Kärlek öppnar allt om vi går in i givandets spiral

Så många vi är som tror att vi vet vad kärlek är! Livet sprudlar av sånger om längtan till kärlek men också om hjärtesorg. Det första vi då tänker på är kärleken till en annan människa. Det är i sviterna av vår barndom och den unga kärleken som vi ofta stänger vårt hjärta eller ska jag säga stänger dörren till kärleken. Det är en ung kärlek vi då avser! Den ”mogna” eller gamla kärleken kommer med livserfarenhet. I andliga och religiösa rörelser pratar vi om kärleken till Gud, det gudomliga och den universella kärleken. Den kärleken beskrivs som villkorslös. Vi har också alla som små barn haft en total villkorslöst kärlek till våra föräldrar och djup inne i oss längtar vi efter den kärlek från dem. Idag när vetenskapen inte längre bara är fokuserad på vår hjärna utan också vårt hjärta och dess egna inre hjärna (som inte på något sätt styrs av hjärnan) talar vi om kärlek på ett helt annat sätt. Jmf Heartmath Institute (https://www.heartmath.org/). Med ett öppet hjärta kan vi ha kärlek till allt. Forskning om hjärnan går också ständigt vidare och vi ser hur vetenskapen återigen öppnar för gammal visdom som vi förnekat i så många år. Den nu rådande vetenskapen som bygger på orsak och verkan är ingen gammal vetenskap och den har i mångt och mycket förlorat sitt förnuft. Ibland, genom dess teorier, utsätter vi människor och hela kollektiv för trauman. Förlossningen är ett av alla exempel på detta. Vi har fött barn i alla tider, men vetenskapen har fått oss kvinnor att lita mer på vetenskapen än vår inre intuition. Den universella kollektiva kunskapen och visdomen om barnafödande är nedärvd i vår arvsmassa. Visst finns mycket bra som öppnar för ett helande mellan liv och död, men vi människor är så rädda för döden att vi också förlorar livet.

Döden och livet går alltid hand i hand.

Födelsen är för oss kvinnor mellan liv och död, och kommer alltid vara det bortom all vetenskap. Där har vi vår djupaste kunskap som också öppnar vår intuitionen. Vi bär liv och är beredda att riskera livet för kärleken till att föda ett barn. Män är också beredda att riskera livet, men på ett helt annat sätt, också de i kärleken till livet med det som föder oss. Den kvinnliga initieringsriten är helt annorlunda den manliga och det är i den vi kvinnor behöver ära livet. Precis som männen behöver ära livet i sin! Den energi som många män har där de riskerar livet för sanningen ser vi i Martin Luther King, Nielson Mandela och Mahatma Gandhi och deras öde. De bjuder in till en annan form av krigareenergi. Vi kvinnor har också den energin men på ett helt annat sätt. Vår intuition fick oss en gång att bli brända på bål och den intuitionen har vi fortfarande kvar, men intuitions kraft behöver ta en annan form. Vi är inga krigare, vi är siare. Vi bara vet när det t.ex. är dags att föda!

Vi kvinnor har som kollektiv ännu inte hittat vår form utan följer männens energi. Det gör att vi dömer dem och ger oss på det patriarkaliska samhället. Låt oss säga klart från början att alla är ”lost” kolletivt: männen är ”lost” men vi kvinnor är också ”lost”. Faran nu, är att vi kvinnor använder vår intuition som makt över andra, framförallt genom att sia om andras öde. Först behöver vi ta oss ur detta orakelkomplex som vi sitter fast i, sedan kan vi öppna för vår kraft bortom all dualism. Orakelkomplexet för oss till triangeln kropp, själ och ande, vilket exkluderat det viktiga egot. Vi behöver också börja ära andra kvinnor. Hjälparen och den stora moderna är nog vårt kollektiva problem. Vi har sågat av rötterna till vår moder och det har gjort oss elaka. Att hjälpa är elakt, eftersom det tar kraften från den vi hjälper. Hjälp hindrar den smärta som kan leda till växt och därmed möjligheten att ta ansvar för sitt eget liv.

För oss kvinnor handlar vår väg om ett kollektivt mod där vi riskerar livet. Vi ser det runt om i världen. Vi behöver då lära oss att inte lyfta upp någon till ledare, utan att skapa ett kollektivt ledarskap. The thirteen grandmothers är en grupp som kan visa oss vägen. De är alla ledare! Du kan aldrig se vem som är ledare just nu och de talar alltid som ett kollektiv. De har alla riskerat sina liv för att tala sanning. Vårt samhället är inte ännu inte där, därför går också kvinnorna den patriarkaliska vägen. Greta Tunberg är ett bra exempel på detta som står upp för kommande generationer! Tidigare har vi Elsa Laura Renberg som stod upp för samerna och Katarina Taikon för romerna. Jag vill verkligen ära dessa tre men vill samtidigt säga att vi behöver ett annat sätt att nå fram. I det gamla behöver vi en person att lyfta fram. I det nya ett kollektivt ledarskap. Många kvinnor gör detta nu, men det är sällan de kommer fram. De verkar i det tysta men de är många! Inte heller använder de det andra könet för att öppna för denna energi som handlar om liv. Kvinnor behöver hitta vägar att nå ut. När pengar kommer med i bilden fallerar allt! Jag tror att vi kvinnor fortfarande är livrädda att bli brända på bål. Vad jag vet så var det på den tiden också andra kvinnor som angav dem som brändes. De brukade sina män. Så gör en del av oss ännu på en kollektiv nivå.

Kärleken till den stora modern

Jag har under många år följt kvinnor igenom den feminina initieringen. Ännu väntar jag på den grupp kvinnor som jag vet att jag ska samarbeta med för att vi ska säga sanningen. Kvinnor som är beredd att som kollektiv riskera allt! Kanske är jag inte där ännu och kanske inte andra heller. Men i mina drömmar om natten möter jag dem, i den grupp där vi alla är ledare och där vi alla vågar säga sanningen och riskera våra liv för den. Den feminina initieringsritualen är den första övergångsritualen vi kvinnor har för att komma till vårt syfte och vårt öde. Det är denna ritual som kan väcka kärleken till livet. Själv var jag en av dem som sågade rötterna till moderträdet, det som fick mig att komma längre och längre bort från mig själv. Det väckte mycket ilska som jag både riktade till att slå på mig själv, men också med på andra kvinnor och män. Jag var en domare och samtidigt en syndabock. I syndabockskomplexet ligger tre delar offer, förövare och hjälpare. När jag tog mig ur detta föddes jag på nytt, en oerhörd smärtsam resa. Jag var lyckligt att ha någon vid min sida som inte försökte hjälpa mig, utan istället ställde mig inför mitt livs svåraste val. Då krackelerade hela min överlevnadsstruktur och jag landade i den livsstruktur som jag egentligen inte ville ha, den struktur som kom ur mitt öde. I denna min livsstruktur fann jag till sist det rena barnet, den del av mig som alltid funnits där totalt oförstörd. Min kärna var där, hon som är jag i mitt ursprung och som håller allt. Det var också hon som fick mig att ta nästa steg, att möta här och nu ”samma” trauma som jag hade som barn. Där och då, tidigt i livet, beslutade jag mig för att kärlek inte är för mig. Jag stängde jag mitt hjärta till den dag jag möte min exman som både öppnade och krossade mitt hjärta. Idag är jag djupt tacksam då det blev början på min väg hem till mig själv och den rena kärleken. Här började min resa för 30 år sedan.

Mitt öde är att våga ge och ta emot kärlek till och från livet. I mellanrummet mellan liv och död har detta sakta vuxit. Jag hade inget annat val. Jag skulle också börja med kvinnorna, att våga öppna kärleken oss emellan. Nu väntar en ny utmaning i mötet med både kvinnor och män, och denna gång samarbetar jag med en man för att han ska följa männen i deras övergång, övergången som skapas i mellanrummet. Riskerna är två; att vi faller ned för djupt så att vi aldrig kan ta oss upp igen och att vi försöker stiga uppåt alldeles för högt så att vi aldrig kan komma ned igen. Dessa båda sätt att dö på har vi redan med oss från början, men och vi lär oss att expandera vår kropp så är helandet också där. Ju större ”recilience” desto större expansion! Det är så vi ökar vårt medvetande både från hjärnan och hjärtat.

”Från ödmjukhet och kärlek ärar jag allas våra öden och syften som tar oss till livet. Tacksam till alla modiga själar som kom till helgens workshop. Tack till gruppen och gruppens själ som var där före oss.

Denna gång kom gruppen själ med våra öden. Alla, ja alla tog emot och vågade överlämna sig. Helgen blev en helig stund i ett överlämnande till livet. Jag är djupt berörd och har bara ett ord VÄRDIGHET/DIGNITY

Detta ord innehåller allt och är för mig kärlekens innersta väsen. Jag gav mig själv ett löfte idag: att ära mitt öde och stanna i den kraft det bär. Jag väljer därför här och nu att bli gammal och vis i värdighet.”

Kärlek är ”attachment” utan bindningar eller band

Om vi ska våga möta kärleken vi män och kvinnor behöver vi ära det unika i vårt ledarskap. Män ska inte bli kvinnor och kvinnor ska inte bli män. Vi ska verkligen inte bli hen eller så ska vi göra det för att gå så långt så att vi förstår våra olikheter. Detta har inget med sexuell läggning att göra eller om vi vill tillhöra det ena eller andra könet. Oavsett läggning (som har lika värde) kan vi ära mäns och kvinnors arketyper. Till saken hör att nya arketyper uppstår och andra försvinner. Än så länge vet jag ingen arketyp för hen, möjligen någon som är androgyn.

Om vi ärar våra respektive arketyper kommer de få ”lika värde” eftersom de är varandras förutsättning. Än så länge behövs det ett ägg och en sperma för att det ska bli en människa. Kvinnor producerar ägg, män sperma och kvinnor bär embryot till det blir en människa. Männen jagar för föda så att kvinnan kan föda. Här har vi våra rötter! Kanske vi en dag kommer att klona människor och då har vi ett annat samhälle. Vår svårighet att ära varandra och istället försöker att bli lika handlar nog om att vi sitter fast i ett samhälle med ägande och band. Vi skapar relationer istället för att relatera. När vi relaterar är vi i kontakt utan ägande eller band.

Det har tagit mig mer än 30 år att komma tillbaka till kvinnan i mig. Jag var tvungen att lämna Sverige för att göra den resan i länder och hos ursprungsbefolkning som ärade kvinnan och modern. Tidigt i mitt yrkesliv var jag en del i det patriarkaliska. Det påverkade min kropp som blev allt mer maskulin. Sakta har jag vågat plocka fram det vackra i min kvinnokropp. Min själ är feminin och har tagit mig till den skönheten. Det är för mig att också vara mamma och att släppa de banden när barnen ska flyga. Det är för mig en glädje idag och se hur min dotter är som kvinna och mina söner som män. Också hur de ger sina respektive frihet. För mig betyder det allt i den resa jag gjort i det jag ser i mina barn. Jag kan då se det bästa i mig. Förr såg jag alltid mina problem i dem och trodde att jag varit en värdelös mamma. Vi kan välja hur vi vill se vår historia och den förändras i samma ögonblick som vi förändrar oss själva. Vilken illusion! Jag gjorde så gott jag kunde och jag har tagit mitt ansvar för både gott och ont. Jag har aldrig gett upp min resa att förändra mitt moderskap och min kvinnlighet. Jag har igen förenats med rötterna till mitt moderträd, och det är värt allt.

Det viktigaste i den föreningen med rötterna igen är att jag äger inget och jag binder ingen. Barnen tillhör livet och har en egen själ. Jag hade dem bara till låns en stund. Så relaterar nu min egen mor också till mig idag.  Jag kommer att fortsätta att föda barn på detta sätt och så de frön jag får utan ägande eller band. De tillhör livet.

Inre frid och ett överlämnade vägen till läkning av vårt hjärta

När jag kom till platsen av frid i mig kunde jag strö fler och fler frön för vinden, alltid var det någon som valde att plantera dem. Frön ströddes också i min väg från andra som jag valde att plantera. Sedan levde de plantorna sitt eget liv. Vilken glädje när något växte och tar sig igenom den smärtsamma födelsen som allt liv har. Vilken inre frid det öppnade när allt var i frihet. Ibland var jag barnmorska och ibland var andra barnmorska för mig, en kunskap som vi alla kvinnor har och behöver ära. Nu, och först nu kunde jag överlämna mig till mig väg.

Min barndoms tall fick en annan innebörd. Moder tallen sprider sina kottar. Jag plockar dem, lär mig hur fröna kan öppnar. Sår dem. Tar dem ut i naturen, vattnar och väntar. Det var det hon viskade  moder tallen till mitt hjärta. Hjärtat är vidöppet och allt sprider sig i kroppen. Nu är nu och det är det enda som existerar. Allt har redan hänt!

”Jag blir totalt fången och tagen av trädet. Tallen som böjer sig med vinden. Min plats, där jag vill dö en dag. En öppen plats i skydd av skogen, på hög höjd där människor går förbi.

Jag smälter med trädet en stund, totalt passionerad av kärlek, totalt öppen flyter jag med. Vi flödar tillsammans i frihet och renhet. Det finns inget att hålla fast vid, bara släppa taget. Så härligt att vara galen, härligt kärleksfullt passionerat galen. Så många sådana dagar jag vill skapa.

Sätter mig ned på marken en stund, och är med skönheten av det rena. Glädjen att leva och vara totalt fri sprider sig i kroppen. Reser mig och dansar. Så kommer friden, den fyller hela mitt hjärta, flödar ut i hela kroppen.

Jag är hel, vilken gåva i detta ögonblick”

Den rena kärleken

När vi ärar vårt öde förändras det till vårt syftet och öppnar för den rena kärleken. Vi kan aldrig fly vårt öde, även om vi många gånger tror det. Många av oss människor tror inte på ödet, då vi tror att det gör oss till offer. Nu är det ju samtidigt så att alla vi människor på något sätt är offer. Det är ganska enkelt att se när vi talar om att vi är offer i dagens överlevnadssamhälle som tar oss från den vi är i vårt ursprung. Samhället vill ha lojala medborgare. Om det finns offer så måste det också finnas förövare. Många av oss letar efter förövare för att kunna stanna som offer och när livet erbjuder ett helande säger vi nej. Istället letar vi efter dem som kan hjälpa oss och tror att det är lösningen. Men ack så vi bedrar oss, hjälp kommer bara få oss djupare in i dynamiken offer och förövare. En del av oss gör oss till hjälpare och då puttar vi också andra djupare in i denna dynamik. Så, varför skulle ödet göra oss till offer när vi redan är det! Alla som har behövt välja bort sin sanning för att anpassa sig är ett offer. Vi ser inte ens denna anpassning, utan tror att den jag lever är jag. Den dag vi kommer hem till vår kärna igen vet vi att den jag trodde jag var, var min överlevnad. Med vår kärna kommer också vårt öde! Tror vi det så har ödet alltid en kraft. Men vi kämpar så emot detta öde för att stanna som offer. Den dag vi tar det kan vårt öde visa sitt syfte och bli en gåva! WOW!  Ja det finns inget annat ord för detta. Dessutom när så sker bidrar vi till förändring av hela vår mytologi och kollektiva omedvetna.

Detta kallar jag den rena kärleken! Den kärleken öppnar för att vi ska födas på nytt och tar oss i övergången mellan liv och död. Vi kan också säga att vi tar oss i övergången mellan två paradigm; överlevnadsstrukturen och livsstrukturen. Dessa två har helt olika perspektiv. När vi accepterar vårt öde, inte genom att bli offer utan genom att öppna för det helande som väntar närmar vi oss vår livsstruktur. Detta helande är naturligtvis en utmaning. Ödet ligger så när vårt syfte. I ögonblick då vi ser och accepterar förändras innebörden av vårt öde så totalt och genomgripande att vi inte har något annat val än att bli ödmjuka och tacksamma inför livets gåta. Vårt hjärta är vidöppet och vi är helt nakna i den transformationen. Det kan vi kalla kärlek, ja kärleken till allt.

Nu när jag går här i mitt hem som också är min arbetsplats efter helgen workshop är jag i den rena kärleken. Jag är bortom allt som handlar om överlevnad, jag lever. Inget behöver jag, allt är redan här och så enkelt allt är. Min tacksamhet till livet och mig själv på min väg är enorm. Jag som aldrig gav upp och nu möter jag andra som aldrig gav upp. Mitt öde är en gåva och jag har all egenmakt i den. Min livskraft är med mig och till slut i mitt liv litade jag på att jag är skyddad och hållen. Det är därifrån jag bidrar med kärleken, från mitt öde. I varje workshop, utbildningar och i det ettåriga utvecklingsprogrammet har den kärleken tagit deltagarna till sina öden från vilket de hämtat hem sin egenmakt över sitt liv.

”I livets vagga kan kärleken spira, en kärlek utan ägande eller band. När vi ger allt vi har i glädje till andra öppnar vi givandets spiral. Det är livets magi, och alla vi då väljer att möta är också redo att mötas i givandets spiral. Från livets glädje och rikedom öppnas den rena kärleken. Mod och sårbarhet är nycklar till att våga öppna den kärleken.

Att välja sig själv genom att ge, är en gåva till livet. Då kan du lämna din personlighet som du själv skapat, och öppna för den individualitet som är dig given från början utan motprestation. Också när givandet blir svårt för dem vi ger till är den rena kärleken där.

Kärlek där vi stryker medhårs är en kärlek som skapar ägande och band. Den rena kärleken är för den som vågar vara i sanningen. Den rena kärleken finner du i övergången mellan det nya och det gamla. Där ändrar du det kollektivas relation till livet, ja hela vår mytologi.”

Ditt syfte öppnas ur ditt givande

Vägen till den rena kärleken och ödets symfoni är redo för oss när vi är bredda att öppna för vårt syfte. Syftet är ofta det vi minst vill ha i livet. Det som vi sa nej till som barn för att det inte var tillåtet. Är vi till exempel uppväxta i kaos kan det vara det svårt att låta strukturen (ordningen) få ta plats i vårt liv. Är vi uppväxta i en hierarkisk struktur kan det också vara svårt att låta strukturen få ta plats i form av en ordning. Tänk om just vår förmåga till ordning då är vår gåva. Ordning handlar då om att skapa en struktur på ett helt annat sätt en den hierarkiska struktur som är rådande idag. Fick vi inte ett värde som barn så kanske vi inte ger oss själva ett värde eller så skapar vi vårt värde genom andra. Tänk om värdigheten då är vår gåva. I det finns ingen kamp eller något behov att synas. Vi bara är! Ja, självklara för oss själva. I det ligger också att vi vågar riskera allt för sanningen, till och med vårt liv. Är vi uppväxta i en miljö där vi blev slagna som barn och därför inte vågar stå i vår egen kraft som vi var livrädda för. Tänk om just vår kraft är vår gåva till livet. Kraften handlar då om att inkludera, alltså något helt annat än den kraft som vi i vanliga ord talar om. När vi samlar på alla de gåvor vi har så bidrar vi till livet. De som öppnas för en person öppnas också på en kollektiv nivå. Livet tackar oss genom att öppna för visdom och ger oss fler utmaningar. Visdom kommer av erfarenhet, inget annat. Men om vi inte lärt oss att ta emot först utan bara ger kan vi inte heller ta emot det som vi får från livet. Livet ger och tar alltid i samma ögonblick. Det innebär att vi får och ger i samma ögonblick. Vilken gåva när vi öppnat vårt syfte. Då vet vi också att allt vi får och ger tillhör livet.

När jag bestämde mig för att göra en gratis webbkurs för ett tag sen så visste jag att det handlade om att ge. Livet var då där och gav mig stöd och utmaningar från än djupare insikter än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag fick massor och efteråt kunde jag konstatera att den webbkursen var också för mig. När vi vågar att överlämna oss och se allt som en överlåtelse för att expandera mitt medvetande så expanderar vi också det kollektiva medvetandet.

I varje workshop och utbildning jag har så vet jag att den också är för mig. Det gör att jag kan vara en i gruppen. En förutsättning för att vi ska kunna öppna för gruppens själ.

”En sån glädje att få dela, dela livet med andra. I varje ögonblick har jag en ny chans. Livet är med dem som ger, eftersom livet handlar om att ge. Men ack så vi bedrar oss ibland, i denna av livets alla paradoxer. Finns en strategi bakom det vi ger är vi istället i flöde med egot.

Att ge är att överlämna det vi ger till något större utan förväntningar eller krav. Att ta emot kommittar! Inte till den som ger utan till livet. Ett första steg är att lära sig att ta emot. Det är nog livets svåraste konst. Det får oss att öppna ögonen för att när vi ger så tar vi emot det som vill komma igenom oss.”

Nådens väg

När vi öppnar oss för att det finns nåd för alla kan vi också öppna detta fält i mötet med våra föräldrar, men först måste vi öppna och ta emot nåden till själva. När jag öppnade för nåden och slutade att döma mig själv, kunde jag förlåta mig själv för det jag gjort och det jag inte inte gjort i livet. Sakta öppnades kärleken till mig själv och jag tog mig ur offret. Vad jag verkligen inte räknat med var att då förändrades också relationen till min mor, som fortfarande lever. Vi började om i kärlek, vilket jag aldrig trodde var möjligt. När jag öppnade för nådens kraft i mig och till livet öppnade jag för en helt annan form av kärlek. Den kärleken som bara flödar som energi och är tillgänglig för oss alla om vi vågar öppna dörren till det okända.

Nu står jag på en sådan plats där livet talar om för mig att jag behöver ta större perioder av total vila. Jag har jobbat djupt och i total närvaro med mig själv under många är nu, så också i mötet med andra i workshops och utbildningar. Jag är totalt fokuserad på allt som sker hos deltagarna och i gruppen. En del säger att jag har ögon i nacken, då inget undgår mig. Ännu har jag inte lärt mig hur mycket vila detta arbete egentligen kräver. Jag har därför bestämt mig för att jobba med färre personer och under mycket mindre del av min tid. Inom kort tar jag en längre paus igen, så att själen inte behöver ”skrika” när allt blir för mycket. Jag lär mig ständigt. Det är jag som behöver stoppa och sätta gränser för hur, vad och med vem jag verkar. Den nya utmaning jag vet att jag står inför har jag givit mig tid till december att öppna för.  Samtidigt vet jag att min kropp och själ kommer att ta mig igenom det jag behöver göra nu, men jag ber dem båda att ta det varsamt och ge mig mer vila. Även om jag lärt mig och vilar i de stunder jag också gör, så är den totala närvaron och fokuseringen något som kräver en helt annan form av vila och stillhet än vad jag är van vid. Hittar den mer och mer i ögonblick då allt släpper, då allt bara är. Det sker i överlämnandet och när gruppen är hel flödar livet. Då är gruppens medlemmar på samma energinivå. Vägen dit kräver mycket av mig!  Varje deltagare behöver tillit för att det ska bli en grupp. Det är först då gruppens själ visar sig.

Nåd är för mig inget religiöst, det handlar om att förlåta sig själva och lösa upp de band som vi skapat genom att låta andra och annat få makt över oss. Det kan vara en person, en arketyp, en religion, en organisation, ett kollektiv, en kultur etc. Det kan också vara ett behov, ett beteende, en känsla, en relation, ett koncept, en rutin etc. Det kan vara pengar och annat materiellt, men också något andligt och icke materiellt. Ja allt som tar makt över oss. Detta är band som vi skapat tidigt i livet som senare öppnar för att andra och annat att även fortsattningsvis få makt över oss. Den dag vi ger oss oss själva nåd genom att försonas med vår historia, öppnar vi kärleken till allt och alla. Det var i detta ögonblick som min lärdom av av att både ge och ta emot i samma ögonblick fick mening. Nu kunde jag äntligen börja vila i mig själv på ett djupare plan. Jag har haft den vilan i mitt liv under en längre tid, men inte förrän nu förstått att jag faktiskt kan leva hela mitt liv på detta sätt. När tiden stannar kommer den vilan. Kan jag verkligen leva i en tid som stannar varje dag, varje minut och sekund.  Ja, det får tiden utvisa nu när jag inte har några måsten längre. För mig kom den egentliga nåden när jag åter förenades med modersträdet. Men det är först nu som jag förstår den mening som min moder upprepat i alla dessa år, ja nu i över 60 år. Du måste ta det lugnt Marie! Som jag så totalt misstolkat den meningen eftersom jag trodde det handlade om att vara lugn och att ta det lugnt. Senast förra veckan sa jag till min moder. Jag är lugn kära du, jag går lugnt. Men ack så jag bedrog mig. Vad hon min älskade moder egentligen sa var: Älskade Marie det är dags att komma till vila i mig nu!  Den insikten öppnade en kärlek i mig som jag aldrig känt förut. Allt flödade inifrån och ut och utifrån och in i en djup kontakt med allt.

”Älskade moder, tack för att du stannade.

Tack för att du aldrig gett upp

Nu förenas vi åter på ett helt annat sätt

Jag är en del av dig och du är en del av mig.

Vilken lycka att åter få möta modern i mig och i dig,

på det sätt som vi båda väntat på så länge.

Nu kan jag äntligen komma till vila och öppna för kärleken.”

Nu öppnas än mer lekfullhet

Vilken lycka att komma hem till den stora modern. Nu kan jag ära min livsenergi igen! Den har tagit allt mer plats i mitt liv. Barnbarnen och mitt arbete gör det än mer möjligt. Livet är bara där! Vad mer kan jag begära. När jag följer mitt öde så möter jag också mer skratt och lek i varje litet steg jag tar. I de mörkaste stunder kan vi också skratta! Ja och i de ljusaste stunder kan vi verkligen skratta. Det äkta skrattet förlänger liv. Jag minns en gång när jag satt emot en klient som berättade om de hemskaste trauman och så kände jag hur det bara bubblade inom mig. Jag kunde inte hålla tillbaka skrattet utan det bara kom. Så kom hon den allvarliga i mig: men du kan väl inte skratta! Men ack så jag bedrog mig det skrattet var förlösande i den terapi som vi sedan hade tillsammans i flera år till denna klient var mera fri.

Livsenergi är en form av kärlek som kan ta oss till platsen här och nu. Vågar vi ära den så sprudlar den, och lekfullheten är dess moder. När jag har workshops så är denna energi alltid närvarande i kreativiteten och mitt experimenterande. Jag har nog aldrig haft en workshop utan att vi har skrattat, hoppat och skuttat. Livet är allvar men det behöver inte vara så allvarligt.

För mig i möte med min mamma är detta värt allt. Den energin har hon och jag gemensamt. Mina barn har den också! Härligt och det är också så vi retar varandra på ett kärleksfullt sätt!

Hur har du det med lekfullheten! Hur vet du vad kärlek är! Hur kan du använda denna din energi för att ta dig till den du är i ditt vackraste mönster av kärlek! Ge dig själv nåd! Det är du värd älskade du!

Varmt välkommen till en workshop i kärlek den 14 mars och en 6 dagars utbildning som startar den 30 maj. Att ta sig tillbaka till sin livsstruktur är värt allt! Och det är du värd!

Göteborg den 1 mars 2020

Marie Fridolf

Lämna ett svar

arton − sju =