får oss förlora vår själ. Successivt kan vi dock lösa upp egots fängelse, om vi följer den vägen.

”Om vi inte lärt oss överlämna oss kan vi inte dö och om vi inte lärt oss att dö kan vi inte heller födas på nytt.”

När vi dör kan vi inget ta med oss, vi förlorar allt! Det är transformationens nyckel! Det svåraste är släppa och överlämna oss, för att kunna spricka upp. Vi föds igen till en ny personlighet och allt förändras därute. När vi vet detta vet vi att vi aldrig kan lösa upp kaos, vi kan bara ge det space och gå in oss själva och öppna för den ordning som då ska kommer. Det öppnar magi! Inte från vad vi gör utan från vad energin gör utan att vi överhuvudtaget gör något genom olika verktyg, ritualer eller ceremonier.

Berättelsens visdom

Ju mer jag är med denna berättelse desto mer visdom erbjuder den både mig som individ, kollektivet och samhället. På många sätt är detta en berättelse om att söka helhet, förstå vad som händer när vi förblir uppdelade från de väsentliga aspekterna av oss själva. Denna brist på helhet och meningsfullhet bidrar till en känsla av torrhet, brist på glädje och rikedom i livet. Denna torrhet kallar vi ofta tristess eller frustration. Regnmakaren i berättelsen inser att livet på något sätt fungerar bättre om vi uppmärksammar själ och ande, något som vi saknar i det samhälle vi lever i dag.

När vi arbetar med grupper innebär det att vi är i linje med oss själva och öppna för gruppens space och själ. Vi är inte särskilt märkvärdiga vi människor. Det är livet som är ett mirakel, och mirakel sker när vi själva är hela. Vi behöver inte göra något för att något ska hända, mer än att vara hela. I tider av transformation erbjuder vi människor att komma till en helhet med sig själva och det öppnar för att de ska kunna påverka på en kollektiv nivå. Så vackert! Det är många som följer den vägen nu, mänsklighetens hopp. För att få stöd letar vi upp människor som är hela, och ibland kommer de långväga ifrån. Det nya nu är att det inte behöver vara en person, utan en hel grupp. Ja, om ledaren av gruppen inte gör sig till ledare, utan är en av gruppen. Då kan allt bli ett! Det är en grupp där ingen är ledare, gruppens själ är ledare.

Vi kan använda denna berättelse för att skapa en känsla av mening i tider av torka, meningslöshet och kamp för överlevnad. En förändring kan aldrig presteras fram den öppnas i oss helt oförklarligt! När vi presterar fram en förändring är den inte integrerad, och då faller vi förr eller senare tillbaka. Det gäller också i ett samhälle! Många gånger har jag varit med om att försöka prestera fram förändring i vårt samhälle, i arbeten med att förändra värderingar, strukturer och samarbeten. Så går åren och vi faller tillbaka! Medvetenhet är bara första steget, andra steget kräver transformation. I transformation släpper vi våra strategier, vi överlämnar oss till en större helhet.

Vi kan vara med berättelsen om regnmakaren på så många sätt; i vårt överlevnadssamhälles torka, för att förståelsen samband mellan våra inre och yttre världar och metaforiskt genom vårt behov av en intern ”regnmakare” som stödjer oss i kontakt med själsliga och andliga dimensioner.

Det är uppenbart att vi alla behöver ta reda vad vår egen regnmakare representerar: vad är det vi behöver åstadkomma för att komma tillbaka till vår livstruktur, våra gåvor och öppna för en större helhet? Hur kan vi öppna det som behövs för att vi ska födas på nytt? I den sista frågan ligger både en känsla av integritet och universalitet.

Berättelsen påminner oss om hur det som sker inne i oss påverkar hur det ser ut omkring oss och i de miljöer vi lever. Vi attraherar det som finns inne i oss därute. När vi har en inre kamp så är hela livet en kamp. Ofta är vi omedvetna om detta och har synpunkter på det därute istället för att titta inne i oss. Ett sätt är fråga sig: vad som är mitt av allt som händer där ute och från andras reaktioner. Ser jag i den andra vad jag inte kan erkänna i mig själv? Allt är en spegel.

Berättelsen visar också olika inre aspekter av oss själva: byborna kan till exempel representera behovet av hjälp och stöd i tider av torrhet. Byborna är mycket tydliga i vad de redan har försökt och vad de nu behöver göra. Regnmakaren – som kan representera en annan aspekt av oss själva – är också tydlig i vad hans behov är. Innebörden av berättelsen kan vara att uppmana vår egen regnmakare att få saker i ordning därinne så kommer det att få positiva konsekvenser för vad som händer för oss och i världen omkring oss. Skulle vi som individer skapa mindre konflikter om vi tillbringade mer tid i vår egen interna hydda för att få oss rätt?

Berättelsen i olika tolkningar av min berättelse

När jag ser på min individuella resa att dekonstruera egot och öppna för större plats för själen ser jag alla olika aspekter av berättelsen om regnmakaren, en resa som gjort om hela min personlighet. Jag ser den i mötet med samhället, gruppen, mellan mitt inre och yttre och i olika delar av mitt inre. Det intressanta är att alla aspekterna har tagit mig till en större helhet i samma takt. Jag har alltså inte gjort den ena färdig för att ta mig till nästa. För mig var dessa resor en nödvändighet för att komma i kontakt med min empatiska själ, och jag behövde ta det varsamt. Det intressanta är att jag nu ser att det är denna arketyp som banat väg till magikern. Jag hade nog aldrig vågat tro på arketyper, inre bilderna, drömmar, visioner, nådens och bönens kraft om jag inte sakta på alla plan öppnat för livets mirakel. Så viktigt att säga dock: det är inte människan som skapar detta, utan energin. Människan är bara en kropp som energin kan använda. Det är aldrig som vi tror eller vill.

När jag fullkomligt ändrade mitt sätt att arbeta med grupper genom att göra mig till en del i gruppen, dess berättelse och dess själ öppnade det vägen till läromästaren i mig. För mig har läromästaren i korthet inneburit att se hur jag enbart kan vara med en person, en grupp och andra gemenskaper tills de finner sin egen läromästare. Jag är inte lärare, jag är mästare över min egen berättelse. Själen vet när jag ska dela delar av den berättelsen för att stödja andra till sin berättelse. Min berättelse förfinas och utvecklas ständigt när jag ändrar perspektiv. Det är perspektivskiftena som tillhör livet! Det är perspektivskiftena som gör oss helare! De skapas genom transformation. Så många gånger jag har undrat vad som har kommit först i tid. Det som händer mig nu i livet hade redan hänt när jag var sju år fast det var bara omedvetet för mig. Ljuset var redan där. När jag var 33 år fann jag Gud genom kyrkan som ett tempel, men var tvungen att hitta ”Spirit” genom hyddans tempel innan allt skulle få den ordning som krävdes för att ljuset skulle komma åter. Detta är för mig ett mirakel! För mig är Gud och ”Spirit” samma ljus, bara olika ord vi använder. Själen står hela tiden i kontakt med detta ljus så många gånger omedvete för oss. När vi vandrar vår själs väg i en helare personlighet står vi ständigt i kontakt med detta ljus. Under många år kunde jag inte använda ordet Gud, nu gör jag det igen lika ofta som Spirit och det Gudomliga hjärtat. Den energin är tillgänglig för oss alla på en kollektiv nivå. Men den är bortom ”kropp”. Själen är i vår kropp! Själen är i gruppen som en kropp! Själen är i alla gemenskaper som en kropp. Min erfarenhet är att när dessa gemenskaper blir ett (hel) öppnas denna energi. Allt blir helt! Det är som jag ser det regnmakarens visdom!

När vi arbetar med grupper är detta helt avgörande! Överlevnadsstrategier och dess torka genom brist på liv inverkar på gruppens gemenskap. Så många grupper jag varit i och verkat inom där grupperna aldrig kommit till gemenskap på grund av bristen av mening och syfte på ett själsligt plan. Därför är jag idag i första steget fokuserad att öppna för och verka från gruppens själ, istället för individernas. Då öppnas ett space som är bortom vad vi kan kontrollera. Inte förrän gruppens medlemmar överlämnar sig till detta space kan mästaren ta plats i gruppen, och i var och en. Då sker allt utan att vi, någon av oss i gruppen, behöver göra något. Så helt plötsligt blir allt i ordning och ljuset öppnas. Hur det går till vet jag ej, och det är också bortom vad jag ska veta! Det enda jag vet är att jag är hel! Det betyder att själen ”styr” mig och egot tar semester. Under alla är som gått behöver jag alltmer sällan be egot ta semester eftersom egot och själen blir alltmer desamma i min personlighet.

För mig har detta arbete varit revolutionerade och det viktigaste jag har gjort i mitt liv. Jag var tvungen att integrera den sårade själen och shamanen djupt in i min själ för öppna för läromästaren och regnmakaren. För mig är regnmakaren ett annat ord för läromästaren.

Regnmakaren också en berättelse om samhället som jag nu tar med mig i det jag ska göra det närmaste 1½ året. Jag kan också se att han redan omedvetet var med mig när jag i slutet av 90-talet tillsammans med andra såg en väg ut ur samhällets torka. Vi såg då att ”stenhusen” dränerade medborgarna, särskilt de utsatta, genom sina överlevnadsstrategier. Fördelen med torkan var att politiker, chefer och professionella för en stund såg en meningen i att vänta ut något annat. Regnmakaren tog över utan att vi förstod detta, drog sig tillbaka bortom samhällets stenhus för att skapa en ny gemenskap. En hel rörelse under nu mer än 30 år öppnades. Den gemenskapen ”en främmande fågel” öppnade för integrering och empati. Tyvärr föll känslan av gemenskap i glömska hos alla utom rörelsens eldsjälar. Nu är samhället i ett omtag eftersom den gemenskapen återigen håller på att dräneras av stenhusen. Berättelsen om regnmakaren påminner oss om behovet av harmoni och sammanhang i en större helhet, som är en del av vad samhället är.

Glädjetårarna kommer i mig när jag nu inser att jag får möta dessa själar igen, från denna främmande fågel, som kan få hjärtat att öppnas. Samhällets transformation väntar och vi är långtifrån framme vid det första steget! Det förts steget som är tillit!

Denna gång är jag och alla andra på en ny plats, och inget kommer att bli som förut. Kanske kommer  rörelsen att dö ut eller så får den ett nytt liv! Ja, vad vet jag, helheten kommer att visa vad när tid är mogen. Döden är i alla fall nödvändig i båda fallen. Magikern har då också sin plats men det är en annan berättelse. Det är inte magikern som är magiskt utan den energi som kan flöda genom honom eller henne. Vi får aldrig glömma detta! Grandiositet är livsfarligt när vi arbetar med energi.

Regnmakaren, den nya mästaren

”I tider av transformation är tid aldrig linjär. Det kollektiva som öppnas tar oss till ett nytt perspektiv. Dessa perspektivskiften tar oss till mer liv. Vi är inte länge här för att tala om vad vi kan. Vi är här för att ändra perspektiv på en kollektiv nivå. Det som händer oss kan vi sedan dela, vår berättelse i mötet med andras berättelser. Inget är en slump. Tider av jag, jag, jag är förbi. Tack och lov för det. Just idag ändras perspektiv i något vi inte kan styra, och vi behöver lära oss att vi aldrig kommer att få veta vad vår del är förrän efteråt. Vår lilla pusselbit förutsätter andras pusselbitar och helheten är alltid viktigare än delarna. Ett dilemma när vi försöker sälja oss, eftersom energin säljer helhet inte delar. Energin säljer dessutom det som vi inte kan styra. Vi har egentligen ingen aning! Så egentligen kan vi inte sälja, utan bara berätta vår berättelse! Vi är många som gör det nu! Vi är här i en familj, i grupper och i ett större kollektiv för ett syfte. Svårare än så är det inte. Vi finner detta genom att möta mörkret. Där möter vi många gånger det ljus vi är så rädda för. Ett nytt perspektiv som inte inkluderar, jag, jag och jag. Men väl våra berättelser. Tacksam att få vara med där vi alla är en liten kugge. Den helhet som också är en enhet!”

Berättelsen om regnmakaren är magisk och som jag ser det beskriver den precis vad en läromästare gör. Följer energin och är i sin fulla kraft. En läromästare öppnar inte för vad som har hänt utan för de möjligheter som väntar från den händelsen. Hos en läromästare kan vi inte komma och berätta om våra trauman, dåliga föräldrar, dåliga chef osv. Till honom eller henne kommer vi för att se vår roll i ett större sammanhang. Vi kommer för att lösgöra dig från egots tankekonstruktioner och strategier för att öppna helt andra perspektiv. Hos en läromästare lyfter vi blicken till helheten. Läromästaren är en mästare över sitt liv och sin egen berättelse. Den delar han eller hon från sin själ till andra där den ska delas. En läromästare tar plats först när han eller hon är hel! Det är regnmakaren i sin renaste form. Tacksam!

”En läromästare är inte intresserad av varför det är torka, men väl om du kan överlämna dig till det som komma skall! En läromästare är inte intresserad av vad du varit med om, men väl hur det kunnat öppna för helheten! En läromästare är inte intresserad av dina åsikter, men väl hur du har tagit dig ur dem! En läromästare är inte intresserad att höra om du sitter fast, men väl hur öppen du är för att ta emot nåd. En läromästare är inte intresserad av hur du lever ditt liv, men väl hur du har lärt dig att ”gå” på ett nytt sätt! En läromästare är inte intresserad vad du gör för din försörjning, men väl hur du öppnar för ditt inre överflöd! En läromästare är inte intresserad att höra vad som händer i ditt liv, men väl hur du öppnar för livets magi! En läromästare är inte intresserad av dig, men väl den helhet som tar dig till din berättelse! 

Göteborg den 9 september

Ingrid Marie Fridolf

Lämna ett svar

10 − 2 =